Psykiatrin skrämmer bort patienterna
Publicerat: mars 5, 2013 Sparat under: Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Tvångsvård 3 kommentarer
För två dagar sedan tittade jag på Agenda på SVT1 och såg inslaget om dom alarmerande siffrorna att varannan person som bältesläggs i psykiatrin är en kvinna under 34 år. Detta är inga nyheter för min del. Jag själv har aldrig varit utsatt för detta men jag har många vänner och framför allt en som nyligen har råkat ut för vårdens bestraffningssystem. Hon är en av mina närmaste vänner som har blivit så illa behandlad att mitt hjärta brister. Detta ska inte förekomma! Jag vill helt förbjuda bältesläggning. Man kan komma långt genom att lyssna och prata med människor. Varför ska unga kvinnor med självskadebeteende betala priset för att samhället inte räcker till eller förstår.
Många läkare erkänner att dom står hjälplösa inför unga tjejers självskadebeteende, som ibland är så allvarligt att man vet inte vad man skall göra. Och det är en bra bit på vägen att inse och erkänna att man inte vet hur man skall handskas med dessa män men framför allt kvinnor. Att man faktiskt erkänner att det idag inte finns hjälp och vård som är bra eller anpassad. Läkarna har gjort sitt, nu är det politikernas tur att ta sitt ansvar.
Jag skulle vilja få en önskan uppfylld. Hur hårt det än låter. Om alla politiker fick spendera 10 minuter i en bältessäng så kanske deras beslut skulle se annorlunda ut, den politiska viljan att agera snabbare skulle födas.
För Linda Ledéus sade i reportaget att hon är livrädd för att bli sjuk igen. Hon är alltså livrädd att hamna på sjukhuset igen. Jag känner igen mig i hennes ord. Alla i min omgivning vet att när jag blir sjuk igen tänker jag inte lägga in mig! Jag tar hellre livet av mig. Varför skall jag vara inlagd på en enhet, bli förvarad utan behandling för att så småningom komma ut och må värre?
Vår psykiatri fungerar inte så bra som den skulle kunna, det finns mycket kvar att göra. Jag måste poängtera är att jag förstår att saker ibland tar tid att förändra, men här är det faktiskt frågan om människor och deras liv. Då är det bråttom. Och inte förrän dina egna barn eller du fastnar i ett system som vill väl men inte räcker till på grund av byråkrati, lagar och regler. Inte förrän då när allt går fel, inser du att detta är ett system som inte fungerar, men skall det behöva gå så långt?
Istället för att beröras i efterhand, kan vi inte visa en gnutta empati och beröras innan och tänka, tänk om det var jag som fick ligga i bältessängen så som Linda gjorde.
Detta är lite tankar kring reportaget som gick på agenda om Linda Ledéus på SVT. Dela gärna med dig av dina tankar om du vill.
Hoppas du får en bra dag och som alltid.
Massa kramar från mig:)
/Paulina Tarabczynska
Kränkningarna måste upphöra
Publicerat: mars 5, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett, Självskadebeteende, Tvångsvård 3 kommentarer
I söndagens avsnitt av Agenda i SVT avslöjades att unga kvinnor med självskadebeteende är den patientgrupp som i högst utsträckning utsätts för bältesläggning inom psykiatrin, och de senaste åren har bältesläggningarna ökat. Att behovet av att spänna fast kvinnor med självskadebeteende kan vara så stort är obegripligt och det är lätt att börja spekulera om maktutövning från vårdens sida. Eller möjligen att bältesläggning är ett snabbt och effektivt sätt att få lugn och ro och då spelar den kränkning som patienten utsätts för mindre roll.
I inslaget på Agenda togs även upp hårresande exempel på vårdinrättningar där bältesläggning använts som bestraffning eller som ett sätt att skapa förändring i patientens beteende.
Att SKL har dragit igång ett stort självskadeprojekt är kanske bra, men att inga förändringar kan genomföras förrän är slutfört tyder på nonchalans. Det leder till att en mängd individer alldeles i onödan blir kränkta av psykiatrin och därmed tappar förtroendet för den vilket i sin tur kan leda till att de aldrig får den hjälp de så väl behöver.
RSMH efterfrågar, liksom Sofia Åkerman i inslaget, en betydligt snabbare förändring och en ordentlig genomlysning av psykiatrin för att få bort kränkande behandling av kvinnor med självskadebeteende. Det finns ingen tid att förlora, tvärtom har det gått alldeles för lång tid utan något gjorts.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Konsten att kränka en människa i slutna rum
Publicerat: januari 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Tvångsvård 5 kommentarer
Vad som sker i slutna rum i kontakten mellan läkare och patient är konfidentiellt och ska så vara. Det innebär ett tungt ansvar för läkaren och många tillfällen att med eller utan avsikt kränka en patient.
”Nora” som våldtogs av polischef Göran Lindberg, även känd som Kapten Klänning, har med dold mikrofon dokumenterat vad en patient inom psykiatrin kan få i ansiktet när man söker hjälp.
I inslaget i Sveriges Radios Ekot kan man höra hur Nora i samtal med sin psykiater, tillika chef för närpsykiatrin i Enköping, Ola Gefvert, begär att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut för att få stöd och hjälp med bearbetning. Svaret från Ola Gefvert blir att ”Nora” måste ”sköta sig” under en viss tid för att sedan få sin begäran tillgodosedd. Gefvert poängterar också att det hon varit med om inte är i närheten av det många av hans andra patienter varit med om.
Istället för att få den grundläggande hjälp hon behöver fortsätter bara kränkningarna, nu sanktionerade av vården. Hur kan en högt uppsatt läkare inom psykiatrin ha ett sådant avskyvärt bemötande och inga som helst intentioner att möjliggöra brukarinflytande? Hur kan en person med en uppenbart dålig människosyn komma så högt i leden i en organisation som ska stötta några av samhällets mest utsatta, de med psykisk ohälsa? Mörkrädd är bara förnamnet på min känsla efter att ha lyssnat på inslaget. Samtidigt gör ”Nora” en stor insats när hon står på sig i sitt enkla krav om att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut, inte många som befinner sig i hennes situation orkar det. Tyvärr är ”Nora” inte ensam om att inte bli hörsammad, det händer, enligt vad RSMH erfar, inte alltför sällan att patienters intressen och önskemål inte tas till vara som de borde.
RSMH kämpar dagligen för verkligt brukarinflytande och för att människor med psykisk ohälsa ska få ett respektfullt bemötande. Inslaget i Ekot kan lätt ge känslan att inget hänt de senaste 40 åren. Men vi vet att så är inte fallet. Brukarinflytande efterfrågas alltmer och den senaste tiden har debatten om patientmakt synts ibland annat Svenska dagbladet och att Ola Gefvert usla människosyn avslöjas i nationell media är även det ett framsteg.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=17557&artikel=5400735
Mer tvång är inte lösningen
Publicerat: november 15, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Mer tvång är inte lösningen
Idag är sista dagen för att lämna in yttranden till regeringen över betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd av Psykiatrilagsutredningen. RSMH ser flera problem med utredningen, vilket framgår av vårt yttrande och tidigare inlägg här på bloggen.
Betänkandet föreslår att de rättspsykiatriska lagarna LRV och LPT slås ihop till en och att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd. RSMH ser inget principiellt problem med detta, men ser risker i praktiken. Enligt förslaget ska dömda brottslingar med psykisk ohälsa flyttas över till fängelse när de bedöms vara ”friska”. Fängelser är ofta destruktiva miljöer, särskilt för människor med sviktande psykisk hälsa. Dessutom riskerar överflyttningen från psykiatri till fängelse att nödvändig kontinuiteten i behandlingen bryts.
Sedan är själva begreppet ”tvångsvård” en motsägelse i sig. Framgångsrik vård bygger på samverkan, förtroende och överenskommelser mellan patient och vårdgivare. Tvång däremot är alltid ett övergrepp och en kränkning. Vi vill istället se att man inom psykiatrin arbetar återhämtningsinriktat utifrån behandlingsallianser där patientens och anhörigas uppfattning och vilja väger lika tungt som professionens.
Vidare innebär förslaget att ribban för att tvångsomhänderta människor ska sänkas, det ska alltså bli lättare att tillgripa tvång. Vi befarar att det leder till att fler tvångsomhändertas mer godtyckligt och att rättssäkerheten för patienten försämras.
RSMH vill att resurser satsas så att människor som söker vård för psykisk ohälsa kan få hjälp i ett tidigt skede. På så sätt kommer behovet av tvång att minska. Men utredningens snäva direktiv ger inte utrymme att tänka utanför ramar och lösa de stora strukturella problem som psykiatrin brottas med. Här finns inte plats för att utreda förbättrad arbetsmiljö, nya sätt att tänka kring arkitektur, stöd och utbildning för personal eller samverkan med anhöriga.
Det kommer även i den bästa av världar kvarstå ett visst, om än litet, behov av tvångsomhändertagande när människor hamnar i ohanterlig akut kris. Men tvång ska vara en sista utväg när alla andra alternativ prövats. Och med tanke på vilket trauma tvånget innebär är det viktigt att patienten får förklarat för sig varför han/hon blev tvångsintagen och att en plan för fortsatt vård utan tvång upprättas.
Hela RSMHs yttrande finns att läsa här.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Patientens inflytande försvinner i krångligt lagförslag
Publicerat: oktober 25, 2012 Sparat under: Frivillig vård, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarerIgår var en intensiv och spännande dag som började i med psykiatrikonferens i Säffle, arrangerad av lokalföreningen där och avslutades på ABF-huset i Stockholm och ett remisseminarium om den aktuella utredningen om psykiatrisk tvångsvård arrangerat av Svensk Socialpolitisk förening. En gemensam nämnare för arrangemangen var att de bland annat kom att handla om ökade möjligheter till frivillig vård och till patientinflytande i vården. Det är inte bara en fråga om att ta tillvara människors rättigheter och att undvika att individer kränks, det är också en del av en mer effektiv behandling. I det nya förslaget om lag om psykiatrisk tvångsvård sänker man trösklarna för att kunna tvångsomhänderta människor. Det är lätt att börja undra om det kommer leda till mer eller mindre patientinflytande i vården.
Vid remisseminariet på kvällen blev det tydligt att det nya lagförslaget är omfattande och komplicerat. En psykiater ur publiken påtalade att det redan idag är svårt som läkare att förhålla sig till lagen och förstå den. Hur ska det då bli sen? Och vad händer med patientens rättssäkerhet när lagen är för komplicerad för läkaren att förstå, samtidigt som det är läkaren som ska avgöra om en person ska tvångsvårdas?
Jag har sagt det förr, lagförslaget angår oss. Senast den 15e november ska synpunkter, ta chansen och tyck till.
Jimmie Trevett, förbundsordförande RSMH
Är vi människor?
Publicerat: oktober 19, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Är vi människor?
När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)
Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).
Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.
Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:
Konventionsstaterna,
h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,
n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,
Artikel 4 Allmänna åtaganden
1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:
b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,
Artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering
2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.
Artikel 12 Likhet inför lagen
2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.
Artikel 14 Frihet och personlig säkerhet
1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]
b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.
Artikel 15 Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.
Artikel 17 Skydd för den personliga integriteten
Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.
Artikel 21 Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information
Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]
Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.
Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]
Artikel 29
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]
Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!
Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.
Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.
/Hannes Qvarfordt
FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
Framtidens Sverige
Publicerat: oktober 18, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Framtidens SverigeJag måste erkänna att jag är en aning nervös.
Tisdagen den 16e oktober började första delen av attitydambassadörutbildningen som jag kommer genomgå via Hjärnkoll. Och fastän jag känner hur nerverna kittlar på insidan av min mage måste jag erkänna att jag ser fram emot denna nya resa. Men det är inte bara min framtid jag är exalterad över. Jag tycker att Sverige håller på att genomgå en förändring på alla möjliga plan.
Jag skulle vilja dela med mig av ett rätt så tungt men viktigt ämne. Det handlar om lagändringen för den psykiatriska tvångsvården i Sverige. Detta om något är ett ämne som har varit flitigt och väl omdiskuterat. Förslaget har sina för och nackdelar. Det finns olika åsikter om vad ändringarna kommer leda till. Jag hade den stora äran att få delta på en konferens med namnet Bättre vård Mindre tvång.
Det var många ”viktiga” människor där. Fastän att det lite kändes som om jag inte riktigt passade in bland alla psykologer, överläkare, tjänstemän och politiker, så var det två mycket spännande dagar jag fick vara med om. Jag har även läst igenom nästan alla sidor i dom två tjocka böckerna som Psykiatrilagsutredningen tagit fram och som noggrant går igenom vilka lagar som skall ändras och förklarar varför.
Men jag tänker inte gå in på specifika detaljer. Jag kanske inte är den enda som fick mer frågor än svar och många djupa funderingar efter den läsningen. Tack vare konferensen kan jag faktiskt blicka framåt med hopp. Luften gick ur mig lite när jag läste utredningen men när jag hade var så förstod jag att den stunden Jerry Eriksson tog sig an denna tunga och svåra uppgift kände han nog som jag, att luften gick ur. Vi måste förstå att den ändringen vi är på väg mot kanske inte är en perfekt psykiatri och att vi förmodligen kommer behöva justera mycket mer längst vägen men vi är på väg. Och det är ett steg i rätt riktning.
Fastän jag fick höra många föreläsare så måste jag säga att en specifik person berörde mig mycket djupt! På seminariet ”Man eller kvinna-spelar det någon roll?” fick jag lyssna på Annelie Jäderholm. Annelie är en av många nuvarande attitydambassadörer just inom kampanjen Hjärnkoll.
Hennes ord var valda med omsorg och jag insåg snabbt att hon är begåvad med en viktig egenskap. En egenskap som jag önskar att jag så småningom kommer att behärska fullt ut. Makten att tala och beröra. Hennes ord påverkade varenda atom i min kropp och jag kommer aldrig glömma den dikten hon läste upp. Hon förklarade känslan av att vara med om en bältesläggning. Den berättelsen och dikten kommer jag för alltid bära med mig. Ännu kan jag höra hennes bräckliga men ändå starka röst, hennes förtvivlan och rop på hjälp, hennes ilska och sorg. Tack Annelie! Jag kände smärtan och känslan av övergivenhet och maktlöshet i varje ord du läste.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med och påverka. Synen på den psykiska ohälsan håller på att förändras. Fördomar håller sakta men säkert på att luckras upp och jag känner att vi är på väg åt rätt håll. Det är en bit kvar det kan jag inte förneka, men den avgörande punkten för hur långt vi har kvar att gå är du. Det är bara genom att öppna upp oss och våga berätta vår historia och stå med rak rygg utan att skämmas som vi kan påskynda hela processen.
En människa i taget.
Paulina Tarabacynska
Mer vård och stöd, mindre tvång
Publicerat: oktober 15, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett, Tvångsvård 1 kommentarIng-Marie Wieselgren, överläkare inom psykiatrin och SKL:s samordnare för psykiatrifrågor, är till vardags en klok och hederlig människa, men i söndagens Agenda i SVT fick hon den otacksamma uppgiften att försvara dagens system för rättslig prövning av psykiatrisk tvångsvård.
I de av Agenda granskade fallen dömde förvaltningsrätten till 99,5 % till ansvarig chefsöverläkares fördel utan att dennes beskrivning av patientens verklighet och vårdbehov på någon nivå ifrågasattes. Inte ens det udda fall där chefsöverläkaren inte vann ifrågasattes dennes bild, doktorn hade dock missat att i tid inkomma med underlagen…
I detta sammanhang degraderas de juridiska ombuden till statister. Detta får allvarliga konsekvenser för människor som önskar överprövning av tvång från det allmänna. Det är inte särskilt smickrande för Sverige som rättsstat.
RSMH:s uppfattning är klar. Att många behöver mer vård och stöd vid psykisk ohälsa må vara otvetydigt och även för rättens lekmän påtagligt, men det är inte samma sak som att bästa vård alltid ges under tvång. Att chefsöverläkarens bedömning så extremt sällan prövas och faktiskt utreds innan den tillåts ligga till grund för rättens beslut är en pågående rättsröta av stora mått.
/Jimmie Trevett,
Förbundsordförande, RSMH
Samverkan som inte fungerar
Publicerat: oktober 10, 2012 Sparat under: Anneli Westling, Arbetsterapeuter, Tvångsvård 1 kommentarJag såg inslaget på Rapport igår kväll och blir bedrövad av att se konsekvenserna när inte kommun och landsting samverkar. Det ska vara bättre vård och mindre tvång. Det behövs ingen tvångsvård om man får rätt hjälp. Kommun och landsting måste se hela individens behov, se den enskilde klientens patients hela situation och skräddarsy lösningar. Arbetsterapeuterna är de som har rätta bedömningsinstrumenten för att se funktionsnedsättning och behov i vardagen.
Jag vill beskriva ett exempel bland många , när svårigheter uppstår i samverkan kring den enskilde individen. Som Hjälpmedelsambassadör möter jag arbetsterapeuter och boendestödjare som beskriver svårigheterna.
1) Det finns ett regelverk som ger arbetsterapeuter inom kommunerna förskrivningsrätt på kognitiva hjälpmedel till klienter som bor i särskilda boende. Övriga hänvisas till Landstingets arbetsterapeuter som inte är specialiserade på psykiatriområdet och kognitiva funktionsnedsättningar hos psykiskt funktionsnedsatta personer. Detta leder till att bara en liten begränsad grupp personer med psykiska funktionsnedsättningar får tillgång till kognitiva hjälpmedel inom socialpsykiatri. Arbetsterapeuter inom kommunpsykiatrin vet inte vilka arbetsterapeuter inom landstinget de ska samarbeta med eller hänvisa till. Arbetsterapeuterna och boendestöd vill utföra ett bra arbete och jobba rehabiliterande och på ett strukturerat sätt.
2) Beställare av vården, biståndshandläggarna eller socialsekreterarna har oftast inga kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar, det vill säga den osynliga funktionsnedsättningen och beställer därmed inte den vården och timmarna som behövs för att arbetsterapeuterna och boendestöd kan jobba på bra sätt. Så ser verkligheten ut i ett flertal kommuner.
Arbetsterapeuterna beskriver en otydlighet i ansvaret mellan kommun och landsting vad det gäller kognitiva hjälpmedel och det måste bli tydligare för alla vart man ska vända sig. Det finns ingen samverkan mellan Lanstinget och socialpsykiatri när det gäller förskrivning av hjälpmedel. Arbetsterapeuterna och boendestöd inom socialpsykiatrin vill göra ett bra arbete, men blir förhindrade av systemfel som uppstår. Frågetecken som kommer upp:
De som beställer vårdtimmar, biståndsbedömarna och psykiatri handläggarna, vilka kunskaper har de om vad det innebär att ha en osynlig funktionsnedsättning, det vill säga. psykisk funktionsnedsättning och därmed kognitiv funktionsnedsättning?
Hur kan de avgöra hur mycket boendestödstid eller arbetsterapeutisk tid som behövs beställas?
Vet de hur den arbetsterapeutiska förskrivningsprocessen med bedömning går till och hur mycket tid det tar att kartlägga behov, livssituation, omgivningsfaktorer och hur man lär ut använda ett hjälpmedel?
Vet beställarna av vård om, att när man har psykiska funktionsnedsättningar så kan man själv inte formulera sitt behov?
Min fråga är, har biståndsbedömarna (socialsekreterare) och boendestödjare kunskap om den enskildes osynliga funktionsnedsättning och kan därmed utforma insats efter den enskildes behov?
Kan boendestöd se till att man får en bra struktur och rutin i hemmet utan hjälp av arbetsterapeuternas kartläggning av behovet?
Det gäller att arbetsterapeut, den funktionsnedsatta och boendestöd tillsammans kan komma överens hur man ska jobba tillsammans.
Exempel: De här schemana har vi upprättat och jag ska hjälpa dig att komma ihåg att följa schemat och hjälpa till att utföra dina vardagssysslor så att du till slut har arbetat upp en rutin som går med automatik. Det här hjälpmedlet som du har fått utskrivet ska vi använda tillsammans i vardagen. Detta kan medverka till ökad självständighet, ökad trygghet, ökad aktivitet och ökad delaktighet. Därigenom kan de ge också i hög grad medverka till återhämtning. Därmed också samhällsekonomiska vinster.
För en person som har en psykisk funktionsnedsättnings kan det vara lika svårt att utföra enkla vardagssysslor, som för en synskadad att läsa en bok eller en döv att höra en symfoni.
Det är när man utformar uppdraget tillsammans med den enskilde, som det behövs en arbetsterapeut som kan se med hjälp av sina bedömningsinstrument hur den enskilde utför sina vardagsuppgifter. Hur mycket ork, den enskilde har och hur mycket energi det går åt för att utföra uppgifter som att städa, tvätta, handla och laga mat. Att se, vad är det som tar energi av den enskilde och vad är det som ger energi. Att hitta en balans i vardagen och vilka hjälpmedel behövs.
Arbetsterapeuten kan tillsammans med boendestöd underlätta vardagen och spara på den enskildes ork och energi med hjälp att hitta en bra rutin och struktur i hemmet. Det är arbetsterapeuten som ser behovet av hur utför man uppgifter i hemmet och sätta in rätt hjälpmedel.
Arbetsterapeuten ser den enskildes kognitiva funktionsnedsättning som är osynligt och kan delge och handleda boendestöd, så att insatsen som man behöver hjälp med blir rätt utförd.
/Anneli Westling
Hjälpmedelsambassadör
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.