Finnes: apotek, sökes: medicin
Publicerat: oktober 31, 2012 Sparat under: Apotek, Jimmie Trevett, Medicin Lämna en kommentar
På dagens DN debatt presenterar Sofia Wallström den nya apoteksutredningen. Artikeln hänvisar till Apoteket ABs statistik som visar att 93-94 procent får ut sina föreskrivna läkemedel när de går till apoteket idag mot 95 procent innan avregleringen 2009. Siffran säger emellertid inget om de som går från apoteket med oförrättat ärende. Och visst kan man misstänka att statistiken skulle se annorlunda ut om alla de som gått från apotek till apotek för att få tag på sin föreskrivna medicin funnits med.
Idag hamnar ansvaret för att jaga rätt på receptbelagda preparat i stor utsträckning på apotekskunden, då apoteken inte har insyn i varandras lagersaldon. Många av RSMHs medlemmar har varit med om att läkemedel inte finns i lager på apoteket och därmed tvingats söka sig till nästa apotek och kanske även ett till, utan att nödvändigvis synas i statistiken.
Med detta som bakgrund ställer vi oss positiva till att man vill skärpa regeln om att det ska gå att få föreskrivna läkemedel inom 24 timmar och att apotekens datasystem ska byggas ut så att det lättare går att se var mediciner finns tillgängliga.
Ytterligare ett problem som våra medlemmar vittnar om är bekymren med att få läkemedel utbytta, något som utredningen också tar upp. Det ska enligt den, i undantagsfall gå att få behålla originalpreparatet för att slippa oväntade biverkningar och förvirring när medicinen har ett nytt utseende. Det är förstås bra, men frågan är hur apotekaren ska kunna avgöra i vilka fall som kunden ska slippa få sin medicin utbytt mot en billigare sort? Är det kunden som måste ta den striden också? Våra medlemmar är många gånger inte stridbara kunder utan de har i själva verket ansträngt sig en hel del redan för att över huvud taget ta sig till apoteket. Vi vill se ett system där vi på ett säkert och tryggt sätt kan få ut våra föreskrivna mediciner i tid.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Genomför besluten!
Publicerat: oktober 30, 2012 Sparat under: Återhämtning, Jimmie Trevett 1 kommentarI dagens DN efterlyser Sven Britton (S) en snabbutredning av den krisande psykvården. Han pekar på flera problem inom dagens psykiatriska vård; personalbrist, okunskap, brist på forskning och bristande implementering av föreslagna och beslutade åtgärder. Jag kan inte annat än hålla med Sven Britton i hans analys av nuläget, bristerna är stora, läget är akut och något behöver göras. Efter Anders Miltons utredning av psykiatrin sköt staten till medel för att kommuner och landsting skulle kunna genomföra de åtgärder som utredningen föreslog.
Tyvärr blev resultatet av satsningen på många håll i landet ett nollsummespel då landsting och kommuner drog ner i sina ordinarie budgetar när projektmedel från satsningen kom till. På vissa håll blev anslagen till psykiatrin till och med mindre än innan. Denna ekonomiska diskriminering av psykiatrin är ett slöseri på människor och i förlängningen även ett slöseri på ekonomiska resurser då brister i tidiga insatser ökar den allvarliga psykiska ohälsan och vården blir mer kostsam och vägen till återhämtning betydligt längre.
För återhämtning behövs, precis som Britton skriver, en meningsfull sysselsättning att stiga upp till på morgonen, men det behövs också ett riktigt boende och god vård. God vård är vårdkedjor utan brister och felande länkar. Det måste finnas möjligheter att få psykiatrisk vård för personer som söker den och utbudet måste vara så brett och omfattande att ingen behöver bli hemskickat med enbart ett recept och utan plan på fortsatt behandling. För alla dessa delar ska täckas in krävs ökad samverkan mellan kommuner och landsting
Psykiatrin har inte den status som ett så viktigt område behöver och förtjänar vare sig som forskningsområde eller som arbetsgivare, vilket är en naturlig följd av bristande resurser. Det behövs mer forskning inom psykiatrin och RSMH vill särskilt betona vikten av studier på det psykosociala området och inte bara för att få fram nya läkemedel.
Den utredning som Britton föreslår är helt på sin plats och RSMH vill vara med på tåget, men ännu bättre vore om de beslutade åtgärderna inom psykiatrin genomfördes. Vår uppmaning till Britton och hans kollegor inom politiken är att hålla frågan om bristerna inom psykiatrin vid liv så att en förändring blir möjlig.
/Jimmie Trevett
förbundsordförande, RSMH
Förmåga att tänka klart
Publicerat: oktober 26, 2012 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Lämna en kommentar
Det finns naturligtvis många olika viktiga faktorer för en återhämtning. Här skriver jag om Förmågan att tänka klart – och även oförmågan. Det kanske låter konstigt att jag inte kan tänka klart, men ändå inte. Var kan det drabba mig/dig annars, när vi lider av psykisk ohälsa, om inte tänkandet?
Och vad är en människa som tappat förmågan att tänka självständigt, även till vardags? Jo, som en dator med en trasig processor, om man ska tala datorspråk, eftersom jag gillar data.
/Khai Chau
Patientens inflytande försvinner i krångligt lagförslag
Publicerat: oktober 25, 2012 Sparat under: Frivillig vård, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarerIgår var en intensiv och spännande dag som började i med psykiatrikonferens i Säffle, arrangerad av lokalföreningen där och avslutades på ABF-huset i Stockholm och ett remisseminarium om den aktuella utredningen om psykiatrisk tvångsvård arrangerat av Svensk Socialpolitisk förening. En gemensam nämnare för arrangemangen var att de bland annat kom att handla om ökade möjligheter till frivillig vård och till patientinflytande i vården. Det är inte bara en fråga om att ta tillvara människors rättigheter och att undvika att individer kränks, det är också en del av en mer effektiv behandling. I det nya förslaget om lag om psykiatrisk tvångsvård sänker man trösklarna för att kunna tvångsomhänderta människor. Det är lätt att börja undra om det kommer leda till mer eller mindre patientinflytande i vården.
Vid remisseminariet på kvällen blev det tydligt att det nya lagförslaget är omfattande och komplicerat. En psykiater ur publiken påtalade att det redan idag är svårt som läkare att förhålla sig till lagen och förstå den. Hur ska det då bli sen? Och vad händer med patientens rättssäkerhet när lagen är för komplicerad för läkaren att förstå, samtidigt som det är läkaren som ska avgöra om en person ska tvångsvårdas?
Jag har sagt det förr, lagförslaget angår oss. Senast den 15e november ska synpunkter, ta chansen och tyck till.
Jimmie Trevett, förbundsordförande RSMH
Är vi människor?
Publicerat: oktober 19, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Tvångsvård Lämna en kommentar
När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)
Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).
Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.
Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:
Konventionsstaterna,
h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,
n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,
Artikel 4 Allmänna åtaganden
1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:
b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,
Artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering
2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.
Artikel 12 Likhet inför lagen
2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.
Artikel 14 Frihet och personlig säkerhet
1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]
b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.
Artikel 15 Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.
Artikel 17 Skydd för den personliga integriteten
Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.
Artikel 21 Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information
Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]
Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.
Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]
Artikel 29
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]
Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!
Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.
Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.
/Hannes Qvarfordt
FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
Framtidens Sverige
Publicerat: oktober 18, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska, Tvångsvård Lämna en kommentar
Jag måste erkänna att jag är en aning nervös.
Tisdagen den 16e oktober började första delen av attitydambassadörutbildningen som jag kommer genomgå via Hjärnkoll. Och fastän jag känner hur nerverna kittlar på insidan av min mage måste jag erkänna att jag ser fram emot denna nya resa. Men det är inte bara min framtid jag är exalterad över. Jag tycker att Sverige håller på att genomgå en förändring på alla möjliga plan.
Jag skulle vilja dela med mig av ett rätt så tungt men viktigt ämne. Det handlar om lagändringen för den psykiatriska tvångsvården i Sverige. Detta om något är ett ämne som har varit flitigt och väl omdiskuterat. Förslaget har sina för och nackdelar. Det finns olika åsikter om vad ändringarna kommer leda till. Jag hade den stora äran att få delta på en konferens med namnet Bättre vård Mindre tvång.
Det var många ”viktiga” människor där. Fastän att det lite kändes som om jag inte riktigt passade in bland alla psykologer, överläkare, tjänstemän och politiker, så var det två mycket spännande dagar jag fick vara med om. Jag har även läst igenom nästan alla sidor i dom två tjocka böckerna som Psykiatrilagsutredningen tagit fram och som noggrant går igenom vilka lagar som skall ändras och förklarar varför.
Men jag tänker inte gå in på specifika detaljer. Jag kanske inte är den enda som fick mer frågor än svar och många djupa funderingar efter den läsningen. Tack vare konferensen kan jag faktiskt blicka framåt med hopp. Luften gick ur mig lite när jag läste utredningen men när jag hade var så förstod jag att den stunden Jerry Eriksson tog sig an denna tunga och svåra uppgift kände han nog som jag, att luften gick ur. Vi måste förstå att den ändringen vi är på väg mot kanske inte är en perfekt psykiatri och att vi förmodligen kommer behöva justera mycket mer längst vägen men vi är på väg. Och det är ett steg i rätt riktning.
Fastän jag fick höra många föreläsare så måste jag säga att en specifik person berörde mig mycket djupt! På seminariet ”Man eller kvinna-spelar det någon roll?” fick jag lyssna på Annelie Jäderholm. Annelie är en av många nuvarande attitydambassadörer just inom kampanjen Hjärnkoll.
Hennes ord var valda med omsorg och jag insåg snabbt att hon är begåvad med en viktig egenskap. En egenskap som jag önskar att jag så småningom kommer att behärska fullt ut. Makten att tala och beröra. Hennes ord påverkade varenda atom i min kropp och jag kommer aldrig glömma den dikten hon läste upp. Hon förklarade känslan av att vara med om en bältesläggning. Den berättelsen och dikten kommer jag för alltid bära med mig. Ännu kan jag höra hennes bräckliga men ändå starka röst, hennes förtvivlan och rop på hjälp, hennes ilska och sorg. Tack Annelie! Jag kände smärtan och känslan av övergivenhet och maktlöshet i varje ord du läste.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med och påverka. Synen på den psykiska ohälsan håller på att förändras. Fördomar håller sakta men säkert på att luckras upp och jag känner att vi är på väg åt rätt håll. Det är en bit kvar det kan jag inte förneka, men den avgörande punkten för hur långt vi har kvar att gå är du. Det är bara genom att öppna upp oss och våga berätta vår historia och stå med rak rygg utan att skämmas som vi kan påskynda hela processen.
En människa i taget.
Paulina Tarabacynska
Mer vård och stöd, mindre tvång
Publicerat: oktober 15, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett, Tvångsvård 1 kommentarIng-Marie Wieselgren, överläkare inom psykiatrin och SKL:s samordnare för psykiatrifrågor, är till vardags en klok och hederlig människa, men i söndagens Agenda i SVT fick hon den otacksamma uppgiften att försvara dagens system för rättslig prövning av psykiatrisk tvångsvård.
I de av Agenda granskade fallen dömde förvaltningsrätten till 99,5 % till ansvarig chefsöverläkares fördel utan att dennes beskrivning av patientens verklighet och vårdbehov på någon nivå ifrågasattes. Inte ens det udda fall där chefsöverläkaren inte vann ifrågasattes dennes bild, doktorn hade dock missat att i tid inkomma med underlagen…
I detta sammanhang degraderas de juridiska ombuden till statister. Detta får allvarliga konsekvenser för människor som önskar överprövning av tvång från det allmänna. Det är inte särskilt smickrande för Sverige som rättsstat.
RSMH:s uppfattning är klar. Att många behöver mer vård och stöd vid psykisk ohälsa må vara otvetydigt och även för rättens lekmän påtagligt, men det är inte samma sak som att bästa vård alltid ges under tvång. Att chefsöverläkarens bedömning så extremt sällan prövas och faktiskt utreds innan den tillåts ligga till grund för rättens beslut är en pågående rättsröta av stora mått.
/Jimmie Trevett,
Förbundsordförande, RSMH
Personligt ombud i Jämtland omorganiseras?
Publicerat: oktober 12, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett, Personligt ombud Lämna en kommentarDen 21 september beslutades det, enligt uppgift, på den Sociala samrådsgruppen i Jämtland att rekommendera de samverkande kommunerna att avveckla den nuvarande PO verksamheten. Verksamheten behövde organiseras på ett bättre sätt menade man. Hur den nya organisationen ska se ut och vad som ska hända med de människor som har personligt ombud idag anges inte, mer än att det ligger på kommunernas ansvar att ordna. Det har ännu inte kommit ut något protokoll från mötet, men avvecklingen av PO är redan i full gång.
Tillvägagångssättet i Jämtland är oacceptabelt. Nu lämnas människor med psykisk ohälsa i ovisshet när de förlorar det viktiga stöd PO innebär, utan någon plan för hur det se ut framöver. Införandet av Personligt ombud är den viktigaste förbättringen för människor med psykisk ohälsa som gjorts de senaste 15 åren. Det har visat sig vara en framgångsrik verksamhet såväl mänskligt som ekonomiskt och ändå tycks den vara så lätt att lägga ner. Det är svårt att uppfatta det på något annat sätt än att det är lätt att ta bort insatser för dem som hörs minst, även om det är dem som behöver stödet mest.
Läs RSMH Jämtlands brev till länets socialchefer här
Här är ett pressmeddelande med uttalande av Jimmie Trevett
Här är ett gemensamt uttalande av RSMH och Schizofreniförbundet i frågan
Läs en bakgrund till Personligt ombud här
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Äntligen datorer
Publicerat: oktober 10, 2012 Sparat under: Hjälpmedel, Internet, Khai Chau 2 kommentarerI många år har jag drivit frågan om stöd till dator och internetuppkoppling som handikappersättning av Försäkringskassan eller som försörjningsstöd av Socialtjänsten. Så det var mycket glädjande att läsa att det nu blir verklighet i Härnösand. Äntligen en seger för oss med psykiska funktionsnedsättningar som inte har råd med så grundläggande och viktiga hjälpmedel som dator och uppkoppling till nätet. Tänk att en så självklar sak ska vara svår att få igenom i hela landet.
Surfa lugnt!
/Khai Chau
Samverkan som inte fungerar
Publicerat: oktober 10, 2012 Sparat under: Anneli Westling, Arbetsterapeuter, Tvångsvård 1 kommentarJag såg inslaget på Rapport igår kväll och blir bedrövad av att se konsekvenserna när inte kommun och landsting samverkar. Det ska vara bättre vård och mindre tvång. Det behövs ingen tvångsvård om man får rätt hjälp. Kommun och landsting måste se hela individens behov, se den enskilde klientens patients hela situation och skräddarsy lösningar. Arbetsterapeuterna är de som har rätta bedömningsinstrumenten för att se funktionsnedsättning och behov i vardagen.
Jag vill beskriva ett exempel bland många , när svårigheter uppstår i samverkan kring den enskilde individen. Som Hjälpmedelsambassadör möter jag arbetsterapeuter och boendestödjare som beskriver svårigheterna.
1) Det finns ett regelverk som ger arbetsterapeuter inom kommunerna förskrivningsrätt på kognitiva hjälpmedel till klienter som bor i särskilda boende. Övriga hänvisas till Landstingets arbetsterapeuter som inte är specialiserade på psykiatriområdet och kognitiva funktionsnedsättningar hos psykiskt funktionsnedsatta personer. Detta leder till att bara en liten begränsad grupp personer med psykiska funktionsnedsättningar får tillgång till kognitiva hjälpmedel inom socialpsykiatri. Arbetsterapeuter inom kommunpsykiatrin vet inte vilka arbetsterapeuter inom landstinget de ska samarbeta med eller hänvisa till. Arbetsterapeuterna och boendestöd vill utföra ett bra arbete och jobba rehabiliterande och på ett strukturerat sätt.
2) Beställare av vården, biståndshandläggarna eller socialsekreterarna har oftast inga kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar, det vill säga den osynliga funktionsnedsättningen och beställer därmed inte den vården och timmarna som behövs för att arbetsterapeuterna och boendestöd kan jobba på bra sätt. Så ser verkligheten ut i ett flertal kommuner.
Arbetsterapeuterna beskriver en otydlighet i ansvaret mellan kommun och landsting vad det gäller kognitiva hjälpmedel och det måste bli tydligare för alla vart man ska vända sig. Det finns ingen samverkan mellan Lanstinget och socialpsykiatri när det gäller förskrivning av hjälpmedel. Arbetsterapeuterna och boendestöd inom socialpsykiatrin vill göra ett bra arbete, men blir förhindrade av systemfel som uppstår. Frågetecken som kommer upp:
De som beställer vårdtimmar, biståndsbedömarna och psykiatri handläggarna, vilka kunskaper har de om vad det innebär att ha en osynlig funktionsnedsättning, det vill säga. psykisk funktionsnedsättning och därmed kognitiv funktionsnedsättning?
Hur kan de avgöra hur mycket boendestödstid eller arbetsterapeutisk tid som behövs beställas?
Vet de hur den arbetsterapeutiska förskrivningsprocessen med bedömning går till och hur mycket tid det tar att kartlägga behov, livssituation, omgivningsfaktorer och hur man lär ut använda ett hjälpmedel?
Vet beställarna av vård om, att när man har psykiska funktionsnedsättningar så kan man själv inte formulera sitt behov?
Min fråga är, har biståndsbedömarna (socialsekreterare) och boendestödjare kunskap om den enskildes osynliga funktionsnedsättning och kan därmed utforma insats efter den enskildes behov?
Kan boendestöd se till att man får en bra struktur och rutin i hemmet utan hjälp av arbetsterapeuternas kartläggning av behovet?
Det gäller att arbetsterapeut, den funktionsnedsatta och boendestöd tillsammans kan komma överens hur man ska jobba tillsammans.
Exempel: De här schemana har vi upprättat och jag ska hjälpa dig att komma ihåg att följa schemat och hjälpa till att utföra dina vardagssysslor så att du till slut har arbetat upp en rutin som går med automatik. Det här hjälpmedlet som du har fått utskrivet ska vi använda tillsammans i vardagen. Detta kan medverka till ökad självständighet, ökad trygghet, ökad aktivitet och ökad delaktighet. Därigenom kan de ge också i hög grad medverka till återhämtning. Därmed också samhällsekonomiska vinster.
För en person som har en psykisk funktionsnedsättnings kan det vara lika svårt att utföra enkla vardagssysslor, som för en synskadad att läsa en bok eller en döv att höra en symfoni.
Det är när man utformar uppdraget tillsammans med den enskilde, som det behövs en arbetsterapeut som kan se med hjälp av sina bedömningsinstrument hur den enskilde utför sina vardagsuppgifter. Hur mycket ork, den enskilde har och hur mycket energi det går åt för att utföra uppgifter som att städa, tvätta, handla och laga mat. Att se, vad är det som tar energi av den enskilde och vad är det som ger energi. Att hitta en balans i vardagen och vilka hjälpmedel behövs.
Arbetsterapeuten kan tillsammans med boendestöd underlätta vardagen och spara på den enskildes ork och energi med hjälp att hitta en bra rutin och struktur i hemmet. Det är arbetsterapeuten som ser behovet av hur utför man uppgifter i hemmet och sätta in rätt hjälpmedel.
Arbetsterapeuten ser den enskildes kognitiva funktionsnedsättning som är osynligt och kan delge och handleda boendestöd, så att insatsen som man behöver hjälp med blir rätt utförd.
/Anneli Westling
Hjälpmedelsambassadör
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.