Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?

Jag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.  
 

Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.  
 

Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.  
 

Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.  
 

Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad. 
 

Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda. 

//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 


Skrämmande utspel från Moderaterna och Liberalerna

Rätten till jämlik vård, stöd, omsorg och tillgänglig utbildning för alla oavsett var de bor och deras socioekonomiska förutsättningar är idag tyvärr inte självklar i Sverige; det är ett reellt problem. 

RSMH verkar sedan 1967 för ett samhälle där människor med psykisk ohälsa får stöd och hjälp till ett värdigt, jämställt och självständigt liv. Ett samhälle där psykisk ohälsa generellt motverkas och psykisk hälsa främjas. 

Därför har RSMH i över ett halvt århundrade arbetat för att främja: 

  • Förståelse hos allmänhet, beslutsfattare och myndigheter för de problem och utmaningar som sammanhänger med olika former av psykisk och psykosocial ohälsa. 
  • Mänskliga, medicinska och sociala rättigheter för dem som berörs av psykisk ohälsa. 
  • Vidgat samarbete mellan de grupper som yrkesmässigt arbetar på detta fält, de berörda själva samt deras representanter. 
  • Tillräckliga resurser och goda villkor inom psykiatrisk hälsovård, sjukvård, eftervård, socialpsykiatri, rehabilitering, arbetsvård, socialförsäkring och socialvård. 
  • Starkare inriktning av insatserna på den enskilda människans behov. 

RSMH arbetar för att förändra.

Vi har på resan mött mycket god vilja och personligt engagemang från företrädare från i princip alla politiska partier. I slutändan har dock tyvärr många reformer utarmats eller frusit inne i beredning på Regeringskansliet; oavsett den då för stunden rådande kulören på regeringen. Om detta har RSMH tänkt och tyckt en hel del. 

Men i årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn. De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed ska hamna i gängkriminalitet. Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt. Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande. 

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer. Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest.  

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet. Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss.  

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som RSMH tar starkt avstånd ifrån. 

//Barbro Ronsten 

Förbundsordförande, RSMH 


Från patient till utbildare


Vi – du och jag som har erfarenheter av psykiatrin besitter unika kunskaper och har en viktig roll att fylla som utbildare. Vi behövs för att bidra med våra erfarenheter av psykiatrin för att utbilda personalen inom psykiatrin genom brukarrevisioner och möten. Vi besitter viktiga insikter om hur vården ska bedrivas, hur människor borde bemötas och har ofta en expertis för att prata om biverkningar av mediciner, återhämtning och liknande.

Vi som har en egen erfarenhet av psykiatrisk vård känner till saker på ett djupare sätt. Det är viktigt både för oss själva och för andra att förvalta insikten om att vi har den här unika erfarenheten och kunskapen. Har man varit med om psykiatrin har man helt enkelt en bättre och djupare kunskap om den än om man inte har det.

Brukarrevision är en av flera möjligheter för tidigare patienter till att utvärdera och skapa ett lärande inom psykiatrin. För den som kanske är obekant med tillvägagångsättet så är en brukarstyrd brukarrevision en undersökning av verksamheter som ansvarar för vård, stöd eller service till personer med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa. Undersökningen brukar bygga på intervjuer med brukarna som analyseras och sammanställs till en rapport som presenteras för ledning och personal, med förslag på hur verksamheten kan utvecklas.

Vi vill ha en psykiatri där patienten är medbestämmande om vården och utvecklingen inom vården. Det är en absolut nödvändighet med utbildning inom psykiatrin då det väldigt ofta finns brister i bemötande och man skulle även kunna tänka sig brukarutbildningar inom lite svårare områden såsom tvångsvård, suicidprevention och medicinbiverkningar.

Vi har sett påfrestningar på vården nu i coronatider och det har inte påverkat psykiatrin i någon positiv riktning. Det är dags att komma i gång igen med utbildningar och organisationer som RSMH behöver ta en viktig position och vara ledande i detta arbete.

Att hålla i utbildningar leder också till ett personligt växande. Att få möjligheten att använda sina erfarenheter, kanske bland de mörkaste i livet, av tvångsvård, medicinering eller psykiskt illamående. Dina erfarenheter kan bidra till att andra får chansen till att få en bättre upplevelse än kanske du fick av vården, eller lära av det som fungerade för just dig.

/Jimmie Trevett


Lär av pandemin

Det är en märklig tid och trots att vi förhoppningsvis snart kan se slutet på pandemin kommer det nog dröja tills vi har en normal vardag igen. Kanske blir det ett nytt ”normalt” för visst har vi lärt oss mycket under denna svåra tid. Många är ni, som trots knepiga förutsättningar, hållit i gång föreningsaktiviteter på olika kreativa sätt för att undvika smitta, och som ändå fortsatt med det så viktiga kamratstödet.

Många föreningar har haft aktiviteter utomhus, några på distans med hjälp av dator och telefon, andra har delat ut mat till medlemmar och ytterligare några har ringt sina medlemmar för att hålla kontakten. En del föreningar har kunnat hålla öppet med restriktioner, handsprit och avstånd. Det finns en vilja att fortsätta även när det är tufft och den viljan ska vi ta vara på.

En glad nyhet är att förbundet blivit beviljat medel från Folkhälsomyndigheten för att stötta aktiviteter i våra föreningar. Det kan röra sig om utflykter, friluftsliv, matleveranser eller insatser för att öka den digitala kunskapen i föreningen. Medlen ska dessutom gå till att sprida kunskap om vaccination mot Covid19 och för att sprida goda exempel på verksamhet inom hela organisationen. Ansökan kommer att gå ut via RSMH-nytt och på rsmh.se, så håll utkik! Kansliet vill ha er ansökan senast 1 september. Medlen från Folkhälsomyndigheten kan redan brukas nu i sommar och efteranmälas till förbundet. Passa på att ta chansen att utveckla er fina, smittsäkra verksamhet ytterligare.

Mycket har vi, som sagt, lärt oss under pandemin, inte minst vad gäller hygien och smittsäkerhet, men även hur vi håller kontakt när vi inte kan träffas fysiskt. Handtvätt, spritande, munskydd och avstånd är det bästa skyddet mot Covid19 och har gjort att de vanliga säsongssmittorna minskat markant. Låt oss fortsätta hålla i de nya hygienrutinerna även när pandemin avtar. Även magsjukor och influensor kan drabba människor hårt. Håll också kvar i vanan att ringa eller på annat sätt hålla kontakt med de medlemmar som inte kan komma till föreningen! Ett telefonsamtal eller SMS kan betyda så mycket.

Slutligen vill jag med några tips för att hålla hälsan i värmen önska er en riktigt fin sommar!

Barbros sommartips

  • Åk på utflykter, umgås ute och ha trevligt! Är du osäker på hur många som kan umgås, håll koll på Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Kanske finns det någon annan RSMH-förening som tar emot besök?
  • Kom ihåg att vara försiktig med solen och drick mycket vätska. Det är bra med lite extra salt om du svettats mycket.
  • Vaccinera dig mot Covid 19 så fort du får chansen. Ta hjälp av en kamrat om du har svårt att boka vaccinationstid.
  • Vaccinera dig även mot TBE om du vet att du kommer vara där det finns fästingar som bär smittan.
  • Njut, vila och återhämta dig.

Återhämtning är A och O

Jag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.

Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.

Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.

Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt. 

Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.

/Jimmie Trevett


En hoppfull midsommarhälsning

Det är en långt ifrån en vanlig midsommar utan en midsommar när social distansering och handtvätt är viktigare än någonsin. Ändå tror och hoppas jag att vi lyckas fira en högtid som kännetecknas av inkludering, värme och hopp. Traditioner kan i sin bästa form bidra till att samla människor och att skapa någon slags normalitet mitt uppe i det undantagstillstånd som coronapandemin innebär.

I min lokalförening kommer vi till exempel för första gången att ha en midsommarfest. Det blir sill, färskpotatis och jordgubbar och en massa musik. Ingen dans, vi håller avstånd – åtta croissanters mellanrum mellan varje person – men räkna med allsång då vi kommer att spela många sommarvisor som Idas sommarvisa, glada melodier som väcker minnen.

Jag vill också dela med mig av en hoppfull känsla efter förbundsstyrelsens rundringning till alla lokalföreningar. Vi fick tag på 94 av 104 lokalföreningar och det visade sig att dessa i mycket högre grad än vad vi vågat hoppas och tro, kunnat träffas och haft möten. Över 70 lokalföreningar har lyckats upprätthålla styrelsemöten på distans med verktyg som teams och telefonkonferenser. Och lokalföreningarna har mejlat, ringt och sms:at medlemmar, vilket känns extra viktigt nu när många känner sig ensamma och isolerade.

Det sker förvisso mycket mindre medlemsaktiviteter ute i lokalföreningarna, men det finns samtidigt positiva exempel som några lokalföreningar som lagar och kör ut mat till medlemmar för en billig penning, däribland RSMH Backe i Jämtland som kör ut 60-talet matlådor dagligen. Och lokalföreningarna uttrycker att det finns en stor framtidspotential att kunna växa och göra fler aktiviteter framåt.

Samtidigt tar jag med mig att många medlemmar uttrycker att ensamheten känns mer påtaglig nu när coronapandemin pågått i flera månader. Min förhoppning är att behovet av sträng social distansering kommer att vara över efter sommaren och att det finns någon slags tidsram, om än tentativ, kanske gör det lite lättare att orka. Samtidigt vill jag uppmana alla som kan att höra av sig lite extra till vänner, bekanta, släktingar och grannar som ni vet är ensamma och isolerade.

Slutligen önskar jag er alla en riktigt lugn och härlig midsommar, att ta det lugnt med alkoholen, undvika droger och äta riktigt mycket sill, potatis och jordgubbar.

Håll avstånd – men håll ihop!

/Barbro Hejdenberg Ronsten


Min Återhämtning

Hej alla läsare

I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.

Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.

Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.

Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:

RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.

Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?

RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…

På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.

Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?

Tack för ordet

/Khai Chau


Psykiatrireformen fyller 25 år

När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre.  Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.

RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.

Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.

Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.

Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.

Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.

/Barbro Hejdenberg Ronsten


RSMH bör söka nya allianser

Hannes 4Sedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.

Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.

Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.

Visa nu var vi hör hemma, RSMH!

/Hannes Qvarfordt

* Mad in America – en god startpunkt för att bekanta sig med dagens psykiatrikritiska forskning och debatt.


Bättre vård med mer brukarinflytande

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoBrukarinflytandet måste öka i den psykiatriska vården. Forskningen är entydig – resultaten av all vård och behandling blir bättre när patienten är med och beslutar om sin egen vård. Patienter som har inflytande och känner sig delaktiga får en ökad känsla av sammanhang och blir fortare friska. Den erfarenhetsbaserade kunskapen är det viktigaste vi har och den behöver bättre tas tillvara.

Detta har varit tydligt på flera av den senaste tidens möten som jag deltagit i. Längst har frågan kanske kommit i IVO, Inspektionen för vård och omsorg, där jag sedan 2013 är med i IVO:s insynsråd.

Där har vi drivit på från RSMH:s sida om vikten av brukarinflytande och fått medhåll från de andra i rådet, vilket gett resultat i form av ett riksdagsbeslut: Beslutet innebär att i varje inspektion som IVO gör så ska någon person vara involverad som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa när det gäller den typen av verksamhet som ska granskas.

IVO arbetar nu med att ta fram en modell för hur detta ska genomföras i praktiken. Det kan handla om att en person med egen erfarenhet följer med ut på inspektioner eller det kan vara att vederbörande sitter med vid olika analyser som ska göras.

Brukarinflytande som tema var också uppe på senaste nätverksträffen för chefsöverläkare inom psykiatrin i regionerna med flera. Hur fortsätter vi att utveckla brukarinflytandet regionalt och lokalt i hela landet? Där behövs tydligare planer och mål för arbetet, framhåller vi från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Slutligen besökte jag nyligen en kickoff som Sveriges kommuner och landsting, SKL,  ordnade på temat psykisk hälsa. Där medverkade kända personligheter som Carolina Klüft och Klas Bergling, Aviciis pappa, och företrädare från riksdagens socialutskott. Det handlade om psykisk hälsa i ett bredare samhällsperspektiv och även i det sammanhanget kan vi från brukarhåll påminna om att den egna erfarenhetsbaserade kunskapen är den viktigaste möjligheten till positiv förändring.

/Jimmie Trevett
ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse