Jag vägrar skämmas mer

Paulina Jag har praktiskt taget aldrig kunnat jobba på grund av mina funktionsvariationer. Detta har lett till att jag har fått höra kränkande avhumaniserande kommentarer hela mitt liv. Hur jag tar från samhället och aldrig ger tillbaka. Att jag är en parasit som kostar pengar. I många debatter har jag blivit nedtryckt och ombedd att hålla käften. Jag skall vara tacksam att människor som jobbar gör det för att jag skall kunna slippa och få min lön varje månad helt gratis.

Jag har under största delen av mitt liv, lyssnat och skämts! Skämts över att jag var en sån börda för detta samhälle. I många år har jag visat inget annat än tacksamhet medan samhället successivt har tryck ner mig mer och mer.  Den bördan och skammen jag har känt har vägt tungt på mina axlar. Inte förrän några år sedan insåg jag att den bördan och skammen samhället lagt på mina axlar faktiskt inte är mitt ansvar att bära.

Idag inser jag att man visst kan bidra till samhället på många olika sätt. Idag förstår jag att det finns mer sätt att bidra på än att betala skatt via ett avlönat arbete. Och det är kanske den skammen som har lett till att jag hela mitt liv känt att jag vill ge något tillbaka. Att jag vill bidra för att jämna ut skammen.  Att jag genom att bidra kan påverka hur folk ser på mig, hur folk bemöter mig. Att jag på något sätt kan köpa mig respekt av resten av dom utvalda arbetande människorna. Än idag måste jag försvara mig konstant i olika sammanhang. Jag förstår inte varför jag gång på gång måste försvara min existens och rätt till att leva. Och hur mycket jag än har bidragit har vågen aldrig lutat lika. Stenarna var alltid fler på ”du är skyldig”- sidan. För alla där ute som tror att ni har rätt att bemöta folk med sådana nedvärderande påståenden har jag bara en sak att säga. SLUTA GENAST!

Jag har fått nog! Under min livstid har jag bidragit mer för att förbättra detta samhället till en bättre plats än de flesta av er. Det är inte tjockleken på plånboken efter löning samt skatten som är inbetalad till stadskassan som enbart definierar om jag bidragit till detta samhälle. Inte heller definierar ett jobb min värdighet i detta samhälle. För er andra som är upptagna med era liv och finner lite tid till någon mer än er själva, är att betala skatt ett bra skräddarsytt alternativ. För övrigt betalar jag skatt med, men det tycks aldrig spela någon roll.

Det går att bidra till samhället genom att engagera sig frivilligt i olika organisationer för att förbättra livet för olika utsatta grupper av människor i samhället. Det gör man via intressepolitiskt arbete eller bara att betala medlemsavgift till en förening. Bara det kan stärka en förening och påverka deras makt i samhället. Man kan engagera sig i sin kyrka eller jobba som volontär för att hjälpa människor som har inget och som har det värre än jag. Man kan bemöta en annan människa med förståelse och ett leende, man kan plocka upp skräp från de allmänna utrymmena…listan kan fortsätta. Vid detta lag borde ni förstå mitt argument och huvudsyfte med detta inlägg.

Jag har blivit trött på att ständigt försvara en grupp människor vars kontinuerligt får stå ut med andra människors korkade påståenden och kommentarer. Jag är sjukt trött på att människor som har ett privilegium i samhället såsom ett jobb tar sig friheten att trampa på svaga människor. (Med detta menar jag inte att alla som jobbar gör så.) Att förminska någon människas existens och värdighet bara för att den människan/ gruppen av människor i samhället av olika anledningar inte kan jobba är vidrigt!

Ni kan inte ens ana vad detta gör med en människas självförtroende. Att växa upp i en värld där man blir avhumaniserad, förlöjligad, och exkluderad. Jag har växt upp största delar av mitt liv och känt utanförskap, jag har aldrig känt att jag hör hemma i samhället när samhället kontinuerligt har påpekat hur värdelös jag har varit (om du undrar vad jag pratar om läs gärna mitt förra blogginlägg.)

Därför vill jag ge plats till debatt här på RSMH:s blogg! För att skapa medvetande och utmana dina tankar.

Hur ser du på människor som jag? Är det möjligt för en människa som inte kan relatera till mitt lidande att känna empati och förståelse för den situationen jag och andra befinner oss i? Kan du sätta ditt ego åt sidan och förstå att jag har lika rätt att kräva en förbättring som du? Kan du inkludera mig och mina behov i dina vardagliga kamper?

Vi med psykisk ohälsa är en minoritet i Sverige. Missförstå mig inte, vi som lever med eller känner någon som lider av psykisk ohälsa är definitivt inte en minoritet. Men vi som är så sjuka att vi aldrig kan jobba och behöver någon form av ekonomiskt stöd eller andra typer av hjälp och stöd i samhället har rätt att delta i debatten, höja våra röster och be samhället och politikerna att lyssna.

Jag har tröttnat på att skrika! Jag har gjort det under så många år! Den energin och tiden jag har lagt ner har varit så stor jämfört med resultatet. Det lönar sig inte att försöka övertala andra människor, jag har misslyckats fast jag försökt under så många år. Dina åsikter och fördomar får du ta ett eget ansvar för, utbilda dig själv. Ta reda på fakta innan du nästa gång spyr ut korkade, sårande och skadande påståenden. Mitt ansvar är inte att utbilda alla och jag har börjat tröttna på att kämpa i en kamp som tycks vara förlorad.

Nu till huvudsyftet med detta inlägg.

Jag önskar att fler ser mitt och andras lidande, att folk ser oss som människor med behov och rätt att finnas i samhället. Människor som i lika stor omfattning har rätt att tillgodose sig den välfärden vi alla byggt upp. Människor som glöms bort och tystas ner, människor som inte orkar kämpa eller skrika just på grund av sin psykiska sjukdom. Människor som glöms bor allt för ofta och underprioriteras av kommunal politiker. Människor som alltid får betala först så fort man ska spara in på något.

Jag behöver er hjälp! Hjälp att sprida detta vidare, hjälp att visa medmänsklighet och förståelse. Hjälp att ta ett eget ansvar och utbilda er själva! Hjälp att inte glömma bort oss i viktiga debatter. Hjälp att inkluderas i de förbättringar politiker vill åstadkomma.

När jag föddes och var en minut gammal valde jag inte frivilligt alla mina diagnoser och psykiska funktionshinder bara för att leva ett gött liv där jag slipper jobba och leva på ekonomisk stöd. Jag valde inte frivilligt att vara en del av ett samhälle som ser mig som en börda. Jag valde inte frivilligt att för resten av mitt liv slita med dom psykiska och fysiska hinder jag har. Det jag däremot väljer är att aldrig mer ta på mig all den skulden och skammen jag burit under så många år.

Mitt liv är svårt och kommer alltid vara det och jag har kommit till freds med det. Jag har accepterat att mitt liv, likt ditt, är unikt och annorlunda, det måste vara så. Men jag kommer aldrig acceptera att jag inte förtjänar att finnas till bara för att jag är en börda.

/Paulina Tarabczynska


Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål

RSMH har under en rad av år drivit på för kraftigt utökade resurser till psykiatrin och för att förebygga psykisk ohälsa. I ett kongressutlåtande från 2015 sa vi i RSMH att ”Hälften är inte nog – vi kräver ökade resurser till personer med psykisk ohälsa”. Bakgrunden var den så kallade Miltonutredningen, som kom år 2006 och där utredaren Anders Milton kommit fram till att det behövdes tillskott till psykiatrin på 1,7 miljarder årligen för att komma tillrätta med bristerna. I verkligheten hade satsningarna blivit ungefär hälften så stora.

Den sista tiden har vi ändå börjat se vissa resultat av den opinionsbildning RSMH bedrivit och de krav vi har ställt. I en överenskommelse för psykisk hälsa mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, satsar staten sammanlagt 1,4 miljarder kronor för 2018. Detta är en utökning med 529 miljoner kronor jämfört med året innan, och ett mycket välkommet tillskott till psykiatrin och arbetet för psykisk hälsa. Delar av stimulansmedlen är särskilt avsatta med tanke på att stärka tillgängligheten i primärvården och för att stötta barn och unga med psykisk ohälsa. Dessutom har regeringen lovat ytterligare pengar för att motverka psykisk ohälsa, vilket innebär att slutsumman för i år landar på 1,7 miljarder kronor. År 2019 har de lovat 2,2 miljarder, och år 2020 cirka 2 miljarder, vilket går att läsa om i senaste Revansch, sidan 5.

Om regeringen fortsätter i samma takt även framöver är det alltså mer pengar än vad någon regering tidigare satsat efter psykiatrireformens genomförande.

Detta är mycket välkommet. Men det är också oerhört viktigt att det görs tydliga uppföljningar av hur tillskotten till psykiatrin används i kommuner och landsting. Vi har tidigare sett exempel på när särskilda stimulansmedel försvunnit i stora svarta hål snarare än att användas till de specifika syften de avsatts för. Det är därför fullt rimligt att regeringen ställer höga krav på kommuner och landsting, som tar del av stimulansmedlen till psykiatrin, att presentera motprestationer och tydligt redovisa hur pengarna används. De särskilda medel som nu avsatts för 2018 ska användas för att stimulera utvecklingen inom psykiatrin samt för att förebygga psykisk ohälsa, inget annat.

Den markanta underfinansiering av psykiatrin beror framför allt på ett stigma kring psykisk ohälsa och att detta spiller över på de politiska besluten. Att vi ogärna talar om det här bidrar till att en väldigt stor grupp människor, äldre såväl om yngre, och många människor med lite svårare psykisk ohälsa inte får den hjälp och det stöd som de behöver och som de har rätt till.

Att satsningarna på psykisk hälsa fortfarande behöver utökas hänger samman med flera saker:

1, Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt i hela samhället så är psykiatrin fortfarande underfinansierad, trots de markanta ökningarna av resurser.

2, Det behövs kraftfulla satsningar på att förebygga psykisk ohälsa bland unga. Det visar inte minst undersökningar gjorda med unga, som i långt högre grad än tidigare berättar om upplevd psykisk ohälsa.

3, Det behövs mer pengar till forskning om psykisk ohälsa, inom ett brett område som spänner över insatser i både kommuner och landsting, olika behandlingar och terapeutiska metoder.

Syftet med överenskommelsen med SKL är att alla berörda aktörer ska ta ansvar för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa. Målet är att ”befolkningen ska erbjudas behovsanpassade och effektiva insatser av god kvalitet, såväl vad gäller förebyggande och främjande insatser, som medicinsk behandling och sociala insatser.”

Vi inom RSMH fortsätter att påverka för att detta ska bli en verklighet för alla med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Några små exempel på varför jag hatar detta samhälle

Paulina

Här följer några exempel på varför jag hatar detta samhälle.

Exempel nr: 1

Många äldre beräknas att få drygt 1000 kronor mindre av sin pension från KPA.

Folks reaktion:

Fy fan! Hur kan dom göra så här mot min älskade mamma/pappa som har bidragit hela sitt liv och betalat skatt. Hur kan politiker göra så här mot dom äldre, skamlöst. De har byggt upp detta samhälle vi nu lever i, så respektlöst. Att politikerna inte skäms? Hur ska nu alla pensionärer klara att betala sina räkningar?!

Exempel nr: 2

Mitt barn är i behov av assistans men försäkringskassan drar in och vill inte bevilja henne assistans längre. Hur ska vi klara oss nu? Vårt barn behöver bevakas 24 timmar om dygnet. Det är inte bara vi som drabbas, det är jättemånga familjer som är lidande just nu.

Folkets reaktion:

Fy fan, jävla politiker! Hur kan dom göra så här. Förstår dom inget!? Stackars alla familjer som är drabbade! Vad har hänt med Sverige? Jag har inte betalat skatt i detta land för att våra politiker skall behandla dom som är svagast så här! Vi är arga och kräver att ni gör något, och det är genast!

Exempel nr: 3

Det flyr hit en massa folk från krigsdrabbade områden. Svenska staten uppger att trycket är så stort att hela systemet havererar. Vårt system är inte uppbyggt för att hantera så stor inströmning av människor i ett land under så kort tid. Sverige tvingas stänga gränserna tillfälligt för att få någon ordning och kontroll på situationen.

Folkets reaktion:

Var fan har solidariteten tagit vägen? Vi bor i ett stort land med bra ekonomi så vi är skyldiga att ta ett ansvar och hjälpa alla. Vi måste vara medmänskliga och visa solidaritet. Varför gör politiker så här?!

Exempel nr: 4

Sveriges Television höjer radiotjänstavgiften med 5 kr/månad samt ändrar hela systemet så att alla i ett hushåll över 18 år nu ska betala via skatten istället.

Folkets reaktion:

Jävla politiker! Nu ska de debitera all över 18 år. Ja, förutom bidragstagarna för de slipper undan ju. Fy fan! Ingen rättvisa i detta land. Varför ska jag som har jobb och bra inkomst tvingas betala 5 kronor mer. Detta är oförskämt! Varför behandlar politiker oss så här? Vi som betalar skatt och bidrar. Alla jävla bidragstagare som inte ens betalar skatt eller deklarerar slipper (notera att detta påstående inte stämmer då jag bara skriver vad andra har tyckt) TV:n är ändå skit, varför inte bara skrota avgiften och SVT helt! Jävla skit politiker.

Här kommer nu mitt dilemma som jag delar med många idag i Sverige, sista exemplet nr: 5

Sjukskriven på grund av livslång sjukdom. Lever på sjukersättning. Kämpar varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Har aldrig råd till nöjen, kläder eller skor. Har råd att köpa busskort ibland. Får tacka nej till tandvård och ibland sjukvård på grund av ekonomiska prioriteringar. Allt blir dyrare varje år medan min inkomst ökar minimalt och absolut inte i takt med priser och andra höjningar i samhället. Detta betyder att för varje år blir det svårare att få det att gå ihop. Jag behöver stöd i min vardag samt i mitt liv för att ens ha en möjlighet att leva normalt liv. På grund av min psykiska sjukdom, mina psykiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionssätt. Jag vädjar om solidaritet, förståelse och ber om stöd för att förbättra stationen för mig och många andra i som befinner sig i samma dilemma.

Folkets reaktion:

Skaffa dig ett jobb! Va tacksam för att du har pengar din jävla parasit! Din jävla bidragstagare, du skall hålla käften för du har ingen rätt att kräva något! Du betalar inte ens skatt därför bidrar du aldrig till eller ens försöker göra detta samhälle en bättre plats! (vilket inte heller stämmer, vi betalar skatt). Håll käften på dig ditt jävla psykfall som bara lotsas att vara sjuk så du kan lura till dig massa bidrag som jag måste betala för varje månad av min lön. Var glad för de gratis pengar du har, jag måste minsann jobba för att få mina pengar varje månad. Fattar du inte!? Det är människor som du som tömmer vår stadskassa och förstör välfärden för oss andra, såna som du som bara kostar och ger aldrig något tillbaka. Jag betalar inte din lön för att du skall gnälla din otacksamma parasit!

SLUTSATS:

Jag känner mig inte behövd, inte uppskattad, inte prioriterad, jag känner mig värdelös och jag känner mig inte som en medborgare av detta samhälle. På grund av min sjukdom och mina svårigheter har jag kämpat hela mitt liv för att hitta en plats här. I ett samhälle som hatar mig, kallar mig för otacksam, ser på mig som en börda, kriminell parasit som bara tar. Vid det här laget ger jag upp på solidaritet och hoppas inte längre på en förändring!

Människor som vi, som är en minoritet i samhället och som är svårare för folk att relatera till, vi som inte är ett PK-ämne som flyter på tungan av alla debattörer på grund av heta trender i samhällsdebatten. Vi som knapp syns eller som inte gör våran röst hörd på grund av att vi är sjuka och orkar inte kämpa då vi är nedtryckta av samhället och myndigheterna.

Vi som blir bortglömda, vi som lider, vi som kämpar och svälter efter en gnutta solidaritet, medmänsklighet och förståelse.

Viktigt att poängtera är att ovanstående stycken om folkets reaktion handlar inte om mina åsikter. Det är saker jag fått höra av andra, läst om i tidningar, hört på TV, sett i debatter och läst i kommentarer på Facebook.

Jag vill inte heller förminska andra problem/dilemman i samhället. Jag förstår att alla lider och alla kamper är viktiga. Man kan inte göra skillnad på lidande och lidande, där folk lider måste man förbättra samhällsstrukturer, reformer och lagar för att underlätta livet för de olika individerna/grupperna i samhället. Det jag har svårt att förstå är varför människor inte tycks förstå hur den gruppen jag befinner mig i lider? Varför räcker inte förståelsen, solidariteten och medmänskligheten för såna som mig?

/Paulina Tarabczynska


Bra med samtyckeslag – men mer behövs!

Anne Sofie HöijInnan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.

Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.

Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.

För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.

Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.

Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.

Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.

Kan vi hjälpas åt? Tack.

/Anne-Sofie Höij

PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.


Att flytta som fattig

Jenny K LundgrenEn del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.

Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.

Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.

När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.

Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.

Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.

Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.

Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.

Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.

Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.

Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.

Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.

/Jenny K Lundgren


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska