World Mental Health Day 10 oktober 2016

JimmieTrevett-leende-beskurenVärldsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.

Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.

Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.

Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.

Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.

Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.

RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.

Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Till politikerna i Västernorrland!

Anne-SofieHur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?

Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.

Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.

Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.

/Anne-Sofie Höij