Att inte passa in – en udda pusselbit

Att livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat. 

Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos. 

 
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.  

 
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre. 

Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com 

Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i. 

Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt  för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt. 

 
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!  

 
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning. 

 
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling. 

 
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :). 

 
//Caroline Nilsson  


Dalta inte med mig

Porträtt Caroline Nilsson

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson 


Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Nu är jag tillbaka på bloggen!

Det var jättelänge sedan jag bloggade. När jag tittade efter visade det sig att jag inte bloggat sedan vi fick nytt år. Det var inte alls tanken, men tyvärr har inte skrivarron infunnit sig.  

Tankar finns det gott om, likaså idéer, men det går liksom inte att få ner det eftersom det är för mycket tankar som snurrar för fort likt en snabb karusell. Äntligen börjar det snurra lite saktare. Det är väldigt vanligt för mig nuförtiden att tankarna snurrar för fort och det är nog vanligt för de flesta människor, åtminstone periodvis, inte minst för oss med psykisk ohälsa.  

Det som känns bra är pandemin är bättre och att restriktionerna släppts. Skönt ibland att det går mot ljusare och varmare tider, men ibland känner jag det faktiskt stressande. Just nu vill jag ofta helst sitta inne och vara ifred med mina tankar för att försöka få reda i dem, likt nysta upp ett garnnystan.  

Jag hoppas komma med ett mer givande blogginlägg inom en inte alltför lång framtid.  

Till dess – allt gott!  

//Caroline Nilsson 


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson 


Din anknytningstyp påverkar dig!

Något som ligger mig varmt om hjärtat är anknytningsteorin eftersom den påverkar människan så mycket och hela livet och alla människor har en anknytningstyp, även kallad anknytningsstil och relationsmodell. 

Anknytningsteorin är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer och deras betydelse för individens utveckling. Teorin utgår ifrån att barn har ett evolutionärt nedärvt beteende­system – anknytnings­systemet. Funktionen den har är att öka barnets chanser till överlevnad genom närhet till omsorgs­personer. När barnet är ungefär ett år gammalt brukar de ha utvecklat speciella förväntningar om omsorg och skydd specifikt från de enstaka personer som fram tills dess varit mest delaktiga i barnets omvårdnad. Man säger då att barnet har utvecklat anknytnings­relationer till dessa personer, som i sin tur utgör barnets anknytnings­personer, oftast är det föräldrarna. Det finns en term inom anknytningsteorin som avser individens eget sätt att förhålla sig till andra. Den kallas för individens egna anknytningsbeteende eller inre arbetsmodell. Barns eller vuxnas inre arbetsmodeller formas utifrån ”inre trygga bas”. Den bildas av individens uppfattningar om dem som han eller hon knyter an till känslomässigt i den utsträckning individen får trygg anknytning till dem. En annan term inom anknytningsteorin är trygg bas – säker hamn, vilken innebär en person som individen är fäst vid och sätter sin tillit till. Denna person, oftast en förälder, är en trygg bas för barnet att ha som utgångspunkt när det utforskar omvärlden. Samma person är en trygg plats – en säker hamn att dra sig tillbaka till när barnet upplever hot eller fara i en situation. Barn med otryggt undvikande eller otrygg ambivalent anknytningsmönster har en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen. Därför utvecklar det ett otryggt anknytningsmönster. De som utvecklade teorin är John Bowlby, Mary Ainsworth och Mary Main. Givetvis påverkar annat också en människa såsom arv, miljö, med mera, men anknytningen har stor betydelse har det visat sig genom forskning och experiment.

Tyvärr är många inte medvetna om det och har därför svårt att förstå varför de inte får relationer att fungera, inte minst kärleksrelationer. I vuxen ålder är det framför allt i kärleksrelationer som anknytningsstilen och eventuella anknytningsproblem visar sig. Detta eftersom man knyter an väldigt nära här precis som man gör som litet barn och anknytningsmönstren upprepar sig om man inte jobba på dem om man har en otrygg anknytning eller förvärvat en otrygg anknytning i vuxen ålder på grund av till exempel en destruktiv kärleksrelation. 

Inom anknytningsteorin pratar man om Främmandesituationen, vilken utvecklades av Mary Ainsworth. Det finns att läsa om den på både på Internet och i litteratur.

Det finns fyra anknytningstyper; trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent, kallas ibland för otrygg ängslig anknytning och ibland för otrygg motspänstig anknytning och desorganiserad anknytning. Trygg anknytning kallas för organiserad trygg anknytning och anknytningsmönster B och otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning kallas för otrygga organiserade anknytningstyper. Otrygg undvikande kallas ibland för anknytningsmönster A och otrygg ambivalent anknytning kallas ibland för anknytningsmönster C. När barnet inte passar inte in i någon av de andra anknytningarna är det i regel desorganiserad anknytning det handlar om. Inom desorganiserad anknytning rör det sig om grava anknytningsproblem från anknytningspersonernas sida. En del kallar inte den desorganiserade anknytningstypen för anknytning då barnet inte kan knyta an på grund av att anknytningspersonen/personerna, oftast föräldrarna, är skrämmande för barnet. Ofta har anknytningspersonen/personerna själva upplevt depression, av svårare art, långvarig eller obehandlad, tror jag, trauma eller förlust och liknande som gjort det svårare att skapa en anknytning till barnet. Barnet blir rädd och det blir störningar i anknytningen; barnet ska knyta an till de personer som skrämmer det/till de som det är rädd för, vilket är motsägelsefullt och sällan lyckas anknytningsförsöken när barnet försöker. Detta leder till desorganiserad anknytning. Ibland säger man otrygg desorganiserad anknytning, en blandning av anknytningstyperna B och C. Även kallad D-anknytning.

Det finns en del anknytningstester på nätet där man kan ta reda på vilken av ovanstående anknytningstyp man har. De bör tas med en nypa salt, men som kan ge en fingervisning om vilken anknytningstyp man har.

En dam vid namn Patricia Crittenden menar att det finns fler än tre anknytningstyper och hävdar att desorganiserad anknytning inte finns. Hon kallar det dynamisk anknytningsteori. Vill man veta mer finns det poddar här https://poddtoppen.se/podcast/1508846791/bakom-fasadenpodden/favorit-i-repris-30-dynamisk-anknytningsteori-med-maria-granberg

Oavsett vilka problem och bekymmer man har kan inte anknytning pratas bort, anser jag. Alla människor har en anknytningsstil och i regel inslag av de andra förutom den desorganiserade.

Anknytningssystemet är inte alltid påkopplat utan i situationer där man knyter an, är nära en person som har stor betydelse i ens liv och som man inte vill mista. Rädsla för att bli lämnad och sårad och förlora kontakten med personen i fråga brukar dyka upp om man har en otrygg anknytning och kan skapa negativa konsekvenser för relationen. Det sker i regel med föräldrarna och kärlekspartner, men kan även visa sig i andra typer av relationer som är täta exempelvis i en nära vänskapsrelation eller gentemot en chef eller kollega, vilka är betydelsefulla för en.

Även om man som barn fått en otrygg anknytningstyp är det inte kört. Det går att förvärva en trygg anknytning, men det krävs en hel del arbete till exempel med hjälp av terapi hos en terapeut som kan anknytningsteorin.

Jag har själv en otrygg ambivalent anknytning och jobbar med hjälp av en terapeut på att känna mig tryggare tillsammans med andra människor i olika situationer. Det är en omvälvande, spännande, lärorik och bitvis jobbig resa, upplever jag.

Omvänt kan man i vuxen ålder förvärva en otrygg anknytning till exempel om man hamnar i en destruktiv kärleksrelation.

Det finns mycket fakta om anknytningsteorin på nätet, en del litteratur och ibland hålls kurser i ämnet. År 2015 kom en bok som heter Lust & olust som handlar sex, närhet och anknytning, 2019 kom det en bok om anknytning i allmänhet och 2020 kom det en bok handlar om otrygg ambivalent anknytning som inte (enbart) riktar sig mot professionella inom området. 

En mycket läsvärd bok som till viss del var revolutionerande för mig är Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Det är inte en ren anknytningsbok, men den tar upp mycket kring barndomen och kan ge en om inte helt, så till viss del förståelse för varför man fungerar och agerar som man gör i olika situationer, inte minst i relationer till andra människor. Sedan en del år tillbaka forskas det mer på anknytningsteorin än det gjorts förut och intresset är stort överlag både hos professionen och allmänheten.

En intressant aspekt tycker jag anknytningsteori kopplad till Aspergers syndrom, eftersom jag själv har det. Den diagnosen finns inte längre. Ändringen kom 2015. Idag heter det autismspektrumtillstånd och förkortas AST. Därför utgår jag ifrån det. 

Det finns tyvärr inte så mycket forskning på anknytning och autismspektrumtillstånd, (AST) tillsammans, men det som nämns är att personer med AST oftare har otrygg anknytning. Kunskapen om hur anknytningen ser ut hos vuxna personer med AST är bristfällig, men i en studie som nyligen gjorts visas att endast tre av tjugo vuxna med AST har en trygg anknytning. Det har kommit fram att det beror på att personer inom AST är mindre mottagliga för emotionell smitta. Emotionell smitta innebär en känsloreaktion eller ett känsloläge som sprider sig från en eller flera individer till en eller flera andra.  Personer med autismspektrumstörning/AST har svårt att sätta sig in i hur andra känner och att känna empati. Det har visat sig att ju tryggare anknytning, desto högre mottaglighet för emotionell smitta och ju starkare autistiska drag, desto mindre trygg anknytning.

Ta hand om ditt inre barn!

/Caroline Nilsson


Låter du din diagnos hindra dig?


På sista tiden har jag funderat en del på de neuropsykiatriska diagnosernas vara eller inte vara. Här ingår autismspektrumtillstånd, ADHD, Tourettes syndrom och ADD och eventuellt några ovanliga diagnoser.

Förr i världen fanns inte diagnoser, vilket nog var mestadels negativt, men inte enbart. Idag kan det ibland verka på andra hållet, det vill säga att man kanske får en NPF-diagnos lite väl lättvindigt. Självklart ska man få en diagnos efter att en grundlig utredning gjorts av professionell personal och man uppfyller kriterierna, så man får RÄTT hjälp och kan fungera i vardagen och i samhället. Dock tycker jag det är viktigt att komma ihåg att allt avvikande inte är diagnos. Bara för att ett barn är väldigt aktivt innebär det inte per automatik att det har ADHD för att ta ett exempel och man bör inte använda diagnosernas namn med för stor nonchalans.

Det är viktigt att komma ihåg att ha svårigheter med vissa saker kan ha många orsaker till exempel kanske att man kom till världen genom en svår förlossning, genetiska faktorer, uppväxt, anknytning, olycka/skada som ger kroniska men, små udda beteenden/avvikelser, så stora avvikelser att kriterierna för en NPF-diagnos uppfylls och eventuellt andra anledningar. Ofta är det inte en utan flera anledningar och ibland verkar de överlappa. Därför är det viktigt att personer med expertis och erfarenhet inom området gör utredningarna och att de verkligen ”vänder på alla stenar”. Att få fel diagnos kan bli förödande.

Därtill kan man ha låg självkänsla (hur man ser på sig själv – sitt eget värde) och/eller lågt självförtroende (kopplat till prestation). Det är definitivt ingen diagnos. Däremot kan detta var mer vanligt förekommande hos personer med NPF-diagnos eftersom vi redan från början ofta känner oss annorlunda än gemene man.

Något jag vet av egen erfarenhet är att det är lätt att låta diagnosen hindrar en och tro att det är en massa saker man inte kan utföra på till exempel en arbetsplats utan att faktiskt ha provat och därför hittar få jobb att söka. Medaljens baksida. Det kan också vara så att omgivningen inte tror på en. ”Du som har diagnos kan väl inte göra det där”. Då är det viktigt att våga säga ifrån och förklara. 

Enkelt uttryckt får man en NPF-diagnos för att man uppfyller ett antal kriterier i en manual. Därmed inte sagt att man inte kan träna upp de svaga sidorna och ofta är vi duktigare än gemene man på vissa saker och så vitt jag vet är det enbart vid vissa former av autism som intelligensen är nedsatt.

Om man tar arbetsmarknaden som exempel – den är tuff i dagens samhälle, men om man verkligen får chansen att prova ett jobb till exempel genom praktik först, brukar det vara så att man upptäcker att man kan/klarar mer än man tror. Ofta låter vi rädslan hindra oss och kanske även diagnosen om vi har en sådan.

Ofta sitter begränsningarna enbart i huvudet, det vill säga man tänker och tror att man inte kan vissa saker på grund av sin diagnos och man har kanske låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Man har kanske fått en kommentar om att man inte kan och den har satt sig som en tagg. Man måste få prova och få misslyckas. ”Upp på hästen igen!” Det är så man lär sig! En del säger inte misslyckande utan kallar det för erfarenheter. När man väl lärt sig något nytt så ”växer” man. 

Givetvis bör man inte göra saker som känns övermäktiga eller saker man provat massor med gånger, där det helt enkelt inte går och man börjar ledsna. Så var det för mig när jag skulle ta ett simmärke som barn. Jag fick ge upp och det är okej ibland. Naturligtvis ska man ta hänsyn till att en diagnos gör att man inte klarar av vissa saker och att vissa saker tar längre tid att lära sig än för de utan diagnos. 

Tyvärr är samhället inte så tillåtande alla gånger för oss med NPF-diagnoser. Det är bättre än det har varit historiskt, men vi har en lång bit kvar till att det blir riktigt bra. Trygghet, tillit och en tillåtande miljö är väldigt viktigt när man ska lära sig något nytt, inte minst när man har en NPF-diagnos.

Learning by doing!

//Caroline Nilsson


När livet skaver

Denna gång vet jag knappt i vilken ände jag ska börja. Det jag vet är att kartan ritas om sedan jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om kroppsterapi, så det kommer handla om något helt annat – när livet skaver.

Självklart ställer pandemin till det för oss på alla håll och kanter, men det som jag tänker berätta om och som nyligen hänt och som jag försöker ta mig upp ifrån hade kunnat hända utan pandemi. Det har hänt förr, men denna gång var det på ett annat sätt. Låt mig berätta!

Jag är vanligtvis en väldigt aktiv och driftig person som ofta inte tycker saker går fort nog, på gott och ont. ”Det borde hänt igår”. Plötsligt blev det för mycket. Jag tappade gnistan och orkade och ville nästan inte göra någonting. Detta har hänt förr, men denna gång blev jag dessutom vilsen på vad jag ville i mitt liv, förutom att försöka få ett jobb igen. Jag tyckte slösat bort mitt liv hittills. Ett depressivt tillstånd. Tungt!

Dessutom har pandemin självklart en viss inverkan. Jag har faktiskt inte svårt att acceptera den, men den gör att vardagen blir annorlunda. Jag och många andra behöver ändra våra rutiner. Det känns jobbigt ibland.

Jag hade svårt att tåla andra människor. Den enda kontakt som fungerade med omvärlden vara i princip att handla mat och medicin, prata i telefon, maila och sms:a. Tyvärr blev jag inte så trevlig heller alla gånger. Jag som annars är vänlig, så länge folk är vänliga mot mig.

Jag var tvungen att stänga av omvärlden nästan helt, gå in i min egen bubbla och skala bort så mycket jag kunde. Egentligen borde jag lagt mobilen mer åt sidan för att vila hjärnan, men det klarade jag tyvärr inte av.

Jag var hjärntrött och det hänger i litegrann fortfarande. För mig innebär det att hjärnan tagit in för mycket intryck och stimuli under lång tid. Jag är vetgirig, vill veta, lära mig och prova nytt mest hela tiden. Jag letar ”överallt” och tror jag missar något annars… Här spelar även mina tvångstendenser in som jag har på grund av Aspergers syndrom. Jag förstod tyvärr inte att allt jag tar in och deltar i påverkar mig på något sätt. Nyheter, samtal, med mera. Här måste jag sålla hårdare. Vad behöver jag, vad vill jag och vad orkar jag? De frågorna jag måste jag ställa mig ofta. Internet är bra och viktigt, men samtidigt en energi- och tidstjuv. Rätt använt erbjuder det mycket bra, men det är jätteviktigt att sålla, så man inte drunknar i all information som finns där.

En annan parameter som orsakat mitt sökande är ensamhet, men den har varit omedvetet för mig fram tills ganska nyligen.

Dessutom är jag högkänslig, vilket betyder att jag tar in stimuli och andra människors känslor lättare än gemene man. Det gör att min hjärna fort blir trött och därför bör jag undvika folkrika miljöer som till exempel köpcentrum och mingel. Dock är det ingen lösning att dra mig undan människor. Istället behöver jag söka mig till platser där jag trivs och mår bra och i bästa fall kan växa som människa. Mötesplatser för daglediga i till exempel församlingar är ofta passande för mig.

Det positiva med pandemin är att man får tid att stanna upp och reflektera. Det hjälper i alla fall mig lite grann. Jag är van vid det sedan tidigare då jag varit arbetslös och sjukskriven i perioder, men det blir en annan sak när det mesta i samhället sätts på paus och väldigt många sitter i samma båt.

En annan faktor som spökar oavsett pandemi eller inte, men pandemin förvärrar det mycket, är min arbetslöshet och svårigheten att komma in på arbetsmarknaden igen och få arbeta med det jag kan och vill – administration. Arbetsförmedlingen hjälper till på sätt och vis, men lämnar mer att önska och arbetsgivarna behöver bli bättre på att ta emot personer med funktionsnedsättning.

Hela samhället behöver jobba ännu mer med att informera om olika funktionsnedsättningar och erbjuda oss med funktionsnedsättning fler möjligheter, främst på arbetsmarknaden.

Nu känner jag att jag är på rätt väg igen och har fått till mig nya tankar bland annat med hjälp av en ny samtalskontakt – en diakoniassistent i Svenska kyrkan. Fast jag har mycket kvar att jobba med, inte minst att hitta ett jobb igen.

Jag håller inte för det höga tempo jag tvingat mig att hålla i massor av år och ibland är det bra att vänta och vänta in. Bida sin tid som det så fint heter.

/Caroline Nilsson


Tankar i pandemitider

Alltid roligt att skriva ett nytt blogginlägg tycker jag, men denna gång känner jag att det inte kommer in så mycket nya tankar & reflektioner på grund av att pandemin orsakar social distansering.

Jag, liksom många andra, bara längtar efter att bli vaccinerad. Samtidigt är informationen kring vaccin väldigt varierande och osäker, men i slutändan tror jag det är värt att vaccinera sig.

Det har gått drygt ett år sedan pandemin slog till i Sverige och mycket är sig inte likt och segdraget. Inte trodde vi för ett år sedan att det skulle bli på detta vis. Åtminstone jag är glad att det inte går att förutsäga framtiden med säkerhet, varken med kristallkula eller annat.

Som väl är har vi naturen att luta oss mot och sakta kommer vitsippor, vintergäck, smörblommor och andra blommor upp ur marken och förhoppningsvis får många mer tid för reflektion.

Jag väljer att hålla mitt inlägg kort denna gång och återkommer med ny kraft i nästa inlägg och då skriver jag om en intressant kroppsbehandling som jag går på regelbundet och som hjälper mig lite i min vardag.

Tills dess får vi fortsätta kämpa & stötta varandra!

/Caroline Nilsson


Både ljus och mörker i pandemins spår

Nu känns det som uppförsbacke kan jag tycka ibland. Jag syftar på pandemin. Nu när man börjar skönja ljuset i tunneln det vill säga att vaccinet är i gång kan det kännas ännu segare. Man kan nämligen lätt bli mer otålig när man ser att det ljusnar.

Att vädret gör sitt till är jag ganska övertygad om. Vi har haft vinter länge till och med i Skåne där jag bor med många fina dagar med sol, men nu är det tö, grått och slask igen.

Man börjar vänja sig vid den annorlunda tillvaron, men samtidigt blir vardagen ibland monoton och rastlösheten kan smyga sig på har jag märkt. Hela situationen är minst sagt prekär och det är inte roligt att rekommenderas bära munskydd, hålla avstånd, inte träffas, tvätta och sprita händer och så vidare, men samtidigt slog tanken mig att det kan vara bra att man kan påverka situationen något genom att följa rekommendationerna. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är ofta svårt att ta ställning till hur man ska göra i all sköns nyuppkomna situationer, särskilt i våras då vi var helt ovana och ingen riktigt visste säkert hur vi borde bete oss när pandemin drog in över stora delar av världen.

Att sitta isolerad länge är inte bra för någon och det kan få hemska konsekvenser för en del, tror jag. Inte minst för oss som redan tidigare mådde dåligt på grund av psykisk ohälsa i form av till exempel ångest.

Det är av enorm betydelse och kanske till och med nästan avgörande för många människor att vi har det digitala under pandemin, inte minst när det gäller att skaffa sig information om viruset och pandemin, läget, samt vad som gäller. 

Vi matas med extremt mycket information om pandemin och här är det viktigt sovra och begränsa sig, så man inte tar in för mycket och blir allt för orolig och nedstämd. Att vara källkritisk är också väldigt viktigt. Det är det alltid, men inte minst när det gäller så viktiga saker som pandemin. Att vara källkritisk innebär kortfattat att man kontrollerar om källan är sanningsenlig och pålitlig och vilka som står bakom den. Givetvis behöver vi nyheter och information, men sanningsenlig fakta och i lagom dos.

Det digitala ersätter definitivt inte det fysiska fullt ut, men är till stor hjälp exempelvis när man sitter isolerad och när viktiga möten ska genomföras. Detta kan vara till gagn för många även efter pandemin då fler kan mer digitalt som de behövt lära sig under pandemin. Avstånd kan kännas mindre när man ses digitalt.

Det positiva med pandemin är för många att det slås av lite på takten och man hinner tänka och känna efter (mer) och fråga sig om man gör det man verkligen vill och lever det liv man vill leva. Till viss del kan jag tycka det är skönt då takten innan pandemin ibland varit för hög för mig och intrycken för många då jag är högkänslig.

Det kommer bli bättre och en mer normal tillvaro igen det vill säga att man kan träffas igen, även inomhus och besöka till exempel museer, fika på café, gå på bio, med mera, men Covid 19/Corona kommer finnas med oss även i fortsättningen, vilket lär göra att vi i framtiden bör vara försiktigare än vi varit, men inte i lika stor utsträckning och det är stort och avgörande att vi får vaccin.

Hoppet är definitivt inte ute för de allra flesta och utomhus kan man göra mycket. Allt från promenader till äventyr. Själv promenerar jag 45–60 minuter varje dag och mår överlag bättre sedan jag började med det. Framför allt sover jag bättre. Det är bara fantasin och ibland vädret som sätter stopp.

Samtidigt ska vi absolut inte förglömma de som strukit med i pandemin och deras nära & kära. För dem blir det aldrig som förut. Vi ska inte heller glömma att vara rädda om varandra och inte minst värna om våra äldre och alla andra i riskgrupp.

Håll i, håll ut och håll avstånd! Det ljusnar så småningom!

/Caroline Nilsson