Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?
Publicerat: augusti 24, 2017 Filed under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Jenny K Lundgren, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Jag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.
Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.
Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.
Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.
Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.
Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.
Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.
Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.
Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.
Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.
Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.
Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.
/Jenny K Lundgren
PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.
Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?
Publicerat: maj 17, 2017 Filed under: Arbetsmarknad, ekonomi, Fredrik Gothnier 1 kommentar
Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.
Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.
Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.
Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.
Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.
Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.
Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.
Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?
Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.
Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.
Fram för fler möjligheter!
/Fredrik Gothnier
PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS
Ungas rätt till meningsfull vardag
Publicerat: november 2, 2016 Filed under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, studier 2 kommentarer
Det är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.
De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.
Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.
Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.
Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!
/Jimmie Trevett
Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd
Publicerat: augusti 19, 2016 Filed under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 7 kommentarer
I spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.
Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.
Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.
Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.
Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.
/Hannes Qvarfordt
Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?
Publicerat: april 15, 2016 Filed under: Arbetsmarknad, Fredrik Gothnier, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen 4 kommentarer
Vi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.
Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.
Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.
Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?
Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..
/Fredrik Gothnier
Stoppa den ökande stressen i samhället!
Publicerat: april 1, 2016 Filed under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, sjukdom, sjukskrivning, studier, utbildning 2 kommentarer![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.files.wordpress.com/2015/03/nybild8a.jpg)
I veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.
Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.
Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!
Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.
I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.
När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?
Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Fattigdomen ärvs och utökas
Publicerat: januari 7, 2016 Filed under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Hobby, självmord, Uppväxtvillkor 1 kommentar
Jag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.
Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.
Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.
Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.
Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.
Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.
I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.
Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.
Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.
Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.
Det är orättvist att vi föraktas.
/Anne-Sofie Höij
