Psykiatrin skrämmer bort patienterna

För två dagar sedan tittade jag på Agenda på SVT1 och såg inslaget om dom alarmerande siffrorna att varannan person som bältesläggs i psykiatrin är en kvinna under 34 år. Detta är inga nyheter för min del. Jag själv har aldrig varit utsatt för detta men jag har många vänner och framför allt en som nyligen har råkat ut för vårdens bestraffningssystem. Hon är en av mina närmaste vänner som har blivit så illa behandlad att mitt hjärta brister. Detta ska inte förekomma! Jag vill helt förbjuda bältesläggning. Man kan komma långt genom att lyssna och prata med människor. Varför ska unga kvinnor med självskadebeteende betala priset för att samhället inte räcker till eller förstår.

Många läkare erkänner att dom står hjälplösa inför unga tjejers självskadebeteende, som ibland är så allvarligt att man vet inte vad man skall göra.  Och det är en bra bit på vägen att inse och erkänna att man inte vet hur man skall handskas med dessa män men framför allt kvinnor. Att man faktiskt erkänner att det idag inte finns hjälp och vård som är bra eller anpassad. Läkarna har gjort sitt, nu är det politikernas tur att ta sitt ansvar.

Jag skulle vilja få en önskan uppfylld. Hur hårt det än låter. Om alla politiker fick spendera 10 minuter i en bältessäng så kanske deras beslut skulle se annorlunda ut, den politiska viljan att agera snabbare skulle födas.

För Linda Ledéus sade i reportaget att hon är livrädd för att bli sjuk igen. Hon är alltså livrädd att hamna på sjukhuset igen. Jag känner igen mig i hennes ord. Alla i min omgivning vet att när jag blir sjuk igen tänker jag inte lägga in mig! Jag tar hellre livet av mig. Varför skall jag vara inlagd på en enhet, bli förvarad utan behandling för att så småningom komma ut och må värre?

Vår psykiatri fungerar inte så bra som den skulle kunna, det finns mycket kvar att göra. Jag måste poängtera är att jag förstår att saker ibland tar tid att förändra, men här är det faktiskt frågan om människor och deras liv. Då är det bråttom. Och inte förrän dina egna barn eller du fastnar i ett system som vill väl men inte räcker till på grund av byråkrati, lagar och regler. Inte förrän då när allt går fel, inser du att detta är ett system som inte fungerar, men skall det behöva gå så långt?

Istället för att beröras i efterhand, kan vi inte visa en gnutta empati och beröras innan och tänka, tänk om det var jag som fick ligga i bältessängen så som Linda gjorde.

Detta är lite tankar kring reportaget som gick på agenda om Linda Ledéus på SVT. Dela gärna med dig av dina tankar om du vill.

Hoppas du får en bra dag och som alltid.

Massa kramar från mig:)

/Paulina Tarabczynska