Mitt i stormens öga

Jag har så många tankar som far runt i huvudet just nu, allt är bara ett stort trassel av tankar. Som ett garnnystan ungefär.  
Hur jag än försöker trassla ut och rulla ihop det, så ramlar det och jag får börja om.  
Jag försöker vara stark och hålla ihop mig själv i en galen värld. En familj med superkrafter är inte lätt att rodda. Allt kan hända och det blir fel ibland. Min utmattningsdepression gör sig påmind med jämna mellanrum, kroppen säger till mig att stanna upp och återhämta mig. Jag har faktiskt börjat lyssna och agerar därefter, vill inte krascha igen.  

När saker och ting blir fel och planer ändras så är jag lågaffektiv utåt, men på insidan är det kaos och storm. Jag håller det inom mig och imploderar istället för att explodera.  
Jag är inte övertygad om att det är en bra strategi, men den fungerar just nu. Får arbeta på att hitta ett bättre sätt att hantera mitt inre kaos.  

Det är så mycket omkring mig just nu att jag inte vågar stanna upp och känna efter. Lika bra att kämpa vidare och hålla ut.  
Äldsta sonens skolgång fungerar inte, maken har inget jobb och är frustrerad över det. Minstingen har energi till tusen och bristande impulskontroll. Mitt i stormens öga står jag som ett ankare och försöker hålla i resten av familjen.  

Så här ser mitt liv ut, varför ska det få vara enkelt? Nä, jag fortsätter strida som den sköldmö*) jag är. 

//Lindha Holmqvist 

*) En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Mer information finns till exempel på Wikipedia.


17 oktober – FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen

Idag den 17 oktober 2022 är det FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen. Som många sådana dagar sveper den snabbt förbi i flödet om man inte själv står utan jobbskatteavdrag, fast inkomst eller långsiktig försörjning på vettig nivå eller i sin bekantskapskrets har någon som inte får ihop det ekonomiskt. Att leva på pension eller sjukersättning på garantinivå är ingen lek, inte heller att stå länge utanför arbetsmarknaden som utförsäkrad eller med minimal sjukpenning.

Rent krasst säger Statistikmyndigheten SCB att andelen människor som är 16 år eller äldre och lever i materiell och social fattigdom legat konstant mellan 3 till 4 procent i Sverige länge vilket framhålls som den lägsta andelen i något EU-land. Men, i grova drag rör det sig om över 300 000 människor varav många varken får snabb eller effektiv hjälp med sin psykiska hälsa eller vettigt stöd till en långsiktig försörjning.

RSMH är främst en organisation för psykisk hälsa, men våra medlemmars erfarenheter är entydiga; fattigdom främjar inte psykisk hälsa utan ökar riskerna för motsatsen inte minst i oro, ångest och depression. På våra medlemmars uppdrag vill vi verka mot fattigdom och samverka med alla goda krafter som delar uppfattningen att i ett samhälle för alla kan fattigdom faktiskt fås att försvinna.

RSMH är medlemmar i EAPN Sverige och stödjer helhjärtat våra gemensamma krav och ståndpunkter:

att målet måste vara ett samhälle utan fattigdom och socialt utanförskap, ett samhälle som bygger på demokrati och delaktighet, solidaritet och jämlikhet i levnadsvillkor.

att det effektivaste sättet att motverka fattigdom och utslagning är en generell välfärds- och socialpolitik som omfattar alla medborgare. En generell välfärdspolitik är därför en viktig hörnsten i kampen mot fattigdom och utslagning.

att kampen mot fattigdom och social utslagning kräver en aktiv socialtjänst som utifrån ett ”brukarperspektiv”, demokratiska och solidariska värden, tillgodoser människors grundläggande behov, när dessa inte kan tillgodoses på annat sätt.

att ökade resurser behövs för att utveckla stödformerna, t.ex. olika former av rekryteringsstöd, lönebidrag etc., för att människor med sociala, psykosociala eller fysiska arbetshandikapp ska ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Liksom att satsning på verksamheter som bygger på en ”social ekonomi” är viktiga resurser för att tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning, oavsett det handlar om arbetstillfällen eller andra sociala behov.

att ett annat viktigt ansvar för samhället är att tillgodose rätten till en god bostad för alla, till en rimlig kostnad för den enskilde.

att det är viktigt att man motverkar segregation genom att tillföra resurser till resurssvaga områden i form av nya arbetstillfällen, upprustning av bostadsmiljöer och utbyggnad av den kommunala servicen. Det finns också ett stort behov av mötesplatser och gemenskaps- och identitetsskapande verksamheter i folkrörelse- och organisationsregi i dessa områden.

Så tycker jag, så tycker RSMH och så tycker EAPN Sverige. Vad tycker du och vad tycker vår nya regering?

/Jimmie Trevett,
Ledamot av RSMH:s Förbundsstyrelse och aktiv inom EAPN Skåne


Kommunikation – något av det viktigaste vi har

Kommunikation är något av det viktigaste vi har och den finns ju i olika former; tal, skrift, verbal och ickeverbal det vill säga kommunikation utan ord såsom kroppsspråk/ställning, gester, ansiktsuttryck, ögonkontakt och röst, men det är också något av det svåraste som finns.

Såhär beskriver Wikipedia kommunikation:Kommunikation är en social process som innebär att dela tankar, känslor och erfarenheter med andra. Kommunikation bygger på ömsesidighet och gemenskap med omgivningen. Fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande”. Så uppfattar jag också kommunikation. Intressant att se att kommunikation är så viktigt för lärande. Alltså; om vi inte kommunicerar, så kan det bli svårt att lära sig något. Visst, vi kan läsa innantill i en bok, men diskussioner/att bolla tankar, idéer, etcetera ger ökad förståelse och vidgat perspektiv kring det vi läser och det tror jag har väldigt stor betydelse.    

Jag är förvånad över att det faktiskt blir rätt så ofta som det blir med tanke på att det är rätt klurigt med kommunikation eftersom vi inte alltid säger det vi menar och menar det vi säger, inte alltid vågar uttrycka det vi vill och känner och det finns oskrivna regler om vad man inte bör prata om. Jag tänker främst på politik, religion och hur mycket man tjänar. Dessutom är det väldigt viktigt att komma ihåg att kroppsspråket brukar signalera mer än orden, liksom att det är lika viktigt hur vi säger något som vad vi säger. Här kommer ett exempel i form av en vits (verklig eller inte låter jag vara osagt). En dam och en herre som inte känner varandra kliver på bussen. Det finns bara ett säte ledigt som båda naturligtvis vill sätta sig på. Herren säger; två arslen och ett säte, damen säger; två själar och samma tanke.  

Ibland använder vi nog inte det lämpligaste kommunikationssättet på grund av exempelvis tidsbrist, brist på mod eller av någon annan anledning. Kanske mailar eller sms:ar vi när vi borde prata öga mot öga. Ett mail kan kanske ersätta ett möte vid vissa tillfällen.   

Det är inte sällsynt att vi tror att den andre förstått, men så visar sig sedan att den inte har gjort det – missförstånd uppstår eftersom vi inte tog oss tid att lyssna ordentligt och för att vi tolkar olika beroende på den “ryggsäck” vi har med oss från uppväxten och det vi varit med om i livet. Det med tolkningar är svårt och då är det viktigt att försöka tänka ur flera perspektiv framförallt utifrån den andres perspektiv och inte bara utifrån sin egen horisont. Lättare sagt än gjort, men det är möjligt.   

Ju rakare och tydligare vi är, desto lättare blir det att nå fram med sitt budskap och inte använder för mycket ord och inte upprepar oss alltför mycket. Jag trodde länge att ju fler ord för att förklara, desto bättre, men det är faktiskt precis tvärtom – “less is more”. Givetvis ska man inte använda för få ord för då finns det risk att budskapet inte når fram, men som sagt för mycket ord kan krångla till det. (Och det är viktigt att ha en bra studieteknik, det vill säga att kunna ta ut det viktigaste ur en text och sammanfatta/skriva ner det vid behov framförallt vid studier naturligtvis, men det är värdefullt att kunna även i en del andra sammanhang). Inte minst för oss autister är det är det viktigt med rak och tydlig kommunikation för vi kan sällan läsa mellan raderna och tolkar ofta det som sägs bokstavligt på grund av vår diagnos. ”Säg det du menar och mena det du säger”. 

Något annat som kan ställa till det vid kommunikation är tid och stress. Vi säger något i förbifarten och tror att mottagaren uppfattar, men det blev otydligt för denne och missförstånd uppstod. Tyvärr har många inte tid att lyssna någon längre stund nuförtiden och ibland lyssnar vi tyvärr bara med ”ett halvt öra” är min upplevelse. Samhällets tempo är väldigt högt och vi jagar vidare och surfar allt mer på våra mobiler. Ibland borde vi fundera (mer) på varför vi har så bråttom och vad vi gör med vår tid och om vi är nöjda med det. Såklart måste man hålla ett visst tempo för att saker ska bli utförda och man ska nå resultat, inte minst på arbetsplatser, men att ibland stanna uppochlyssna och verkligen se varandra tror jag kan ge bättre resultat i slutändan eftersom som samtal brukar ge nya tankar och infallsvinklar, skapa tillit, gemenskap, etcetera.   

Det händer att man glömmer bort att man har två öron och en mun – vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar! Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Samtidigt ska man givetvis få prata av sig när man har behov med en människa man litar på som är idel öra, men att ständigt “tugga på” och inte lyssna på andra människor tycker jag inte är sunt.   

Internet för mycket positivt med sig och hade vi inte haft det kan man undra hur världen sett ut idag. Spännande tanke i och för sig! Likaså med datorer, plattor och mobiltelefoner och sociala medier, men medaljen har alltid en baksida. Många av oss överanvänder våra apparater och har dem som våra snuttefiltar, surfar bort delar av vårt liv ”i onödan” och blir då allt mer ensamma. Visst kan vi skapa gemenskap via skärmar, det såg vi inte minst under pandemin, men det gör också att vi till exempel inte pratar med folk i samma utsträckning som förr utan kommunicerar via skärmar istället, vilket inte enkom är positivt. Ibland ser jag föräldrar som till exempel är på badhuset med sitt/sina barn och surfar på mobilen, par som är på “datenight” på restaurang och sitter och surfar på varsin mobil hela kvällen, etcetera.   

Jag tror helt klart på kommunikation och samtal. Däremot tror jag att antalet möten kan minskas på många arbetsplatser och framförallt kortas ner. Min upplevelse är att en del möten i arbetslivet är nästintill helt onödiga. Där kan mail eller liknande fylla en viktig funktion. För när det blir mycket upprepningar, urvattnat och så vidare tror jag att människor slutar lyssna och tiden kunde använts bättre, till exempel till ett kort samtal med en kollega.   

Ytterligare en dimension av kommunikation tycker jag handlar om vad man inte säger och då syftar jag inte på att man ska fara med osanningar det vill säga lögner, men man behöver inte berätta allt utan enbart så mycket som man känner sig bekväm med. Att dra en vit lögn någon gång (men sparsamt) kan man få göra för att inte såra någon eller av andra orsaker, men man behöver inte berätta allt utan bara så mycket man känner sig bekväm med, särskilt när det gäller ens innersta och sådant som är känsligt för en. 

Jag komma att tänka på att tystnad i och för sig kan ses som en typ av kommunikation eller snarare brist på kommunikation för “tystnad kan tala” till exempel när det är dämpad stämning i ett rum på grund av något tråkigt som hänt eller om det varit en konflikt där eller vid något annat tillfälle. Eller för att man är blyg, osäker, nervös eller inte vill outa sig själv. 

Böcker, filmer och musik är andra former av kommunikation. Film lockar sällan mig, men däremot tv-serier. Läser och lyssnar på musik gör jag gärna och regelbundet. Jag tycker att texterna i böcker och text och melodi i musiken ofta talar till en och kommer med ett budskap och musik fungerar för mig vid i stort sett alla sinnesstämningar.   

En viktig sak som på sätt och vis kan kopplas till kommunikation är beröring. En tanke som slog mig är att om man vill kan man kanske kalla beröring för en icke-verbal kommunikation. ”Utan beröring dör man” sägs det. Det visar på att beröring har enormt stor betydelse för alla människor. För spädbarn verkar det rentav vara avgörande för deras överlevnad, så en hand på axeln, en kram eller en ryggdunk kan kanske vara på sin plats ibland i samband med kommunikation, när orden tar slut eller inte kommer fram eller inte når fram och inte minst när man ser att någon är ledsen eller arg, såvida personen inte signalerar att den vill bli lämnad ifred. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla inte tycker om beröring, så det är ofta på sin plats att fråga först.   

Det finns mycket att skriva om kommunikation. Ett jättebrett ämne som jag finner väldigt intressant, men allt får tyvärr inte plats i ett blogginlägg. Jag plockade upp det jag fann viktigast.   

Låt din röst höras, men gör dig förstådd!   

/Caroline Nilsson   

  


Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?

Mina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.  
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.   

Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag? 

Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf.  Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.  

Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.  

Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet. 

/Lindha Holmqvist 

Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.


Se människan, inte testresultatet när ni anställer 

Jag hatar verkligen när det förekommer diskriminering och att människor behandlas illa. Vi är olika och har olika förutsättningar, men i mångt och mycket vill samhället pressa in alla i samma fyrkant. Arbetsmarknaden är tydligen inte till för alla. Alla som kan ska jobba pratar vi om, men då måste arbetsmarknaden anpassas och sluta göra fyrkanter av alla. Samhället behöver mångfald för att fungera. Följande skrev jag både som insändare och som ett brev till olika företag:  

Det har kommit till min vetskap att många rekryteringsföretag använder sig av logiktester och iq-tester när de ska rekrytera personal. Jag anser att det är diskriminering att använda sig av ett sådant verktyg när man ska rekrytera. Många människor blir uteslutna från arbetsmarknaden på grund av sådana tester. Hur kan ett logiktest visa hur bra någon är på att till exempel arbeta på ett lager eller stå i kassan i en butik? 
Ni som använder er av denna typ av urval när ni rekryterar personal, tänk på hur många potentiella arbetssökande ni missar. Anser ni att någon med lägre iq eller någon som får lågt resultat på ett logiktest inte är anställningsbar? 

Många med funktionsnedsättningar skulle klara av ett arbete hur bra som helst om de bara får rätt förutsättningar för det. Men på grund av dessa tester får de inte ens chansen att söka arbetet.  

Jag ber er som rekryterar personal att tänka efter. Vill ni vara en attraktiv arbetsgivare som välkomnar mångfald, eller är bara vissa välkomna att arbeta hos er? 

De företag som valt att svara på kritiken säger att det är legitimt för vissa tjänster, de ser det inte som ett urval utan mer säkerställa rätt person på rätt plats. Märkligt svar tycker jag. Se personen och inte ett resultat på något test.  

Ett samhälle ska vara till för alla, arbetsmarknaden ska vara öppen för alla som vill och kan arbeta.  

/Lindha Holmqvist 


Alla har rätt till en hållbar vardag

Hur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag? 

En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.  

Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.  

Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också. 

Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.  

Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna. 

Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö. 

Basinkomst – räddad ekonomi? 

Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv. 

Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.  

Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.  

Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället. 

Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst: 

Revansch: Röster om basinkomst

Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst

Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord

//Jimmie Trevett


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson 


Pandemin slår hårdast mot de svaga och redan utsatta

Det är synnerligen en märklig tid vi lever i och inte vet vi hur länge till. Jag tänker givetvis på pandemin. Jag tror det är ett vaccin som ska till. Det lär dock ta tid. Samtidigt är det bra att det gör det, så det inte blir fel. Under tiden får vi hålla ut, hålla avstånd och följa alla förbud och rekommendationer.

När pandemin väl är över så kommer det inte bli som förr, inte fullt ut i alla fall, inte som jag ser det åtminstone. Det blir delvis nytt, men det blir med stor sannolikhet inte bara av ondo.

Vi kommer nog överlag bli mer eftertänksamma över hur vi lever våra liv och fundera mer över vad som verkligen är viktigt och det kommer nog ge avtryck i hela samhället och även utanför vårt land.

Fördelen för mig med att vara sjukskriven och/eller arbetssökande i perioder är att jag har tiden att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet.

Jag vill få ett jobb igen, men jag varken kan eller vill jobba lika mycket som förut för att på fritiden hinna med att jobba lite ideellt och odla mina intressen.

Baksidan med att vara arbetslös är att man hamnar utanför systemet och drabbas extra hårt när man som jag har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Dessutom får man ofta frågan: ”Vad jobbar du med?”, vilket känns prekärt.

När pandemin slog till drabbades vi som redan var svaga och sedan tidigare utsatta mångfalt, vi nästan slogs till marken.

Vi som har SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd på Arbetsförmedlingen, våra beslut förlängs oftast inte. I dagsläget får en introduktionsstöd under max sex månader. Det tas ingen hänsyn till att pandemin varat nästan hela beslutsperioden och att SIUS då har särskilda restriktioner att förhålla sig till och delvis jobbat i motvind eftersom arbetsgivarna överlag är avvaktande på grund av smittorisken, vilket jag verkligen förstår och de har särskilda restriktioner att förhålla sig till. Jag vill dock betona att folk anställs där det verkligen behövs till exempel inom vården, men mitt arbetsområde är inte inom en bransch som på grund av pandemin skriker efter folk.

Utan SIUS är jag i stort sett körd på arbetsmarknaden då jag är hänvisad till att söka de jobb som är lediga, vilka jag ofta är underkvalificerad för och jag har dessutom svårt med stress och i viss mån sociala kontakter eftersom jag har Aspergers syndrom. Tjänsterna är också ofta på heltid och jag har ”bara” en arbetsförmåga på 50%. Därutöver är arbetsgivare oftast skeptiska när man säger att man har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Då kan det underlätta med en SIUS som kan förklara och vara ett stöd både för den arbetssökande och för arbetsgivaren.

SIUS tar god tid på sig att lära känna den arbetssökande och tar sedan kontakt med arbetsgivare som inte annonserat ut lediga tjänster inom det område som passar den arbetssökande, både via SIUS egna kontakter och den arbetssökandes eventuella förslag.

SIUS-beslut fungerar som så att om SIUS inte fått någon arbetsgivarkontakt alls under beslutsperioden förlängs den inte om det inte finns särskilda skäl. Finns däremot en arbetsgivarkontakt och/eller om man som arbetssökande är på väg ut eller är ute på en arbetsplats förlängs i regel SIUS-beslut. Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara på praktikstadiet. Ofta börjar man med praktik då SIUS hittat en arbetsplats för att arbetssökande och arbetsgivaren ska känna in och se om det fungerar och om det finns utrymme för att anställa efter någon månad.

Det är väldigt märkligt att SIUS-beslut inte kan förlängas för oss som fortfarande söker arbete. Det brukar ge sig, men det krävs tid och inga pandemier.

I och med detta känns det just nu extra svårt för mig att se framåt. Den dagen ljusningen sker har jag förmodligen ingen SIUS-kontakt som kan hjälpa mig att vara på hugget när arbetsgivare behöver anställa igen. Jag förstår inte varför man ska sparka på de som redan ligger. 

Om mitt SIUS-beslut inte förlängs ställer jag mitt hopp till boendestöd på kommunen och personal på Vuxenhabiliteringen för stöd och motivation när jag söker jobb på egen hand eftersom jag har Aspergers syndrom. 

Ta hand om dig & försök ta en dag i taget!

/Caroline Nilsson


Tufft att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden med diagnos

Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.

Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.

Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.

Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.

Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.

Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.

Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.

Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.

Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.

Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.

Ta hand om er!

/Caroline Nilsson


Corona och psykisk ohälsa

Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.

Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.

Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.

Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.

Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.

Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.

Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.

Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.

Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson