Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter
Publicerat: februari 20, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen 1 kommentar
I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.
Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.
Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?
Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?
Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.
Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.
/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.
Min vansinnesresa mot utmattning
Publicerat: januari 16, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Ångest, Depression, Gästbloggare, livskriser, Min berättelse 1 kommentar
Catharina Tunestad är journalist med inriktning på samhällsfrågor i stort, men hyser även en faiblesse för kultur, 1700-talet och vårt psykiska välmående. Hon definierar sig som en Högkänslig Person (HSP), som ”suger åt sig det mesta av omgivningen”. Senvåren 2013 dundrade hon i väggen med besked. Då hade hon varit chefredaktör för en professions- och facklig tidskrift i drygt fem år och var samtidigt småbarnsmamma till två adopterade barn, varav en med särskilda behov. Här berättar hon om sin ”vansinnesresa“ fram till kraschen, och vill samtidigt lyfta problemet med dåligt ledarskap på arbetsplatsen som en grundorsak till många människors utmattning, inte minst sin egen. Kronisk stress gör oss människor inget gott – tvärtom är den förödande, anser hon.
Sen hösten 2022 arbetstränar Catharina på RSMH:s kansli.
Flytande gränser och otydlighet
Jag hade fått en ny tjänst som chefredaktör på en organisationstidning och såg fram emot att skriva massa intressanta artiklar, fotografera, redigera och layouta tidningen, som även ingick i tjänsten, plus en del annat. Snart inser jag att jag är tämligen utlämnad till att utforma tjänsten på egen hand med hjälp av ett diffust underlag av den förra chefredaktören. Han var dock egen företagare och arbetade “utanför huset”. Jag märker efter ett tag att även gränserna, vad som hör till mitt arbetsområde och vilka som inte gör det, bitvis är otydliga och flytande. Trots min befattning som chefredaktör kan jag heller inte fatta så mycket egna beslut, så det blir en ny och lite märklig roll att balansera.
Jobbet i sig är dock roligt och jag gillar kollegorna, även om jag noterar att de ofta verkar orka lite mer, att de “duktiga flickorna” på arbetsplatsen är påtagligt många. Det finns hur många intressepolitiska idéer som helst att föra fram, skriva om. Sånt förpliktigar. Jag vill ogärna bli den enda som inte kan leva upp till kraven. Att övertiden inte är avlönad utan tas ut i kompledighet, borde ha varit en varningsklocka redan vid anställningsintervjun, men jag valde att inte lyssna på magkänslan.
Trivs bra – fram tills chefen sprider rykten
Jag jobbar på och trivs bra enda fram till den dagen då chefen plötsligt kallar in mig på sitt rum och påstår att jag skulle ha “gnällt”, sagt att “det är för mycket att göra” till mina kollegor. Det hade då gått knappt ett halvår. När jag på rak fråga undrar vem eller vilka som framfört detta viftar hen bara bort det och säger: “det kan inte jag hålla reda på, det snackas ju så mycket här”.
Efter den händelsen såddes ett frö av misstänksamhet hos mig, även om det inte fanns någon som helst grund för påståendet. Jag började tona ned min utåtriktade personlighet och vakta min tunga mer. Plötsligt var jag tillbaka i skolan på mellanstadiet och osäker på vem av kompisarna jag egentligen kunde lita på. En känsla av att inte vara helt accepterad kom smygandes.
Jag fortsätter dock gå in för jobbet, när min syster en tid senare oväntat drabbas av cancer, och jag för första gången blir jag tvungen att avsäga mig en extra, tidskrävande arbetsuppgift som ligger utanför mina ordinarie uppgifter. Men istället för att mötas av förståelse för situationen blir chefen irriterad och menar att jag borde “visa framfötterna mer”. Strax därefter får jag besked om att min provanställning på heltid kommer förvandlas till en fast deltidstjänst på 75 procent. Så nu får jag mindre lön för samma jobb, som kommer ta lika lång tid att utföra. Klumpen i magen växer och jag minns att jag säger till min man att jag helst bara vill sluta och försöka hitta ett annat arbete. Det känns inte kul längre. Men jobben växer inte på träd året efter finanskrisen 2008.
Så jag kämpar jag vidare med tidningen och två småbarn hemma samtidigt att ta hand om, varav en senare får diagnoserna ADHD och autism, tills mitt reservlager av energi även börjar tömmas.
Får allt svårare att fokusera
När det ständiga stresspåslaget fått pågå i mer än två, tre år, får jag allt svårare att fokusera och uppfatta vad som sägs på möten. Jag får kisa för att kunna se vad jag skriver i blocket och på datorn och anstränga hårt mig för att kunna sitta upprätt i skrivbordsstolen. Golvet i korridoren gungar lätt och nedre delen av ländryggen känns som om den vore elektrifierad och av gelé. Mina kroppsliga symtom är vid det här laget många och påtagliga, men nu har stressen börjat äta sig in i centrala nervsystemet och påverkat hjärnan. Fast det förstår jag inte än. Jag är ännu lyckligt ovetandes om att jag inte ska kunna sitta upprätt på en vanlig stol längre tid än tio, femton minuter under de kommande två åren…
I det här läget hade jag bara behövt släppa allt, bli sjukskriven en månad eller mer. Men jag fortsätter att springa på ostadiga ben, som om jag hade en pistol riktad mot mig i nacken. För slutar jag springa kommer inte nästa numer av tidningen ut. Jag har ingen som kan täcka upp för mig, jag saknar skyddsnät. Och chefen skulle samtidigt få ett kvitto på att jag “inte duger”.
En morgon när jag vaknar känner jag inte längre av min högra sida av kroppen. Känseln från foten upp till kinden är helt bortdomnad och jag kommer inte upp ur sängen. Armen är blytung, känns som ett stycke dött kött. Jag får min livs första panikångestattack och hyperventilerar, tror att jag fått av en stroke. Min man får skjutsa mig till akuten efter att han lämnat barnen på förskolan.
Där och då börjar min kontakt med sjukvården som pågår än. De hittar inga uppenbara fysiska fel på mig på akuten, så jag går tillbaka till jobbet efter några dagar, hinner göra klart nästkommande nummer och även ha det årliga lönesamtalet. Två veckor senare står jag i mitt arbetsrum med några brev i handen som jag inte längre vet vad jag ska göra med. Där och då inser jag äntligen att jag måste checka ut. Jag minns i dimman att jag plockar med mig det viktigaste från skrivbordet, i tron att jag kommer att återse det om några få veckor. Jag åker hem, ringer vårdcentralen och säger att min hjärna har totalkraschat. Får en tid dagen efter och blir sjukskriven direkt. Då är min ångestnivå så hög att man nästan kan ta på den.
Chefen väljer att titta bort
Mina personliga saker kommer senare packas ned i kartonger som jag får hämta långt senare, för mitt arbetsrum ser jag aldrig mer. Det får någon annan, liksom min tjänst. Den blir jag inofficiellt av med drygt fem månader in i sjukskrivningen då hen som vikarierar för mig får fast anställning. Jag häpnar, men orkar på grund av min utmattning inte agera, koppla in facket.
Historien hade däremot inte behövt sluta så här. Om jag mötts av en lyhörd arbetsgivare som förstått att min arbetssituation var ohållbar och dragit i nödbromsen, när jag slet med att få ihop tidningen och göra den redo för tryck inför varje nummer, innan jag var tvungen att skynda iväg för hämta barnen på förskolan så att de inte skulle vara de sista kvar att hämtas – igen.
Ömsesidig förståelse är grundläggande i all kommunikation människor emellan, även i arbetslivet. Utan det håller inga relationer i längden. Någonting går sönder. Och det kostar. Just avsaknaden av förståelse och agerande inför min dignande arbetsbörda och livssituation med småbarn hemma banade väg för en successiv nedbrytning av såväl min fysiska som psykiska hälsa. Först knappt märkbart första åren, men sen blev jag sjuk. Väldigt sjuk till och med. Det började med olika magproblem, bröstsmärtor och återkommande förkylningar. Fortsatte med en oförklarlig hudsjukdom under fotsulorna som blev inflammerade med ömmande sprickor och förtjockad hud, även på fingertopparna. Därefter tilltagande sömnsvårigheter, yrsel och extrem trötthet. Listan kan göras lång.
Om jag mötts av en lyhörd och förstående chef, hade min utmattning med största sannolikhet inte behövt inträffat och jag sluppit dras med en långdragen hjärntrötthet, som gör att jag ännu måste vila flera timmar om dagen många år senare.
Men chefen väljer att titta bort så länge jag står upprätt och negligerar även varningen som stresshanterarcoachen, som anlitats för bedöma min arbetssituation, ger henne redan tre år innan kraschen: att jag ligger farligt nära gränsen att drabbas av utmattningssyndrom.
Ingen medarbetare beklagar sig i onödan
Att köra sönder en medarbetare kostar nämligen inte en arbetsgivare så mycket. Det är samhället i form av skatter och avgifter med Försäkringskassan i spetsen, som får stå för merparten av kostnaden. Och jag som individ, i form av en försämrad hälsa och försämrad ekonomi. Och min familj, inte minst barnen som fick växa upp med en mamma med begränsad ork, som inte orkade leka så mycket med dem som jag hade velat när de var mindre, eller kunnat följa med på så många aktiviteter. Istället blev det deras pappa som fick göra det. År som inte kommer tillbaka. Det är den cyniska verkligheten.
Det är få, för att inte säga någon medarbetare, som “beklagar sig” i onödan när det kommer till stress. Att som arbetsgivare inte lyssna och ta hand om sin personal så att de håller i längden, utan förlora dem till långtidssjukskrivning, är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som nästan borde straffas med böter. För har vi råd med detta i längden?
Jag var inte ensam om att inte bli lyssnad på och bli sjukskriven för stress på den här arbetsplatsen. Det hände fler, men några av dem hann rädda sig till andra, nya jobb, innan de vart alltför sjuka.
Under resans gång har jag vunnit många nya, kloka insikter på vägen. Jag har fått uppleva mycket som varit givande under åren som sjukskriven och mentalt gått vidare, men problemet med arbetsrelaterad stress i kombination med dåligt chefskap på arbetsplatsen borde lyftas högre upp på den politiska agendan, så att fenomenet får den uppmärksamhet som det förtjänar och färre drabbas av utmattningssyndrom, helst ingen alls! För det är ett tillstånd som KAN undvikas.
Dåligt ledarskap vanlig orsak till psykisk ohälsa
Vi pressas generellt att arbeta för mycket, oftast mer än vad vi egentligen klarar av och har lust till – men av vilken anledning? Vi borde snarare dra ned på arbetstiden så vi får mer tid att umgås med varann och hinna återbruka mer. Då gör vi även klimatet en tjänst. De flesta vet vid det här laget att det arbetsklimat som rått sedan årtionden inte längre är hållbart utifrån såväl mänskliga som miljömässiga aspekter.
I den finska regissören John Websters senaste dokumentär “Den lyckliga arbetaren”, som hade premiär på SVT i början av december, ringar han in ett problem när det kommer till vår tids arbetsklimat: många av oss har ofta ett bra jobb, en bra lön – men ändå är många av oss djupt olyckliga på arbetet. Enligt honom kan så mycket som 70 procent av arbetsplatsens problem tillskrivas ett dåligt ledarskap. Så var det i mitt fall.
/Catharina Tunestad, journalist
Fotnot 1: Dokumentären ”Den lyckliga arbetaren” (Happy worker) visas på SVT Play t.o.m december 2024.
Fotnot 2: Det som hände mig utspelade sig för ett antal år sedan. Idag är det nya personer i ledningen och hälften av medarbetarna är nyanställda. Jag välkomnades tillbaka att arbetsträna av den nya chefen som började flera år senare, men tyvärr fick den avbrytas på grund av pandemin. Lite senare blev jag varslad av ekonomiska skäl. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig är att den nya chefen tog sitt arbetsgivaransvar.
Mitt i stormens öga
Publicerat: november 21, 2022 Sparat under: Anhöriga, Arbetsmarknad, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag har så många tankar som far runt i huvudet just nu, allt är bara ett stort trassel av tankar. Som ett garnnystan ungefär.
Hur jag än försöker trassla ut och rulla ihop det, så ramlar det och jag får börja om.
Jag försöker vara stark och hålla ihop mig själv i en galen värld. En familj med superkrafter är inte lätt att rodda. Allt kan hända och det blir fel ibland. Min utmattningsdepression gör sig påmind med jämna mellanrum, kroppen säger till mig att stanna upp och återhämta mig. Jag har faktiskt börjat lyssna och agerar därefter, vill inte krascha igen.
När saker och ting blir fel och planer ändras så är jag lågaffektiv utåt, men på insidan är det kaos och storm. Jag håller det inom mig och imploderar istället för att explodera.
Jag är inte övertygad om att det är en bra strategi, men den fungerar just nu. Får arbeta på att hitta ett bättre sätt att hantera mitt inre kaos.
Det är så mycket omkring mig just nu att jag inte vågar stanna upp och känna efter. Lika bra att kämpa vidare och hålla ut.
Äldsta sonens skolgång fungerar inte, maken har inget jobb och är frustrerad över det. Minstingen har energi till tusen och bristande impulskontroll. Mitt i stormens öga står jag som ett ankare och försöker hålla i resten av familjen.
Så här ser mitt liv ut, varför ska det få vara enkelt? Nä, jag fortsätter strida som den sköldmö*) jag är.
//Lindha Holmqvist
*) En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Mer information finns till exempel på Wikipedia.
17 oktober – FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen
Publicerat: oktober 17, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett Lämna en kommentar
Idag den 17 oktober 2022 är det FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen. Som många sådana dagar sveper den snabbt förbi i flödet om man inte själv står utan jobbskatteavdrag, fast inkomst eller långsiktig försörjning på vettig nivå eller i sin bekantskapskrets har någon som inte får ihop det ekonomiskt. Att leva på pension eller sjukersättning på garantinivå är ingen lek, inte heller att stå länge utanför arbetsmarknaden som utförsäkrad eller med minimal sjukpenning.
Rent krasst säger Statistikmyndigheten SCB att andelen människor som är 16 år eller äldre och lever i materiell och social fattigdom legat konstant mellan 3 till 4 procent i Sverige länge vilket framhålls som den lägsta andelen i något EU-land. Men, i grova drag rör det sig om över 300 000 människor varav många varken får snabb eller effektiv hjälp med sin psykiska hälsa eller vettigt stöd till en långsiktig försörjning.
RSMH är främst en organisation för psykisk hälsa, men våra medlemmars erfarenheter är entydiga; fattigdom främjar inte psykisk hälsa utan ökar riskerna för motsatsen inte minst i oro, ångest och depression. På våra medlemmars uppdrag vill vi verka mot fattigdom och samverka med alla goda krafter som delar uppfattningen att i ett samhälle för alla kan fattigdom faktiskt fås att försvinna.
RSMH är medlemmar i EAPN Sverige och stödjer helhjärtat våra gemensamma krav och ståndpunkter:
att målet måste vara ett samhälle utan fattigdom och socialt utanförskap, ett samhälle som bygger på demokrati och delaktighet, solidaritet och jämlikhet i levnadsvillkor.
att det effektivaste sättet att motverka fattigdom och utslagning är en generell välfärds- och socialpolitik som omfattar alla medborgare. En generell välfärdspolitik är därför en viktig hörnsten i kampen mot fattigdom och utslagning.
att kampen mot fattigdom och social utslagning kräver en aktiv socialtjänst som utifrån ett ”brukarperspektiv”, demokratiska och solidariska värden, tillgodoser människors grundläggande behov, när dessa inte kan tillgodoses på annat sätt.
att ökade resurser behövs för att utveckla stödformerna, t.ex. olika former av rekryteringsstöd, lönebidrag etc., för att människor med sociala, psykosociala eller fysiska arbetshandikapp ska ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Liksom att satsning på verksamheter som bygger på en ”social ekonomi” är viktiga resurser för att tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning, oavsett det handlar om arbetstillfällen eller andra sociala behov.
att ett annat viktigt ansvar för samhället är att tillgodose rätten till en god bostad för alla, till en rimlig kostnad för den enskilde.
att det är viktigt att man motverkar segregation genom att tillföra resurser till resurssvaga områden i form av nya arbetstillfällen, upprustning av bostadsmiljöer och utbyggnad av den kommunala servicen. Det finns också ett stort behov av mötesplatser och gemenskaps- och identitetsskapande verksamheter i folkrörelse- och organisationsregi i dessa områden.
Så tycker jag, så tycker RSMH och så tycker EAPN Sverige. Vad tycker du och vad tycker vår nya regering?
/Jimmie Trevett,
Ledamot av RSMH:s Förbundsstyrelse och aktiv inom EAPN Skåne
Kommunikation – något av det viktigaste vi har
Publicerat: oktober 10, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Diagnos, Samverkan, utbildning Lämna en kommentar
Kommunikation är något av det viktigaste vi har och den finns ju i olika former; tal, skrift, verbal och ickeverbal det vill säga kommunikation utan ord såsom kroppsspråk/ställning, gester, ansiktsuttryck, ögonkontakt och röst, men det är också något av det svåraste som finns.
Såhär beskriver Wikipedia kommunikation: ”Kommunikation är en social process som innebär att dela tankar, känslor och erfarenheter med andra. Kommunikation bygger på ömsesidighet och gemenskap med omgivningen. Fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande”. Så uppfattar jag också kommunikation. Intressant att se att kommunikation är så viktigt för lärande. Alltså; om vi inte kommunicerar, så kan det bli svårt att lära sig något. Visst, vi kan läsa innantill i en bok, men diskussioner/att bolla tankar, idéer, etcetera ger ökad förståelse och vidgat perspektiv kring det vi läser och det tror jag har väldigt stor betydelse.
Jag är förvånad över att det faktiskt blir rätt så ofta som det blir med tanke på att det är rätt klurigt med kommunikation eftersom vi inte alltid säger det vi menar och menar det vi säger, inte alltid vågar uttrycka det vi vill och känner och det finns oskrivna regler om vad man inte bör prata om. Jag tänker främst på politik, religion och hur mycket man tjänar. Dessutom är det väldigt viktigt att komma ihåg att kroppsspråket brukar signalera mer än orden, liksom att det är lika viktigt hur vi säger något som vad vi säger. Här kommer ett exempel i form av en vits (verklig eller inte låter jag vara osagt). En dam och en herre som inte känner varandra kliver på bussen. Det finns bara ett säte ledigt som båda naturligtvis vill sätta sig på. Herren säger; två arslen och ett säte, damen säger; två själar och samma tanke.
Ibland använder vi nog inte det lämpligaste kommunikationssättet på grund av exempelvis tidsbrist, brist på mod eller av någon annan anledning. Kanske mailar eller sms:ar vi när vi borde prata öga mot öga. Ett mail kan kanske ersätta ett möte vid vissa tillfällen.
Det är inte sällsynt att vi tror att den andre förstått, men så visar sig sedan att den inte har gjort det – missförstånd uppstår eftersom vi inte tog oss tid att lyssna ordentligt och för att vi tolkar olika beroende på den “ryggsäck” vi har med oss från uppväxten och det vi varit med om i livet. Det med tolkningar är svårt och då är det viktigt att försöka tänka ur flera perspektiv framförallt utifrån den andres perspektiv och inte bara utifrån sin egen horisont. Lättare sagt än gjort, men det är möjligt.
Ju rakare och tydligare vi är, desto lättare blir det att nå fram med sitt budskap och inte använder för mycket ord och inte upprepar oss alltför mycket. Jag trodde länge att ju fler ord för att förklara, desto bättre, men det är faktiskt precis tvärtom – “less is more”. Givetvis ska man inte använda för få ord för då finns det risk att budskapet inte når fram, men som sagt för mycket ord kan krångla till det. (Och det är viktigt att ha en bra studieteknik, det vill säga att kunna ta ut det viktigaste ur en text och sammanfatta/skriva ner det vid behov framförallt vid studier naturligtvis, men det är värdefullt att kunna även i en del andra sammanhang). Inte minst för oss autister är det är det viktigt med rak och tydlig kommunikation för vi kan sällan läsa mellan raderna och tolkar ofta det som sägs bokstavligt på grund av vår diagnos. ”Säg det du menar och mena det du säger”.
Något annat som kan ställa till det vid kommunikation är tid och stress. Vi säger något i förbifarten och tror att mottagaren uppfattar, men det blev otydligt för denne och missförstånd uppstod. Tyvärr har många inte tid att lyssna någon längre stund nuförtiden och ibland lyssnar vi tyvärr bara med ”ett halvt öra” är min upplevelse. Samhällets tempo är väldigt högt och vi jagar vidare och surfar allt mer på våra mobiler. Ibland borde vi fundera (mer) på varför vi har så bråttom och vad vi gör med vår tid och om vi är nöjda med det. Såklart måste man hålla ett visst tempo för att saker ska bli utförda och man ska nå resultat, inte minst på arbetsplatser, men att ibland stanna upp och lyssna och verkligen se varandra tror jag kan ge bättre resultat i slutändan eftersom som samtal brukar ge nya tankar och infallsvinklar, skapa tillit, gemenskap, etcetera.
Det händer att man glömmer bort att man har två öron och en mun – vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar! Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Samtidigt ska man givetvis få prata av sig när man har behov med en människa man litar på som är idel öra, men att ständigt “tugga på” och inte lyssna på andra människor tycker jag inte är sunt.
Internet för mycket positivt med sig och hade vi inte haft det kan man undra hur världen sett ut idag. Spännande tanke i och för sig! Likaså med datorer, plattor och mobiltelefoner och sociala medier, men medaljen har alltid en baksida. Många av oss överanvänder våra apparater och har dem som våra snuttefiltar, surfar bort delar av vårt liv ”i onödan” och blir då allt mer ensamma. Visst kan vi skapa gemenskap via skärmar, det såg vi inte minst under pandemin, men det gör också att vi till exempel inte pratar med folk i samma utsträckning som förr utan kommunicerar via skärmar istället, vilket inte enkom är positivt. Ibland ser jag föräldrar som till exempel är på badhuset med sitt/sina barn och surfar på mobilen, par som är på “datenight” på restaurang och sitter och surfar på varsin mobil hela kvällen, etcetera.
Jag tror helt klart på kommunikation och samtal. Däremot tror jag att antalet möten kan minskas på många arbetsplatser och framförallt kortas ner. Min upplevelse är att en del möten i arbetslivet är nästintill helt onödiga. Där kan mail eller liknande fylla en viktig funktion. För när det blir mycket upprepningar, urvattnat och så vidare tror jag att människor slutar lyssna och tiden kunde använts bättre, till exempel till ett kort samtal med en kollega.
Ytterligare en dimension av kommunikation tycker jag handlar om vad man inte säger och då syftar jag inte på att man ska fara med osanningar det vill säga lögner, men man behöver inte berätta allt utan enbart så mycket som man känner sig bekväm med. Att dra en vit lögn någon gång (men sparsamt) kan man få göra för att inte såra någon eller av andra orsaker, men man behöver inte berätta allt utan bara så mycket man känner sig bekväm med, särskilt när det gäller ens innersta och sådant som är känsligt för en.
Jag komma att tänka på att tystnad i och för sig kan ses som en typ av kommunikation eller snarare brist på kommunikation för “tystnad kan tala” till exempel när det är dämpad stämning i ett rum på grund av något tråkigt som hänt eller om det varit en konflikt där eller vid något annat tillfälle. Eller för att man är blyg, osäker, nervös eller inte vill outa sig själv.
Böcker, filmer och musik är andra former av kommunikation. Film lockar sällan mig, men däremot tv-serier. Läser och lyssnar på musik gör jag gärna och regelbundet. Jag tycker att texterna i böcker och text och melodi i musiken ofta talar till en och kommer med ett budskap och musik fungerar för mig vid i stort sett alla sinnesstämningar.
En viktig sak som på sätt och vis kan kopplas till kommunikation är beröring. En tanke som slog mig är att om man vill kan man kanske kalla beröring för en icke-verbal kommunikation. ”Utan beröring dör man” sägs det. Det visar på att beröring har enormt stor betydelse för alla människor. För spädbarn verkar det rentav vara avgörande för deras överlevnad, så en hand på axeln, en kram eller en ryggdunk kan kanske vara på sin plats ibland i samband med kommunikation, när orden tar slut eller inte kommer fram eller inte når fram och inte minst när man ser att någon är ledsen eller arg, såvida personen inte signalerar att den vill bli lämnad ifred. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla inte tycker om beröring, så det är ofta på sin plats att fråga först.
Det finns mycket att skriva om kommunikation. Ett jättebrett ämne som jag finner väldigt intressant, men allt får tyvärr inte plats i ett blogginlägg. Jag plockade upp det jag fann viktigast.
Låt din röst höras, men gör dig förstådd!
/Caroline Nilsson
Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?
Publicerat: oktober 3, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentarMina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.
Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag?
Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf. Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.
Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.
Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet.
/Lindha Holmqvist
Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.
Se människan, inte testresultatet när ni anställer
Publicerat: september 19, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Demokrati, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag hatar verkligen när det förekommer diskriminering och att människor behandlas illa. Vi är olika och har olika förutsättningar, men i mångt och mycket vill samhället pressa in alla i samma fyrkant. Arbetsmarknaden är tydligen inte till för alla. Alla som kan ska jobba pratar vi om, men då måste arbetsmarknaden anpassas och sluta göra fyrkanter av alla. Samhället behöver mångfald för att fungera. Följande skrev jag både som insändare och som ett brev till olika företag:
Det har kommit till min vetskap att många rekryteringsföretag använder sig av logiktester och iq-tester när de ska rekrytera personal. Jag anser att det är diskriminering att använda sig av ett sådant verktyg när man ska rekrytera. Många människor blir uteslutna från arbetsmarknaden på grund av sådana tester. Hur kan ett logiktest visa hur bra någon är på att till exempel arbeta på ett lager eller stå i kassan i en butik?
Ni som använder er av denna typ av urval när ni rekryterar personal, tänk på hur många potentiella arbetssökande ni missar. Anser ni att någon med lägre iq eller någon som får lågt resultat på ett logiktest inte är anställningsbar?
Många med funktionsnedsättningar skulle klara av ett arbete hur bra som helst om de bara får rätt förutsättningar för det. Men på grund av dessa tester får de inte ens chansen att söka arbetet.
Jag ber er som rekryterar personal att tänka efter. Vill ni vara en attraktiv arbetsgivare som välkomnar mångfald, eller är bara vissa välkomna att arbeta hos er?
De företag som valt att svara på kritiken säger att det är legitimt för vissa tjänster, de ser det inte som ett urval utan mer säkerställa rätt person på rätt plats. Märkligt svar tycker jag. Se personen och inte ett resultat på något test.
Ett samhälle ska vara till för alla, arbetsmarknaden ska vara öppen för alla som vill och kan arbeta.
/Lindha Holmqvist
Alla har rätt till en hållbar vardag
Publicerat: maj 2, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett Lämna en kommentarHur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag?
En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.
Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.
Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också.
Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.
Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna.
Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö.
Basinkomst – räddad ekonomi?
Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv.
Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.
Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.
Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället.
Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst:
Revansch: Röster om basinkomst
Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst
Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord
//Jimmie Trevett
Vi måste våga prata om psykisk ohälsa
Publicerat: december 21, 2021 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Diagnos, myter om psykisk ohälsa Lämna en kommentar
Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag.
Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande.
Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt.
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.
Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta.
Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden.
När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.
Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har.
I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa.
Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening.
Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt.
I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟
/Caroline Nilsson
Pandemin slår hårdast mot de svaga och redan utsatta
Publicerat: november 23, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson Lämna en kommentarDet är synnerligen en märklig tid vi lever i och inte vet vi hur länge till. Jag tänker givetvis på pandemin. Jag tror det är ett vaccin som ska till. Det lär dock ta tid. Samtidigt är det bra att det gör det, så det inte blir fel. Under tiden får vi hålla ut, hålla avstånd och följa alla förbud och rekommendationer.
När pandemin väl är över så kommer det inte bli som förr, inte fullt ut i alla fall, inte som jag ser det åtminstone. Det blir delvis nytt, men det blir med stor sannolikhet inte bara av ondo.
Vi kommer nog överlag bli mer eftertänksamma över hur vi lever våra liv och fundera mer över vad som verkligen är viktigt och det kommer nog ge avtryck i hela samhället och även utanför vårt land.
Fördelen för mig med att vara sjukskriven och/eller arbetssökande i perioder är att jag har tiden att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet.
Jag vill få ett jobb igen, men jag varken kan eller vill jobba lika mycket som förut för att på fritiden hinna med att jobba lite ideellt och odla mina intressen.
Baksidan med att vara arbetslös är att man hamnar utanför systemet och drabbas extra hårt när man som jag har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Dessutom får man ofta frågan: ”Vad jobbar du med?”, vilket känns prekärt.
När pandemin slog till drabbades vi som redan var svaga och sedan tidigare utsatta mångfalt, vi nästan slogs till marken.
Vi som har SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd på Arbetsförmedlingen, våra beslut förlängs oftast inte. I dagsläget får en introduktionsstöd under max sex månader. Det tas ingen hänsyn till att pandemin varat nästan hela beslutsperioden och att SIUS då har särskilda restriktioner att förhålla sig till och delvis jobbat i motvind eftersom arbetsgivarna överlag är avvaktande på grund av smittorisken, vilket jag verkligen förstår och de har särskilda restriktioner att förhålla sig till. Jag vill dock betona att folk anställs där det verkligen behövs till exempel inom vården, men mitt arbetsområde är inte inom en bransch som på grund av pandemin skriker efter folk.
Utan SIUS är jag i stort sett körd på arbetsmarknaden då jag är hänvisad till att söka de jobb som är lediga, vilka jag ofta är underkvalificerad för och jag har dessutom svårt med stress och i viss mån sociala kontakter eftersom jag har Aspergers syndrom. Tjänsterna är också ofta på heltid och jag har ”bara” en arbetsförmåga på 50%. Därutöver är arbetsgivare oftast skeptiska när man säger att man har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Då kan det underlätta med en SIUS som kan förklara och vara ett stöd både för den arbetssökande och för arbetsgivaren.
SIUS tar god tid på sig att lära känna den arbetssökande och tar sedan kontakt med arbetsgivare som inte annonserat ut lediga tjänster inom det område som passar den arbetssökande, både via SIUS egna kontakter och den arbetssökandes eventuella förslag.
SIUS-beslut fungerar som så att om SIUS inte fått någon arbetsgivarkontakt alls under beslutsperioden förlängs den inte om det inte finns särskilda skäl. Finns däremot en arbetsgivarkontakt och/eller om man som arbetssökande är på väg ut eller är ute på en arbetsplats förlängs i regel SIUS-beslut. Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara på praktikstadiet. Ofta börjar man med praktik då SIUS hittat en arbetsplats för att arbetssökande och arbetsgivaren ska känna in och se om det fungerar och om det finns utrymme för att anställa efter någon månad.
Det är väldigt märkligt att SIUS-beslut inte kan förlängas för oss som fortfarande söker arbete. Det brukar ge sig, men det krävs tid och inga pandemier.
I och med detta känns det just nu extra svårt för mig att se framåt. Den dagen ljusningen sker har jag förmodligen ingen SIUS-kontakt som kan hjälpa mig att vara på hugget när arbetsgivare behöver anställa igen. Jag förstår inte varför man ska sparka på de som redan ligger.
Om mitt SIUS-beslut inte förlängs ställer jag mitt hopp till boendestöd på kommunen och personal på Vuxenhabiliteringen för stöd och motivation när jag söker jobb på egen hand eftersom jag har Aspergers syndrom.
Ta hand om dig & försök ta en dag i taget!
/Caroline Nilsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.