When mom went crazy

Where did I go? 

När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.  

Mamma är på sjukhus.  

Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.  

Den största frågan i deras huvuden just då.  

De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.  

Men inte tryggheten eller hemkänslan.  

Ingenting är sej likt fastän de varit där förut. 

De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.  

Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.  

Medberoendet är stort hos de små liven.  

Allt för att skydda hemmiljön.  

Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.  

Men mamma behöver hjälp på oviss tid.  

Medicinjusteringar oftast.  

Suicidprevention ibland.  

Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.  

Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.  

Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.  

Det finns besöksrum att boka.  

Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.  

Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.  

Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.  

Barn är starka.  

Men de är sköra.  

Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.  

Men barnen sätts oftast åt sidan.  

Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in? 

Barn förstår.  

Och speciellt om de släpps in i det som sker.  

Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.  

Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.  

Det om nåt vore ett preventivt arbete.  

Inför psykisk ohälsa på skolschemat.  

Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.  

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.  

Det är bra att vara rustad då.  

Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.  

För ens egna existentiella utveckling.  

Mina barn är tonåringar idag.  

Väl insatta i psykisk ohälsa.  

Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.  

Har de litat på mej? 

Jo, jag tror att de kunnat det.  

Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.   

Jag har självklart utvecklats under åren.  

Vi har gjort resan tillsammans.  

Jag var sjuk långt innan jag fick barn.  

Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.  

Jag vet att jag är en bra mamma.  

Ingen är väl fulländad.  

Det är en uppgift jag växt med.  

Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.  

För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.  

Känslor är friskt.  

Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.  

Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).  

Den värld och vardag vi har är fin.  

Men den kan raseras på ett ögonblick.  

Dessa barn skulle behöva ett kristeam.  

Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.  

Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.  

Att sen skriva under det som ett avtal.  

Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.  

Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.  

Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.  

Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.  

Jag tror att det kan hjälpa enormt.  

Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.  

Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.  

Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa. 

Och chansen att få förstå är otroligt viktig.  

Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.  

Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.  

Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.  

Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.  

Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.  

(Min bestämda åsikt) 

Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.  

Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.  

Tvärtom.   

Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.  

Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.  

Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.  

Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.  

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.  

Men det ska inte behöva vara så.  

En kamp.  

Att överleva.  

Så ge barnen främst en chans att leva.  

//Ylva Kristina Larsson 


Den blomstertid nu kommer

Bild på Ylva Kristina Larsson

Kyrkklockorna ringer för vissa skolor och spelar ”den blomstertid” högt på orgeln.  

Det är sommarlov igen.  

En välförtjänt tid av ledighet för landets alla elever som på olika sätt kämpat sej igenom läsåret.  

Sommarlov.  

En tid av sol och bad.  

Semester.  

Vila.  

Men många barn sitter hemma.  

Det finns ingen ekonomi.  

För de barnen kan sommarlovet innebära mer ångest än vila.  

Nervösa redan nu för hur de skall redovisa sitt sommarlov till hösten i skolstarten.  

Till alla dessa maskrosbarn i landet vill jag säga att ni blomstrar oxå med lust och fägring stor.  

Ingen eller inget kan ta ifrån er det.  

Men det är svårt.  

Svårt att se sina klasskamrater packa iväg på resor och äventyr.  

Det borde inte vara så viktigt.  

Ändå är det det.  

Och betygen kanske inte blev som tänkta.  

De där insatserna som ska finnas uteblev.  

För vissa uteblev hela skolåret i väntan på en tid på bup.  

Mediciner och sjukskrivningar.  

Det är inte som förr.  

Eller har det verkligen alltid varit så här? 

Sån stor efterfrågan på hjälp.  

Vi sviker barnen.  

Och kanske just dessa dagar sviker vi dem som allra mest.  

Där de får ”bevis” på sin oförmåga.  

Betyget.  

Jag är ledsen för hur hårt vi driver våra barn som driver sej själva över kanten om å om igen utan att komma nånstans.  

Vilken hopplöshet.  

Dysfunktionella familjer borde ha samma förutsättningar som alla familjer.  

Men det är inte så.  

Barnen sjunker medan flaggan går i topp. 

//Ylva Kristina Larsson


Vikten av att tala

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.  

Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.  

Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.  

När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.  

Jag förstod ingenting.  

Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.  

Ingen sa nånting.  

Jag tänker på vikten av att tala.  

De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”. 

Det hade räckt.  

Jag hade förstått.  

Lite mer.  

Jag var väl 7–8 år då.  

Ett barn.  

Men inte dum i huvve.  

Jag förtjänade att få förstå.  

Ändå.  

Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.  

Förstod inte dem heller.  

Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.  

Det såg inte rätt ut däremot.  

Jag blev förvirrad.  

Lite rädd.  

Jag kände inte igen min älskade släkting.  

Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.  

Ingen sa nånting.  

Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.  

Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.  

Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.  

Jag kände mej så fin.  

Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.  

Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.  

Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.  

Jag försökte förstå själv.  

Men det var omöjligt.  

Det hette manodepressiv sjukdom då.  

Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.  

Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.  

Man måste inte säga deprimerad eller manisk.  

Och absolut inte tokig! 

Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.  

De vet inte bättre.  

Många fördomar gör att de inte vill veta ens.  

Det räcker med tokig.  
 

Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.  

Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.  

Jag förstår.  

Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.  

Men vägen till insikt var lång.  

Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.  

Under missbruksåren upplevde jag många trauman.  

Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.  

Adhd och ptsd.  

Om jag bara hade sagt nåt.  

Berättat.  

Hur ont jag led.  

Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.  

Idag pratar jag.  

Lite mer.  

Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.  

Jag kan vara ledsen ändå.  

Jag kan stanna i det.  

Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.  

De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.  

Och de vet när humöret går i topp.  

Jag har bra koll på detta.  

Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven! 

Att kraftlös ligga och se dagen gå.  

Se barnen.  

Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är …. 

Att jag inte är som alla andra.  

Vad är alla andra?!? 

Jag är en av dem så ….  

Välkommen. 

/Ylva Kristina Larsson 


Ekonomiska tankar under full sjukersättning

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.  

Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.  

Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.  

Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.  

Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.  

I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.  

Men då blir bostadstillägget drabbat.  

Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.  

Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.  

Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.  

Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.  

Föreläser.  

Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.  

Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.  

Känner en rädsla.  

Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.  

Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.  

Det får mej att känna ett större värde.  

Det är roligt.  

Och jag har en plats i samhället ändå.  

Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.  

Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.  

Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.  

Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.  

Ett lugnt och stilla samtal.  

På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.  

Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.  

För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.  

Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.  

”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.  

”Kära försäkringskassa.  

Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.” 

/Ylva Kristina Larsson 


Döden och jag.

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  

Tvärtom.  

Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  

Dråpförsök.  

Självmordsförsök.  

Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  

Borta.  

Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  

Betraktar.  

Blundar.  

Vill inte.  

Vill.  

Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 

Förvirrad.  

Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  

Död 

Död 

Död 

Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson


Det lider mot jul – juldikt av Ylva Kristina Larsson

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det lider mot jul.  

Jag lider jag oxå.  
Passar på …. 
Att gömma min smärta i julstressen.  
Alla kraven å hela pressen.  
Kassar med paket och pepparkaka.  
Mat i överflöd låt det smaka …. 
Granen kläs med kulor och skäms.  
Tomten kommer och barnen skräms.  
Finns det några snälla barn här.  
Nej tyvärr! 
Till det hela hör väl väderleken till.  
Några minus och snö är det enda vi vill.  
En foderautomat till fåglarnas lycka.  
Så kattan där under någon fjäder kan rycka.  
Visst är det en fröjdefull jul.  
Då vi umgås och har kul.  
Hela dagen lång.  
Till nästa gång.  
Det lider mot jul.  
Så kul.  
Jag lider i smyg med nissen.  
I den totala jultristessen. 

/Ylva Kristina Larsson


Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Kampen med PTSD

Bild på Ylva Kristina Larsson

Hej igen alla fina medmänniskor.
Det var ett tag sedan jag skrev här nu men följer och läser sidan självklart.

Det börjas som smått att pratas om ptsd.
Om ångest.
Om trauma.

Ett område som det behöver upplysas mer om och öka kunskapen kring.

Jag har tråkigt nog levt ett liv kantat av en mängd traumatiska händelser.
Utöver min bipolära sjukdom, adhd och beroende.
Men det var först för bara några år sedan när jag började på den beroendemedicinska mottagningen som psykologen där tittade upp på mej och undrade om ingen någonsin pratat om ptsd med mej.
”Öhhh nej. Varför skulle de?”
Inom kort förstod jag plötsligt så mkt mer om mej själv efter att få kunskap om det.
Och det är jag tacksam för.

Idag vet jag varför jag verkligen inte klarar ens vågar göra vissa saker.
Vilket skapar vissa handikapp men som jag lärt mej att gå runt.
Idag vet jag varför jag reagerar på vissa ljud, dofter, rörelser etc.
Jag vet varför jag drömmer så mkt olika mardrömmar att jag skrikandes väcker mej själv i sömnen.

Jag vet.
Men har ändå svårt att relatera.
Det är som en hemsk gammal film i repris.
En film som inte går att stänga av.
Som jag inte kan hålla nån kudde för ansiktet under speltiden.
Terror.
Och jag finner det otroligt många gånger att jag finns här idag.
Och att jag öppnar upp mina erfarenheter för att inge hopp.
Ett hopp jag aldrig kände förut.
Ett hopp jag lärt mej få känna under tiden.
Tiden med ptsd.
Kampen.

Och jag lever idag ett mer balanserat liv än jag någonsin kunnat tidigare.
Trots allt.

Det finns inga garantier för nånting.
Men just idag.
Just nu är jag starkare.
Och dessa mentala muskler tränar jag på dagligen.
Min egen mästare i kampen med ptsd.

/Ylva Kristina Larsson


Missbrukaren

Bild på Ylva Kristina Larsson
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.

Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?

Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.

Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.

Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu

Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.

Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.

/Ylva Kristina Larsson


Självvald inläggning

Bild på Ylva Kristina Larsson
Inom psykiatrin prövas nu en så kallad självvald inläggning. 
Det innebär i korthet att patienten själv får bedöma sitt vårdbehov och skrivas in utan läkarbedömning om platsen är ledig. 
Det finns ett begränsat antal självvalda inläggningsplatser ännu och det är vissa kriterier att uppfylla för att få skriva detta kontrakt med sluten/öppenvården, främst självskadebeteende eller att du har Individual Placement and Support (IPS). 
Patienten får stanna i upp till fyra dygn, max tre tillfällen i månaden. 
Det ger människan större möjlighet att medverka  sin egen vård och ta eget ansvar.

Det verkar lovande. 
Kanske. 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just den här varianten dock. 

Jag har erfarenhet av en annan form av självvald inläggning. 
Som funkar väldigt bra för mej. 

Det är också ett skrivet kontrakt med mitt vårdteam på öppenvården att om jag söker akut eller på annat vis signalerar att jag vill läggas in så skall det ske enligt vårdplan. 
Det står även vilken avdelning. 
Och vem som är ansvarig läkare, enligt detta kontrakt/vårdplan. 
Antal dagar är en överenskommelse mej och läkaren emellan utifrån aktuellt behov. 
Jag skrivs in av en läkare men kan själv skriva ut mej utan bedömning. 
Mycket eget ansvar som stärker mej. 
Det handlar oftast om stabilisering. 
Tillbaka till dagsrutiner. 
Mediciner. 

Med denna vårdplan ges jag möjlighet att själv känna mina tidiga tecken och hinna arrangera allt omkring en inläggning. 
Såsom barnpass, djurvakt med mera ….
Det blir ingen panik eller större oro när jag i samråd med vårdteamet förbereder och planerar i tid. 
Ibland mer akut än andra gånger ändå. 
Oftast inte. 

Det är ju inte så lätt att styra och ställa över de olika diagnoserna och ibland ställer ju symtomen till det i de flesta planeringar. 
Därför är det bra att i största mån själv få möjligheten att känna in sig själv. 
Jag lär känna min diagnos och hur den fungerar så mycket bättre. 

Men det jag kan tycka är jobbigt är när jag plötsligt vill skriva ut mej efter kort vistelse. 
Det kan vara ett dygn bara. 
Då känner jag mej besvärlig och i vägen. 
Lite skamsen över att ha tagit plats i onödan. 
Men – ett eller flera dygns omvårdnad ….
Är det någonsin i onödan?!?
Nej jag tror inte det. 
Tvärtom. 
Och vem är bäst på att veta om inte en själv? 
Egentligen. 

I min vårdplan står det också att vi skall jobba mer med mina friska sidor. 
Ljuv musik i mina öron. 
I stället för att konstant intalas vara sjuk. 
Jag har en sårbarhet. 
En sårbarhet som stärks ju mer ansvar jag tar för mitt eget mående. 

Jag tycker det är en toppenbra planering. 
Och jag hoppas att det pågående projektet med självvald inläggning blir lyckat och att det utvecklas och formas väl med tid. 

/Ylva Kristina Larsson