Bältning är ingenting annat än tortyr!
Publicerat: september 25, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Bemötande | Tags: Bältesläggning, Bemötande 2 kommentarer
Sedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.
”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.
I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.
Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.
Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.
Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.
Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50
/Anneli Jäderholm
Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder
Publicerat: september 24, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarer
Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.
Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.
Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Köpa bil
Publicerat: september 23, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! Lämna en kommentar
Nej, jag har varken råd eller behov av att köpa bil. Vad det handlar om är egentligen ett tankeexperiment. Ett sätt att lura hjärnan att komma på bättre tankar. I de djupaste stunderna, i den största förvirring, kan jag komma på mig själv att det vänder till det positiva: när jag tänker mig att jag ska spara ihop till en dyr bil. Ju dyrare bil desto bättre.
Visserligen är det ett jättejobb att spara ihop till en dyr bil, men det är ingenting mot att må dåligt i själen. Dessutom är problemet mera verkligt på något sätt – men framför allt sunt! Det är det som är poängen med det hela! Ett sunt problem är att föredra framför ett sjukt problem. Och om det råkar bli så att jag får råd att köpa bil, så är det inget fel heller.
/Khai Chau
På väg till återhämtning
Publicerat: september 19, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Återhämtning Lämna en kommentar
Det har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vår dotter och vi föräldrar har fått kunskaper om Asperger Syndrom. Kunskapen om funktionsnedsättning, gör att vi alla – vår dotter, vi föräldrar och boendestöd, kan hantera situation bättre. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver. Vår dotter är nu 36 år och har en bra livskvalité. Idag ser jag att min och min dotters kamp ger resultat. Till min glädje talade min dotter om för mig att hon får semester från sina röster och upplevelser.
/Anneli Westling
På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
Publicerat: september 16, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Diagnos, Jimmie Trevett, Journal, Medicin, självmord, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld Lämna en kommentar
I morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.
Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.
Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. 
Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.
På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:
”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.”
Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Tvånget är under behandling
Publicerat: september 12, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Tvångsvård Lämna en kommentarDet har länge varit tyst om hur regeringen tänker kring Psykiatrilagsutredningen, så tyst att vissa började undra om något ens skulle hända. Men i slutet av augusti fick vi till slut ett livstecken, i form av en departementspromemoria.
Psykiatrilagsutredningen kom för flera år sedan och debatterades livligt, bland annat för att förslagen skulle bli som en återgång till den gamla tvångslagstiftningen, där det var lättare än i dag att låsa in personer med tvång. Dessutom fanns det förslag om att en nämnd skulle kunna godkänna bland annat tillfälliga tvångsbehandlingar såsom hockeyhjälmar och skyddshandskar på till exempel personer som skadade sig själva.
I departementspromemorian förkastades glädjande nog en sådan nämnd. Men vad gäller att tvångsinta personer i förebyggande syfte så tas inte denna fråga upp i texten överhuvudtaget. Därför gäller det att inte säga hej förrän vi har hoppat över bäcken. Bara för att det inte står i departementspromemorian att det skulle bli lättare att tvångsinta någon i förebyggande syfte, betyder inte det att så inte kommer att ske. Under nästa år lägger regeringen, fram ett lagförslag som riksdagen sedan ska rösta igenom 1 januari 2016. I lagförslaget kan mycket väl idén om ökat tvång finnas med. Därför gäller det att vi fortsätter att bevaka denna fråga. Tvånget kan och bör minska inom psykiatrin!
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
Läs även Barnombudsmannens uttalanden om promemorian: Stärkta rättigheter för barn som tvångsvårdas i psykiatrin
Valpterapi
Publicerat: september 10, 2014 Sparat under: Anna Isaksson, Återhämtning, livskriser, Terapi 3 kommentarer
Kan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen? Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.
En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.
För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.
Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.
Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.
Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.
Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.
Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare). Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.
Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.
Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.
/Anna Isaksson
Vägen vidare ur självmordstankars mörker
Publicerat: september 4, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, självmord 6 kommentarerMan kan moralisera om mycket. Men, jag skulle önska att vi kunde hitta ett annat sätt att möte de individuella människor som överväger att ta sina liv – i situationer där de inte kan se eller föreställa sig ett framtida meningsfullt liv – utan att våra egna värderingar, pekpinnar eller krav på moralisk samsyn tillåts överösta deras behov.
Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva, skrev Ann Heberlein för något år sedan när hon ville klä känslan i ord. Resan till den plats som Ann Heberlein beskriver kan för olika människor te sig högst olika ut. Men, stationen där linjerna löper samman är stor och under utbyggnad i dagens svenska samhälle.
Att orka. Att lyssna till och se världen och människorna omkring sig. Att inte utestänga de som älskar en och bottna i att man är värd att älska och att det man väljer och kommer att välja har ett värde för en själv och andra. Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.
Det är visserligen inte längre straffbart i svensk lag att försöka ta sitt eget liv. Men, någon ovillkorlig och självklar rätt till yttre stöd då man försöker freda sig mot dessa destruktiva tankar och impulser är ingen garanterad. I vårt sekulariserade och individualiserade samhälle finner sig idag alltför många alltför länge ensamma i sina tvivel och känslor av hopplöshet.
Det positiva på senare tid är en ökad öppenhet i att våga prata om vad som föregripit självmord och självmordsförsök. Att man i skolor, vård, omsorg liksom på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang lyfter på locket. Att ingen ska behöva skämmas för att må dåligt och att man synliggör var hjälp finns att få.
Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle. Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv. Vi måste bli bättre på det här.
Hur mår du – och med vem pratar du om det?
Detta måste få vara en OK fråga att både få och reflektera över. Ensam är inte alltid stark och hälsan tiger inte alltid still.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
Det lilla barnet
Publicerat: september 1, 2014 Sparat under: Helena Isaksson 4 kommentarer
Denna gång möter jag ett litet barn som närmar sig mig på stranden. Jag fascineras av den oförstörda lilla varelsen som säkert är långt mer kompetent än jag kan förstå. Jag brinner av en längtan att få berätta, få förklara något. Vi möts. Jag frågar. Vad vet du om havet? Sen börjar jag berätta allt jag vet om fiskar, skaldjur, tidvatten och plankton. En symbol för livets flöde. Det lilla barnet tittar på mig med stora ögon. Jag känner mig så kompetent. Jag är också ett barn. Fast jag är gammal så längtar jag efter uppmärksamhet och bekräftelse. Hur viktigt är det inte att bli sedd och ta plats i livets skådespel. Barnets behov finns där hela tiden.
Jag har så svårt att ta plats. Jag har så svårt att fatta att jag får ta plats. Att livet är till för mig också. Det går liksom inte in. Det känns som jag står utanför och tittar på när andra lever sina liv. Är detta aspberger-aktigt? Jag vet faktiskt inte. Men jag har haft den här känslan mer eller mindre hela livet. När jag hamnar i en grupp människor försvinner jag liksom. Det går bäst att umgås två och två. Det har blivit värre och värre. Ibland får jag hemska och konstiga tvångstankar om hur annorlunda jag är. Är jag så här eller är det min sjukdom? Jag har sökt efter svar hela livet men aldrig lyckats hitta något. Och ju mer jag försöker ju sämre mår jag. Har läst att man ska släppa kontrollen men det är hopplöst svårt när man är en kontrollfreak.
Jag har svårt att själv känna när jag gjort något bra. Jag förstår ju att jag har det men känslan låter vänta på sig. Som tur är har jag människor omkring mig som ger mig bekräftelse och det blir då lättare att ta till sig. Jag brukar ofta ge andra komplimanger och bekräftelse för jag vet hur viktigt det är för mig. Man får en känsla av att man har ett värde.
Ja, så här är det för mig, därmed inte sagt att alla har samma skriande behov. Vanligast är nog att man känner sitt grundvärde oavsett vad andra gör eller säger, även fast det som sagt är berikande med bekräftelse. Åh, jag önskar så att jag var ”normal”, om det finns något sådant…
Hälsningar Helena
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.