Jag vill bryta tabun om ensamhet

Denna gång lyfter jag ett ämne som jag dels tycker är väldigt viktigt, speciellt i dessa tider, dels har egen erfarenhet av. Ensamhet.

Många, säkert fler än man tror, är ensamma. Tyvärr upplevs det ofta som skamligt att erkänna att man är ensam.

I Coronatider vågar nog fler nämna att de är ensamma då det blir mer naturligt och pratas mer öppet om det i samhället. Det är fint att det kommer så många olika bra initiativ när mycket blir inställt. Samtidigt känner nog många sig ensamma ändå, särskilt de som sitter i karantän av olika anledningar. Viktigt att komma ihåg är att ensamhet fanns i stor utsträckning redan innan Corona bröt ut, särskilt bland dem som, liksom jag, hamnat utanför systemet redan tidigare av någon anledning till exempel sjukskrivna, arbetslösa, pensionärer, men det pratades för lite om det.

Ensamhet som inte är självvald kan vara något av det värsta man kan uppleva. Det kan bidra till olika sjukdomar, till exempel ångest, särskilt under högtider. Vi är flockdjur.

Det är skillnad på vald och ofrivillig ensamhet. Ibland vill och behöver man vara ensam. Vissa mer, andra mindre. Jag behöver en stor dos ensamhet, då laddar jag batterierna, men inte alltid för då mår jag psykiskt dåligt.

Tyvärr är det ont om mötesplatser för dem över 25 och upp till pensionen. Det finns några mötesplatser som fokuserar på psykisk ohälsa och de är oerhört värdefulla, men vill man inte prata psykisk ohälsa är det tunt. Många församlingar satsar alldeles för lite på detta och vissa kommuner har nästan enbart mötesplatser för pensionärer. De glömmer åldersgruppen på mitten och har många aktiviteter för barn, ungdomar och äldre, vilket är jättebra, men det behöver finnas något för alla.

Om inte mötesplatser fungerar är det ännu svårare. Att hitta vänner i vuxen ålder är jättesvårt. Det vet jag av egen erfarenhet. Många lägger inte ner tid på att bygga en ny vänskap. En partner är en väg om man inte redan har det, men inte lätt att hitta och kanske ännu svårare att behålla och det löser inte allt och alla vill inte ha en partner. Om man redan har en partner kan det nog vara till hjälp, men det kan samtidigt vara tufft då den ene hamnat utanför systemet, tror jag. Särskilt när mötesplatser saknas.

När man som jag har Aspergers syndrom är det ofta ännu svårare att skapa kontakter. Själv tycker jag det är jättesvårt. Kallprat fungerar sällan för mig och det är just så många människor lär känna varandra. Högkänslighet kan också försvåra det. Somliga hävdar att det inte finns. Hursomhelst, när man upplever högkänslighet som jag gör, innebär det främst att man tar in alla intryck från omgivningen – man saknar filter. Så kan det vara även när man har Aspergers syndrom. Dessutom bearbetar man informationen i samtal mer på djupet, så man blir väldigt trött. För min del innebär det att jag måste balansera noga vilka sociala sammanhang jag deltar i och hur mycket. Ibland behöver jag avstå fast jag inte vill.

I vissa grupper bjuder ledare och deltagare till. I andra grupper gör de inte det och man är ensam i en grupp, vilket är det värsta scenariot, upplever jag. Det kan vara svårt att komma in i en etablerad grupp. Den erfarenheten har jag gjort. Men det finns guldkorn. Jag har lyckats hitta några grupper där jag trivs och känner värme och får förståelse. Det betyder oerhört mycket. Det tråkiga är att grupper ibland upphör efter några år eftersom de drivs som projekt. Som väl är går det att hitta nya. Det kan ta lite tid, men efter ett tag brukar det lossna.

Träning är bra och fungerar för de flesta, anser jag. Då kan man vara i en social kontext utan att behöva prata med någon annan. Promenadgrupper finns, men i vissa är det tyvärr svårt att komma in i gemenskapen. Det beror mycket på ledaren och på deltagarna om de släpper in en eller inte. Husdjur kan vara bra, men fungerar inte för alla. Kanske kan man vara hund/kattvakt ibland.

Jag hoppas att krisen vi är mitt uppe i kan bli en ögonöppnare som bidrar till något gott som till exempel fler mötesplatser för människor i alla åldrar.

/Caroline Nilsson


Tufft att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden med diagnos

Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.

Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.

Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.

Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.

Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.

Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.

Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.

Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.

Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.

Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.

Ta hand om er!

/Caroline Nilsson


Alla känslor måste få finnas

En sak jag ofta tänker på är det här med känslor. Vissa känslor accepteras lättare än andra i vårt samhälle. Visst är det så att det ofta är lättare att bemöta vissa känslor, främst glada känslor, men bara för att en känsla är jobbig ska den inte tryckas undan, tycker jag. Gör man det blir det till sist som en tryckkokare inombords och risken är stor att det till slut exploderar och då mår man kanske sämre än om man vågat lyssna på sin känsla från början.

Naturligtvis ska man försöka att inte överreagera och det är inte okej att skälla ut folk, men den risken lär minska om alla tillåter sig att känna alla sina känslor och pratar om dem. Det är inte fel att söka professionell hjälp heller och/eller stöd hos någon man känner om man tycker det är svårt att reda ut virrvarret av tankar och känslor, oavsett vilka tankar och känslor det är.

Jag tycker det är konstigt att det än idag i samhället verkar svårt att acceptera vissa känslor och många vågar exempelvis inte gråta öppet. Jag tror att det är ännu viktigare att våga visa känslor i den kristid vi befinner oss i just nu. Möjligtvis har det också blivit lite lättare att ”mötas” och prata, även om svåra känslor under coronakrisen, jag hoppas det i alla fall.

En sak jag lärt mig är att man kan ge uttryck för känslor genom skapande. Jag deltar i en känsloklubb ungefär en gång i veckan. Där pratar vi om och skapar utifrån känslor. Vi skapar främst utifrån jobbiga känslor som oro, ångest och sorg, eftersom det oftast är de känslorna som får minst utrymme i vardagen, inte är lika tillåtna och inte sällan svårare att uttrycka. Men alla känslor är alltid tillåtna på känsloklubben. Skapandet är en hjälp när orden inte räcker till eller ett komplement till orden.

Vi har målat graffiti, gjort pärlplattor och collage, bakat, med mera. Någon har skapat musik. Själv har jag bland annat skapat ångest i garn, så som jag tycker att min ångest ser ut.

Till sist vill jag slå ett slag för KÄNSLOGALAN som går av stapeln på Palladium i Malmö den 24/11 2020. Det kommer bli känslosamt & fantastiskt! Kika gärna in på kanslogalans hemsida. Förhoppningsvis sätter inte Coronaviruset stopp för det.

Ta hand om dig & simma lugnt i känslohavet!

/Caroline Nilsson


Våren är på väg trots allt

Just nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen.  I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.

Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.

Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.

Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden.  Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.

I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.

Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.

Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.

Ta hand om er & varandra!

/Caroline Nilsson


Mitt allra första blogginlägg

På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.

Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.

Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.

Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.

Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.

Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.

/Caroline Nilsson