Många råd om hur man mår bättre är provocerande
Publicerat: november 13, 2023 Sparat under: Lindha Holmqvist, mat, sömn, Stöd, svaghet 1 kommentarJag har psykisk ohälsa och ptsd. Jag brottas med tunga tankar och ångest dagligen. Jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder har. Jag hade en medelålderskris när jag var 24.
Många råd om hur man mår bättre psykiskt upplever jag som provocerande. Självklart vill jag ta hand om mig själv och sova gott.
Jag vill äta bra mat och motionera varje dag.
Att vara snäll mot sig själv borde ju vara självklart.
Men när man brottas med dåliga tankar om sig själv dagligen så är det svårt. Ofta kommer tankarna på nätterna, då är det svårt att sova. Ångest gör att jag inte orkar eller vill göra någonting, då blir motionen lidande.
Tröstäta är väldigt lätt när man mår dåligt och har ångest. Det lindrar för stunden. Men jag vet att det inte är bra i längden.
Med detta vill jag säga att man bör vara försiktig med råd till andra om hur de ska leva och göra för att må bättre.
Visa istället att du finns där om personen själv vill och behöver dig.
/Lindha Holmqvist
Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika
Publicerat: oktober 9, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, ensamhet, Gästbloggare, Hobby, livskriser, RSMH, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentarÄldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal.
Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.
– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena.
En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.
– Det är lika illa det.
Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.
– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena.
Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.
– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden.
Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.
Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu.
Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.
– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han.
Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende.
– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford.
Foto: Jonas Bredford
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Lämna en kommentarJag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?
Publicerat: oktober 3, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentarMina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.
Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag?
Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf. Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.
Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.
Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet.
/Lindha Holmqvist
Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.
Ge dig tid att bearbeta döden
Publicerat: november 5, 2021 Sparat under: Stöd, Ulrika Westerberg 1 kommentarDöden.
Vi har alla tänkt på den någon gång. De flesta av oss skyr den och undviker därför att tänka på den. Undantagen är när vi tvingas på den eller gör den till ett tema som med den ursprungliga irländska traditionen Halloween, med en skräckfylld och festlig kväll.
Samtidigt som allt fler upplever sig sakna mening med livet och Sverige har avkristnats ökar mängden av grupper som arbetar för att öka känslan av sammanhang. Det senaste exemplet är prästen Olle Carlssons tolvstegsprogram i sitt Kontempel, som likt AA-rörelsen berör frågor från att vi ingår i sammanhang som är större än oss själva till praktiska steg för att forma en bättre vardag. Andra exempel på att vi behöver tala mer om döden är antalet poddar, böcker och rentav retreater i buddhistisk anda som berör de viktiga ämnena kring mening, liv och död.
Döden är en del av livet och när vi förnekar den genom att tiga om den med våra närmaste blir det en dålig förberedelse på det vi alla drabbas av. Psykiatrin berör inte heller existentiella frågor med rutin vilket är en stor miss av densamma för vi som grupp kanske lider av att inte lyfta döden mer i vardagen som förberedelse och för att sörja våra bortgågna. De enda som vinner på att vi tiger är medicinindustrin.
Jag ägnade nyligen en helg med andra kring temat döden och upptäckte vilken befrielse det vara att dela erfarenheter, familjeberättelser, begravningar, förluster och sorg, med andra delvis främmande människor. Temat döden förenade oss och jag lärde mig hur läkande det kan vara för alla berörda att dela dödenupplevelser utan dömanden. Till min förskräckelse upptäckte jag också hur många obearbetade förluster jag bär för att jag inte talat om dem eller ens haft kontakt känslomässigt i nära relationer – i form av självmord, försök till självmord, mord, död av sjukdom och olyckor, skilsmässor, och så vidare. Tänk dig själv vilken tickande bomb av elände det blir av att bära svårigheter för sig själv.
Mitt råd till dig är att inventera vad du bär, fundera hur du berör och berörs av döden i dina nära relationer och börja prata. Kan du inte prata, så skriv. Ge dig tid under tystnad att känna de förluster du upplevt. Blir arbetet för tufft kan du starta en studiecirkel och prata i grupp, gå en kurs i sorgebearbetning eller kontakta en präst. Allt blir bättre än att tiga och tränga bort.
/Ulrika Westerberg
Då jag erkände mitt missbruk
Publicerat: juni 28, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, heldygnsvård, Medicin, Missbruk, Psykiatri, Stöd, Ylva Kristina Larsson 1 kommentarDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.
Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.
Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.
Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.
Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.
Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.
Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.
Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.
Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.
Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.
Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.
Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.
Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.
Det bästa som hänt mej!
De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!
Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.
Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.
Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.
Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.
/Ylva Kristina Larsson
Psykiatriambulans borde finnas i hela landet
Publicerat: februari 22, 2021 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Polisen, Psykiatri, Stöd 1 kommentarIdag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.
Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.
Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.
Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.
Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.
Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.
Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.
Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.
Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.
/Jonas Andersson
Social distansering och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 15, 2021 Sparat under: coronapandemin, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin, Stöd Lämna en kommentarEnsamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.
Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.
Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.
Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.
/Jimmie Trevett
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.