Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén