RSMH bör entydigt stå för brukarerfarenheten
Publicerat: mars 28, 2022 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Psykiatri Lämna en kommentar
Den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten på psykiatriområdet har väldigt svårt att få genomslag, både i själva vården och i debatten, av en rad skäl. Jag ska nedan beröra några av dem.
1. Läkemedelsindustrin styr vård och forskning till ett biologiskt perspektiv
Forskning är dyrt, och de kapitalstarkaste sponsorerna till all medicinsk forskning är läkemedelsbolagen. Den bolagsstyrda forskningen – både den som sker i egen regi och den som sponsras vid universiteten – är dock ingen oegennyttig verksamhet för mänsklighetens bästa, utan har som yttersta målsättning att generera ekonomisk avkastning åt bolagen. Psykosocialt inriktad forskning och behandling, som exempelvis traumaforskning och psykoterapi, genererar inga vinster åt företagen och sponsras därför inte heller. Företagen vill sälja läkemedel och understöder, både ekonomiskt och med propaganda, biologiska perspektiv på psykisk ohälsa. Det är viktigt att ha klart för sig, att sådana perspektiv inte härrör från brukarerfarenheten.
2. Den medicinskt inriktade psykiatrin försvarar sin medicinska status
Den akademiska disciplinen psykiatri är idag sammanväxt med, och därför helt präglad av, läkemedelsindustrins intressen. Att i varje fall formellt tillhöra den medicinska vetenskapen ger också betydligt högre status, än om psykiatrin skulle räknas som enbart beteendevetenskap. Därför försvarar psykiatrins företrädare envist denna tillhörighet, trots att disciplinen inte alls står på någon stadig, naturvetenskaplig grund, till skillnad från merparten av den övriga medicinska vetenskapen. Även detta bidrar till att det biologiska perspektivet dominerar.
3. Med biologiska förklaringsmodeller behöver samhällsutvecklingen inte ifrågasättas
Politiker och allmänhet anammar beredvilligt de medicinska förklaringsmodellerna för psykisk ohälsa, eftersom de innebär att man kan isolera ohälsan till de direkt berörda individerna. Det handlar då om enskilda, sjuka människor, inte om ett samhälle som genererar ohälsa och som då kräver insatser på samhällelig nivå. Politikerna kan anslå pengar till den psykiatriska sjukvården, men behöver inte bry sina hjärnor med kopplingar till hur samhället fungerar. Samma typ av tänkande är det vanligaste också hos allmänheten, som gärna vill hålla ohälsan på avstånd som något som berör andra men inte dem själva.
4. Biologiska förklaringsmodeller avlastar skuld från föräldrar och anhöriga.
Även föräldrar och anhöriga spelar i hög grad med i spelet, eftersom det medicinska perspektivet erbjuder skuld- och ansvarsbefrielse. Om mitt barn mår psykiskt illa för att det har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, så har ju jag ingen skuld i det. Tvärtom kan jag ju snarare förklara mitt eget psykiska illamående med att mitt barns ohälsa belastar mig så hårt att jag själv drabbas. Det här tänkandet styr oerhört kraftfullt mot biologiska förklaringsmodeller.
5. Ångestridna och hjälptörstande patienter skolas i psykiatrins synsätt
Alla bör ha klart för sig, att sjukdomsperspektivet inom psykiatrin inte står för den ursprungliga brukarerfarenheten. Det finns inga nyblivna patienter som sätter biomedicinska diagnoser på sig själva. Dessa får de snabbt lära sig av psykiatrin, när de söker hjälp eller blir tvångsintagna för sin ångest och andra psykiskt plågsamma upplevelser. Patienterna själva förknippar ofta sina upplevelser med traumatiska händelser, svåra sociala situationer, vanmaktskänslor inför övermäktiga förväntningar, och så vidare. Det är i dessa erfarenheter vi kan spåra de brukarförankrade förklaringarna till den psykiska ohälsan.
Psykiatrin som ”vetenskap” bygger helt på subjektivt beskrivna och bedömda symtom. De på denna subjektiva grund konstruerade diagnoserna saknar därför helt naturvetenskaplig förankring. Av nämnda skäl bör psykiatrisk vård utgå från patienternas egna upplevelser och erfarenheter och inget annat. Av samma skäl bör också RSMH förfäkta den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten – och inget annat! – i sitt arbete för att förbättra villkoren för psykiatripatienter.
/Hannes Qvarfordt
Ingen frågade min mamma
Publicerat: februari 8, 2021 Sparat under: biverkningar, Läkemedelsbolag, Medicin, självmord, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Det var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den.
Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv.
En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt.
Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…
Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de.
Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI.
Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?
/Ylva Kristina Larsson
Läkemedelsindustrin utnyttjar diffusa sjukdomsbegrepp
Publicerat: september 13, 2020 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri 2 kommentarerDet faktum att man i psykiatrin egentligen inte vet vad man behandlar, och de mycket subjektiva och diffusa sjukdomsbegrepp som är en direkt följd av det, utnyttjas av läkemedelsindustrin för att öka användningen och försäljningen av deras produkter. Följdverkningar av själva den medicinska behandlingen beskrivs gärna som sjukdomssymptom, vilket ger argument för att sätta in högre doser eller ytterligare mediciner.
En klassiker i psykiatrin är att patienter rapporterar obehagliga effekter vid insättning av medicin, varpå psykiatrikern bedömer detta som tillstötande symptom (enligt läkemedelsbolagens sjukdomsbeskrivningar) och höjer dosen eller förskriver ytterligare preparat. Slutresultatet blir en gravt neddrogad patient, som har fått försämrad funktionalitet i flera avseenden. En mycket vanlig sådan biverkan är det som brukar kallas för ”kognitiv funktionsnedsättning”. I ett akut skede är den kognitiva förmågan, framförallt koncentrationsförmågan, ofta nedsatt vid flertalet psykiska ohälsotillstånd, men denna nedsättning brukar efterhand klinga av när tillståndet stabiliseras eller förbättras. Om psykofarmaka sätts in tenderar dock nedsättningen att bestå, och den betraktas då ofta som ett karaktäristiskt symptom på ”sjukdomen”.
Studier i bland annat USA (Harrow M., Psychological Medicine, 2014) har visat, att psykotiska symtom, rent generellt, klingar av efter tre-fyra år hos den som inte medicinerar med antipsykotika, medan de består i decennier hos den som löpande tar sådana preparat. Medicinerna både bidrar med symptom och konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Jag har själv upplevt samma fenomen vid användning av antidepressiva. När depressiva symptom inte är akuta, försämrar preparaten helt enkelt tankeförmågan och gör det svårare att fullfölja en tankeprocess från A till Ö.
Jag skrev ovan att medicinering konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Det sker på flera sätt. Det kanske viktigaste är att behandlingen bedövar och lägger lock på känslolivet, så att det omöjliggör en psykoterapeutisk eller motsvarande bearbetning av bakomliggande trauman eller andra känslomässiga otillfredsställelser från det förgångna. När medicinerna sätts ut framträder det traumatiserade känslolivet igen, vilket av psykiatrin tolkas som att ”sjukdomen kommer tillbaka”. Än värre är det faktum, att kroppen ofta försöker anpassa sig till och motverka effekten av medicineringen. Det innebär i praktiken att det psykiska ohälsotillståndet förvärras, dolt under den medicinska bedövningen. När läkemedlen sätts ut kan då det psykiska tillståndet ha blivit allvarligare och plågsammare, än det var när de en gång sattes in. På det här sättet skapar själva medicineringen kroniska ”sjukdoms”-tillstånd, som kräver fortsatt och ofta förhöjd medicinering, om inte processen kan brytas med helt andra behandlingsinsatser, till exempel psykoterapi.
RSMH och vi alla har anledning att ifrågasätta den medicinska behandlingen inom psykiatrin. Den saknar vetenskaplig förankring – man vet i grunden inte vad man behandlar – och den tillför allvarliga biverkningar, som på grund av vetenskapligt grundlösa, subjektiva och oklara sjukdomsbegrepp gärna i sig tolkas som sjukdomssymptom. Medicinsk behandling tenderar att permanenta i stället för att avhjälpa den psykiska ohälsa den förskrivs för.
/Hannes Qvarfordt
Psykiatrireformen fyller 25 år
Publicerat: januari 26, 2020 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Boende, Frivillig vård, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH, socialpsykiatri, Terapi Lämna en kommentar
När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre. Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.
RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.
Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.
Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.
Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.
Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
RSMH behöver återfinna sin brukarkompass
Publicerat: april 14, 2019 Sparat under: Ångest, brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, socialpsykiatri | Tags: socialpsykiatri Lämna en kommentar
Jag skall direkt säga, att jag i det här blogginlägget uttrycker mina personliga ståndpunkter, även om jag gör det som, bland annat, ledamot i RSMH:s intressepolitiska utskott.
Det kan knappast ha undgått någon i RSMH-rörelsen, att den befinner sig i både en medlemskris och en ideologisk kris. Vi tappar medlemmar och är på väg att bli nästintill en pensionärsorganisation. Min egen uppfattning är att det beror både på en bristfällig ”marknadsföring” och på att vårt budskap är mycket otydligt. Unga människor – av psykiatrin indoktrinerade med att de lider av specifika psykiska sjukdomar – söker sig hellre till de specialföreningar som motsvarar de diagnoser de har fått. Samtidigt står RSMH inte tydligt för det alternativa, socialpsykiatriska perspektiv, som patienter, kritiska till den rådande biopsykiatrin, skulle känna störst samhörighet med. RSMH-rörelsen hamnar på det sättet i en desorienterad limbo, där ingen riktigt passar in. (Vilket givetvis inte hindrar att den rent kamratstödjande verksamheten ändå kan fungera väl.)
Jag anser att RSMH skall vara en organisation som utgår från brukarnas behov, erfarenheter och önskemål, inga andras. Det är givetvis helt i sin ordning, att vi har både anhöriga och företrädare för professionen som medlemmar, men de måste underordna sig de perspektiv som förs fram av direkt berörda brukare, vars intressen förbundet har till uppgift att bevaka. Vad handlar då brukarintresset om? Det skall jag försöka reda ut.
Den helt dominerande brukarerfarenheten är att ogynnsamma händelser eller livsvillkor har skapat den ohälsa brukaren har drabbats av. Flertalet uttrycker behov av att få prata med någon människa, som lyssnar och bryr sig om den ångest, skamkänsla, sociala rädsla osv., som har slagit livet i spillror. Många vill visserligen ha preparat som dämpar ångestplågan, men ingen upplever – eller kan uppleva – att problemet i grunden handlar om ”obalans i signalsubstanser” eller liknande biokemiska förklaringsmodeller. Det är alltså viktigt att komma ihåg, att psykiatrins biokemiska och andra kroppsinriktade behandlingar inte utgår från brukarerfarenheten, utan från akademins hittills obelagda hypoteser om biologiska orsaker till ohälsan. Det hindrar givetvis inte att sådana behandlingar kan ge tillfälliga eller ibland ganska långvariga lättnader i symptomen, på samma sätt som alkohol och droger också kan ge ångestlindring. Lättnaderna innebär emellertid inte att man därmed har träffat rätt problem eller att de förklarar vad problemet består i. De säger i princip inget annat, än att de psykiska smärtorna har bedövats.
Självfallet bör RSMH ha som utgångspunkt, att varje brukare – helt i enlighet med lagen – skall ha rätt att välja den behandling som hen föredrar, inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder att den som föredrar psykofarmaka eller ECT skall kunna få det, efter grundligt informerat samtycke. Idag vet vi dock att behandlingarna bara har svag eller kortvarig effekt och att de medför stora risker för allvarliga biverkningar och till och med bestående skador. Det ger goda skäl att på förbundsnivå ta avstånd från dessa farliga behandlingar, till förmån för socialpsykiatriskt inriktade åtgärder. Läkaretikens första bud föreskriver att patienten aldrig skall skadas, och här återkommer jag till RSMH:s uppgift att driva brukarintresset, inget annat.
Jag tror alltså att RSMH tydligt bör välja sida, både för brukarnas skull och för organisationens fortbestånd. RSMH bör vara det socialpsykiatriska alternativet till den snårskog av delvis industrisponsrade diagnosföreningar, som har uppstått efter förbundets tillblivelse 1967. Om RSMH inte väljer den vägen, står nybildade organisationer i portgången för att ta över den positionen inom brukarrörelsen. Sådana organisationer bildas, de facto, redan nu, och risken är stor att RSMH inom kort helt enkelt förlorar sin relevans och förtvinar. Som medlem och aktiv inom rörelsen sedan 1980 tycker jag att det vore djupt olyckligt.
/Hannes Qvarfordt
Årets förvillare: Karolinska institutet
Publicerat: november 9, 2015 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin 7 kommentarerFöreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)
På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.
Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.
/Hannes Qvarfordt
Oskuldens land
Publicerat: december 12, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Diagnos, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 1 kommentarDet finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.
Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.
Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.
Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.
Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.
/Hannes Qvarfordt
Några länkar att studera:
Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)
ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)
New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)
Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)
ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)
Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)
Kejsarens nya kläder
Publicerat: oktober 28, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, heldygnsvård, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa 5 kommentarer
Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.
I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.
I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!
Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.
Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)
Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!
/Hannes Qvarfordt
Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Lämna en kommentarSom förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Tillbaka till framtiden?
Publicerat: april 17, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Schizofreni 4 kommentarerTvå händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:
1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)
2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)
3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)
4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)
5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.
Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!
Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:
1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)
2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?
3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)
Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.