Bältning är ingenting annat än tortyr!

anneli3webbSedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.

”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.

I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.

Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.

Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.

Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.

Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50

/Anneli Jäderholm

Bältning bältning3bältning2


Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder

Jimmieblogg2Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.

Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.

Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 


Köpa bil

khai-bild-bloggNej, jag har varken råd eller behov av att köpa bil. Vad det handlar om är egentligen ett tankeexperiment. Ett sätt att lura hjärnan att komma på bättre tankar. I de djupaste stunderna, i den största förvirring, kan jag komma på mig själv att det vänder till det positiva: när jag  tänker mig att jag ska spara ihop till en dyr bil.  Ju dyrare bil desto bättre.

Visserligen är det ett jättejobb att spara ihop till en dyr bil, men det är ingenting mot att må dåligt i själen. Dessutom är problemet mera verkligt på något sätt – men framför allt sunt! Det är det som är poängen med det hela! Ett sunt problem är att föredra framför ett sjukt problem. Och om det råkar bli så att jag får råd att köpa bil, så är det inget fel heller.

/Khai Chau


På väg till återhämtning

annelisvvDet har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vår dotter och vi föräldrar har fått kunskaper om Asperger Syndrom. Kunskapen om funktionsnedsättning, gör att vi alla – vår dotter, vi föräldrar och boendestöd, kan hantera situation bättre. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver.  Vår dotter är nu 36 år och har en bra livskvalité. Idag ser jag att min och min dotters kamp ger resultat. Till min glädje talade min dotter om för mig att hon får semester från sina röster och upplevelser.

/Anneli Westling


På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Tvånget är under behandling

JimmiebloggDet har länge varit tyst om hur regeringen tänker kring Psykiatrilagsutredningen, så tyst att vissa började undra om något ens skulle hända. Men i slutet av augusti fick vi till slut ett livstecken, i form av en departementspromemoria.

Psykiatrilagsutredningen kom för flera år sedan och debatterades livligt, bland annat för att förslagen skulle bli som en återgång till den gamla tvångslagstiftningen, där det var lättare än i dag att låsa in personer med tvång. Dessutom fanns det förslag om att en nämnd skulle kunna godkänna bland annat tillfälliga tvångsbehandlingar såsom hockeyhjälmar och skyddshandskar på till exempel personer som skadade sig själva.

I departementspromemorian förkastades glädjande nog en sådan nämnd. Men vad gäller att tvångsinta personer i förebyggande syfte så tas inte denna fråga upp i texten överhuvudtaget. Därför gäller det att inte säga hej förrän vi har hoppat över bäcken. Bara för att det inte står i departementspromemorian att det skulle bli lättare att tvångsinta någon i förebyggande syfte, betyder inte det att så inte kommer att ske. Under nästa år lägger regeringen, fram ett lagförslag som riksdagen sedan ska rösta igenom 1 januari 2016. I lagförslaget kan mycket väl idén om ökat tvång finnas med. Därför gäller det att vi fortsätter att bevaka denna fråga. Tvånget kan och bör minska inom psykiatrin!

/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH

Läs även Barnombudsmannens uttalanden om promemorian: Stärkta rättigheter för barn som tvångsvårdas i psykiatrin


Valpterapi

anna iKan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson