Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?
Publicerat: mars 27, 2023 Sparat under: Maria Nilsson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samsjuklighet, Vård Lämna en kommentar
Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!
Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem.
En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.
Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden.
Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter.

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!
Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med?
I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det?
I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken.
Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt.
Läs artikeln här.
Även denna länk är bra.
Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:
“skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.
– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.
– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.”
/Maria Nilsson
”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker”
Publicerat: februari 6, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Diagnos, Maria Nilsson, Samsjuklighet Lämna en kommentar
Jag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa …
Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar!
Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.
Pressas in i en färdig mall
Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet!
Man är inte en diagnos
Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!
Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.”
/Maria Nilsson
Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.

Jag har en bipolär sjukdom
Publicerat: december 20, 2021 Sparat under: Diagnos, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentarDet debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.
Jag är bipolär.
Jag har bipolär sjukdom.
Jag har bipolär diagnos.
Funktionsvariation.
Whatever?!?
Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss?
I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.
Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.
Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck ….
Jag förstår inte den grejen.
Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.
Respektera mej.
Jag har inte fel.
Om du väljer en annan mening.
Fine!
Det är inget att träta om!
Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.
Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat).
Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.
Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.
Men jag är inte min sjukdom!
Det är för mej en viktig skillnad.
Jag identifierar mej inte med diagnosen.
Men symtomen är en stor del i min identitet.
Ganska tidigt var kväll är min energi borta.
Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.
Tiden går sitt varv kring uret.
Tiden drar ner på mitt tempo.
Till slut ger jag upp.
Jag har inget val faktiskt.
Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”.
Jag undrar vart.
Och jag undrar hur.
För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej ….
Och det gör mej oerhört ledsen.
Att varken kropp eller knopp fixar mer.
Det ger mej skuldkänslor.
Skam och ångest.
Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.
Så ska det inte vara ….
Det borde inte vara så iaf.
De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan.
Jag vet inte vad de tänker.
De är vana.
De borde inte behöva vara vana.
Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.
Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.
Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå.
Jag är ledsen för det här.
Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.
Tvärtom.
Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.
Och jag reagerar på det med sorg.
Jag blir ledsen.
Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.
Vi tycker och känner olika.
Ingen annan har rätten att ta min tanke.
Att förnedra min känsla.
Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.
Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.
Och du har din.
Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.
Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman?
Hur ökar vi kunskaperna?
Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.
Jag är öppen om min bipolära sjukdom.
Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).
Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.
Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.
Det är stort.
Och det är viktigt.
Aktuellt.
Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.
Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.
Tack.
/Ylva Kristina Larsson
Missbrukaren
Publicerat: september 27, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, Missbruk, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.
Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?
Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.
Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.
Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu
Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.
Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.
/Ylva Kristina Larsson
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.