Årets förvillare: Karolinska institutet

Hannes 4Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)

På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.

Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.

/Hannes Qvarfordt


Oskuldens land

Hannes 4Det finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.

Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.

Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.

Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.

Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.

/Hannes Qvarfordt

Några länkar att studera:

Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)

ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)

New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)

Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)

Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)


Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Karolinska väljer biologismen

Hannes 4Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.

I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.

Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.

I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.

I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!

Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?

/Hannes Qvarfordt


Tillbaka till framtiden?

Hannes 4Två händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:

1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)

2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)

3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)

4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)

5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.

Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!

Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:

1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)

2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?

3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)

Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!

/Hannes Qvarfordt

 


Går Socialstyrelsen industrins ärenden?

Hannes 4För en tid sedan kritiserade förbundsordförande Jimmie Trevett på ett förtjänstfullt och diplomatiskt sätt Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för läkemedelsbehandling vid psykotiska tillstånd. Som enskild ”tyckare” inom RSMH kan jag kosta på mig att vara lite skarpare i tonen.

I riktlinjerna sägs följande:

”Kontinuerlig antipsykotisk läkemedelsbehandling minskar risken för självmord och är en förutsättning för att undvika akuta skov och för att kunna rehabilitera och återintegrera personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd i samhället. Utan antipsykotisk läkemedelsbehandling är det i regel omöjligt för dem som drabbas att leva ett normalt liv.”

Påståendet motsägs av erfarenheter av behandling med psykosociala metoder sedan åtminstone ett århundrade tillbaka. Sådana fallbeskrivningar har avsatt en omfattande litteratur, som uppenbarligen har gått Socialstyrelsens ”experter” fullständigt förbi. Jag erbjuder här mina läsare ett antal internet-länkar, där olika former av källor kan studeras:

Litteratur från Dualis förlag

Från författaren och dokumentärfilmaren David Macklers hemsida

Skrift om återhämtning av Alain Topor och Klas Sundström

Hemsidan för ”The International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis”

Vidare vill de föreslagna riktlinjerna införa uppföljningsmått av typen: ”Andel personer med antipsykotiska läkemedel vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd” där man anger ”Hög andel önskvärt”. Eftersom det finns ett flertal andra behandlingsformer med god evidens, står ett sådant mått direkt i strid mot vad som sägs i hälso- och sjukvårdslagen (HSL 3a §):

”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”

Därutöver kan läkemedelsbehandlingens förträfflighet starkt ifrågasättas utifrån ett antal avslöjanden och utvärderingar, som gjorts den senaste tiden. Det har bland annat visat sig att läkemedelsbolagen ofta avstår från att publicera studier, som visar dåliga resultat för deras preparat. Läkemedlen framstår därmed som betydligt effektivare än de i verkligheten är. Likaså underskattas läkemedlens biverkningar. Alternativt tillskriver man ”sjukdomen” sådana besvärande symtom, som egentligen är ett resultat medicinernas biverkningar.

Jag uppmanar mina läsare att ta del av vad chefen för den nordiska delen av Cochrane-institutet, Peter Gøtzsche, vetenskapsjournalisten Robert Whitaker och forskaren Ben Goldacre har att säga om läkemedelsforskning och psykofarmaka:

Krönika av Peter Gøtzsche i danska Politiken

Peter Gøtzsche föreläser utifrån sin bok ”Deadly Medicines and Organised Crime”

Robert Whitakers bok ”Anatomy of an Epidemic”

Ben Goldacre föreläser om dolda läkemedelsstudier

/Hannes Qvarfordt


Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt