Ett högt pris – men när mitt foto hänger bland alla andras mår jag bra

Nog för att det är jobbigt att åka pendeltåg i en timme för att komma fram, kryssa över gator i en främmande stad och skubba axel mot människor jag inte känner och aldrig kommer att känna, främlingar och åter främlingar, på väg med sin tusenmilablick mot egna mål; arbetsplatserna där de hör hemma. Att tvingas vistas i detta folkhav, att ta sig fram med alla dessa nya blickar på sig, att befinna sig i stadskärnan. Att vara uppmärksam på trafiken, att ha solen skinande in i ögonen och att inte kunna springa hem och gömma sig ett tag, hämta andan eller släcka ljuset, dra ner rullgardinen och sova en stund, vara där ingen ser en, släppa självmedvetenheten. Men det går inte när en ska arbeta, vara en del av arbetslivet.

Hemma kommer den, den stora tröttheten, jag sover i flera timmar efteråt, varje gång jag har arbetat. Jag återhämtar mig med stor möda, isolerar mig och gör absolut ingenting, inte ens handarbetar. Migränen kommer varje gång, den ligger latent och skvalpar inne huvudskålen, tar sig olika uttryck under dagarna, går upp och ner i vågor. Det är priset av att känna delaktighet.

Å andra sidan, när jag kommer fram till den öppna psykiatriska mottagningen där jag arbetar med brukarrevisioner, hämtar nyckeln till mitt arbetsrum i receptionen, säger hej till sekreterarna, hämtar en kopp kaffe i automaten och lägger min lunchbox i kylskåpet med de andras, då är jag verkligen en del av personalen. Jag tillhör just idag inte dem som är där för att söka hjälp, idag är jag på andra sidan. Det ger mig en styrka och ett skydd, för jag är en av dem som bidrar till den här funktionen, jag är här för att hjälpa till med ett litet bidrag. Det är något inget simulerat arbete kan göra.

Under mina sjukskrivningar har jag hela tiden blivit tilldelad meningslös sysselsättning i sammanhang där alla deltagare är svårt sjuka. Då mår jag bara sämre, jag dras ner av att se sjukdom och att veta att det jag gör är bara något som en arbetsterapeut har hittat på för att patienter inte ska sitta utan något för händerna, inte vara onyttiga. Som kreativ person känns det mer som en förolämpning, jag kan nog hitta mer meningsfulla sysslor om jag vill. Jag kan följa det spår jag redan har på det konstnärliga planet, fortsätta på den inslagna vägen och då blir klipp- och klistra-aktivitet på förskolenivå bara en distraktion. Och en förolämpning. Jag har sex års högskoleutbildning inom design och konst, något det tydligen aldrig kan tas hänsyn till i dessa ordnade aktiviteter.

Vad jag skulle behöva i de situationerna när jag tappar aktivitet är uppmuntran att fortsätta jobba på mina livslånga projekt, skriva de texter, uppfinna nya tekniker och avpröva färg och formidéer, skriva synopsis och projektbeskrivningar, göra stipendieansökningar, fortsätta på tråden där jag en gång lade ner den. Det hade varit det mest konstruktiva och mest gynnande, för alla, för det är ju vad jag vill återgå till i en högre grad när jag mår bättre. Tyvärr är ju samhället fortfarande stelbent där, alla sjuka förväntas vara på samma nivå och hänsyn tas inte till bakgrund eller utbildningsnivå. Alla ska må bättre av ganska enkelt hantverkspyssel. Och det går det ju inte att tacka nej till erbjudna aktiviteter även om det är något de säger, eftersom ens ersättning är beroende av det, inget deltagande, ingen ersättning, alltså förväntas du motprestera även när du är sjuk. Hur sjukt är inte det?

Men idag har jag kommit hit jag aldrig trodde var möjligt, jag har ett meningsfullt arbete på deltid. Och trots att i stort sett all min lediga tid går åt till återhämtning när jag jobbat mina tio timmar i veckan, så är jag ändå delaktig på riktigt och det är ganska värdefullt. När jag går hem ser jag att min bild nu hänger bland alla de andra fotona av personalstyrkan på väggen i väntrummet. Den känslan går inte att simulera.

/Jenny K Lundgren

 


Bidrag – en fråga om människosyn?

Fredrik-allvarig1-låg1Jag har på sista tiden reflekterat över bidrag. Och inte bara bidrag utan människosynen som ligger bakom alla bidrag. Det finns olika typer av bidrag. Det är sant som sägs att när rika personer ska få bidrag kallas det för avdrag och när fattiga får det kallas det för bidrag. Eller ta fallen med skatteplanering. Det anses då som smart att undvika att betala skatt. Om en skatteplanerare får ner sina skatter under 10 procent anses denna person som smart. Varför?

Sanningen är att om en person skatteplanerar så kan denna givetvis välja vilken nivå skatterna ska hamna på. Om en sådan person anser att skatterna är för höga kan ju denna person välja att betala 30 % i skatt likaväl som 10 %. Det är bara att planera annorlunda. Då skulle denne person ligga i nivå med övriga Sverige men av någon anledning väljer man att skatteplanera ”smartare”. Detta är givetvis accepterat av nästan alla i Sverige.

Tänk sedan på barnbidraget. Så att barnfamiljer ska få det ekonomiskt hållbart. Det betalas ut till alla som har barn. Ett av skälen som ges är att det görs för att inte särbehandla någon att bara ge bidrag till fattiga barnfamiljer utan detta bidrag har alla rätt till – rika som fattiga. Och det är ingen som ser något fel i det.

Tänk sedan på pensioner. Ett av skälen det betalas ut är att personer som förvärvsarbetat hela livet ska få det ekonomiskt hållbart på ålderdomen. Eller vänta nu…. Där blev det något fel i tankegången. Pensioner ses som en utgift för staten som är på väg att bli för kostsam. Det ska sparas. Jag har läst om äldre som blivit hemlösa då deras pension inte räckt till att betala hyra, mat, kläder och övrigt.

Tänk sedan sjukersättning. Varför betalas det ut till folk? En anledning tycker jag borde vara att personer med funktionsnedsättning eller som är sjuka får en inkomst som de kan leva på. Det borde räcka till mat, hyra, kläder och lite övrigt. Så att det går att leva på det och ha det bra.

Nu är det dock så att om en person lever på sjukersättning behövs också ofta andra bidrag för att det ska gå runt. Bostadstillägg till exempel. Det beror på att sjukersättningen i sig själv ofta är för låg att kunna leva på.

Är det inte så att bristande skatteintäkter på grund av skatteplanering, synen på barnbidrag där alla ska kunna få tillräckligt med inkomst för att kunna försörja sina barn och synen på personer med psykisk funktionsnedsättning (läs sjukersättning) skiljer sig åt. Sjukersättning ses inte längre som en rättighet som ges för att personer ska kunna leva ett bra liv. Synen på olika bidrag skiljer sig alltså åt och detta har nog i grunden med synen på människor att göra.

Själv anser jag att alla i samhället ska kunna leva ett gott liv. Om någon har en funktionsnedsättning ska denna person också få resurser och hjälp om det behövs för att kunna leva ett gott liv. Men synen på personer med sjukersättning fungerar inte så och det är av någon anledning naturligt och normalt för alla.

Själv har jag hamnat i ett dilemma med dessa bidrag. Själv lever jag på sjukersättning just nu. Jag har jobbat i några år och sparat en liten slant. Det gör att jag inte får bostadstillägg. Så nu får jag ut ungefär 6000 kronor efter skatt som jag ska leva på och som ska räcka till allt. Det räcker ungefär till hyran och sedan går jag back resten av utgifterna i månaden då jag nu har en sparad slant. Se det som ett privilegium att ha en liten slant på banken. Men det gör att jag kommer att spendera allting av mina besparingar då jag går back varje månad och kan inte pensionsspara eller dylikt utan allting kommer att gå åt till mat för dagen. Sedan när jag gjort slut på besparingarna kommer jag få bostadstillägg igen. Då blir inkomsten så låg att jag inte vet om det kommer att gå runt i långa loppet.

Sjukersättning idag ses inte som en inkomst som ska gå att leva på –precis som pension. Varför är det så? I mitt ställe kommer jag att knappt kunna leva på sjukersättning för att sedan gå över till pension som kommer att bli ännu lägre och som jag i nuläget inte tror mig kunna leva på. Vilka framtidsutsikter, va? Och detta gäller inte bara mig. Det gäller många. Och får vi något lättare break någon gång i livet och kommer över lite pengar blir vi särbehandlade och får vackert spendera våra besparingar på mat och husrum. Sedan är vi fattiga igen.

Jag är medveten att detta inlägg kan ses som ett personligt gnällinlägg. Men jag vill betona att RSMH i valtider som nu är vill lyfta fram personer med psykisk ohälsas ekonomi. Och då vill jag propagera för att det är anledningen till att bidrag betalas ut som bör lyftas, Synen på bidrag bör förändras. Jag är medveten om att det finns familjer som får barnbidrag som utan detta inte skulle kunna försörja sina barn. Men om man inte kan försörja sig på sjukersättning – och det är en stor grupp så får man glatt gå under. Och det är accepterat.

Nej människor är människor oavsett ålder och om man förvärvsarbetar. Det är inte bara bidragen som bör höjas lite utan synen på människor som bör förändras. Människor är inte bara kostnader. Vi är individer som bör ha ett (ekonomiskt) värdigt liv. Oavsett. Så det så.
Fram för barnbidragstanke för personer med sjukersättning!!!!

/Fredrik Gothnier

 

 


Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst

Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.

Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.

Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.

Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.

Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.

Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.

Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.

Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.

Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.

Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.

På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.

Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.

Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.

/Jenny K Lundgren


Jag vägrar skämmas mer

Paulina Jag har praktiskt taget aldrig kunnat jobba på grund av mina funktionsvariationer. Detta har lett till att jag har fått höra kränkande avhumaniserande kommentarer hela mitt liv. Hur jag tar från samhället och aldrig ger tillbaka. Att jag är en parasit som kostar pengar. I många debatter har jag blivit nedtryckt och ombedd att hålla käften. Jag skall vara tacksam att människor som jobbar gör det för att jag skall kunna slippa och få min lön varje månad helt gratis.

Jag har under största delen av mitt liv, lyssnat och skämts! Skämts över att jag var en sån börda för detta samhälle. I många år har jag visat inget annat än tacksamhet medan samhället successivt har tryck ner mig mer och mer.  Den bördan och skammen jag har känt har vägt tungt på mina axlar. Inte förrän några år sedan insåg jag att den bördan och skammen samhället lagt på mina axlar faktiskt inte är mitt ansvar att bära.

Idag inser jag att man visst kan bidra till samhället på många olika sätt. Idag förstår jag att det finns mer sätt att bidra på än att betala skatt via ett avlönat arbete. Och det är kanske den skammen som har lett till att jag hela mitt liv känt att jag vill ge något tillbaka. Att jag vill bidra för att jämna ut skammen.  Att jag genom att bidra kan påverka hur folk ser på mig, hur folk bemöter mig. Att jag på något sätt kan köpa mig respekt av resten av dom utvalda arbetande människorna. Än idag måste jag försvara mig konstant i olika sammanhang. Jag förstår inte varför jag gång på gång måste försvara min existens och rätt till att leva. Och hur mycket jag än har bidragit har vågen aldrig lutat lika. Stenarna var alltid fler på ”du är skyldig”- sidan. För alla där ute som tror att ni har rätt att bemöta folk med sådana nedvärderande påståenden har jag bara en sak att säga. SLUTA GENAST!

Jag har fått nog! Under min livstid har jag bidragit mer för att förbättra detta samhället till en bättre plats än de flesta av er. Det är inte tjockleken på plånboken efter löning samt skatten som är inbetalad till stadskassan som enbart definierar om jag bidragit till detta samhälle. Inte heller definierar ett jobb min värdighet i detta samhälle. För er andra som är upptagna med era liv och finner lite tid till någon mer än er själva, är att betala skatt ett bra skräddarsytt alternativ. För övrigt betalar jag skatt med, men det tycks aldrig spela någon roll.

Det går att bidra till samhället genom att engagera sig frivilligt i olika organisationer för att förbättra livet för olika utsatta grupper av människor i samhället. Det gör man via intressepolitiskt arbete eller bara att betala medlemsavgift till en förening. Bara det kan stärka en förening och påverka deras makt i samhället. Man kan engagera sig i sin kyrka eller jobba som volontär för att hjälpa människor som har inget och som har det värre än jag. Man kan bemöta en annan människa med förståelse och ett leende, man kan plocka upp skräp från de allmänna utrymmena…listan kan fortsätta. Vid detta lag borde ni förstå mitt argument och huvudsyfte med detta inlägg.

Jag har blivit trött på att ständigt försvara en grupp människor vars kontinuerligt får stå ut med andra människors korkade påståenden och kommentarer. Jag är sjukt trött på att människor som har ett privilegium i samhället såsom ett jobb tar sig friheten att trampa på svaga människor. (Med detta menar jag inte att alla som jobbar gör så.) Att förminska någon människas existens och värdighet bara för att den människan/ gruppen av människor i samhället av olika anledningar inte kan jobba är vidrigt!

Ni kan inte ens ana vad detta gör med en människas självförtroende. Att växa upp i en värld där man blir avhumaniserad, förlöjligad, och exkluderad. Jag har växt upp största delar av mitt liv och känt utanförskap, jag har aldrig känt att jag hör hemma i samhället när samhället kontinuerligt har påpekat hur värdelös jag har varit (om du undrar vad jag pratar om läs gärna mitt förra blogginlägg.)

Därför vill jag ge plats till debatt här på RSMH:s blogg! För att skapa medvetande och utmana dina tankar.

Hur ser du på människor som jag? Är det möjligt för en människa som inte kan relatera till mitt lidande att känna empati och förståelse för den situationen jag och andra befinner oss i? Kan du sätta ditt ego åt sidan och förstå att jag har lika rätt att kräva en förbättring som du? Kan du inkludera mig och mina behov i dina vardagliga kamper?

Vi med psykisk ohälsa är en minoritet i Sverige. Missförstå mig inte, vi som lever med eller känner någon som lider av psykisk ohälsa är definitivt inte en minoritet. Men vi som är så sjuka att vi aldrig kan jobba och behöver någon form av ekonomiskt stöd eller andra typer av hjälp och stöd i samhället har rätt att delta i debatten, höja våra röster och be samhället och politikerna att lyssna.

Jag har tröttnat på att skrika! Jag har gjort det under så många år! Den energin och tiden jag har lagt ner har varit så stor jämfört med resultatet. Det lönar sig inte att försöka övertala andra människor, jag har misslyckats fast jag försökt under så många år. Dina åsikter och fördomar får du ta ett eget ansvar för, utbilda dig själv. Ta reda på fakta innan du nästa gång spyr ut korkade, sårande och skadande påståenden. Mitt ansvar är inte att utbilda alla och jag har börjat tröttna på att kämpa i en kamp som tycks vara förlorad.

Nu till huvudsyftet med detta inlägg.

Jag önskar att fler ser mitt och andras lidande, att folk ser oss som människor med behov och rätt att finnas i samhället. Människor som i lika stor omfattning har rätt att tillgodose sig den välfärden vi alla byggt upp. Människor som glöms bort och tystas ner, människor som inte orkar kämpa eller skrika just på grund av sin psykiska sjukdom. Människor som glöms bor allt för ofta och underprioriteras av kommunal politiker. Människor som alltid får betala först så fort man ska spara in på något.

Jag behöver er hjälp! Hjälp att sprida detta vidare, hjälp att visa medmänsklighet och förståelse. Hjälp att ta ett eget ansvar och utbilda er själva! Hjälp att inte glömma bort oss i viktiga debatter. Hjälp att inkluderas i de förbättringar politiker vill åstadkomma.

När jag föddes och var en minut gammal valde jag inte frivilligt alla mina diagnoser och psykiska funktionshinder bara för att leva ett gött liv där jag slipper jobba och leva på ekonomisk stöd. Jag valde inte frivilligt att vara en del av ett samhälle som ser mig som en börda. Jag valde inte frivilligt att för resten av mitt liv slita med dom psykiska och fysiska hinder jag har. Det jag däremot väljer är att aldrig mer ta på mig all den skulden och skammen jag burit under så många år.

Mitt liv är svårt och kommer alltid vara det och jag har kommit till freds med det. Jag har accepterat att mitt liv, likt ditt, är unikt och annorlunda, det måste vara så. Men jag kommer aldrig acceptera att jag inte förtjänar att finnas till bara för att jag är en börda.

/Paulina Tarabczynska


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?

Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.

Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.

Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.

Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.

Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.

Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.

Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.

Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?

Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.

Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.

Fram för fler möjligheter!

/Fredrik Gothnier

PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS


Ungas rätt till meningsfull vardag

 

JimmieTrevett-leende-beskurenDet är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.

De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.

Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.

Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.

Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!

/Jimmie Trevett