Relationer är något av det viktigaste vi har

Relationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.

Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.

För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.

Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.

Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.

Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…

Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.

Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.

Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.

Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera.  Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.

En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.

Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.

Ta hand om varandra & Gott nytt år!

/Caroline Nilsson


Pandemin slår hårdast mot de svaga och redan utsatta

Det är synnerligen en märklig tid vi lever i och inte vet vi hur länge till. Jag tänker givetvis på pandemin. Jag tror det är ett vaccin som ska till. Det lär dock ta tid. Samtidigt är det bra att det gör det, så det inte blir fel. Under tiden får vi hålla ut, hålla avstånd och följa alla förbud och rekommendationer.

När pandemin väl är över så kommer det inte bli som förr, inte fullt ut i alla fall, inte som jag ser det åtminstone. Det blir delvis nytt, men det blir med stor sannolikhet inte bara av ondo.

Vi kommer nog överlag bli mer eftertänksamma över hur vi lever våra liv och fundera mer över vad som verkligen är viktigt och det kommer nog ge avtryck i hela samhället och även utanför vårt land.

Fördelen för mig med att vara sjukskriven och/eller arbetssökande i perioder är att jag har tiden att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet.

Jag vill få ett jobb igen, men jag varken kan eller vill jobba lika mycket som förut för att på fritiden hinna med att jobba lite ideellt och odla mina intressen.

Baksidan med att vara arbetslös är att man hamnar utanför systemet och drabbas extra hårt när man som jag har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Dessutom får man ofta frågan: ”Vad jobbar du med?”, vilket känns prekärt.

När pandemin slog till drabbades vi som redan var svaga och sedan tidigare utsatta mångfalt, vi nästan slogs till marken.

Vi som har SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd på Arbetsförmedlingen, våra beslut förlängs oftast inte. I dagsläget får en introduktionsstöd under max sex månader. Det tas ingen hänsyn till att pandemin varat nästan hela beslutsperioden och att SIUS då har särskilda restriktioner att förhålla sig till och delvis jobbat i motvind eftersom arbetsgivarna överlag är avvaktande på grund av smittorisken, vilket jag verkligen förstår och de har särskilda restriktioner att förhålla sig till. Jag vill dock betona att folk anställs där det verkligen behövs till exempel inom vården, men mitt arbetsområde är inte inom en bransch som på grund av pandemin skriker efter folk.

Utan SIUS är jag i stort sett körd på arbetsmarknaden då jag är hänvisad till att söka de jobb som är lediga, vilka jag ofta är underkvalificerad för och jag har dessutom svårt med stress och i viss mån sociala kontakter eftersom jag har Aspergers syndrom. Tjänsterna är också ofta på heltid och jag har ”bara” en arbetsförmåga på 50%. Därutöver är arbetsgivare oftast skeptiska när man säger att man har en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Då kan det underlätta med en SIUS som kan förklara och vara ett stöd både för den arbetssökande och för arbetsgivaren.

SIUS tar god tid på sig att lära känna den arbetssökande och tar sedan kontakt med arbetsgivare som inte annonserat ut lediga tjänster inom det område som passar den arbetssökande, både via SIUS egna kontakter och den arbetssökandes eventuella förslag.

SIUS-beslut fungerar som så att om SIUS inte fått någon arbetsgivarkontakt alls under beslutsperioden förlängs den inte om det inte finns särskilda skäl. Finns däremot en arbetsgivarkontakt och/eller om man som arbetssökande är på väg ut eller är ute på en arbetsplats förlängs i regel SIUS-beslut. Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara på praktikstadiet. Ofta börjar man med praktik då SIUS hittat en arbetsplats för att arbetssökande och arbetsgivaren ska känna in och se om det fungerar och om det finns utrymme för att anställa efter någon månad.

Det är väldigt märkligt att SIUS-beslut inte kan förlängas för oss som fortfarande söker arbete. Det brukar ge sig, men det krävs tid och inga pandemier.

I och med detta känns det just nu extra svårt för mig att se framåt. Den dagen ljusningen sker har jag förmodligen ingen SIUS-kontakt som kan hjälpa mig att vara på hugget när arbetsgivare behöver anställa igen. Jag förstår inte varför man ska sparka på de som redan ligger. 

Om mitt SIUS-beslut inte förlängs ställer jag mitt hopp till boendestöd på kommunen och personal på Vuxenhabiliteringen för stöd och motivation när jag söker jobb på egen hand eftersom jag har Aspergers syndrom. 

Ta hand om dig & försök ta en dag i taget!

/Caroline Nilsson


Ingen är sin diagnos

Jag funderar emellanåt på vad ens diagnos gör med en. Själv har jag Aspergers syndrom, en lindrig form av autism. Jag är helt säker på att jag fått rätt diagnos.

Jag upplever att det kan vara lätt att identifiera sig med diagnosen och intala sig att man inte kan vissa saker, och att man låter diagnosen begränsa en. Givetvis är det så att man får en diagnos för att man har svårigheter med vissa saker. Man får den efter att ha genomgått samtal, tester och eventuellt anhörigsamtal hos ett speciellt team efter remiss från primärsjukvården. Det är viktigt att acceptera sin diagnos, men man är inte sin diagnos, man har den.

I det stora hela är jag glad och lättad över att jag fick min diagnos för då förstår jag varför jag ibland inte klarar av det som de flesta andra gör. Jag har också rätt att få extra hjälp från vissa instanser i samhället, och i arbetslivet, vid behov.

Tyvärr har jag till viss del låtit min diagnos begränsa mig och i vissa fall även låtit andra människor göra det, inte minst på arbetsplatser. Okunskapen kring diagnosen är tyvärr stor, inte minst i arbetslivet och många verkar tro att man är mindre vetande. Det är så fel det kan bli.

Personer med Aspergers syndrom är intelligenta, inte sällan mer intelligenta än gemene man, men har ofta svårt att förstå sociala koder. Därmed har man vissa problem att umgås i sociala sammanhang, vissa av oss är ”nördiga” och grottar ner oss i ett specialintresse och kan ha svårt att se helheter. Vissa har svårighet med ögonkontakt, men är oerhört duktiga på att se detaljer.

Aspergers syndrom är en komplex diagnos som inte är helt lätt att förstå sig på, särskilt inte om det är första gången man möter den. En sak som människor ofta gör med okända saker är att tro sig förstå istället för att våga vara oförstående och fråga, eller sluter sig istället för att visa öppenhet. Det finns tyvärr många som inte är så bra på att tänka utanför boxen. Att våga fråga är viktigt och jag blir glad om man frågar!

Det värsta scenariot är när exkludering sker – jag blir utestängd, vilket många gånger handlar om rädsla för det okända.

Ibland sker etikettering – jag räknas som min diagnos. Omgivningen kan ibland se individen som ett med sin diagnos, vilket är felaktigt, menar jag. Jag är först och främst en unik individ och har min egen personlighet. Utöver det har jag en diagnos precis som en del människor har en sjukdom eller skada eller inget av det.

Okunskap skapar rädsla och ibland missförstånd. Därför är det bra med kunskap och information generellt, men minst lika viktigt med anpassning på individnivå för vi är individer och unika precis som alla andra. Ofta hjälper kunskap, men min erfarenhet säger att det också kan bli fel.

Vissa saker är bra att INTE berätta och ibland fungerar ”less is more”, och att berätta lite i taget kan nog också fungera. Det är en svår balansgång, där erfarenhet och tid är viktiga parametrar.

Själv är jag noggrann med för vem jag berättar, hur mycket jag berättar och när. Jag har erfarenhet av att det lätt blir fel och jag vill skydda mig själv. Det är svårt att återta det sagda vad det än gäller. En annan viktig lärdom jag gjort är att det är bra att berätta ibland för då kan man (lättare) få rätt hjälp. När jag precis fått diagnosen ville jag nästan att ingen skulle få veta. Idag vet jag att om jag berättar i vissa sammanhang får jag ökad förståelse och hjälp – och genom att blogga når jag ut till många.

När det gäller jobbsökande ”måste” jag berätta. Arbetsförmedlingen ger då extra stöd och det finns visst stöd till arbetsgivare, bland annat ekonomiskt.

Ibland när jag har berättat på min arbetsplats så har det ändå inte blivit bra. Man har trott att jag är mindre vetande. Därför tror jag på att berätta så lite som möjligt i början och sedan våga visa att man kan. Här kommer problematiken in för min del. Jag vågar inte fullt ut visa vad jag kan. Troligtvis av rädsla för att kollegor och chefer inte ska tro att jag verkligen har en diagnos.

De som förstår och har erfarenhet av diagnoser och psykisk ohälsa eller har vana av att jobba med personer med diagnoser/psykisk ohälsa och/eller tänker utanför boxen har inga problem att se att komplex diagnos som innebär stora variationer i det kognitiva, men aldrig bristande intelligens. Tyvärr är de bara en liten klick. Kunskap om Aspergers syndrom behöver komma ut mycket mer i samhället.

Det pratas idag mycket om ADHD och inget fel i det, men det känns som att Aspergers syndrom kommer lite i skymundan. Båda två är neuropspykiatriska diagnoser och har vissa likheter, men också skillnader. NPF är som ett paraply där diagnoserna ADHD, autism, med flera diagnoser ingår. Aspergers syndrom är en lindrig form av autism.

Aspergers syndrom försvann som diagnos 2015 och lyder numera under autismspektrumtillstånd tillsammans med autism och autismliknande tillstånd, men vi som diagnostiserats innan 2015 behåller namnet Aspergers syndrom. Symtomen är desamma, det är benämningen som ändrats.

Våga fråga. Lär mer om NPF och Aspergers syndrom. Ha ett öppet sinne. Glöm inte att ingen är sin diagnos, sjukdom, etcetera. Man har den.

Ta hand om dig!

/Caroline Nilsson


Den som skriker högst får mest vård

För ungefär en månad sedan läste jag i nyheterna på internet vid två tillfällen att personer som sökt psykiatrisk vård inte fått det eftersom de prioriterats bort, bland annat på grund av hög arbetsbelastning. Båda fallen fick ett sorgligt slut.

Det sparas för mycket både på psykvården och annan vård. Den som behöver hjälp blir tyvärr ofta bara en i mängden, anser jag. Vårdpersonalen gör sitt yttersta, vilket visats sig ännu tydligare nu i Coronatider, men när det sparas är det svårt att göra något. Det glädjer mig att läsa att regeringen satsar 12,5 miljoner kronor på att ta fram en ny strategi för att motverka psykisk ohälsa och förhindra självmord. Det är ett steg i rätt riktning!

Att pengar saknas i vården tror jag många gånger beror på felberäkning samtidigt som det kan vara svårt att förutse en del kostnader. Samtidigt som många i toppen får för höga ersättningar, enligt mig. Frågan är om det inte är lite för tätt med chefer i toppen ibland? Vi vet också att det fattas vårdpersonal på golvet och att de som jobbar där inte har alltför bra betalt.

En annan sak som är svår inom sjukvården och även på en del andra områden i det svenska samhället är att det är så krångliga system och svårt att få komma till, vilket jag själv har viss erfarenhet av. Man skickas fram och tillbaka och remisser behövs ibland.

I Region Skåne som jag bor i får man bara ett visst antal terapisamtal. Sedan är det karens på minst tolv månader innan man kan få det igen när det gäller remisser. Det kan kosta både människoliv och pengar. I och med karensen har man inte heller lika stor möjlighet att välja vårdgivare under karensperioden.

Tyvärr känns det också som att de som skriker högst får hjälp. De behöver säkert hjälp, men de som inte orkar kämpa behöver säkert hjälp minst lika mycket och lika snabbt.

En tredje sak som är ett problem inom hela sjukvården är att man inte alltid får träffa samma läkare varje gång. och Inte minst för den som mår psykiskt dåligt kan det vara oerhört jobbigt. Tilliten och tryggheten får sig en törn och man måste upprepa samma sak om och om igen och dessutom under en kort period.

I dag pratas det mer om psykisk ohälsa än förut, vilket är jättebra, men vi har en lång väg att vandra tills det blir lika accepterat som fysiska sjukdomar och problem. Förståelsen är större idag, men mycket finns att göra och information om psykisk ohälsa behöver nå ut. Att inte införa nya sparbeting är A och O, inte minst eftersom vi råkat ut för Coronakrisen.

Jag tror trycket på psykvården kommer bli betydligt högre när krisen orsakad av pandemin planat ut. Folk kommer våga sig dit igen när smittan är över, men mår dåligt på grund av att de suttit isolerade, förlorat sitt jobb, etcetera.

Något av det positiva är att det idag finns mycket på internet – information, diskussionsforum, med mera. Alla med erfarenhet som vill, orkar och vågar dela med sig gör en mycket viktig insats. Det finns ljuspunkter, men vi måste orka fortsätta kämpa tillsammans för en ännu bättre tillvaro för oss som lider av psykisk ohälsa.

Ta hand om varandra!

/Caroline Nilsson


Jag vill bryta tabun om ensamhet

Denna gång lyfter jag ett ämne som jag dels tycker är väldigt viktigt, speciellt i dessa tider, dels har egen erfarenhet av. Ensamhet.

Många, säkert fler än man tror, är ensamma. Tyvärr upplevs det ofta som skamligt att erkänna att man är ensam.

I Coronatider vågar nog fler nämna att de är ensamma då det blir mer naturligt och pratas mer öppet om det i samhället. Det är fint att det kommer så många olika bra initiativ när mycket blir inställt. Samtidigt känner nog många sig ensamma ändå, särskilt de som sitter i karantän av olika anledningar. Viktigt att komma ihåg är att ensamhet fanns i stor utsträckning redan innan Corona bröt ut, särskilt bland dem som, liksom jag, hamnat utanför systemet redan tidigare av någon anledning till exempel sjukskrivna, arbetslösa, pensionärer, men det pratades för lite om det.

Ensamhet som inte är självvald kan vara något av det värsta man kan uppleva. Det kan bidra till olika sjukdomar, till exempel ångest, särskilt under högtider. Vi är flockdjur.

Det är skillnad på vald och ofrivillig ensamhet. Ibland vill och behöver man vara ensam. Vissa mer, andra mindre. Jag behöver en stor dos ensamhet, då laddar jag batterierna, men inte alltid för då mår jag psykiskt dåligt.

Tyvärr är det ont om mötesplatser för dem över 25 och upp till pensionen. Det finns några mötesplatser som fokuserar på psykisk ohälsa och de är oerhört värdefulla, men vill man inte prata psykisk ohälsa är det tunt. Många församlingar satsar alldeles för lite på detta och vissa kommuner har nästan enbart mötesplatser för pensionärer. De glömmer åldersgruppen på mitten och har många aktiviteter för barn, ungdomar och äldre, vilket är jättebra, men det behöver finnas något för alla.

Om inte mötesplatser fungerar är det ännu svårare. Att hitta vänner i vuxen ålder är jättesvårt. Det vet jag av egen erfarenhet. Många lägger inte ner tid på att bygga en ny vänskap. En partner är en väg om man inte redan har det, men inte lätt att hitta och kanske ännu svårare att behålla och det löser inte allt och alla vill inte ha en partner. Om man redan har en partner kan det nog vara till hjälp, men det kan samtidigt vara tufft då den ene hamnat utanför systemet, tror jag. Särskilt när mötesplatser saknas.

När man som jag har Aspergers syndrom är det ofta ännu svårare att skapa kontakter. Själv tycker jag det är jättesvårt. Kallprat fungerar sällan för mig och det är just så många människor lär känna varandra. Högkänslighet kan också försvåra det. Somliga hävdar att det inte finns. Hursomhelst, när man upplever högkänslighet som jag gör, innebär det främst att man tar in alla intryck från omgivningen – man saknar filter. Så kan det vara även när man har Aspergers syndrom. Dessutom bearbetar man informationen i samtal mer på djupet, så man blir väldigt trött. För min del innebär det att jag måste balansera noga vilka sociala sammanhang jag deltar i och hur mycket. Ibland behöver jag avstå fast jag inte vill.

I vissa grupper bjuder ledare och deltagare till. I andra grupper gör de inte det och man är ensam i en grupp, vilket är det värsta scenariot, upplever jag. Det kan vara svårt att komma in i en etablerad grupp. Den erfarenheten har jag gjort. Men det finns guldkorn. Jag har lyckats hitta några grupper där jag trivs och känner värme och får förståelse. Det betyder oerhört mycket. Det tråkiga är att grupper ibland upphör efter några år eftersom de drivs som projekt. Som väl är går det att hitta nya. Det kan ta lite tid, men efter ett tag brukar det lossna.

Träning är bra och fungerar för de flesta, anser jag. Då kan man vara i en social kontext utan att behöva prata med någon annan. Promenadgrupper finns, men i vissa är det tyvärr svårt att komma in i gemenskapen. Det beror mycket på ledaren och på deltagarna om de släpper in en eller inte. Husdjur kan vara bra, men fungerar inte för alla. Kanske kan man vara hund/kattvakt ibland.

Jag hoppas att krisen vi är mitt uppe i kan bli en ögonöppnare som bidrar till något gott som till exempel fler mötesplatser för människor i alla åldrar.

/Caroline Nilsson


Tufft att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden med diagnos

Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.

Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.

Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.

Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.

Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.

Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.

Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.

Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.

Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.

Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.

Ta hand om er!

/Caroline Nilsson


Alla känslor måste få finnas

En sak jag ofta tänker på är det här med känslor. Vissa känslor accepteras lättare än andra i vårt samhälle. Visst är det så att det ofta är lättare att bemöta vissa känslor, främst glada känslor, men bara för att en känsla är jobbig ska den inte tryckas undan, tycker jag. Gör man det blir det till sist som en tryckkokare inombords och risken är stor att det till slut exploderar och då mår man kanske sämre än om man vågat lyssna på sin känsla från början.

Naturligtvis ska man försöka att inte överreagera och det är inte okej att skälla ut folk, men den risken lär minska om alla tillåter sig att känna alla sina känslor och pratar om dem. Det är inte fel att söka professionell hjälp heller och/eller stöd hos någon man känner om man tycker det är svårt att reda ut virrvarret av tankar och känslor, oavsett vilka tankar och känslor det är.

Jag tycker det är konstigt att det än idag i samhället verkar svårt att acceptera vissa känslor och många vågar exempelvis inte gråta öppet. Jag tror att det är ännu viktigare att våga visa känslor i den kristid vi befinner oss i just nu. Möjligtvis har det också blivit lite lättare att ”mötas” och prata, även om svåra känslor under coronakrisen, jag hoppas det i alla fall.

En sak jag lärt mig är att man kan ge uttryck för känslor genom skapande. Jag deltar i en känsloklubb ungefär en gång i veckan. Där pratar vi om och skapar utifrån känslor. Vi skapar främst utifrån jobbiga känslor som oro, ångest och sorg, eftersom det oftast är de känslorna som får minst utrymme i vardagen, inte är lika tillåtna och inte sällan svårare att uttrycka. Men alla känslor är alltid tillåtna på känsloklubben. Skapandet är en hjälp när orden inte räcker till eller ett komplement till orden.

Vi har målat graffiti, gjort pärlplattor och collage, bakat, med mera. Någon har skapat musik. Själv har jag bland annat skapat ångest i garn, så som jag tycker att min ångest ser ut.

Till sist vill jag slå ett slag för KÄNSLOGALAN som går av stapeln på Palladium i Malmö den 24/11 2020. Det kommer bli känslosamt & fantastiskt! Kika gärna in på kanslogalans hemsida. Förhoppningsvis sätter inte Coronaviruset stopp för det.

Ta hand om dig & simma lugnt i känslohavet!

/Caroline Nilsson


Våren är på väg trots allt

Just nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen.  I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.

Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.

Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.

Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden.  Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.

I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.

Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.

Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.

Ta hand om er & varandra!

/Caroline Nilsson


Mitt allra första blogginlägg

På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.

Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.

Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.

Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.

Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.

Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.

/Caroline Nilsson