Samverkan som inte fungerar

Jag såg inslaget på Rapport igår kväll och blir bedrövad av att se konsekvenserna när inte kommun och landsting samverkar.  Det ska vara bättre vård och mindre tvång.  Det behövs ingen tvångsvård om man får rätt hjälp. Kommun och landsting måste se hela individens behov, se den enskilde klientens patients hela situation och skräddarsy lösningar.  Arbetsterapeuterna är de som har rätta bedömningsinstrumenten för att se funktionsnedsättning och behov i vardagen.

Jag vill beskriva ett exempel bland många , när svårigheter uppstår i samverkan kring den enskilde individen. Som Hjälpmedelsambassadör möter jag arbetsterapeuter och boendestödjare som beskriver svårigheterna.

1) Det finns ett regelverk som ger arbetsterapeuter inom kommunerna förskrivningsrätt på kognitiva hjälpmedel till klienter som bor i särskilda boende.  Övriga hänvisas till Landstingets arbetsterapeuter som inte är specialiserade på psykiatriområdet och kognitiva funktionsnedsättningar hos psykiskt funktionsnedsatta personer.  Detta leder till att bara en liten begränsad grupp personer med psykiska funktionsnedsättningar får tillgång till kognitiva hjälpmedel inom socialpsykiatri. Arbetsterapeuter inom kommunpsykiatrin vet inte vilka arbetsterapeuter inom landstinget de ska samarbeta med eller hänvisa till. Arbetsterapeuterna och boendestöd vill utföra ett bra arbete och jobba rehabiliterande och på ett strukturerat sätt.

2) Beställare av vården, biståndshandläggarna eller socialsekreterarna har oftast inga kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar, det vill säga den osynliga funktionsnedsättningen och beställer därmed inte den vården och timmarna som behövs för att arbetsterapeuterna och boendestöd kan jobba på bra sätt. Så ser verkligheten ut i ett flertal kommuner.

Arbetsterapeuterna beskriver en otydlighet i ansvaret mellan kommun och landsting vad det gäller kognitiva hjälpmedel och det måste bli tydligare för alla vart man ska vända sig. Det finns ingen samverkan mellan Lanstinget och socialpsykiatri när det gäller förskrivning av hjälpmedel. Arbetsterapeuterna och boendestöd inom socialpsykiatrin vill göra ett bra arbete, men blir förhindrade av systemfel som uppstår. Frågetecken som kommer upp:

De som beställer vårdtimmar, biståndsbedömarna och psykiatri handläggarna, vilka kunskaper har de om vad det innebär att ha en osynlig funktionsnedsättning, det vill säga. psykisk funktionsnedsättning och därmed kognitiv funktionsnedsättning?

Hur kan de avgöra hur mycket boendestödstid eller arbetsterapeutisk tid som behövs beställas?

Vet de hur den arbetsterapeutiska förskrivningsprocessen med bedömning går till och hur mycket tid det tar att kartlägga behov, livssituation, omgivningsfaktorer och hur man lär ut använda ett hjälpmedel?

Vet beställarna av vård om, att när man har psykiska funktionsnedsättningar så kan man själv inte formulera sitt behov?

Min fråga är, har biståndsbedömarna (socialsekreterare) och boendestödjare kunskap om den enskildes osynliga funktionsnedsättning och kan därmed utforma insats efter den enskildes behov?

Kan boendestöd se till att man får en bra struktur och rutin i hemmet utan hjälp av arbetsterapeuternas kartläggning av behovet?

Det gäller att arbetsterapeut, den funktionsnedsatta och boendestöd tillsammans kan komma överens hur man ska jobba tillsammans.

Exempel: De här schemana har vi upprättat och jag ska hjälpa dig att komma ihåg att följa schemat och hjälpa till att utföra dina vardagssysslor så att du till slut har arbetat upp en rutin som går med automatik. Det här hjälpmedlet som du har fått utskrivet ska vi använda tillsammans i vardagen. Detta kan medverka till ökad självständighet, ökad trygghet, ökad aktivitet och ökad delaktighet. Därigenom kan de ge också i hög grad medverka till återhämtning. Därmed också samhällsekonomiska vinster.

För en person som har en psykisk funktionsnedsättnings kan det vara lika svårt att utföra enkla vardagssysslor, som för en synskadad att läsa en bok eller en döv att höra en symfoni.

Det är när man utformar uppdraget tillsammans med den enskilde, som det behövs en arbetsterapeut som kan se med hjälp av sina bedömningsinstrument hur den enskilde utför sina vardagsuppgifter. Hur mycket ork, den enskilde har och hur mycket energi det går åt för att utföra uppgifter som att städa, tvätta, handla och laga mat. Att se, vad är det som tar energi av den enskilde och vad är det som ger energi. Att hitta en balans i vardagen och vilka hjälpmedel behövs.

Arbetsterapeuten kan tillsammans med boendestöd underlätta vardagen och spara på den enskildes ork och energi med hjälp att hitta en bra rutin och struktur i hemmet. Det är arbetsterapeuten som ser behovet av hur utför man uppgifter i hemmet och sätta in rätt hjälpmedel.

Arbetsterapeuten ser den enskildes kognitiva funktionsnedsättning som är osynligt och kan delge och handleda boendestöd, så att insatsen som man behöver hjälp med blir rätt utförd.

/Anneli Westling

Hjälpmedelsambassadör


One Comment on “Samverkan som inte fungerar”

  1. Hannes Q skriver:

    Hej, Anneli!

    Även jag blev bedrövad av Rapport-inslaget och den uppenbara bristen på frivilliga hjälpinsatser från samhället. Tyvärr illustrerade det väl samtidigt rätt väl vad jag beskrev i mitt blogginlägg ”Vill brukare och anhöriga samma sak” https://rsmhbloggen.se/2012/09/27/vill-brukare-och-anhoriga-samma-sak/ . Det var uppenbart att mannens far önskade mer tvångsingripanden och tvångsmedicinering.

    Som du säger är tvångsvård i de allra flesta fall är helt onödig, om sociala insatser av rätt kvalitet görs. Jag tror att det då i första hand handlar om mänsklig kontakt och ett socialt sammanhang att ingå i. Arbetsterapeutiska insatser och tekniska hjälpmedel kan ha en roll att spela, men jag tror inte att de är lösningen på problem av det här slaget. Psykisk ohälsa handlar ju inte om någon intellektuell eller funktionell oförmåga, utan om – skall vi kalla det djup, existentiell ensamhet? För att lindra sådan krävs, som sagt, mer av socialt sammanhang, inlevelse och ombryende från omvärldens sida.

    Jag ser det som oerhört viktigt, att RSMH i sitt remissvar på psykiatrilagsutredningen markerar skarpt avståndstagande från alla skrivningar, som sänker tröskeln för tvångsingripanden. Jag instämmer helt i den kommentar som RSMH Lund har lämnat i ämnet. I själva verket mår jag direkt illa vid tanken om tidigare tvångsingripanden och större godtycke i bedömningarna. Man känner sin frihet hotad! Det är märkligt, att Ing-Marie Wieselgren, som leder projektet ”Bättre vård, mindre tvång” vid Sveriges kommuner och landsting, samtidigt, som utredare, förespråkar sänkta trösklar för tvångsingripanden. Mer motsägelsefull är det nog svårt att bli!


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s