En för alla och alla för en

Jag har tänkt mycket den senast tiden på diskriminering. Man ser situationen i USA och över hela världen och jag får den där känslan av att bli illamående över hur människor behandlas. Eller rättare sagt över hur vissa människor kan tycka att det är okej att behandla andra människor på ett visst sätt. Det finns ingen logik, så som fallet är med alla fördomarna.

När jag tänker på diskriminering och fördomar är det svårt att inte tänka på sätten jag själv blivit diskriminerad på. Dels har jag ju blivit sedd på ett visst sätt för att jag är kvinna, men skillnaden där är att man har så många nu för tiden, i alla fall i Sverige, som står på ens sida när idiotin härskar. Det är värre när man har psykisk ohälsa, för vi vet ju hur det är, vi som lider av psykisk ohälsa. Vi vet hur det är när man går från att vara en människa av värde till någon som folk får behandla hur som helst i en annan människas ögon. Vi vet hur det är när diskrimineringen blir normaliserad, när det är en självklarhet att något som är totalt absurt ses som sanning.

Den mest omskakande gången som jag får uppleva att jag diskrimineras för att jag är psykiskt sjuk så är jag 18 år, det är ett år efter att jag fått min första diagnos. Jag har haft svårt med andningen ett par dagar och det har börjat samla ihop sig till en ordentlig astmaattack. Det piper när jag andas och bröstet känns tungt. Det är, vid den här tiden, det största astmaanfallet jag haft och jag har ingen medicin för att jag aldrig haft ett sådant anfall innan. Min mamma som har astma är rädd att jag ska få andnöd och packar in mig och min pappa i bilen och vi åker till akuten. Vi väntar som vanligt ett bra tag och när jag väl får komma till sjuksköterska så tackar jag nej till mamma när hon erbjuder sig att följa med. Jag är ju vuxen nu och jag är van vid läkare och sjuksköterskor på grund av all tid jag spenderar i behandling på psykiatrin. När jag kommer in får jag lägga mig på britsen och sjuksköterskan börjar ställa frågor medan hon knappar in min information i datorn. Hon börjar mäta EKG och syresättning och medan det får stå och ticka så fortsätter hon knappa in min information och ställa frågor till mig. Jag känner mig lugn, det finns inga tvivel hos mig att jag kommer få hjälp. Hon frågar mig vilka mediciner jag har och jag räknar upp dem och hon fortsätter sitt knappande. Hon ser att jag har en insomningsmedicin och frågar: ”Varför har du sömnmedicin? Du är ju jätteung för att ha det?” och jag svarar lugnt: ”För att jag är bipolär.” Hennes fingrar tvärstannar. Det är en så plötslig reaktion att jag förvånat tittar upp på henne. Hon står still med blicken stirrandes rakt ut i tomma intet, som om hon tänker väldigt intensivt, med händer fortfarande svävandes över tangentbordet.

Efter en paus när jag bara hört mina pipande andetag och ljudet från vad andra gör bortom draperiet i resten av salen, frågar hon med ett konstigt tonfall om jag någonsin haft en panikattack innan. Jag blir irriterad och håller en suck inne för att jag redan efter bara ett år som diagnosticerad är trött på förklarandet – det eviga övertydliga förklarandet som man ofta måste göra för att få folk att förstå att man inte är korkad för att man är sjuk – som vid denna tidpunkt snarare blivit ett deltidsjobb. Jag svarar: ”Ja, jag har haft panikattacker innan, men de känns inte så här, de ser inte ut såhär och förutom andningen så mår jag bra just nu.” Jag blir också konfunderad, hon hör ju hur det låter när jag andas? Utan ett ord så tar hon några steg bort från datorn, går fram till mig och börjar plocka av allt som ska mäta min EKG och andning med mera. ”Din EKG och din syresättning ser bra ut så om du får mer problem får du höra av dig till din vårdcentral,” säger hon med en form av stressad bryskhet och börjar visa mig ut ur rummet. Jag följer efter med pipljuden från mina andningsvägar och blir mer förvirrad för var sekund som går. Hela situationen känns väldigt overklig och jag kan inte riktigt ta in vad som händer. Oron stiger i mig och tankarna börjar rusa. Om jag får andnöd och jag inte har medicin, hur kommer det då gå? Hinner jag in till akuten i tid om jag slutar andas? Vi bor ju inte nära akuten och det är sent på natten. Jag minns att jag upplever en av de fåtal gånger under mina sena tonår där jag känner mig som ett hjälplöst barn som bara vill ha hjälp. Ingen hade lyssnat på mina lungor och jag var inte ens säker på att det hon sagt om mina värden stämde. Det var första gången jag upplevde att en person inte trodde på vad jag sa, att jag inte sågs som lika trovärdig som alla andra och där jag inte fick samma möjligheter för att jag var psykiskt sjuk. Jag blev nekad vård för att jag är bipolär och man då antog att jag var hypokondriker. Det skulle inte bli den sista gången.

Efter detta har diskriminering och fördomar förekommit så mycket att jag inte minns alla gånger, jag tror knappt jag känner någon som inte omedvetet eller för att hjälpa, sagt något som egentligen skulle klassas som stötande för en person som har psykisk ohälsa. Jag har lärt mig att man får stå ut med småsakerna och försöka angripa de stora sakerna istället för vi har inte nått platsen än där småsakerna kan prioriteras. Istället får vi angripa saker som bältning, vårdpersonal på psykmottagningar som gör sjuka saker, eller det som jag menar måste klassas som vår senaste vinst – att vi som har ADHD inte behöver ta regelbundna urinprov för att visa att vi inte missbrukar droger. Förstå mig inte fel, det är bra att de säger att vi inte ska behöva ta det men det finns också en hel del som jag saknar i deras uttalanden. Till exempel ett erkännande att det är diskriminering och fruktansvärt absurt och sjukt att man kan ta en grupp människor som ska ta en medicin för en diagnos och ta kontinuerliga prov på alla för att kontrollera att de inte missbrukar droger. Notera att provet inte säger något om medicinen du tar (bortsett från att du tar den) och det är inte meningen att provet ska göra det heller, det är bara till för att kontrollera om du missbrukar andra droger. Och det handlar inte om vilket prov som helst heller, nej det handlar om övervakade urinprov. Föreställ dig att vi skulle ta en grupp människor från vilken annan fysisk sjukdomsgrupp som helst och börja ta urinprov för att se till att de inte missbrukade, ett urinprov som övervakas av en sjuksköterska för att se till att de inte fuskade och använde någon annans urin, och om de vägrade att ta provet så fick de inte ta medicinen längre. Även om det var en beroendeframkallande medicin så tror jag att det skulle blivit ett väldigt liv. Men var jag än läser om det så nämner de att människor känt sig kränkta men ingen nämner att de hade vilken rätt som helst att känna så. Ingen tar upp att det som hänt var diskriminering och att man borde undersöka hur detta kunde få ske. Med detta sagt, har de sjuksköterskor som jag har varit i kontakt med gällande det här hatat detta och försökt ta sig runt det så långt det går. Denna diskriminering kom från långt högre upp än mottagningen jag befann mig på, det var staten och inte vårdpersonalen på en enskild mottagning som stod för diskrimineringen. Det gör egentligen saken ännu sjukare.

Det är ingen nyhet att människor med psykisk ohälsa ses som hypokondrier eller missbrukare eller liknande av vårdpersonal och andra. Jag menar inte att all vårdpersonal tänker så och det har blivit bättre de senaste åren, men problemet med fördomar är tillräckligt omfattande för att göra så att det är en 50/50 chans när jag söker hjälp hos vården att jag kommer få hjälp. Till och med läkare jag haft inom psykiatrin har misstänkt mig för att vara missbrukare, trots att det står i min journal att jag, på grund av att jag påverkats av andras missbruk i mitt liv, tar ett stort avstånd från både droger och alkohol. Om fördomar då finns bland de som är menade att hjälpa oss, hur påverkar det hur alla andra ser oss?

Jag oroa mig ibland över hur fel det kan gå på grund av fördomar om psykiska besvär. Vad hade hänt om jag hade fått andnöd den där gången? Om vi hade kommit hem och jag hade slutat andas? Jag oroar mig också för alla andra saker som skulle kunna hända på grund av fördomar kring psykisk ohälsa; bältning, missförstånd med polisen, att någon skulle beskylla mig för något de gjort och lyckas, att inte få jobb trots att jag har utbildning…det kan påverka nästan allt i livet. Jag är absolut inte ensam i det här och personer med psykisk ohälsa är inte de enda som påverkas. Människor lever varje dag med att de blir sedda som något de inte är på grund av saker de inte rår för. Jag ser vad som händer i USA, jag ser vad som händer i Sverige, jag ser hur nästan alla grupper av människor någon gång får uppleva någon form av missuppfattning eller fördom. Det har skapat en slags konstant frustration i mig över att vilja hjälpa men inte veta hur. Man känner sig upprörd och otillräcklig.

Jag har länge försökt hitta någon form av lösning och grunnat på vad det egentligen är som får oss att fortsätta ha fördomar. Jag är inte någon speciell person med ovanligt hög intelligens och jag har ingen utbildning, så med andra ord förväntar jag mig inte att jag ska komma på någon spektakulär lösning. Men det stör mig att detta fortsätter och jag kan inte släppa det.   En sak som jag lärde mig för länge sedan är att det inte hjälper att bli arg på personer som har fördomar. Ren ilska på individnivå fungerar inte. Att skrika eller bli arg på en individ kommer bara få den individen att bli defensiv, någon som jag tror de flesta vet, även om det tog mig x antal misslyckade försök innan det gick upp för mig. När jag var ung började jag prova diskussioner (ilske-fria sådana) för att vända en väns synsätt när det kom till personer av annat ursprung än hen själv. Jag insåg att även om mina lugna diskussioner påverkade dem och att de till slut ändrade sig så var det processen inom dem i relation till mitt förhållningssätt i resten av vardagen som påverkade dem mest, inte mina lugna diskussioner. Detta betyder (utifrån mina begränsade kunskaper) att för att förändra andras synsätt så måste vi leva som vi lär. Vi måste också leva utan någon form av fördom, då varje fördom vi har blir en ursäkt för någon annan att hålla fast vid sina fördomar. Varför ska de ändra sitt synsätt om vi inte ändrar våra?

Sanningen är att vi alla har någon form av fördomar eller missuppfattningar om någon i samhället i olika grad. Detta påverkar inte bara hur vi ser andra utan även hur andra ser oss och hur de ser på varandra i en ond cirkel. Varje fördom eller missuppfattning man har själv möjliggör alla fördomar som man har emot sig. Det räcker inte med att enbart arbeta mot diskriminering av personer med psykisk ohälsa, enbart mot diskriminering av HBTQ-personer eller enbart mot rasism. Det hjälper inte att enbart arbeta mot diskriminering av kvinnor eller enbart mot diskriminering av män. Det hjälper inte att kämpa enbart mot fördomar mot en del inom en grupp eller att kämpa för en grupp i samhället men inte för helheten. Vi måste alla vända våra blickar inåt och se vad vi själva behöver jobba på. Vi måste se alla människor som lika värda och allas svårigheter som lika viktiga och vi måste börja inse att det som görs mot en grupp slutligen kommer att vändas mot en annan. Om en grupp är fängslad går ingen fri. Ingen förtjänar att behandlas på de sätt vi ser idag och det är dags att få slut på allt detta onödiga, skrämmande och förkrossande lidande. Om en fördom finns kvar så finns alla fördomar kvar och vi måste stå enade en gång för alla. Det är så vi får bort fördomar, både de mot oss med psykisk ohälsa och de mot alla andra. Vi måste börja idag och vi måste göra det tillsammans. En för alla och alla för en.

/Lovisa Rydén


Alla som ser ut som kvinnor är inte det – jag är framför allt Paulina

PaulinaIdag är det den internationella kvinnodagen och jag skulle vilja dela med mig lite av mina tankar.

Jag vill börja med att skriva att jag inte representerar en grupp, jag pratar inte för en grupp, det enda jag gör i mitt blogginlägg är dela med mig av min resa, mina erfarenheter och tankar. Som hbtq+ är det viktigt att poängtera detta då vi alla har våra resor och ta och egna slutsatser att komma fram till. Det jag skriver i detta blogginlägg ska inte användas som någon mall för hur alla känner, hur alla tänker. Detta är hur jag känner, hur jag tänker och hur jag väljer att komma ut till världen.

Jag har berättat för dom absolut närmaste om vem jag är med detta är den absolut första gången jag väljer att komma ut helt offentligt. Jag väljer att dela detta med er för att idag älskar jag mig själv. Idag förstår jag mig själv lite bättre och för att visa att oavsett vilket fack man väljer sätta sig själv i så räcker det att vara exakt sån som man är.

Jag föddes som kvinna, eller det är det könet jag fick vid födseln. Mitt namn blev Paulina och jag växte upp och förväntades att göra allt det där flickor skall göra. Jag älskade att leka med dockor, men bara om det betydde att jag fick kapa av deras huvuden och ben och armar. Mina vänner lärde sig snabbt att det kanske inte var så bra ide att leka dockor med mig. 

Jag sprang runt och lekte med jord, bråkade med killarna i skolan och brukade komma hem med blåmärken och repor. Dessa märken symboliserade att jag valde att leka med killarna på rasterna för det kändes som vi hade mycket mer gemensamt. I alla fall stundvis. Ju äldre jag blev desto mer började mitt avvikande beteende synas. Fram tills en viss punkt kunde man bortförklara det mesta då jag var ett barn. Men jag växte upp i en liten by i Polen där alla kände alla och där katolicismen var och är en dominant religion. Alla hade speciella mallar och allt hade en ordning och en plats, jag passade inte in i den ordningen. Mamma blev kallad till möten hos rektorn på skolan, hos prästen i kyrkan och det tog egentligen aldrig slut. Mitt inre kompas visste klart och tydligt redan sedan jag var mycket liten vad som var okej och inte. Och jag utmanade auktoriteter så långt tillbaka jag kan minnas. När en elev i skolan fick bättre betyg i bild än jag för att hennes familj var rik blev jag förbannad och frågade läraren varför, hon kunde ju inte måla. Eller när prästen slog oss med linjaler på fingrarna för att han kände för det. En gång tog jag den där linjalen och slog tillbaka medan jag skrek: ”Hur känns detta då! Inte så skönt eller hur?” Ni kan ju bara ana vad min mamma har fått stå ut med.

Men i och med att jag är uppvuxen i ett katolskt land och dessa värderingar följde med min familj till Sverige började min kris födas. Jag levde som vanligt men fortfarande förväntades det att jag skulle stöpas in i en mall som passade, helt ärligt så var jag för ung för att ens förstå varför jag hamnade i sån fruktansvärd depression, eller varför jag blev så extremt psykiskt sjuk. Idag inser jag att den krisen och molnet av diagnoser och psykisk ohälsa lyckades dölja något som har följt med mig ända sen jag var liten. Det finns och fanns visa saker som jag grubblade över så långt tillbaka jag kan minnas.

Ett tag band jag mina bröst och klädde mig som en man. Detta var i 8:an till 1:an i gymnasiet. Jag har aldrig reflekterat över varför jag gjorde det, inte heller hade jag egentligen ork eller tid att reflektera över varför jag aldrig ville ha mina bröst. Varför allt kändes fel varenda gång jag tittade i spegeln, jag brukade skämta att jag skulle ta en kniv och skära av dom.

Jag hatade tonåren, min pubertet kom mycket tidigare än för resten av mina vänner i skolan. Mina bröst blev stora snabbt och i takt med att dom växte så började killarna kolla på mig annorlunda. De ville inte längre leka med mig på samma sätt, jag blev nu glodd på och visslad åt och pillad på. Jag brukade gå hem och hata att se dem i spegeln, jag var självklart för liten för att förstå men omedvetet kändes något fel. Jag ville inte att de skulle bete sig så, så jag började äta massa mat för att gå upp i vikt. Dels för jag ville inte vara attraktiv, dels för att jag mådde så dåligt. Mamma hade blivit tillkallad till skolan och en plan var uppgjord om hur man skulle försöka få mig att gå ner i vikt. Vi försökte alla hålla oss till den planen men en dag brast det i mig och jag gav upp. Jag började smyga ner i kylskåpet på nätterna och äta massor. Hela min uppväxt är fylld av smärta och lidande, mycket inläggningar på slutenpsykiatrin och bollandes som en jojo fram och tillbaka mellan avdelningar. Den är präglad av ätstörningar och sexuella övergrepp. Trauman och massvis med självskadebeteende och självmordsförsök. En extremt stor del av mitt liv har gjort ont. Det har gjort ont att leva så länge och så mycket att mitt i detta inferno tappade jag bort mig själv. Jag borde ha förstått redan då. Att allt mitt självförakt och hat, min dåliga självkänsla och känsla av att inte passa in och höra ihop, hade att göra med vem jag var. Men hur kunde jag ens veta det? Jag växte upp i en katolsk familj och innebörden av ordet gay blev inte ens introducerat för mig förrän i gymnasiet. Jag har sprungit i hela mitt liv för att komma ikapp en sanning jag inte förstod, jag har försökt lösa en gåta som gapat som ett tomt hål i mig. Jag försökte hantera tomheten och smärtan på alla sätt jag kunde, men allt blev fel. Jag visste ju aldrig vad problemet var, därför kunde jag aldrig lösa det.

Jag har levt majoriteten av mitt liv som kvinna. Och jag är fullt medveten om vad det innebär. Jag kommer väl för alltid vara kvinna i vissa människors ögon, oavsett vad jag gör, men idag har jag sprungit ikapp det som alltid varit utom synhåll. När jag började få ordning på mitt liv och när mitt mående började bli bättre började andra typer av tankar födas, tankar jag alltid avfärdat för att jag inte förstod dem eller för att jag inte vågat tänka på dem för att jag hade så mycket andra problem omkring mig. Jag har alltid blivit satt åt sidan, jag har aldrig egentligen funnits, inte förrän nu. Inte förrän jag kunde stilla mina tankar och mitt sinne började jag inse varför jag hatade min spegelbild, varför jag band mina bröst. Jag började inse varför jag betedde mig på ett visst sätt och varför jag hade vissa tankar. Nu förstod jag varför jag försökte skära av mig mina bröst en gång.

Men min resa till självinsikt har inte varit enkel, den är inte heller klar. Jag lär mig fortfarande att förstå och idag sliter jag med att acceptera att det är okej att inte vara säker. Det är okej att inte vilja sätta sig i ett fack. Det är okej att acceptera att mitt kön varierar, det är helt okej att inte förstå det helt.

Idag om jag måste sätta mig in i ett fack skulle jag vilja säga att jag är trans, ickebinär, genderfluid person. Det är komplicerat, och det är okej om du inte förstår, jag är förvirrad ibland med. Vissa dagar vaknar jag och känner mig extremt maskulin, andra feminin. Vissa dagar är jag definitivt inget av dem, någon blandning av alla men det som jag alltid är säker på är att jag är Paulina varendaste dag. Jag trodde ett tag att bara för jag inte var en kvinna så skulle jag vara en man, att jag var trans och skulle byta kön. Det tog mig många år att inse att det är inte så enkelt, inte för mig i alla fall. Jag ska inte ljuga, det finns en sak i mitt utseende som jag önskar förändra och det är mina bröst. De har alltid varit en måltavla och ett objekt för hat. De hör inte hemma på min kropp, men förutom det så finns det inget större behov för förändring just nu vad det gäller min kropp. Däremot skulle jag vilja att folk respekterade mig mer. Som jag skrev innan – det är okej att inte förstå, det är okej att vara rädd eller känna avsky, det är okej att vara osäker och förvirrad. Men istället för att diskriminera, förtrycka, felköna eller förneka ens existens – fråga istället! Fråga mig vad mitt pronomen är, låt oss diskutera och byta tankar. Jag vill inte höra: ”Men Paulina du ser så feminin ut” om och om igen. För mig är det inte så superviktigt om man kallar mig för hon, han eller den eller hen. Jag föredrar att bli kallad för Paulina då det känns bäst och det är den jag är. Detta varierar väldigt från person till person därför påpekade jag från första början att jag inte representerar alla hbtq-personer. Jag representerar mig.

Jag önskar att jag vågade raka mitt hår och kunde se en platt bröstkorg när jag tittade i spegeln. Det skulle göra det mycket enklare för mig att kunna gå på rätt toalett, eller byta om i rätt omklädningsrum. Jag kan ibland bli ledsen när jag tänker på det. Vi skapar våra egna burar och så går vi runt och vaktar och håller hårt i varandras nycklar. Vi skulle kunna vara fria, vi skulle kunna vara exakt vem vi vill vara, men istället vill vi trycka in oss i olika mallar och former. Vi går till och med så långt att vi tycker varandra in i dem, låser buren och vaktar nycklarna. Tänk om vi valde att släppa varandra fria? Om vi slängde alla nycklarna. En sådan värld vill jag leva i.

Mina utmaningar och hinder har varit många på vägen. Mitt liv är präglat av osäkerhet, psykisk ohälsa och en konstant jakt efter något som alltid tycktes befinna sig några få steg före och precis utanför mitt räckhåll. Idag har jag sprungit ikapp det jag aldrig sprang ifrån, även om det kändes så stundvis, utan det jag alltid sprungit mot i hela mitt liv. Omedveten men målbeslutet, jag ryser när jag bara skriver detta här och nu. För aldrig någonsin har något känts så rätt i hela mitt liv som det faktum att nu är det min tur att tillåta mig själv att utforska vad det innebär att vara Paulina.

Så idag när det är den internationella kvinnodagen skulle jag vilja dela med mig min berättelse om vad priset av att vara en kvinna har varit för mig och samtidigt påminna oss alla om att det finns olika typer av kvinnor där ute. Alla kvinnor du möter kommer inte se ut exakt så som du föreställer dig en kvinna ska göra men det gör dem inte mindre till kvinnor för det. Idag på den internationella kvinnodagen väljer jag att synliggöra en grupp som än idag kämpar för att bli accepterad och respekterad, att bli bekräftad och bara få finnas på sina egna villkor.

/Paulina Tarabczynska


Praktik borde leda till arbete

PaulinaNio kronor i timmen. Billig arbetskraft, ska man vara tacksam!? Jag kan inte låta bli att bli förbannad, bitter och irriterad när jag tänker på detta. Dom kallar det habilitering/praktik, jag kallar det slavarbete!

Företag och kommuner borde skämmas! Företag borde inte få gratis arbetskraft om deras praktik aldrig leder till anställning! Det är bara ett system som utnyttjar människor! Det gör mig så förbannad!

Arbetsförmedlingen vet detta och de ska inte skicka folk till praktikplatser där man ser att folk kommer och går på löpande band utan att någonsin få anställning! Företagen och arbetsförmedlingen borde skämmas att man utnyttjar människor som desperat söker jobb via praktik. Där de är ett par månader och sen får dra vidare!

SKÄMS! Ni tror ni utnyttjar systemet till er vinning! Ni utnyttjar människor! Fy fan!

Den lilla andelen av praktik som leder till arbete är skrattretande, det är ett skämt. Ni har hittat det perfekta systemet där ni kan utnyttja människor för arbete gratis. Och ni är nöjda med detta? Klart ni är, det är gratis! Men inte jag, jag blir som vanligt förbannad.

När jag försöker argumentera för att synliggöra de problem jag ser blir jag nedtryckt:

Jag ska ju vara tacksam, jag borde vara glad att det finns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden för människor som mig!? Varför ska jag alltid vara så negativ?

Är jag negativ!? Jag satt liksom inte hemma och hittade på detta! Detta är en del av ett system som vi lever i. Jag kom inte på detta ut tomma intet. Jag bara reflekterade över hur det såg ut efter att jag sett hur praktikanter kom och gick på det ställe jag befinner mig på. Jag började undra. Började tänka och ifråga sätta. Efter ett år kan jag inte hålla käften, detta är ett mönster!

Arbetsförmedlingen ska inte skicka människor på samma praktik på löpande band om de ser att denna inte leder till någon typ av anställning. Ändå händer detta dagligen översöt över hela Sverige och inte minst där jag befinner mig. Varför skall jag vara tyst, glad och tacksam och snäll när jag ser hur folk utnyttjas??

Snälla Paulina finns inte mer! Hon har blivit hård som sten! Arg och bitter över allt!

Hela samhället är utformat för en medelklass medborgare med familj jobb och lån på banken!

Jag har haft det stora privilegier att vara en sidomedborgare, en andraklass eller kanske tredjeklass medborgare som sett på från sidan. Jag har fått stå ut med så mycket skit för att samhället anser att jag skall vara tacksam för att ens få finnas till!

Nej jag har fått nog!
Min intelligens och mina ord är ett vapen!
Ignorans och blåögdhet kostar mig mycket i mitt liv!
Jag accepterar inte era idiotiska kommentarer, ologiska bortförklaringar, ignoranta åsikter, patetisk apati!

Nej, nu vill jag ha tillbaka lite efter allt jag gett!
Allt jag bidragit med och gjort för att göra detta samhälle till en bättre plats!

Samhället bara tar och tar, och säger åt mig hur tacksam jag ska vara att jag ens får! Nej, nu vill jag ha tillbaka lite! Det är samhället som skall vara tacksam för att det har mig! Inte tvärt om!

Så ja, jag kommer påpeka fel i systemet! För ord och intelligens är en av mina gåvor, vapen, drivkrafter!

Det är exakt det jag ska använda mina gåvor till.
Att granska, att påpeka, att avslöja att ifrågasätta att synliggöra.
Så länge vi lever i ett välfärdssamhälle kommer jag inte hålla käften!

/Paulina Tarabzcynska

 


Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenNyligen sände Uppdrag Granskning en uppföljning om Sanne, där tittaren fick möta flera personer med allvarlig psykisk ohälsa och en vidare bild av psykiatrin och socialtjänsten presenterades.

Programmet stämmer väl in på hur vi på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, ser på situationen. Misslyckandet inom vården och socialtjänst innebär att det skördas liv.

Stödet och vården fungerar dåligt idag, både för personer med allvarlig psykisk ohälsa och de som har samtida missbruk. Det finns attityder och stigman som gör att man inte bryr sig om den här gruppen, och samordningen är ofta usel. Föräldrar och syskon kämpar för att få hjälp, och det är hänsynslöst att denna grupp inte får hjälp.

På den här fronten var Felipe Costa, som också var med i Uppdrag Granskning, långt före sin tid. Han är sedan länge aktiv i RSMH och redan på 1980-talet menade han i sitt yrke som psykiater att mediciner inte var avgörande för hur folk mådde, utan det viktigaste var att hela vardagen måste fungera – boende, sysselsättning och bemötande. För att personer med psykisk ohälsa ska må bättre behövs jämlikhet mellan patienten och vårdgivare, ett förhållningssätt som gör att personalen lyssnar på patienten och ger vården ett meningsfullt innehåll.

Du ska inte heller behöva vara inlagd för att få vård utan du ska kunna bo hemma och få stöd i din vardag. Vi ser gärna att sådana insatser byggs ut i en mycket större omfattning än vad som finns idag. Det behövs!

Något annat som bör förändras genast är psykiatrins attityder till sexövergrepp som drabbar patienter medan de är inlagda. I Uppdrag granskning intervjuas en ung kvinna som utsatts för övergrepp av en skötare i den psykiatriska heldygnsvården. Det är förkastligt och tyvärr är hon inte ensam. Vi hör och har länge hört berättelser om patienter som har utsatts för sexövergrepp och våldtäkter av antingen medpatienter eller vårdpersonal. Det ska inte kunna hända, särskilt inte på en plats där det är extra viktigt att du känner dig trygg.

Vården måste införa ordentliga strategier för att undvika att patienter utsätts för detta. Det räcker inte att baka in det i policys om hur man arbetar för att minska våld på avdelningen. Sexövergrepp sker ofta i det dolda och har en annan karaktär. Detta måste erkännas.

Om det trots strategier förekommer övergrepp måste vården alltid göra en polisanmälan. Det är inte psykiatrins sak att själva utreda huruvida övergreppet är sant eller inte – utan polisens. Vården måste utgå från att patienten talar sanning när hen kommer med så allvarliga anklagelser. Så är det i hela samhället. Andra regler borde inte gälla bara för att du befinner dig på en vårdavdelning.

Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH


Att vi i samhället bryr oss om varandra minskar den psykiska ohälsan

Fredrik-allvarig1-låg1Skärtorsdag! Då är det dags för alla tokiga häxor att flyga till Blåkulla. Det är lite livat språkbruk kring detta idag och ingen tar det på allvar längre. Annat var det för flera hundra år sedan – då kunde häxor brännas på bål. På den tiden var det inte OK att avvika från mönstret och vara häxa. Att vara såååååå tokig var inte hälsosamt.

I påsk ska vi också komma ihåg Kristi lidande och död och det finns flera kyrkobesökare än vanligt i påsktider. Vi kommer ihåg Jesu lidande. Men vem bryr sig om de som lider idag?

Idag har många med psykisk ohälsa och speciellt psykisk funktionsnedsättning inte det så lätt. Många av dessa lever på bidrag och har svårt att få pengarna att räcka till.  Villkoren är många gånger så dåliga att de riskerar att bli utan hus och hem. Och i vissa fall mår de så dåligt att de skriker i sina hem eller inte tar hand om varken sig själva eller bostaden. Det har hänt att personer som beter sig så riskerar att bli av med sina kontrakt. Många är socialt isolerade.

Jag är också tokig. Jag har tvångstankar. De går ut på att alla människor har ett värde och förtjänar ett bra liv. Även om de är i behov av hjälp och stöd. Jag är en av dem som bryr mig om att personer inte har råd med mat och riskerar att bli av med sitt boende. Speciellt i de fall personerna inte kan föra sin egen talan själva. Jag bryr mig om dem. Men så har jag själv psykisk ohälsa och har många gånger betraktats som galen. Galen nog att bry mig om dessa personer.

I samhället idag ställs grupper mot varandra. Jag vet att det går att fatta vilka tokiga politiska beslut som helst. Så varför kan vi inte fatta besluten att bry oss om, och hjälpa alla grupper? Ju mer utsatt en person är – ju mer hjälp behöver personen.

Jag har sett att personer med psykisk ohälsa som börjar må bättre inte bara blir hjälpta av psykiatrin. Att få ett liv med människor runt omkring en som bryr sig om eller känner kärlek till en och för vilka jag spelar roll är många gånger lika viktigt för den psykiska hälsan som andra insatser. Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Jag anser att social isolering och samhällets för hårda krav på människor är en stor bidragande orsak.

Det antas att resurserna i samhället inte räcker till för alla och att de offentliga kostnaderna är för höga. Jag upprepar – det går att fatta vilka idiotiska beslut som helst och jag är tokig nog att anse att lägga pengar på att hjälpa utsatta till ett bättre liv faktiskt är möjligt. Och att minska social isolering och känslan av att inte räcka till hjälper personer att må bättre. Då minskar den psykiska ohälsan. Och personer blir gladare och mår bättre.

Kanske är det så att om vi bryr oss om varandra så minskar den psykisk ohälsan? Eller omvänt – den psykisk ohälsan ökar när personer inte räcker till och inte blir accepterade med de förutsättningar som de har.

För att förändra den existerande psykiatrin och kommunhanteringen så behöver vi börja bry oss om personer och höra vad som kan vara till hjälp för att just jag ska må bättre. Och inse att människor är i behov av ett sammanhang. Och anpassa insatserna därefter. Här ingår jobb, bostad och att någon bryr sig om en. Att samhället tillhandahåller sammanhang i insatser och har en välvillig attityd mot utsatta är något jag saknar idag. Men så är jag tokig också.

Den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka så länge som personer inte accepteras med de förutsättningar de har och blir utsatta för individuella insatser som leder till social isolering.

Nog sagt – token har talat!

/Fredrik Gothnier


I vanlig ordning

anne-sofie2FÄRGSom människa är jag nästan aldrig rätt person
Beter mig inte som förväntat
Saknar ofta hemkänsla
I min tillvaro
Då jag saknar samvaro
Med likställda
Liksom ekonomiskt och socialt rika
Utan är Fattigjan
Som inte kommer in
I tillvaron som beskrivs som fin
Men håller ofta en god min
Och håller käft
För har sådant vett
Det är bäst
När man har psykisk ohälsa
För det är inte självklart
Att få existera
Utan inlåsning
I vanlig ordning
Rättslös
Och ofta arbetslös

/Anne-Sofie Höij


Dödsfallet måste utredas vidare

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenEn 23-årig psykotisk man dog av uttorkning i häktet i våras. Nyligen friades avdelningschefen från vållande till annans död. Vi hoppas att detta utreds vidare för det är inte okej att du dör instängd på en myndighet, utan att det blir klarhet i vad som har hänt.

Media har rapporterat att vattnet var avstängt under två veckor i den häktescell där mannen befann sig. Istället fick han vatten i plastmuggar, men personalen hade inte koll på hur mycket vätska och mat han fick i sig.

Orsaken är att mannen kastade vatten och mat på väggarna. Häktet noterade att han behövde antipsykosmedicin, men han ansågs ändå inte vara tillräckligt dålig för att skickas till psykiatrin. Facit är att han alltså avled av uttorkning.

Vi kan inte uttala oss om det är rätt eller fel att häkteschefen friades, eftersom vi inte har satt oss in i hela rättegången. Men vi anser att någonstans inom organisationen finns ett ansvar för denna mans död.

Allt tyder ju på att mannen hade en psykos. I det läget bör du tas om hand av professionen som är van vid att hantera personer som är psykotiska – det vill säga psykiatrin.

Inom psykiatrin finns kunskap kring vad en psykos är, hur den går att häva och du får förhoppningsvis bättre bemötande som patient än i häktet som brottsmisstänkt.

Vi anser är att kriminalvårdarna inte hade tillräcklig kunskap när det gäller psykisk ohälsa. Mannen tillstånd uppfattades inte som den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär att befinna sig i ett psykotisk tillstånd.

Orsaken till varför mannen vägrade dricka och äta vet vi inget om. Vi vet inte om han gjorde det medvetet för att han ville ta sitt eget liv. Eller om det var för att han i sitt psykotiska tillstånd kanske trodde att maten han fick på häktet var förgiftad. Skulle det vara det senare hade han kanske fått i sig vätska och mat om han hade befunnit sig på en annan plats.

Ansvaret för denna mans död ligger någonstans på myndigheten. Det var dem som höll honom instängd, som stängde av vattnet så att han inte kunde dricka, som inte tillkallade vård trots att han uppenbarligen var sjuk.

Det går inte att bara rycka på axlarna och gå vidare. Det är allvarligt när en person som har en funktionsnedsättning dör när denna omhändertas av en myndighet, och i detta fall – just för att han faktiskt är omhändertagen.

Vi anser att detta bör utredas vidare.

Och under tiden måste polisen och kriminalvården skaffa sig ett rejält kunskapslyft när det gäller psykiska funktionsnedsättningar. Ett tips är RSMH Utbildnings kurser i psykisk ohälsa!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Jag vägrar skämmas mer

Paulina Jag har praktiskt taget aldrig kunnat jobba på grund av mina funktionsvariationer. Detta har lett till att jag har fått höra kränkande avhumaniserande kommentarer hela mitt liv. Hur jag tar från samhället och aldrig ger tillbaka. Att jag är en parasit som kostar pengar. I många debatter har jag blivit nedtryckt och ombedd att hålla käften. Jag skall vara tacksam att människor som jobbar gör det för att jag skall kunna slippa och få min lön varje månad helt gratis.

Jag har under största delen av mitt liv, lyssnat och skämts! Skämts över att jag var en sån börda för detta samhälle. I många år har jag visat inget annat än tacksamhet medan samhället successivt har tryck ner mig mer och mer.  Den bördan och skammen jag har känt har vägt tungt på mina axlar. Inte förrän några år sedan insåg jag att den bördan och skammen samhället lagt på mina axlar faktiskt inte är mitt ansvar att bära.

Idag inser jag att man visst kan bidra till samhället på många olika sätt. Idag förstår jag att det finns mer sätt att bidra på än att betala skatt via ett avlönat arbete. Och det är kanske den skammen som har lett till att jag hela mitt liv känt att jag vill ge något tillbaka. Att jag vill bidra för att jämna ut skammen.  Att jag genom att bidra kan påverka hur folk ser på mig, hur folk bemöter mig. Att jag på något sätt kan köpa mig respekt av resten av dom utvalda arbetande människorna. Än idag måste jag försvara mig konstant i olika sammanhang. Jag förstår inte varför jag gång på gång måste försvara min existens och rätt till att leva. Och hur mycket jag än har bidragit har vågen aldrig lutat lika. Stenarna var alltid fler på ”du är skyldig”- sidan. För alla där ute som tror att ni har rätt att bemöta folk med sådana nedvärderande påståenden har jag bara en sak att säga. SLUTA GENAST!

Jag har fått nog! Under min livstid har jag bidragit mer för att förbättra detta samhället till en bättre plats än de flesta av er. Det är inte tjockleken på plånboken efter löning samt skatten som är inbetalad till stadskassan som enbart definierar om jag bidragit till detta samhälle. Inte heller definierar ett jobb min värdighet i detta samhälle. För er andra som är upptagna med era liv och finner lite tid till någon mer än er själva, är att betala skatt ett bra skräddarsytt alternativ. För övrigt betalar jag skatt med, men det tycks aldrig spela någon roll.

Det går att bidra till samhället genom att engagera sig frivilligt i olika organisationer för att förbättra livet för olika utsatta grupper av människor i samhället. Det gör man via intressepolitiskt arbete eller bara att betala medlemsavgift till en förening. Bara det kan stärka en förening och påverka deras makt i samhället. Man kan engagera sig i sin kyrka eller jobba som volontär för att hjälpa människor som har inget och som har det värre än jag. Man kan bemöta en annan människa med förståelse och ett leende, man kan plocka upp skräp från de allmänna utrymmena…listan kan fortsätta. Vid detta lag borde ni förstå mitt argument och huvudsyfte med detta inlägg.

Jag har blivit trött på att ständigt försvara en grupp människor vars kontinuerligt får stå ut med andra människors korkade påståenden och kommentarer. Jag är sjukt trött på att människor som har ett privilegium i samhället såsom ett jobb tar sig friheten att trampa på svaga människor. (Med detta menar jag inte att alla som jobbar gör så.) Att förminska någon människas existens och värdighet bara för att den människan/ gruppen av människor i samhället av olika anledningar inte kan jobba är vidrigt!

Ni kan inte ens ana vad detta gör med en människas självförtroende. Att växa upp i en värld där man blir avhumaniserad, förlöjligad, och exkluderad. Jag har växt upp största delar av mitt liv och känt utanförskap, jag har aldrig känt att jag hör hemma i samhället när samhället kontinuerligt har påpekat hur värdelös jag har varit (om du undrar vad jag pratar om läs gärna mitt förra blogginlägg.)

Därför vill jag ge plats till debatt här på RSMH:s blogg! För att skapa medvetande och utmana dina tankar.

Hur ser du på människor som jag? Är det möjligt för en människa som inte kan relatera till mitt lidande att känna empati och förståelse för den situationen jag och andra befinner oss i? Kan du sätta ditt ego åt sidan och förstå att jag har lika rätt att kräva en förbättring som du? Kan du inkludera mig och mina behov i dina vardagliga kamper?

Vi med psykisk ohälsa är en minoritet i Sverige. Missförstå mig inte, vi som lever med eller känner någon som lider av psykisk ohälsa är definitivt inte en minoritet. Men vi som är så sjuka att vi aldrig kan jobba och behöver någon form av ekonomiskt stöd eller andra typer av hjälp och stöd i samhället har rätt att delta i debatten, höja våra röster och be samhället och politikerna att lyssna.

Jag har tröttnat på att skrika! Jag har gjort det under så många år! Den energin och tiden jag har lagt ner har varit så stor jämfört med resultatet. Det lönar sig inte att försöka övertala andra människor, jag har misslyckats fast jag försökt under så många år. Dina åsikter och fördomar får du ta ett eget ansvar för, utbilda dig själv. Ta reda på fakta innan du nästa gång spyr ut korkade, sårande och skadande påståenden. Mitt ansvar är inte att utbilda alla och jag har börjat tröttna på att kämpa i en kamp som tycks vara förlorad.

Nu till huvudsyftet med detta inlägg.

Jag önskar att fler ser mitt och andras lidande, att folk ser oss som människor med behov och rätt att finnas i samhället. Människor som i lika stor omfattning har rätt att tillgodose sig den välfärden vi alla byggt upp. Människor som glöms bort och tystas ner, människor som inte orkar kämpa eller skrika just på grund av sin psykiska sjukdom. Människor som glöms bor allt för ofta och underprioriteras av kommunal politiker. Människor som alltid får betala först så fort man ska spara in på något.

Jag behöver er hjälp! Hjälp att sprida detta vidare, hjälp att visa medmänsklighet och förståelse. Hjälp att ta ett eget ansvar och utbilda er själva! Hjälp att inte glömma bort oss i viktiga debatter. Hjälp att inkluderas i de förbättringar politiker vill åstadkomma.

När jag föddes och var en minut gammal valde jag inte frivilligt alla mina diagnoser och psykiska funktionshinder bara för att leva ett gött liv där jag slipper jobba och leva på ekonomisk stöd. Jag valde inte frivilligt att vara en del av ett samhälle som ser mig som en börda. Jag valde inte frivilligt att för resten av mitt liv slita med dom psykiska och fysiska hinder jag har. Det jag däremot väljer är att aldrig mer ta på mig all den skulden och skammen jag burit under så många år.

Mitt liv är svårt och kommer alltid vara det och jag har kommit till freds med det. Jag har accepterat att mitt liv, likt ditt, är unikt och annorlunda, det måste vara så. Men jag kommer aldrig acceptera att jag inte förtjänar att finnas till bara för att jag är en börda.

/Paulina Tarabczynska


Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål

RSMH har under en rad av år drivit på för kraftigt utökade resurser till psykiatrin och för att förebygga psykisk ohälsa. I ett kongressutlåtande från 2015 sa vi i RSMH att ”Hälften är inte nog – vi kräver ökade resurser till personer med psykisk ohälsa”. Bakgrunden var den så kallade Miltonutredningen, som kom år 2006 och där utredaren Anders Milton kommit fram till att det behövdes tillskott till psykiatrin på 1,7 miljarder årligen för att komma tillrätta med bristerna. I verkligheten hade satsningarna blivit ungefär hälften så stora.

Den sista tiden har vi ändå börjat se vissa resultat av den opinionsbildning RSMH bedrivit och de krav vi har ställt. I en överenskommelse för psykisk hälsa mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, satsar staten sammanlagt 1,4 miljarder kronor för 2018. Detta är en utökning med 529 miljoner kronor jämfört med året innan, och ett mycket välkommet tillskott till psykiatrin och arbetet för psykisk hälsa. Delar av stimulansmedlen är särskilt avsatta med tanke på att stärka tillgängligheten i primärvården och för att stötta barn och unga med psykisk ohälsa. Dessutom har regeringen lovat ytterligare pengar för att motverka psykisk ohälsa, vilket innebär att slutsumman för i år landar på 1,7 miljarder kronor. År 2019 har de lovat 2,2 miljarder, och år 2020 cirka 2 miljarder, vilket går att läsa om i senaste Revansch, sidan 5.

Om regeringen fortsätter i samma takt även framöver är det alltså mer pengar än vad någon regering tidigare satsat efter psykiatrireformens genomförande.

Detta är mycket välkommet. Men det är också oerhört viktigt att det görs tydliga uppföljningar av hur tillskotten till psykiatrin används i kommuner och landsting. Vi har tidigare sett exempel på när särskilda stimulansmedel försvunnit i stora svarta hål snarare än att användas till de specifika syften de avsatts för. Det är därför fullt rimligt att regeringen ställer höga krav på kommuner och landsting, som tar del av stimulansmedlen till psykiatrin, att presentera motprestationer och tydligt redovisa hur pengarna används. De särskilda medel som nu avsatts för 2018 ska användas för att stimulera utvecklingen inom psykiatrin samt för att förebygga psykisk ohälsa, inget annat.

Den markanta underfinansiering av psykiatrin beror framför allt på ett stigma kring psykisk ohälsa och att detta spiller över på de politiska besluten. Att vi ogärna talar om det här bidrar till att en väldigt stor grupp människor, äldre såväl om yngre, och många människor med lite svårare psykisk ohälsa inte får den hjälp och det stöd som de behöver och som de har rätt till.

Att satsningarna på psykisk hälsa fortfarande behöver utökas hänger samman med flera saker:

1, Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt i hela samhället så är psykiatrin fortfarande underfinansierad, trots de markanta ökningarna av resurser.

2, Det behövs kraftfulla satsningar på att förebygga psykisk ohälsa bland unga. Det visar inte minst undersökningar gjorda med unga, som i långt högre grad än tidigare berättar om upplevd psykisk ohälsa.

3, Det behövs mer pengar till forskning om psykisk ohälsa, inom ett brett område som spänner över insatser i både kommuner och landsting, olika behandlingar och terapeutiska metoder.

Syftet med överenskommelsen med SKL är att alla berörda aktörer ska ta ansvar för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa. Målet är att ”befolkningen ska erbjudas behovsanpassade och effektiva insatser av god kvalitet, såväl vad gäller förebyggande och främjande insatser, som medicinsk behandling och sociala insatser.”

Vi inom RSMH fortsätter att påverka för att detta ska bli en verklighet för alla med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Några små exempel på varför jag hatar detta samhälle

Paulina

Här följer några exempel på varför jag hatar detta samhälle.

Exempel nr: 1

Många äldre beräknas att få drygt 1000 kronor mindre av sin pension från KPA.

Folks reaktion:

Fy fan! Hur kan dom göra så här mot min älskade mamma/pappa som har bidragit hela sitt liv och betalat skatt. Hur kan politiker göra så här mot dom äldre, skamlöst. De har byggt upp detta samhälle vi nu lever i, så respektlöst. Att politikerna inte skäms? Hur ska nu alla pensionärer klara att betala sina räkningar?!

Exempel nr: 2

Mitt barn är i behov av assistans men försäkringskassan drar in och vill inte bevilja henne assistans längre. Hur ska vi klara oss nu? Vårt barn behöver bevakas 24 timmar om dygnet. Det är inte bara vi som drabbas, det är jättemånga familjer som är lidande just nu.

Folkets reaktion:

Fy fan, jävla politiker! Hur kan dom göra så här. Förstår dom inget!? Stackars alla familjer som är drabbade! Vad har hänt med Sverige? Jag har inte betalat skatt i detta land för att våra politiker skall behandla dom som är svagast så här! Vi är arga och kräver att ni gör något, och det är genast!

Exempel nr: 3

Det flyr hit en massa folk från krigsdrabbade områden. Svenska staten uppger att trycket är så stort att hela systemet havererar. Vårt system är inte uppbyggt för att hantera så stor inströmning av människor i ett land under så kort tid. Sverige tvingas stänga gränserna tillfälligt för att få någon ordning och kontroll på situationen.

Folkets reaktion:

Var fan har solidariteten tagit vägen? Vi bor i ett stort land med bra ekonomi så vi är skyldiga att ta ett ansvar och hjälpa alla. Vi måste vara medmänskliga och visa solidaritet. Varför gör politiker så här?!

Exempel nr: 4

Sveriges Television höjer radiotjänstavgiften med 5 kr/månad samt ändrar hela systemet så att alla i ett hushåll över 18 år nu ska betala via skatten istället.

Folkets reaktion:

Jävla politiker! Nu ska de debitera all över 18 år. Ja, förutom bidragstagarna för de slipper undan ju. Fy fan! Ingen rättvisa i detta land. Varför ska jag som har jobb och bra inkomst tvingas betala 5 kronor mer. Detta är oförskämt! Varför behandlar politiker oss så här? Vi som betalar skatt och bidrar. Alla jävla bidragstagare som inte ens betalar skatt eller deklarerar slipper (notera att detta påstående inte stämmer då jag bara skriver vad andra har tyckt) TV:n är ändå skit, varför inte bara skrota avgiften och SVT helt! Jävla skit politiker.

Här kommer nu mitt dilemma som jag delar med många idag i Sverige, sista exemplet nr: 5

Sjukskriven på grund av livslång sjukdom. Lever på sjukersättning. Kämpar varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Har aldrig råd till nöjen, kläder eller skor. Har råd att köpa busskort ibland. Får tacka nej till tandvård och ibland sjukvård på grund av ekonomiska prioriteringar. Allt blir dyrare varje år medan min inkomst ökar minimalt och absolut inte i takt med priser och andra höjningar i samhället. Detta betyder att för varje år blir det svårare att få det att gå ihop. Jag behöver stöd i min vardag samt i mitt liv för att ens ha en möjlighet att leva normalt liv. På grund av min psykiska sjukdom, mina psykiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionssätt. Jag vädjar om solidaritet, förståelse och ber om stöd för att förbättra stationen för mig och många andra i som befinner sig i samma dilemma.

Folkets reaktion:

Skaffa dig ett jobb! Va tacksam för att du har pengar din jävla parasit! Din jävla bidragstagare, du skall hålla käften för du har ingen rätt att kräva något! Du betalar inte ens skatt därför bidrar du aldrig till eller ens försöker göra detta samhälle en bättre plats! (vilket inte heller stämmer, vi betalar skatt). Håll käften på dig ditt jävla psykfall som bara lotsas att vara sjuk så du kan lura till dig massa bidrag som jag måste betala för varje månad av min lön. Var glad för de gratis pengar du har, jag måste minsann jobba för att få mina pengar varje månad. Fattar du inte!? Det är människor som du som tömmer vår stadskassa och förstör välfärden för oss andra, såna som du som bara kostar och ger aldrig något tillbaka. Jag betalar inte din lön för att du skall gnälla din otacksamma parasit!

SLUTSATS:

Jag känner mig inte behövd, inte uppskattad, inte prioriterad, jag känner mig värdelös och jag känner mig inte som en medborgare av detta samhälle. På grund av min sjukdom och mina svårigheter har jag kämpat hela mitt liv för att hitta en plats här. I ett samhälle som hatar mig, kallar mig för otacksam, ser på mig som en börda, kriminell parasit som bara tar. Vid det här laget ger jag upp på solidaritet och hoppas inte längre på en förändring!

Människor som vi, som är en minoritet i samhället och som är svårare för folk att relatera till, vi som inte är ett PK-ämne som flyter på tungan av alla debattörer på grund av heta trender i samhällsdebatten. Vi som knapp syns eller som inte gör våran röst hörd på grund av att vi är sjuka och orkar inte kämpa då vi är nedtryckta av samhället och myndigheterna.

Vi som blir bortglömda, vi som lider, vi som kämpar och svälter efter en gnutta solidaritet, medmänsklighet och förståelse.

Viktigt att poängtera är att ovanstående stycken om folkets reaktion handlar inte om mina åsikter. Det är saker jag fått höra av andra, läst om i tidningar, hört på TV, sett i debatter och läst i kommentarer på Facebook.

Jag vill inte heller förminska andra problem/dilemman i samhället. Jag förstår att alla lider och alla kamper är viktiga. Man kan inte göra skillnad på lidande och lidande, där folk lider måste man förbättra samhällsstrukturer, reformer och lagar för att underlätta livet för de olika individerna/grupperna i samhället. Det jag har svårt att förstå är varför människor inte tycks förstå hur den gruppen jag befinner mig i lider? Varför räcker inte förståelsen, solidariteten och medmänskligheten för såna som mig?

/Paulina Tarabczynska