Så kan det gå när man lägger locket på för länge
Publicerat: januari 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Igår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.
Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra. Något man borde veta när man är 40.
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans. Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser. Vi var båda ganska trasiga redan från börjat. Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.
Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi!
/Lindha Holmqvist
Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Lämna en kommentarAtt ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar
Publicerat: december 29, 2022 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag sitter här på juldagen med blandade känslor inom mig. Är både glad, ledsen och tom inuti. Det brukar bli så på juldagen, när allt är över. Jag älskar julen och hela december. Alla förberedelser och barnens förväntan. Sen kommer julafton som en stor final. Efteråt känner jag mig tom inuti. Som att jag tömt ut allt min energi. Dagen går åt till att fylla på och hitta glädjen igen. Tror min utmattningsdepression gör att dessa känslor blir starkare hos mig.
Julaftonen med familjen blev helt underbar. I valde att ta bort krav på att till exempel sitta kvar vid bordet tills alla ätit färdigt. Båda sönerna med adhd fick gå från bordet när de var klara. Vilket gav oss vuxna lite lugn och ro. Alla fick göra det de trivs med och vi hade även mysiga stunder tillsammans.
Sedan några år tillbaka har vi valt att tomten redan varit och lämnat julklappar på natten innan julafton. Även det har gett oss mindre stress och mer avkoppling. Barnen öppnar sina klappar direkt på morgonen. Så skönt att slippa tjatet om när tomten kommer. Barnen har mer tid att leka med sina nya saker också.
Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar!
/Lindha Holmqvist
Mitt i stormens öga
Publicerat: november 21, 2022 Sparat under: Anhöriga, Arbetsmarknad, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag har så många tankar som far runt i huvudet just nu, allt är bara ett stort trassel av tankar. Som ett garnnystan ungefär.
Hur jag än försöker trassla ut och rulla ihop det, så ramlar det och jag får börja om.
Jag försöker vara stark och hålla ihop mig själv i en galen värld. En familj med superkrafter är inte lätt att rodda. Allt kan hända och det blir fel ibland. Min utmattningsdepression gör sig påmind med jämna mellanrum, kroppen säger till mig att stanna upp och återhämta mig. Jag har faktiskt börjat lyssna och agerar därefter, vill inte krascha igen.
När saker och ting blir fel och planer ändras så är jag lågaffektiv utåt, men på insidan är det kaos och storm. Jag håller det inom mig och imploderar istället för att explodera.
Jag är inte övertygad om att det är en bra strategi, men den fungerar just nu. Får arbeta på att hitta ett bättre sätt att hantera mitt inre kaos.
Det är så mycket omkring mig just nu att jag inte vågar stanna upp och känna efter. Lika bra att kämpa vidare och hålla ut.
Äldsta sonens skolgång fungerar inte, maken har inget jobb och är frustrerad över det. Minstingen har energi till tusen och bristande impulskontroll. Mitt i stormens öga står jag som ett ankare och försöker hålla i resten av familjen.
Så här ser mitt liv ut, varför ska det få vara enkelt? Nä, jag fortsätter strida som den sköldmö*) jag är.
//Lindha Holmqvist
*) En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Mer information finns till exempel på Wikipedia.
Så blev npf-familjens höstlov
Publicerat: november 10, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarHöstlovet blev inte riktigt som det var tänkt. Jag åkte på en rejäl förkylning i början av veckan, men mådde bättre senare delen av veckan. Det har gjort att jag har vilat mycket för att bli frisk igen.
”Tonåringen” har varit utanför dörren två gånger under lovet, resten har han spenderat framför en skärm. Men ändå varit social på sitt sätt, med chattar och mess på mobilen till kompisar.
Jag försöker att släppa mina egna värderingar om vad det innebär att vara social. Trots allt har han sina svårigheter med både adhd och ast.
”Lilla Ferrari” som jag kallar yngsta sonen för. Smeknamnet kommer sig av att han har adhd och vill ha fullt ös från morgon till kväll. Han har lekt en del kompisar under veckan. I lördags var vi iväg till Vetlanda för poolspel med hans lag Craftstaden Fighters. Han är med i ett parasportlag, så blandade åldrar men gemenskap tack vare att alla har npf-diagnoser eller IF (intellektuell funktionsnedsättning). Det gick bra, laget vann 2 av 3 matcher. Mellan matcherna var ”lilla Ferrari” över hela hallen tillsammans med de andra två yngre spelarna i laget. De tre är knattekedjan. Det är inte så många andra lag som har yngre spelare, men Crafstaden har det, vilket känns coolt.
Maken har kämpat på och gjort det ganska bra under veckan, trots sina svårigheter och diagnoser. Det blev ett större affektutbrott som kom sig av att han slarvat med sin energi, han gjorde för mycket saker och glömde bort återhämtningen. Men vi pratade om det och vi har en plan för kommande ledigheter.
Han har ändå varit iväg på det han brukar göra under veckorna, daglig verksamhet och träffa sin kontaktperson. Det är jag glad för att han har gjort.
Alla kvällar har vi tittat på filmer och haft det mysigt hela familjen, det blev även en runda till våra avlidna husdjurs gravar för att tända ett ljus. Till och med tonåringen följde med, vi avslutade promenaden med en minispökjakt i skogen.
/Lindha Holmqvist
Höstlovet – återhämtning eller kaos?
Publicerat: oktober 31, 2022 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarVecka 44 är det höstlov och många är lediga från skolan. Skönt tycker vissa, men det passar inte alla. Rutiner och vardag ändras under en kort tid. För många innebär inte veckan någon avkoppling eller återhämtning. Istället blir det en vecka av kaos och affekter. Sen när veckan är slut ska rutiner tillbaka igen.
Jag själv har två barn med helt olika intressen och symtom av sina diagnoser. Den stora grabben på 13 år skulle kunna spendera hela dagarna framför skärmen och vill helst stanna inomhus. Han har ast och adhd. Minstingen med adhd och massa energi vill att något ska hända varje sekund av dygnet i princip. Barnens pappa har själv adhd, ast och dessutom bipolär sjukdom. Han är van att vara själv hemma om dagarna och kunna styra vardagen själv. Han fungerar likadant som äldsta sonen och skulle lätt kunna sitta hemma hela dagarna. Nu kommer barnen vara hemma hela veckan. Jag jobbar inom skolan och kommer vara på jobbet 3 av 5 lediga dagar.
Jag känner oro för hur veckan kommer bli, med tanke på hur vår familj fungerar. Kommer maken fixa de tre dagarna själv med barnen trots att hans rutiner ruckas? Kommer barnen få den stimulans de behöver? Blir det jag som får styra och fixa massa saker när jag kommer hem eller de få dagar jag är ledig? Kommer jag få återhämtning och vila? Mina frågor är många kring den lediga veckan vid namn höstlov.
/Lindha Holmqvist
Stöd ditt parti med din kunskap om psykisk ohälsa
Publicerat: augusti 29, 2022 Sparat under: Anhöriga, Lindha Holmqvist, makt Lämna en kommentarValet närmar sig med stormsteg och vi möter dagligen vallöften och slogans från partierna.
Det finns så mycket jag vill göra och förändra i samhället. Jag lider själv av psykisk ohälsa, är anhörig och förälder inom NPF. Mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Jag vill ha ett samhälle där alla är välkomna och har möjlighet att delta.
Alla som kan ska jobba, ja självklart. Men vi måste ställa krav på arbetsgivare om att anpassa och dessutom ge arbetsgivare verktygen de behöver för det extra jobb det medför.
Skolan behöver mer resurser i form av viktiga vuxna som kan möta barnen och ungdomarna där de befinner sig. Det behövs också resurser till att erbjuda en meningsfull fritid för alla. Plånboken ska inte avgöra om du kan ha fritidsaktiviteter.
Sverige har bestämt att vi ska ha en nationell anhörigstrategi, det är toppen och nu ska politiken se till att det blir verklighet också.
Jag vill uppmana alla som får och kan rösta att göra det. Vad du än väljer att rösta på så är det viktigt att värna om demokratin i vårt land. Har du kunskap och erfarenhet kring psykisk hälsa som kan berika och utveckla ”ditt” parti; engagera dig, berätta att du finns!
Jag följer aktivt debatter och utfrågningar och är själv idag kandidat för Socialdemokraterna till kommunfullmäktige i min hemkommun Oskarshamn.
Och även om det är både en förmån och lite jobbigt att sitta på två stolar så känner jag att diskussionerna där jag har förmånen att få vara med ger utrymme för verklig erfarenhet och kunskap. Så snälla, stöd ditt parti med din kunskap och erfarenhet och låt oss mötas i en dialog om verkligheten för människor med psykisk ohälsa. Alldeles för många pratar om annat.
Efter semestern ska jag mikronjuta mer
Publicerat: augusti 15, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarFöre semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.
Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.
Kaos mellan varven och tårar har fallit.
Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.
Utan kontroll känner jag mig svag och liten
Publicerat: juli 11, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarSom fru och mamma i en superfamilj är det viktigt för mig att ha koll på läget och planera. Det är en skön känsla när allt bara flyter på och vardagen ändå fungerar.
Men jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över. Jag är så rädd att det inte kommer fungera utan mig. Även om våra rutiner är väl inarbetade så finns det tider under året då det inte är så bundet. Ett exempel på det är sommarlovet, barnen har ingen skola. Men jag jobbar några veckor till innan min semester börjar.
Minstingen ska till fritids på morgonen och stora sonen går helst ingenstans utan kan sitta inne hela dagar med skärmen, även om det är sommar.
Jag har farhågor när jag cyklar iväg till jobbet om att familjen kommer försova sig och inget blir bra hemma.
Var går gränsen till när det blir ett överdrivet kontrollbehov? Att ha kontroll gör att jag mår bra eftersom det jag gör gynnar mig och min familj. Om jag inte planerar och styr upp så mår jag psykiskt dåligt.
Enligt psykologiguiden.se blir det överdrivet när tankarna på kontroll blir så starka att man mår dåligt över att inte ha kontroll på allt. Jag kan helt ärligt säga att så är det i mitt fall. Utan kontroll känner jag mig svag och liten. Jag vet att jag måste jobba på det och våga släppa taget ibland. Våga lita på andras förmåga att klara av saker.
Men gränserna är svåra. Min familj förlitar sig på att jag planerar och förbereder för att underlätta. Visst mått av curling antar jag.
Samtidigt så blir det svårt för mig att slappna av på grund av behovet att ha koll på läget.
//Lindha Holmqvist
Måste man vara glad när det är vackert väder?
Publicerat: juni 7, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist 2 kommentarer
Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.
Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark. Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.
Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.
//Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.