Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Missbrukaren

Bild på Ylva Kristina Larsson
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.

Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?

Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.

Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.

Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu

Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.

Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.

/Ylva Kristina Larsson