Finnes: apotek, sökes: medicin

På dagens DN debatt presenterar Sofia Wallström den nya apoteksutredningen. Artikeln hänvisar till Apoteket ABs statistik som visar att 93-94 procent får ut sina föreskrivna läkemedel när de går till apoteket idag mot 95 procent innan avregleringen 2009. Siffran säger emellertid inget om de som går från apoteket med oförrättat ärende. Och visst kan man misstänka att statistiken skulle se annorlunda ut om alla de som gått från apotek till apotek för att få tag på sin föreskrivna medicin funnits med.

Idag hamnar ansvaret för att jaga rätt på receptbelagda preparat i stor utsträckning på apotekskunden, då apoteken inte har insyn i varandras lagersaldon. Många av RSMHs medlemmar har varit med om att läkemedel inte finns i lager på apoteket och därmed tvingats söka sig till nästa apotek och kanske även ett till, utan att nödvändigvis synas i statistiken.

Med detta som bakgrund ställer vi oss positiva till att man vill skärpa regeln om att det ska gå att få föreskrivna läkemedel inom 24 timmar och att apotekens datasystem ska byggas ut så att det lättare går att se var mediciner finns tillgängliga.

Ytterligare ett problem som våra medlemmar vittnar om är bekymren med att få läkemedel utbytta, något som utredningen också tar upp. Det ska enligt den, i undantagsfall gå att få behålla originalpreparatet för att slippa oväntade biverkningar och förvirring när medicinen har ett nytt utseende. Det är förstås bra, men frågan är hur apotekaren ska kunna avgöra i vilka fall som kunden ska slippa få sin medicin utbytt mot en billigare sort? Är det kunden som måste ta den striden också? Våra medlemmar är många gånger inte stridbara kunder utan de har i själva verket ansträngt sig en hel del redan för att över huvud taget ta sig till apoteket. Vi vill se ett system där vi på ett säkert och tryggt sätt kan få ut våra föreskrivna mediciner i tid.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Genomför besluten!

I dagens DN efterlyser Sven Britton (S) en snabbutredning av den krisande psykvården. Han pekar på flera problem inom dagens psykiatriska vård; personalbrist, okunskap, brist på forskning och bristande implementering av föreslagna och beslutade åtgärder. Jag kan inte annat än hålla med Sven Britton i hans analys av nuläget, bristerna är stora, läget är akut och något behöver göras. Efter Anders Miltons utredning av psykiatrin sköt staten till medel för att kommuner och landsting skulle kunna genomföra de åtgärder som utredningen föreslog.

Tyvärr blev resultatet av satsningen på många håll i landet ett nollsummespel då landsting och kommuner drog ner i sina ordinarie budgetar när projektmedel från satsningen kom till. På vissa håll blev anslagen till psykiatrin till och med mindre än innan. Denna ekonomiska diskriminering av psykiatrin är ett slöseri på människor och i förlängningen även ett slöseri på ekonomiska resurser då brister i tidiga insatser ökar den allvarliga psykiska ohälsan och vården blir mer kostsam och vägen till återhämtning betydligt längre.

För återhämtning behövs, precis som Britton skriver, en meningsfull sysselsättning att stiga upp till på morgonen, men det behövs också ett riktigt boende och god vård. God vård är vårdkedjor utan brister och felande länkar. Det måste finnas möjligheter att få psykiatrisk vård för personer som söker den och utbudet måste vara så brett och omfattande att ingen behöver bli hemskickat med enbart ett recept och utan plan på fortsatt behandling. För alla dessa delar ska täckas in krävs ökad samverkan mellan kommuner och landsting

Psykiatrin har inte den status som ett så viktigt område behöver och förtjänar vare sig som forskningsområde eller som arbetsgivare, vilket är en naturlig följd av bristande resurser. Det behövs mer forskning inom psykiatrin och RSMH vill särskilt betona vikten av studier på det psykosociala området och inte bara för att få fram nya läkemedel.

Den utredning som Britton föreslår är helt på sin plats och RSMH vill vara med på tåget, men ännu bättre vore om de beslutade åtgärderna inom psykiatrin genomfördes. Vår uppmaning till Britton och hans kollegor inom politiken är att hålla frågan om bristerna inom psykiatrin vid liv så att en förändring blir möjlig.

/Jimmie Trevett

förbundsordförande, RSMH


Förmåga att tänka klart

Det finns naturligtvis många olika viktiga faktorer för en återhämtning. Här skriver jag om Förmågan att tänka klart – och även oförmågan. Det kanske låter konstigt att jag inte kan tänka klart, men ändå inte. Var kan det drabba mig/dig annars, när vi lider av psykisk ohälsa, om inte tänkandet?

Och vad är en människa som tappat förmågan att tänka självständigt, även till vardags? Jo, som en dator med en trasig processor, om man ska tala datorspråk, eftersom jag gillar data.

/Khai Chau


Patientens inflytande försvinner i krångligt lagförslag

Igår var en intensiv och spännande dag som började i med psykiatrikonferens i Säffle, arrangerad av lokalföreningen där och avslutades på ABF-huset i Stockholm och ett remisseminarium om den aktuella utredningen om psykiatrisk tvångsvård arrangerat av Svensk Socialpolitisk förening. En gemensam nämnare för arrangemangen var att de bland annat kom att handla om ökade möjligheter till frivillig vård och till patientinflytande i vården. Det är inte bara en fråga om att ta tillvara människors rättigheter och att undvika att individer kränks, det är också en del av en mer effektiv behandling. I det nya förslaget om lag om psykiatrisk tvångsvård sänker man trösklarna för att kunna tvångsomhänderta människor. Det är lätt att börja undra om det kommer leda till mer eller mindre patientinflytande i vården.

Vid remisseminariet på kvällen blev det tydligt att det nya lagförslaget är omfattande och komplicerat. En psykiater ur publiken påtalade att det redan idag är svårt som läkare att förhålla sig till lagen och förstå den. Hur ska det då bli sen? Och vad händer med patientens rättssäkerhet när lagen är för komplicerad för läkaren att förstå, samtidigt som det är läkaren som ska avgöra om en person ska tvångsvårdas?

Jag har sagt det förr, lagförslaget angår oss. Senast den 15e november ska synpunkter, ta chansen och tyck till.

Jimmie Trevett, förbundsordförande RSMH


Är vi människor?

När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)

Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.

Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:

Konventionsstaterna,

h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsned­sättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,

n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,

Artikel 4  Allmänna åtaganden

1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktions­nedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:

b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modi­fiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,

Artikel 5  Jämlikhet och icke-diskriminering

2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktions­nedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effek­tivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.

Artikel 12  Likhet inför lagen

2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.

Artikel 14  Frihet och personlig säkerhet

1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]

b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberö­vande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.

Artikel 15  Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.

Artikel 17  Skydd för den personliga integriteten

Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.

Artikel 21  Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information

Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsikts­friheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]

Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.

Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]

Artikel 29                         

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]

Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!

Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.

Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.

/Hannes Qvarfordt

Regeringsformen

FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Psykiatrilagsutredningen


Framtidens Sverige

Jag måste erkänna att jag är en aning nervös.

Tisdagen den 16e oktober började första delen av attitydambassadörutbildningen som jag kommer genomgå via Hjärnkoll. Och fastän jag känner hur nerverna kittlar på insidan av min mage måste jag erkänna att jag ser fram emot denna nya resa. Men det är inte bara min framtid jag är exalterad över. Jag tycker att Sverige håller på att genomgå en förändring på alla möjliga plan.

Jag skulle vilja dela med mig av ett rätt så tungt men viktigt ämne. Det handlar om lagändringen för den psykiatriska tvångsvården i Sverige. Detta om något är ett ämne som har varit flitigt och väl omdiskuterat. Förslaget har sina för och nackdelar. Det finns olika åsikter om vad ändringarna kommer leda till. Jag hade den stora äran att få delta på en konferens med namnet Bättre vård Mindre tvång.

Det var många ”viktiga” människor där. Fastän att det lite kändes som om jag inte riktigt passade in bland alla psykologer, överläkare, tjänstemän och politiker, så var det två mycket spännande dagar jag fick vara med om. Jag har även läst igenom nästan alla sidor i dom två tjocka böckerna som Psykiatrilagsutredningen tagit fram och som noggrant går igenom vilka lagar som skall ändras och förklarar varför.

Men jag tänker inte gå in på specifika detaljer. Jag kanske inte är den enda som fick mer frågor än svar och många djupa funderingar efter den läsningen. Tack vare konferensen kan jag faktiskt blicka framåt med hopp. Luften gick ur mig lite när jag läste utredningen men när jag hade var så förstod jag att den stunden Jerry Eriksson tog sig an denna tunga och svåra uppgift kände han nog som jag, att luften gick ur. Vi måste förstå att den ändringen vi är på väg mot kanske inte är en perfekt psykiatri och att vi förmodligen kommer behöva justera mycket mer längst vägen men vi är på väg. Och det är ett steg i rätt riktning.

Fastän jag fick höra många föreläsare så måste jag säga att en specifik person berörde mig mycket djupt! På seminariet ”Man eller kvinna-spelar det någon roll?” fick jag lyssna på Annelie Jäderholm. Annelie är en av många nuvarande attitydambassadörer just inom kampanjen Hjärnkoll.

Hennes ord var valda med omsorg och jag insåg snabbt att hon är begåvad med en viktig egenskap. En egenskap som jag önskar att jag så småningom kommer att behärska fullt ut. Makten att tala och beröra. Hennes ord påverkade varenda atom i min kropp och jag kommer aldrig glömma den dikten hon läste upp. Hon förklarade känslan av att vara med om en bältesläggning. Den berättelsen och dikten kommer jag för alltid bära med mig. Ännu kan jag höra hennes bräckliga men ändå starka röst, hennes förtvivlan och rop på hjälp, hennes ilska och sorg. Tack Annelie! Jag kände smärtan och känslan av övergivenhet och maktlöshet i varje ord du läste.

Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med och påverka. Synen på den psykiska ohälsan håller på att förändras. Fördomar håller sakta men säkert på att luckras upp och jag känner att vi är på väg åt rätt håll. Det är en bit kvar det kan jag inte förneka, men den avgörande punkten för hur långt vi har kvar att gå är du. Det är bara genom att öppna upp oss och våga berätta vår historia och stå med rak rygg utan att skämmas som vi kan påskynda hela processen.

En människa i taget.

Paulina Tarabacynska


Mer vård och stöd, mindre tvång

Ing-Marie Wieselgren, överläkare inom psykiatrin och SKL:s samordnare för psykiatrifrågor, är till vardags en klok och hederlig människa, men i söndagens Agenda i SVT fick hon den otacksamma uppgiften att försvara dagens system för rättslig prövning av psykiatrisk tvångsvård.

I de av Agenda granskade fallen dömde förvaltningsrätten till 99,5 % till ansvarig chefsöverläkares fördel utan att dennes beskrivning av patientens verklighet och vårdbehov på någon nivå ifrågasattes. Inte ens det udda fall där chefsöverläkaren inte vann ifrågasattes dennes bild, doktorn hade dock missat att i tid inkomma med underlagen…

I detta sammanhang degraderas de juridiska ombuden till statister. Detta får allvarliga konsekvenser för människor som önskar överprövning av tvång från det allmänna. Det är inte särskilt smickrande för Sverige som rättsstat.

RSMH:s uppfattning är klar. Att många behöver mer vård och stöd vid psykisk ohälsa må vara otvetydigt och även för rättens lekmän påtagligt, men det är inte samma sak som att bästa vård alltid ges under tvång. Att chefsöverläkarens bedömning så extremt sällan prövas och faktiskt utreds innan den tillåts ligga till grund för rättens beslut är en pågående rättsröta av stora mått.

/Jimmie Trevett,
Förbundsordförande, RSMH