Är vi lika inför lagen?

Får du den hjälp du behöver av socialtjänsten? Är du lika inför lag? Det finns fakta som visar att socialtjänsten behandlar oss olika – trots att vi har samma behov, sammaAnne Sofie Höij inkomst, samma förutsättningar. Det vill säga om vi inte hävdar vår rätt till likabehandling! Men samtidigt ska bistånd beviljas individuellt, för vi har ju alla olika villkor och förutsättningar.

2012 orkade jag inte begära det som heter ’bistånd över norm’. Då hade jag haft höga kostnader för nya glasögon, mediciner, hemtjänst, färdiglagad mat och dyra sjukhuskostnader (jag låg inlagd sex veckor för sjukhussjukan). Jag var tvungen att ta banklån, och betalar fortfarande av varje månad för det. Det här är inget ovanligt. Vi är många som gör det – om vi nu får låna alls. Andra har fått kronofogden efter sig, och ibland även förlorat bostad och annat.

En sak som alltid varierar är ju vilken hyra du har. Du kanske har hyresbidrag på halva hyran som jag? Har du äganderätt på ditt boende eller en hyresrätt, bor du ensam som jag eller har du sambo och har kanske barn?  Eller en sjuk anhörig som kanske har flyttat in för att de inte haft råd med hyran i sitt tidigare boende. Du har kanske jobb på deltid, men dåligt betalt så du inte kommer upp i bruttonormen, när skatten är betald. Du kanske inte kan lägga om dina lån för att få lägre kostnader, eftersom du tjänar för dåligt. Kanske behöver du bil till jobbet då inga kommunikationer fungerar, på dina arbetstider? Du kanske har ångest så du inte kan åka kommunalt, men heller inga läkarintyg som ger dig rätt till färdtjänst.

Vi får inte den socialbidragsnorm vi ska ha vid samma behov, till exempel får invandrare ofta lägre än den av staten bestämda normen. Och, skulle jag förmoda, även vi med psykisk ohälsa får inte heller rätt hjälp.

Räknar verkligen biståndsbedömaren in dina vård- och hjälpmedelskostnader? De kan bli höga på en och samma månad. Det är inte frivilligt att behöva vare sig vård, medicin, hjälpmedel eller inläggning på sjukhus. Vi har faktiskt rätt till bistånd över norm, de där dyrare gångerna om året. Upp till högkostadsnivårerna, och ofta även varje månad … Kom ihåg att ange merkostnader! Du har inte valt att behöva vård. Du har enligt lag rätt få bistånd över norm. Vet du om det? Socialtjänstemännen och andra sparivrare på kommunerna verkar inte alltid veta detta.

Jag har varit förbannad på mig själv för att jag inte orkade be om hjälp 2012. För man får ju skylla sig själv… Jag har slutat med det nu. Och jag vägrar skämmas! Undvik att komma i samma situation om du kan.

Lycka till och vara rädd om dig!

Kram

/Anne-Sofie Höij


Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier


Medvetna feltolkningar från Försäkringskassan

Hannes 4Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund från Försäkringskassan gör i sin debattartikel i Dagens Nyheter den 27 november minst två medvetna feltolkningar av hälsoläget i Sverige och av sjukskrivningens funktion. Detta i det uppenbara syftet att misstänkliggöra sjukskrivna människor.

De hävdar, för det första, att svenskarna är ”världens friskaste folk” (Svenskt Näringslivs uttryck!) och stöder sig då på statistiken över kroppslig ohälsa, som i sin tur nästan uteslutande baseras på medellivslängd och barnadödlighet. En sådan statistik kan dock svårligen fånga in den psykiska ohälsan, som råkar vara den ohälsa som dramatiskt ökar och leder till höjda sjukskrivningstal. Det faktum att Sverige hör till de länder i världen, där det förskrivs mest psykofarmaka, rimmar också mycket illa med talet om världens friskaste folk.

För det andra anser de att läkarna måste vara striktare i sin bedömning av när ”sjukskrivning är en lämplig behandling” (åter Svenskt Näringslivs formulering!). Beskrivningen är en uppenbar vantolkning av den försäkringsverksamhet de själva ansvarar för. Sjukskrivning är inte och har aldrig varit någon ”behandling”. Sjukskrivning tillgriper man som inkomstbortfallsförsäkring, när en patient på grund av sjukdom/ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Åtgärden är med andra ord i sig ett uttryck för bedömningen, att patienten helt eller delvis inte kan arbeta. Hur patienten sedan skall vårdas för att tillfriskna och återkomma i arbete är en helt annan fråga. Den läkare som använder sjukskrivning som behandling begår tjänstefel. En sjukskrivning skall alltid kompletteras med medicinsk eller annan behandling och/eller rådgivning för egenvård!

/Hannes Qvarfordt

Fotnoter:

  1. I Sverige är sjuktalen för psykisk ohälsa påtagligt högre för kvinnor, än för män. Den offentliga sektorn, där flest kvinnor arbetar, är idag hårt slimmad och stressbelastad. Vi har också fler ensamhushåll och högre sysselsättningsgrad bland kvinnor, än nästan något annat land i världen! Självklart har det stor betydelse för inte minst kvinnors psykiska livsvillkor.
  1. En replik till Försäkringskassans debattartikel, med ett innehåll snarlikt det ovanstående, sändes för publicering till DN Debatt. Genmälet refuserades dock, utan motivering.

Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning

khai-bild-blogg-breddareJag sa till min bror nyss, att det känns märkligt att Socialpsykiatrin pratar om daglig meningsfull sysselsättning… men inte har lyckats, i verkligheten!

Medan jag har min bowlinghall: Hallchefen ringde mig i morse och bad om hjälp som tävlingsfunktionär, knappa in resultat på data osv…hur meningsfullt är inte det?

Men Försäkringskassan lyser med sin frånvaro… de har inte uppmuntrat mig genom en enda krona, utan jag har fått gå min egen väg, ekonomiskt sett. Nu senast kräver de också tillbaka 3 800 kr, för en period, som jag har diskat i hallen!

Men jag överklagar och ärendet ligger nu uppe hos Förvaltningsrätten.

Och ja, jag har bett dem att ändra alternativt stifta ny lag! På grund av det stora systemfel hos Försäkringskassan, som jag också uttryckligen påpekat.

‪Som jag ser och upplever det: De flesta bidragen, såsom till exempel handikappersättning, går till fysiska handikapp, mer än till psykiska – samt att Försäkringskassan inte tar hänsyn till hela livet och levnadssituationen, för mig och andra som drabbats av psykisk sjukdom eller ohälsa. Jag anser att man borde ha olika bidrag för olika typer av handikapp. Handläggarna säger att handikappersättning är till för ”alla” men för mig som är sökande gäller det inte.

‪Jag har ”fått på moppo” av alla möjliga, hittills, för att jag ”ställer grupp mot grupp”… medan det är verklighet, varje dag, för mig och många andra…

‪Det känns som något stort general-fel som bara jag ser…? Ibland känner jag mig som Don Quijote som strider mot väderkvarnar.

Plus detta, som jag och många andra som insjuknar i ung ålder: Man är nollklassad, för att man inte hunnit ut på arbetsmarknaden, och istället hänvisas till socialbidrag, när man faktiskt borde kunna få sjukpenning!

/Khai Chau


Aktivitetsersättning utan aktivitet – Riksrevisionens granskning

PaulinaDen 29 april i år kom en granskning från Riksrevisionen vad det gäller Försäkringskassans aktivitetsersättning: Aktivitetsersättning – en ersättning utan aktivitet?

Vi vet att cirka 30 000 ungdomar upp till 30 år har aktivitetsersättning idag, så som ni förstår berör detta rätt många. När man är ung och av någon anledning mår dåligt eller har en bakomliggande neuropsykiatrisk problematik tar det inte långt innan man märker att det är svårt att få rätt för sig.

Dels är Försäkringskassans granskningssystem inte uppdaterad och halkar efter när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Detta leder till fel slags bedömningar, tvång till meningslös sysselsättning eller i värsta fall ingen sysselsättning alls.

Jag minns själv när jag fick min aktivitetsersättning. Man skulle ta reda på vad jag behövde för sysselsättning, men det man hittade var inte anpassat till mina behov och funktionshinder. Jag kämpade med att komma till sysselsättningen och när det blev klart för mig att den var totalt meningslös, och gjorde så att jag till och med mådde sämre, slutade jag dyka upp. För höga krav, ingen förståelse eller tålamod.

Det som hände efter detta var att jag blev utan sysselsättning i flera år. Jag minns hur väggarna blev mindre och mindre. Ibland kändes det som jag höll på att bli tokig. Jag är inte ensam om att ha upplevt detta, jag är inte heller ensam om att tycka att detta är fel. Det är väl självklart att jag ville ha en sysselsättning. Men inte bara för att det skulle se fint ut på papper, inte bara för att politikerna hade bestämt så.

Det jag önskade då var en meningsfull sysselsättning som var anpassad och förstod mitt funktionshinder. När man mår så dåligt som jag gjorde tar det tid att bli bra och det är ett steg fram och två bak. Så när man inte dyker upp till sin sysselsättning, för att ens funktionshinder och ångest gör så att man inte kommer ut genom dörren, hur mycket man än försöker, och sen får höra att jag måste sluta på sysselsättningen för att någon annan behöver min plats mer, någon som dyker upp – då har vi misslyckats. Då känner jag mig misslyckad.

Jag har alltså ett funktionshinder som gör att jag inte kan jobba. Man hittar en sysselsättning istället för jobb. Jag kommer dit och får höra att jag inte kan gå här för att jag har mitt funktionshinder, som man inte tar någon hänsyn till. Ni hör hur det låter, absurt!

Jag minns att jag låg nere redan. Jag visste att jag hade svårt att ta mig från plats A till B, men att sen ta ifrån mig min sysselsättning bara för att jag hade ett funktionshinder som de inte förstod gjorde att jag kände mig ännu mer omotiverad och misslyckad.

Att leva på en aktivitetsersättning innebär total fattigdom. Jag önskar att man kunde se mig då och alla unga idag som en tillgång i samhället, en resurs och alla människor kan tillför något. Jag vet att jag själv har resurser och gåvor som är fantastiska om jag får tillfälle att visa dem på en plats där jag trivs. Där man tror på mig och uppmuntrar mig.

Självklart har jag inte valt att vara sjuk. Jag har inte valt att vara så här. Jag har mina svårigheter, det är jag medveten om, men jag har talanger med. Jag vet vad som funkar och inte, det har jag provat mig fram genom alla år. Jag kan se mina svagheter men jag fokuserar på mina tillgångar och det är här samhället brister. Dom ser mig som något trasigt, jag ser mig som en begåvad person med vissa svårigheter. Och så länge samhället ser mig som en trasig sak som behöver fixas istället för en människa med ofantliga resurser kommer jag aldrig kunna känna mig normal och jag kommer inte kunna tillföra något till samhället. Hur kan jag? Samhället visar tydligt att det inte finns en plats för mig. Det finns bara en mall att anpassa sig efter.

Om jag kunde få jobba på mina villkor i en flexibel miljö. Självklart ville jag då, och även nu, få jobba, men samtidigt är jag rädd.

I ett system som inte förstår mitt funktionshinder brukade jag ibland ligga vaken på nätterna. Jag ville vara sysselsatt men vågade inte. Jag är nog inte den enda som levde i den rädslan över att inte bli förstådd och fråntagen den enda lilla ekonomiska tryggheten jag hade. Även om den är liten så innebär den mat på bordet och betald hyra. Ibland önskar jag att jag hade råd att gå på bio utan att behöva prioritera bort en annan nödvändighet. Jag önskar även och hoppas än idag att snart kommer politikerna och Försäkringskassan förstå att många av oss som har aktivitetsersättning lever i en kluven värld där man å ena sidan vill jobba men vågar inte.

Att revisionen granskade aktivitetsersättningen och gav politikerna skarp kritik gläder mig. Jag hoppas man tar till sig kritiken och gör en förändring. En förändring där individens intresse står i centrum. För ingen kommer kunna återhämta sig om man lever instängd i sin lägenhet, känner sig misslyckad värdelös och otillräcklig. Men samtidigt mår ingen bra av att tvingas till en sysselsättning som gör oss ännu sjukare för den inte är anpassad, ställer för höga krav eller inte tar hänsyn till våra svårigheter.

Ge oss en anpassad meningsfull sysselsättning med en extra slant för arbetet vi gör. En plats där vi känner att vi duger, utför ett meningsfullt arbete och får vara så som vi är. Låt oss slippa leva i rädslan över att om man gör lite extra kanske man blir av med sin lilla ekonomiska trygghet man har.

Om inte allt det jag har skrivit hjälper oss att rehabilitera oss, våga och vilja komma tillbaka till samhället, då vet jag inte vad som kan göra det.

/Paulina Tarabczynska


De röd-gröna säljer sig till ekonomismen

Hannes 4Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:

”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”

”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”

”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”

Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!

Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.

/Hannes Qvarfordt

Blogginlägg med anknytning till ämnet:

Vård till vad?

Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

Arbetslinjen som frälsningslära


Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr

Anne Sofie HöijDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)

Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.

Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.

Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.

För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.

Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.

Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.

Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?

Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.

/Anne-Sofie Höij