Är vi människor?

När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)

Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.

Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:

Konventionsstaterna,

h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsned­sättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,

n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,

Artikel 4  Allmänna åtaganden

1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktions­nedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:

b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modi­fiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,

Artikel 5  Jämlikhet och icke-diskriminering

2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktions­nedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effek­tivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.

Artikel 12  Likhet inför lagen

2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.

Artikel 14  Frihet och personlig säkerhet

1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]

b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberö­vande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.

Artikel 15  Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.

Artikel 17  Skydd för den personliga integriteten

Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.

Artikel 21  Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information

Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsikts­friheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]

Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.

Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]

Artikel 29                         

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]

Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!

Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.

Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.

/Hannes Qvarfordt

Regeringsformen

FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Psykiatrilagsutredningen



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s