Tufft att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden med diagnos
Publicerat: juni 14, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Diagnos 1 kommentar
Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.
Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.
Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.
Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.
Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.
Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.
Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.
Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.
Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.
Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.
Ta hand om er!
/Caroline Nilsson
Corona och psykisk ohälsa
Publicerat: juni 7, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Depression, fattigdom, Jonas Andersson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, självmord Lämna en kommentar
Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.
Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.
Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.
Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.
Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.
Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.
Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.
Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.
Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Fattigdom är grund till och förvärrar den psykiska ohälsan
Publicerat: mars 15, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Jimmie Trevett Lämna en kommentar
Oro, ångest och hungrig mage – det är lätt att glömma bort att en hel del människor faktiskt har det så. Att varje vecka tänka på hur du ska ha råd med matbudgeten påverkar självklart hur du mår i vardagen. Det blir en tillvaro som tär också på den som är tusenkonstnär på att försöka få ekonomin att gå ihop.
Fattigdom kan upplevas som skamfylld, skapar och förstärker psykisk ohälsa och kan leda till både dålig fysisk hälsa och tandhälsa. Att inte få ihop till hyra, räkningar och mat är situationen för många människor i Sverige idag, särskilt bland personer med psykisk ohälsa.
Den innebär att det sällan eller aldrig finns utrymme för att gå på bio, en fotbollsmatch, konsert eller utställning. Att äta en pizza med en gammal vän kan vara alldeles för dyrt. För att må bra behöver vi alla socialt fungerande liv, men har du inga pengar är det lätt att tacka nej till att träffa vänner, kanske med en bortförklaring om att du inte har tid för det är jobbigt att behöva berätta att du är pank.
Det finns ett ganska stort samband mellan fattigdom och psykisk ohälsa. Allra hårdast drabbade är ofta de personer med psykisk ohälsa som står längst från arbetsmarknaden. Det kan handla om att ha ont om pengar redan vid månadens början och att leva med en konstant stress kring pengar, att kanske ha det så under ett helt liv för att en dag bli fattigpensionär. Det är inte konstigt att återhämtning blir svårare under dessa förutsättningar.
Även om det på intet sätt är lösningen så finns det tack och lov fonder att söka pengar från och föreningar som RSMH som ordnar subventionerade aktiviteter. Men det skulle behövas större reformer i samhället som skulle göra det enklare för personer att jobba fem, tio, femton timmar i veckan för en skälig ersättning.
Det handlar också om att vi som har pengar måste bli mer solidariska. Många lever väldigt gott i samhället idag, om de skulle avstå från lite av sitt välstånd för att bidra till en inkomstökning för de som lever med allra minst resurser i samhället skulle det kunna göra stor skillnad.
/Jimmie Trevett
Mitt allra första blogginlägg
Publicerat: mars 1, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Det är vi som bloggar!, Diagnos Lämna en kommentar
På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.
Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.
Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.
Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.
Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.
Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.
/Caroline Nilsson
Praktik borde leda till arbete
Publicerat: juli 13, 2019 Sparat under: Arbetsmarknad, Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Nio kronor i timmen. Billig arbetskraft, ska man vara tacksam!? Jag kan inte låta bli att bli förbannad, bitter och irriterad när jag tänker på detta. Dom kallar det habilitering/praktik, jag kallar det slavarbete!
Företag och kommuner borde skämmas! Företag borde inte få gratis arbetskraft om deras praktik aldrig leder till anställning! Det är bara ett system som utnyttjar människor! Det gör mig så förbannad!
Arbetsförmedlingen vet detta och de ska inte skicka folk till praktikplatser där man ser att folk kommer och går på löpande band utan att någonsin få anställning! Företagen och arbetsförmedlingen borde skämmas att man utnyttjar människor som desperat söker jobb via praktik. Där de är ett par månader och sen får dra vidare!
SKÄMS! Ni tror ni utnyttjar systemet till er vinning! Ni utnyttjar människor! Fy fan!
Den lilla andelen av praktik som leder till arbete är skrattretande, det är ett skämt. Ni har hittat det perfekta systemet där ni kan utnyttja människor för arbete gratis. Och ni är nöjda med detta? Klart ni är, det är gratis! Men inte jag, jag blir som vanligt förbannad.
När jag försöker argumentera för att synliggöra de problem jag ser blir jag nedtryckt:
Jag ska ju vara tacksam, jag borde vara glad att det finns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden för människor som mig!? Varför ska jag alltid vara så negativ?
Är jag negativ!? Jag satt liksom inte hemma och hittade på detta! Detta är en del av ett system som vi lever i. Jag kom inte på detta ut tomma intet. Jag bara reflekterade över hur det såg ut efter att jag sett hur praktikanter kom och gick på det ställe jag befinner mig på. Jag började undra. Började tänka och ifråga sätta. Efter ett år kan jag inte hålla käften, detta är ett mönster!
Arbetsförmedlingen ska inte skicka människor på samma praktik på löpande band om de ser att denna inte leder till någon typ av anställning. Ändå händer detta dagligen översöt över hela Sverige och inte minst där jag befinner mig. Varför skall jag vara tyst, glad och tacksam och snäll när jag ser hur folk utnyttjas??
Snälla Paulina finns inte mer! Hon har blivit hård som sten! Arg och bitter över allt!
Hela samhället är utformat för en medelklass medborgare med familj jobb och lån på banken!
Jag har haft det stora privilegier att vara en sidomedborgare, en andraklass eller kanske tredjeklass medborgare som sett på från sidan. Jag har fått stå ut med så mycket skit för att samhället anser att jag skall vara tacksam för att ens få finnas till!
Nej jag har fått nog!
Min intelligens och mina ord är ett vapen!
Ignorans och blåögdhet kostar mig mycket i mitt liv!
Jag accepterar inte era idiotiska kommentarer, ologiska bortförklaringar, ignoranta åsikter, patetisk apati!
Nej, nu vill jag ha tillbaka lite efter allt jag gett!
Allt jag bidragit med och gjort för att göra detta samhälle till en bättre plats!
Samhället bara tar och tar, och säger åt mig hur tacksam jag ska vara att jag ens får! Nej, nu vill jag ha tillbaka lite! Det är samhället som skall vara tacksam för att det har mig! Inte tvärt om!
Så ja, jag kommer påpeka fel i systemet! För ord och intelligens är en av mina gåvor, vapen, drivkrafter!
Det är exakt det jag ska använda mina gåvor till.
Att granska, att påpeka, att avslöja att ifrågasätta att synliggöra.
Så länge vi lever i ett välfärdssamhälle kommer jag inte hålla käften!
/Paulina Tarabzcynska
Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom
Publicerat: juni 1, 2019 Sparat under: Arbetsmarknad, Arbetsterapeuter, Återhämtning, brukarinflytande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Fredrik Gothnier, NSPH, Psykiatri, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Lämna en kommentar
För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.
Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.
Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.
Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.
Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.
Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?
Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.
Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.
/Fredrik Gothnier
Vi kräver bättre livsvillkor
Publicerat: februari 24, 2019 Sparat under: Arbetsmarknad, brukarinflytande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen, Uppväxtvillkor, utbildning Lämna en kommentar
Psykisk ohälsa finns i alla samhällsgrupper, oavsett inkomst. Samtidigt är det vanligare att människor som saknar arbete och har ekonomiska besvär mår psykiskt dåligt. Dessutom ökar risken ifall du är icke-heterosexuell, har flyttat från ett annat land, är lågutbildad och upplever otrygghet och kränkningar.
Men allra störst betydelse har alltså sysselsättning och ekonomi, konstaterar Folkhälsomyndigheten när de för första gången någonsin kartlägger den psykiska ohälsan i befolkningen, vilket det står om i senaste Revansch.
Det är egentligen föga förvånande. Att ha något meningsfullt att göra om dagarna och slippa oroa sig för om du har råd med mat och räkningar påverkar självklart den psykiska hälsan. Ekonomi och meningsfull sysselsättning är två av de hjärtefrågor som vi driver sedan flera år tillbaka. Och redan 1972 lade vi till ”Social” i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, just för att betona att den psykiska hälsan inte bara handlar om mentala processer i hjärnan utan att ens levnadsvillkor och sociala liv har stor effekt på hur du mår. Ens psykiska ohälsa är inget benbrott där det räcker att gå till sjukvården för att gipsa, utan det behövs ett helhetsperspektiv där just arbete, uppväxtvillkor och ekonomi vägs in.
Av den anledningen är det positivt att Kerstin Evelius, avgående nationell samordnare inom området psykisk hälsa, betonar vikten av ett helhetsperspektiv i sin utredning. Hon vill att Folkhälsomyndigheten ska leda ett arbete där fler myndigheter samarbetar för att komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan och att brukarorganisationer ska få större inflytande. Det välkomnar vi.
Faktum är att RSMH redan idag är delaktiga i hög grad. Den nya ovannämnda rapporten från Folkhälsomyndigheten är ett exempel på det, för utan oss är det inte säkert att den hade blivit av. Det kanske låter som att vi slår oss för bröstet, men ända sedan 2016 har vi jobbat för att ojämlikheten i hälsa för vår grupp måste uppmärksammas. Vi gjorde ett nummer av Revansch med temat ”Jämlik hälsa”, delade ut flygblad om detta på politikerveckan i Almedalen och skrev debattartiklar i ämnet. Det ledde till att den regeringstillsatta Kommissionen för Jämlik Hälsa, från att ha låtit ganska ointresserade av att lyfta just situationen för personer med psykisk ohälsa, till slut i sin slututredning tog upp den stora överdödligheten som finns bland de som har vårdats inom den psykiatriska heldygnsvården. Därtill gav kommissionen också Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ytterligare utreda ojämlikheter i psykiska ohälsa, och det är den rapporten vi håller i vår hand i dag.
Det är mycket positivt att livssituationen för personer med psykisk ohälsa uppmärksammas. Nu gäller det att kunskapen leder till förbättringar i praktiken. Här har Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, och nytillträdda Lena Hallengren (S), socialminister, ett stort ansvar.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
(Texten har tidigare publicerats i Revansch nr 1:2019)
I vanlig ordning
Publicerat: februari 17, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, Bemötande, Diskriminering, ensamhet, fattigdom, Tvångsvård, Uppväxtvillkor 1 kommentar
Som människa är jag nästan aldrig rätt person
Beter mig inte som förväntat
Saknar ofta hemkänsla
I min tillvaro
Då jag saknar samvaro
Med likställda
Liksom ekonomiskt och socialt rika
Utan är Fattigjan
Som inte kommer in
I tillvaron som beskrivs som fin
Men håller ofta en god min
Och håller käft
För har sådant vett
Det är bäst
När man har psykisk ohälsa
För det är inte självklart
Att få existera
Utan inlåsning
I vanlig ordning
Rättslös
Och ofta arbetslös
/Anne-Sofie Höij
Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Publicerat: december 30, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, sjukskrivning, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.
Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?
Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.
Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.
Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!
Kram och ta hand om dig!
Livet är till för att levas så gott det går
/Anne-Sofie Höij
Ni borde skämmas över hyrläkarna
Publicerat: augusti 28, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, Demokrati, Jenny K Lundgren, Psykiatri, Vård Lämna en kommentar
Kära Regionen! Hur går det med ledningen?
Jag undrar, för ni som är styrande i vår kommun har nu lovat hela två tusen nya tjänster inom vården för att minska vårdköerna, det läste jag på en av era stora, fina skyltar i stan när jag var på väg till tåget i morse. En liten vedklabb på valbrasan kan tänkas eftersom ni redan haft styret i lång tid.
Såg inget i era vallöften om hur ni tänker lösa problemen med stafettläkare inom psykiatrin (en stafettläkare är en som täcker upp när det inte finns fasta läkare som kan göra jobbet). För det skulle ju också spara pengar! Och för, ni vet, patientsäkerheten och så där. Varför vi ens är här borde ni ju själva veta eftersom ni haft mandat i lång tid.
En erfarenhet från sommaren blev målande för varför jag har ställt mig frågande till er som styr sjukvården i min stad måste jag säga. På en privat mottagning i min stad fanns det i sommar fem läkare som jobbade samtidigt och dito övrig personal, medan det på mottagningen som utgör den offentliga vården bara fanns en fast läkare och denne var långtidssjukskriven, så det återstod bara en stafettläkare kvar på mottagningen, med en tredjedel av stadens psykpatienter, under sommaren.
I receptionen till denna offentliga mottagning mötte jag en mycket trött människa som beklagade svårigheten att få möta en läkare och få sina intyg och recept. Det gick inte att få träffa en läkare här trots att det var deras skyldighet att ta emot. Den här receptionisten belastas ju inte bara av mitt fall utan fick meddela samma dystra besked till alla som kom in, såklart, under hela dagen, hela sommaren. Den trötta kvinnan i luckan avslutade milt med att det i slutändan ju är ett “politiskt problem”. Så säger anställda i Regionen, tänkte bara ni ville veta det. Ett problem i styrningen alltså. Så, skärpning, va?
Och en så kallad newsflash till er: folk blir sjuka även fast det är sommar! Patienter behöver vård, uppföljning, medicin och intyg även när de som arbetar avnjuter sin välförtjänta semestertid. Men det måste ju gå att dirigera, så klart. Folk ska kunna arbeta och göra den insats de är beredda att göra och ni som styr ska se till att de får göra det, är vi överens där? Ni ska kunna samordna så att folk inte behöver lida av er ledningsproblematik, inte de som arbetar och inte de som är beroende av vård. Ni ska inte missbruka skattepengar, ni ska se till att de professionella kan leverera världens bästa vård som de är beredda att göra. Gör då det!
Som jag förstår det, och jag pratar en del med vårdpersonal, så vill läkare arbeta i den offentliga vården men att lönerna lockar i det privata. Och att i både det privata och det offentliga så går folk på knäna, har en heltidstjänst men jobbar mer, för det går inte att bara lämna folk som lider i sticket. Så, ja, det är nog ett “politiskt problem”. Att inte orka arbeta heltid är kanske också ett politiskt problem, kanske borde de flesta inte arbeta vad som kallas för heltid i dag. För att orka med, orka med livet för att orka med arbetet.
Att vi nu sitter i den här sitsen med dyra stafettläkare är ju inget som har tillkommit i en hast, det måste vara resultatet av långvarig försummelse. Vi patienter vill inte ha tillfälliga läkare, i synnerhet inte vi som har mer långvariga problem, som måste ha uppföljning under flera år, kanske genom hela livet. Regionen borde inte vilja ha hyrläkare, eftersom det är dyrare och de som betalar för kalaset – skattebetalarna, vill ha fungerande sjukvård och värdig behandling när det krisar. Vi är väl ett välfärdsland? Det är ju ni i styrningen som måste se till att kompetent personal kan och vill jobba för er. Läkare och alla annan personal är här för att hjälpa, låt dem göra det. Det är ni som styr som borde skämmas.
/Jenny K Lundgren
