Måste man vara glad när det är vackert väder?

Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.  
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.  

Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark.  Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.  
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.  
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.  

Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.  
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.  
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.  

//Lindha Holmqvist
 
 


Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier

Hej igen! 

I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år. 

Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar. 

Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år. 

Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare. 

Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete? 

Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? 

Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt. 

Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där. 

Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället. 

/ /Jonas Andersson


Våga vara ego

Jag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.  
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna.  I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker.  Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.  

Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.  
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.  

Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.  

Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.  
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.  

VÅGA VARA EGO! 

//Lindha Holmqvist


Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag

Jag är ankaret i vår superfamilj.  Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.  
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.  
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser.  Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.  
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen.  Men på något märkligt sätt fixar jag det.  
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.  
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.  
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.  
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.  
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.  
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.  
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf. 

//Lindha Holmqvist 


Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör

Många bollar ska upp i luften 
jag ska vara jonglör 
får inte tappa taget 
Ingen boll får falla 
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.  
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag  vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.  
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar.  Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.  
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.  
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.  

En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt.  Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.  

Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.  

//Lindha Holmqvist


Vikten av att tala

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.  

Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.  

Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.  

När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.  

Jag förstod ingenting.  

Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.  

Ingen sa nånting.  

Jag tänker på vikten av att tala.  

De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”. 

Det hade räckt.  

Jag hade förstått.  

Lite mer.  

Jag var väl 7–8 år då.  

Ett barn.  

Men inte dum i huvve.  

Jag förtjänade att få förstå.  

Ändå.  

Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.  

Förstod inte dem heller.  

Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.  

Det såg inte rätt ut däremot.  

Jag blev förvirrad.  

Lite rädd.  

Jag kände inte igen min älskade släkting.  

Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.  

Ingen sa nånting.  

Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.  

Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.  

Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.  

Jag kände mej så fin.  

Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.  

Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.  

Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.  

Jag försökte förstå själv.  

Men det var omöjligt.  

Det hette manodepressiv sjukdom då.  

Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.  

Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.  

Man måste inte säga deprimerad eller manisk.  

Och absolut inte tokig! 

Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.  

De vet inte bättre.  

Många fördomar gör att de inte vill veta ens.  

Det räcker med tokig.  
 

Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.  

Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.  

Jag förstår.  

Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.  

Men vägen till insikt var lång.  

Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.  

Under missbruksåren upplevde jag många trauman.  

Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.  

Adhd och ptsd.  

Om jag bara hade sagt nåt.  

Berättat.  

Hur ont jag led.  

Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.  

Idag pratar jag.  

Lite mer.  

Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.  

Jag kan vara ledsen ändå.  

Jag kan stanna i det.  

Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.  

De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.  

Och de vet när humöret går i topp.  

Jag har bra koll på detta.  

Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven! 

Att kraftlös ligga och se dagen gå.  

Se barnen.  

Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är …. 

Att jag inte är som alla andra.  

Vad är alla andra?!? 

Jag är en av dem så ….  

Välkommen. 

/Ylva Kristina Larsson 


Jag lever alltid med rädslan

Rädsla är ständigt närvarande i mitt liv. Min livskamrat har bipolär sjukdom, som är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet. Risken för självmord är hög. Min livskamrat har redan gjort försök till självmord under livet.  
Jag lever alltid med rädslan att han ska välja att avsluta livet. Det är en fruktansvärd känsla att vara rädd. Jag har ständigt en plan i huvudet för hur jag och barnen ska kunna gå vidare med livet om min älskade inte orkar mer.  
Tro inte att jag önskar att det ska ske. Jag älskar honom jättemycket, men jag måste våga tänka det värsta tänkbara.  
Livet går upp och ner för alla, men för min familj är topparna extra höga och dalarna extra djupa.  
Jag är rädd att säga eller göra något som får min älskade ur balans, för vem vet vad som händer då. Han har dålig impulskontroll på grund av sina npf-diagnoser.  
Jag är inte helt stabil själv, jag har utmattningsdepression till följd av allt.  
Jag är så rädd att inte räcka till för mina barn. Är jag en tillräckligt bra mamma? Gör jag det som är bäst för dem? Jag ifrågasätter mig själv och mina förmågor ständigt.  

Men jag låter inte rädslan kontrollera mig. Den finns där som en påminnelse att inget varar för evigt.  

/Lindha Holmqvist


Att orka när orken inte finns?

Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.  
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.  
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.  
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.  
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.  
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida.  Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.  
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.  
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.  

/Lindha Holmqvist


Julstök och betygsångest

Lindha Holmqvist, RSMH-bloggen

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap.  Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.  
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom.  Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.  
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.  
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.  
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.  
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.  
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.  
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.  
Vi tar nya tag nästa år.  

/Lindha Holmqvist

Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.


Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén