Psykiatriambulans borde finnas i hela landet
Publicerat: februari 22, 2021 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Polisen, Psykiatri, Stöd Lämna en kommentar
Hej alla RSMH:are!
Idag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.
Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.
Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.
Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.
Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.
Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.
Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.
Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.
Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.
/Jonas Andersson
Social distansering och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 15, 2021 Sparat under: coronapandemin, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin, Stöd Lämna en kommentar
Ensamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.
Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.
Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.
Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.
/Jimmie Trevett
Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
Publicerat: december 29, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, Stöd, Tillgänglighet Lämna en kommentar
På RSMH:s kongress i maj i år valdes jag till förbundsordförande och blev därmed den första kvinnliga förbundsordföranden i RSMH sedan starten 1967 – på 52 år. Det är ett hedersamt och fint uppdrag, som för min del följer på 15 års medlemskap och 8 år som styrelseledamot i RSMH.
Arbetet tog snabbt fart och under de följande månaderna uppmärksammade vi flera viktiga frågor inom området psykisk ohälsa i alla de stora dagstidningarna:
Dagens Nyheter: Att ensamheten ökar beror inte bara på individen utan bör ses som ett samhällsproblem, där fattigdom och minskade möjligheter att få billig psykoterapi faktiskt bottnar i politiska beslut. Det framförde vi i en replik den 3 juli på en kolumn där Hanne Kjöller raljerade om ensamma människor.
https://www.dn.se/ledare/inlagg/ensamhet-ar-inget-individuellt-val-utan-en-samhallsfraga/
Expressen: Om 56-åriga Birgitta som trots sjukintyg från flera läkare nekades rätt till ersättning av Försäkringskassan skrev vi den 9 juli. En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk ohälsa med nedsatt arbetsförmåga som följd. I artikeln uppmanade vi alla som nekats stöd att överklaga, eftersom domen visade på det orimliga med krav på så kallat objektiva fynd vid psykisk ohälsa.
https://www.expressen.se/debatt/nya-domen-ger-hopp-till-dem-forsakringskassan-nobbat/
Svenska Dagbladet: Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skrev vi på suicidpreventiva dagen den 10 september. De flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka och ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det.
https://www.svd.se/aterinfor-plikt-att-anmala-vid-sjalvmord
Aftonbladet: På Världshälsodagen för psykisk hälsa den 10 oktober skrev vi om att Försäkringskassan måste bli bättre på att hjälpa människor i stället för att stjälpa. Att stärka skyddsnätet så att hela samhället arbetar för att främja goda livschanser är en viktig del i det självmordsförebyggande arbetet. Om samhället blir bättre på att förebygga självmord sparar det människoliv och minskar lidandet hos anhöriga. Samhället blir vinnare när människor mår bra och väljer livet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/50kLEE/f-kassans-beslut-ledde-till-saras-sjalvmord
En viktig händelse tidigare i höstas var Katarina Grims avhandling, som hon försvarade vid Högskolan i Dalarna, om delat beslutsfattande inom psykiatrin. Hon beskriver vägar för hur patienters egenmakt kan öka. Väldigt ofta befinner sig patienter med psykisk ohälsa i underläge gentemot läkare och övrig vårdpersonal. Personal är inte alltid medveten om orsaker till att patienter kanske inte vågar vara mer delaktiga i vården. Patienter i psykiatrin har inte sällan låg tilltro till sig själva, gamla journalanteckningar hänger kvar och kan färga personalens tilltro till patienten. Det är viktigt att patienterna får sin röst hörda, det är ju som bekant den som bär skon som vet var den klämmer.
Ofta lär sig patienter med tiden att upptäcka tidiga signaler på psykisk ohälsa och många kan hitta strategier att hantera det.
Under hösten har RSMH börjat styra in på temat ”Ingen ska falla mellan stolarna”, det vill säga hur alla med psykisk ohälsa ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett var i vården eller omsorgen de kommer in med sina bekymmer. Det duger inte att en människa med både psykisk ohälsa och missbruksproblematik ska lämnas utan vård för det ena eller det andra. Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen löper parallellt men de saknar hängrännor mellan varandra – det finns inga övergångar överhuvudtaget. Här måste det skapas bättre möjligheter, som utgår från den enskilde individen, inte de olika huvudmännen.
Med detta avslutar jag det här året och önskar alla RSMH-medlemmar och övriga läsare ett Gott Nytt År 2020!
/Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Min terapihund är tre kilo kärlek
Publicerat: november 8, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, djur, myter om psykisk ohälsa, Pebbles Karlsson Ambrose, Stöd Lämna en kommentar
”Men ska du verkligen ha en hund nu också? Du som mår så dåligt? Kan du verkligen ta hand om den? Klarar du av det?”
Jag har läst mycket om djur som används i terapi. Det är hästar som före detta missbrukare får lära sig att ta hand om. Det är terapihundar som kommer på besök till slutenvårdsavdelningar inom psykiatrin och allehanda djur som hälsar på gamla människor som bor på äldreboenden. Många gamla människor har ett husdjur på sin ålders höst för att lindra ensamheten. Och många barn vänder sig till sin kanin, katt eller hund när de är ledsna och gråter i pälsen när allt är orättvist eller mycket svårt.
Mitt allra första husdjur var en kattunge som hette Ceasar, en angorakatt. Ursöt och fluffig. Den kom hem till oss en sen kväll och la sig på min huvudkudde. Jag vågade knappt andas av förtjusning och låg hela natten bredvid kudden för att inte störa detta mirakel som flyttat hem till oss. Sedan började jag klä på den kläder och köra den i barnvagn och då slutade den spinna och blev arg på mig en period.
Jag har haft två katter till under årens lopp, när jag var ung, som jag tyvärr senare fick avliva för att ingen annan kunde ta hand om dem. Det var tungt och ett misslyckande. Men jag har under hela mitt liv identifierat mig som en kattmänniska, en sådan som gillar egensinniga djur.
Många år senare kom min dotter hem med en vattensköldpadda som heter Baloo. En granne hade ledsnat på den en gång lilla gröna varelsen. Nu var den stor och behövde ett mycket större akvarium. Jag förbarmade mig över den och nu har den bott här i över tio år. Det är jag glad över nu. Den har varit med i vått och torrt, den kryper runt i lägenheten och skramlar lite hemtrevligt bland sina stenar.
För två år sedan skaffade min dotter en liten rescue dog (adoptivhund). Den blev sjuk och jag fick ta hand om den. Det visade sig att den inte hade någon försäkring och såklart blev det jättedyra veterinärräkningar. En insamling på Facebook ledde till att hon fick alla sina tänder fixade (tack alla mina snälla vänner!), lilla Sami behövde sövas och 12 700 kronor fattigare blev vi hemskickade med en påse med åtta tänder i. Sedan hade hon en knöl på magen som måste opereras bort och sedan var det vaccinationer och ny mat och gud vet allt. Hela min värld har snurrat kring detta lilla djur i månader.
Från början tog jag hand om hunden eftersom min dotter inte kunde vara hemma hela dagarna. Nu har det gått två år och jag tycker att hunden är min. Hon har hunnit bli 11 år, lilla Sami.
Jag tänker på en terapihund jag träffade när jag låg inlagd på Ytterö, här i Stockholm. Lugn som en filbunke. Min lilla chihuahua-korsning är mycket mer stressad och liten i jämförelse. Hon är på sin vakt hela tiden och skäller mycket, inte högt men alltid på nya människor. Men jag har blivit lugn.
Vi går ut flera gånger per dag, det ska badas och duttas och gullas och matas. Min lilla terapihund är tre kilo kärlek. Jag har aldrig förut förstått den djupa relation som människor har haft med dessa fyrfota djur, människans bästa vän. Men nu vet jag hur mycket det betyder. Så ibland blir jag verkligen ledsen när människor ser så anklagande på mig på grund av min diagnos.
”Ska du verkligen ha en hund? Som du mår?”
/Pebbles Karlsson Ambrose
Våga släppa din fånge loss. Våga ta emot…
Publicerat: oktober 6, 2019 Sparat under: Ångest, Återhämtning, Bemötande, Gemenskap, Stöd 1 kommentar
Jag vill kräkas ur mig obehaget som bosatt sig i min kropp. Känslan är långt ifrån främmande. Jag vill skrika men det liksom går inte. Det kittlar i kroppen, bröstet trycks ihop och ett hårt draget spännband sitter runt huvudet. Det susar i öronen. Det svindlar. På insidan styr kroppen över sina sammandragningar och hulkningar så diskret att den som står och pratar med mig inte ens märker krusningarna på ytan. Jag har en kropp av gelé. Jag kan inte falla ihop, vad skulle andra säga? Det värsta är ju att se någon bli orolig. Skulle det hända krävs ett stryptag om den där slingriga ångestormen för att lyckas brotta ner den. Sedan krävs att jag plockar upp den tyngsta av masker att dölja det blödande såret som blottades för en stund.
Just den där masken, den tyngsta, gör något med själen. Med tilliten och rädslan att överhuvudtaget visa sig sårbar igen. Tvivlet som slår ut en rot till. Vem skulle ändå förstå?
Det är det där också att jag inte vet vad den där ormen kan få för sig om den som vill hjälpa gör på ett annat sätt än det som krävs just då. Rädslan för att det ska hända ligger också där och väser när någon sträcker fram en hjälpande hand. Redo att hugga. Redo att försvara den lilla trygghet som finns kvar.
När jag tittar tillbaka minns jag en modig vän, ett par kära släktingar och en föreläsare som berättade hur han hade mött sin dotters ångest när hon var inlagd. De klarade det. Det finns människor som vågar möta ormen, smärtan och det där blödande såret.
Jag kommer inte ihåg vad som utlöste det den där gången. Jag minns bara att plötsligt kunde jag inte stå emot och att jag kände mig inträngd i ett hörn och trodde att jag skulle explodera ut inälvorna medan han, en vän, såg på. Kroppen vred sig i ångestspasmer för att försöka hålla kvar smärtan och gråten i kroppen men den här gången gick det bara inte. Jag vet att det tog tid när allt till slut vällde ut. För mot slutet hann jag tänka att jag inte ville spara på något. Han höll modigt om mig tills varje tår var utgråten.
Jag övertalade honom att inte ringa efter hjälp när oron smög sig in för en stund. När jag var trygg i hans närhet och med ett löfte om att jag inte skulle hamna på psyket, släpptes ormen fri. Inbäddad i en kärleksfull famn som aldrig gav vika befriades många nedbrottade ångestattacker. Att bli sedd och hållen när jag var som mest sårbar och inför mig själv som fulast, eller till och med skrämmande, var mer läkande än något annat jag känt.
En annan gång var jag på trav med min underbara gammalfaster och hennes man. Relationen hade redan då hunnit bli unik och speciell efter flera års brevväxling om allt vad som hände i livet hos en tonåring respektive en nybliven pensionär. När ett undanstoppat minne väcktes upp av en alkohollukt bredvid travbanan började världen först att snurra men sedan fick jag precis det jag behövde. Jag blev tagen på allvar och jag verkade inte skrämma någon.
Min gammalfasters man är en av de finaste människor jag träffat och tryggheten till honom byggdes upp tidigt. Eftersom jag aldrig varit bekväm med att blotta min sårbarhet hann jag så klart tveka när min gammalfaster såg min galopperande ångest och pekade på sin man. ”Ställ dig här och låt Åke hålla om dig. Han har en stor och trygg famn, stå där tills det känns bättre.” Jag blev omsluten. Gammalfaster Irma visste där och då vad den famnen betytt för henne och att den även skulle kunna hjälpa mig. Sen rann tårarna av både smärtan för minnet och förvirringen i stunden. Jag skämdes för att jag tyckte att jag förstört en rolig och planerad aktivitet för oss. Egentligen ville jag fly men jag upptäckte att jag försvann i den där stora och trygga famnen som kändes så skyddande runt mig. Det pratades på som vanligt utanför min skyddsmur och jag eller situationen verkade inte konstig i deras ögon. Skammen lättade lite. Jag fick bara stå där och möta det som behövde komma ur mig. Värmen och lugnet i hans mullrande röst sökte sig in till mina muskler och fick mig att slappna av och bara låta tårarna rinna tills det hade lugnat sig. Skammen slog till igen när jag skulle försöka signalera att jag var klar och samtidigt inte hade koll på var min mascara hade hamnat, men till och med det löste sig smidigt.
Jag fick det bekräftat att det ibland på samma gång kan vara just så svårt och så enkelt att våga möta ens inre demoner. En föreläsare och före detta lärare som jag haft, berättade gripande om hur han med sin famn och sitt lugn lyckats hjälpa sin dotter i stunden.
Om vi bara kunde tillåta varandra att få känna alla känslor och att vi kunde se oss för allt det vi är. Att fulgråt, ångestormar, inre demoner och blödande sår egentligen är sunda reaktioner på något smärtsamt som drabbat oss. Jag önskar att skammen för att visa oss sårbara kunde minska bland oss. Vår historia har präntat in att det kan vara farligt men jag vill tro att vi vet mer idag. Vi behöver ge vår egen tillåtelse att vara de människor som vi egentligen är.
/Linda Fändriks
