Corona och psykisk ohälsa
Publicerat: juni 7, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Depression, fattigdom, Jonas Andersson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, självmord Lämna en kommentar
Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.
Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.
Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.
Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.
Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.
Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.
Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.
Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.
Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Psykiatrireformen fyller 25 år
Publicerat: januari 26, 2020 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Boende, Frivillig vård, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH, socialpsykiatri, Terapi Lämna en kommentar
När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre. Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.
RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.
Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.
Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.
Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.
Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
En kamp för livet i cirkelns ytterkant
Publicerat: september 12, 2019 Sparat under: fattigdom, Paulina Tarabczynska, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, svaghet, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar
Jag har många gånger funderat på när jag pratar med folk och deltar i olika debatter om jag verkligen är så negativ och bitter som många säger. Stämmer det att jag bara fokuserar på det som är dåligt i vårt samhälle och glömmer bort allt det positiva och bra som faktiskt sker? Är jag en sån där Party Pooper som lever för att gnälla om allt? Jag blir ofta kontrad med att allt inte är skit, utan mycket blir bättre. Jag vet att mycket bli bra, jag ser och läser om politiska åtgärder som faktiskt förändrar Sverige till det bättre. Men löften om förändring för dem som har det svårast och är utsatta förblir oftast löften och fina ord inför val. Varför är det så svårt för mig att inkludera allt det positiva?
Idag satte jag mig på sängkanten och utbrast i gråt. Allting föll på plats för mig. Jag hade just pratat med min syster som är rädd för sin framtid. Försäkringskassan frågar när hon kan jobba. Faktum är att jag kanske är mer rädd för hennes framtid än hon är. Jag hade just sett dokumentären om Marika Sellgren i Uppdrag Granskning och den väckte så mycket känslor i mig. Där och då i samtalet med min syster träffades jag av en tanke jag länge jagat. Några ord, en bild i mitt huvud som jag försökt förstå. Varför ser jag inte allt det positiva på samma sätt som människor jag diskuterar med, varför fastnar inte de positiva förändringarna som Sverige faktiskt går igenom i mitt huvud? Svaret kom som en blixt i form av en bild. Och med svaret kom tårarna.
Att jag inte förstod vad människorna jag debatterade med pratade om, beror på att jag aldrig fått se den delen av Sverige. Den bra och glada delen är något jag enbart hört människor påpeka, tidningar och nyheter prata om. Min verklighet ser faktiskt inte ut så där. Min verklighet är att kriga för min trygghet och rätt att existera. Kriga med myndigheter, bestrida avslag, konfrontera diskriminering i vården, ja ni förstår – kriga om allt. En annan fråga jag ofta lämnades med var varför det är så svårt för mig att nå ut till folk. Varför har just människorna jag försöker nå så otroligt svårt att förstå vad det är jag pratar om? Det var där och då bilden av Sverige som en ring formades i mitt huvud och det var här alla bitarna föll på plats.
Föreställ dig Sverige och välfärden som en rund ring (cirkel). Här bor vi alla utspridda lite överallt. Vi som är mest utsatta i samhället representerar den absolut yttersta kanten av ringen. Vi står där hand i hand och försöker desperat hålla oss kvar medan ringen snurrar. Den snurrar så otroligt snabbt här längst ut på kanten. Många av oss släpper taget och faller till följd av g-kraften (accelerationskraften). Många av oss håller fast så hårt vi kan, vissa orkar inte hålla mer och släpper. Vi kämpar för livet. Men faktum är att många av oss betalar med sina liv när orken att kämpa lämnar våra kroppar. Vilka är vi? Vi är de som är psykiskt sjuka, vi som är gamla, vi som är sjuka, vi som kom hit för att skapa ett bättre liv utan krig och förföljelse, vi som är hbtq plus. Det är vi som står här på kanten och betalar med våra liv för att mitten av ringen bekymmerslöst ska få existera. Vi håller så hårt vi kan, där i utkanten. Våra kroppar skyddar mitten av ringen. Jag väljer att kalla mitten av ringen för medelklassen. Och ju närmare ringens mitt du kommer desto rikare och mer privilegierad medborgare av samhället är du. Det är på bekostnad av oss som välfärden fortsätter att existera, snurra. Ju närmare mitten av ringen desto mindre upplever de att denna cirkel faktiskt snurrar. Det gör det svårare att relatera till hur snabbt saker går åt helvete samt hur olika verkligheten kan se ut för oss beroende på var i ringen vi befinner oss. Men här ute på kanten snurrar det så fort att många av oss trillar över kanten. Vi ser allt här i ytterkanten, vi blickar in och drömmer oss bort till ett liv närmare mitten. Ytterkanten ser först och känner först av att ringer håller på att gå sönder, vi märker hur den börjar snurra snabbare. Vi skriker och ber om hjälp men ingen lyssnar. Hur kan de? Deras verklighet snurrar inte ens i närheten lika fort. Men här ute krävs det otroligt lite för att folk skall börja trilla över kanten.
Jag är trött på att leva i ett samhälle där vi måste betala priset för att medelklassen ska finnas och existera. Det är alltid oss samhället gör besparingar på först. Det är vi som får mindre bistånd, det är vi som får allt mindre sjukpenning. Det är vi som nekas asyl, det är vi som får avslag för att komma till äldreboenden. Mittersta delen av ringen tittar på oss med förakt. Men hur kan de se på oss på något annat sätt? Hur kan de relatera? För dem snurrar inte ringen lika fort. Vi har skämt bort mitten genom att envist vägra släppa taget om varandras händer. Vi kanske borde släppa och se hur alla faller. Men vi fortsätter att kämpa och klamrar oss fast i varandra för denna lek är på liv eller död! Det heter besparingar, allt handlar om pengar, siffror går alltid före värdet av ett liv. Här i den yttersta delen av kanten finns det inte mycket kvar att spara. Jag har fått nog nu, jag vägrar! Jag är en värdig människa och en medborgare av detta samhälle! Jag har levt hela mitt liv i ytterkanten av ringen, jag är van vid att kämpa och kriga. Men jag har många gånger funderat på om det är värt att fortsätta hålla fast så hårt när alla ändå vill se en falla. Och kom inte nu och säg att ni inte vill se oss falla! Ord har ingen betydelse här, era handlingar talar mycket högre än alla de fantastiska löften och ord av välvilja. Politiken är omöjlig att missuppfatta. Våra liv känner de förändringar ni så fint tar avstånd från i alla debatter på tv. Mitt liv är ditt liv.
Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag kikat in i mitten av ringen fylld av hat och bitterhet, fylld av avund och drömmar. Drömmar om att någon gång få åtminstone för en stund vandra fri där allt snurrar långsammare. Jag har hoppats att någon skulle se hur hårt vi som står här ute kämpar för att resten av ringen ska leva ett tryggt liv. Men jag kostar pengar, jag är politik, jag är inte välkommen och definitivt inte lika värdig! Min existens gör folk obekväma, ambivalenta och förvirrade. Ingen kan väl ha det så i ett välfärdssamhälle. Inte kan saker vara så hemska?
Jag har sneglat in i mitten av ringen hela mitt liv, jag har förundrats över medelklassens privilegier och förmåga att apatiskt titta på och tro att allt kommer ordna sig till slut. Politiker går inte in på forum på Facebook och läser de kommentarer vi lämnar, om ni verkligen bryr er behövs en dialog med politiker. Idag förstår jag varför det är så svårt att nå människor i en diskussion. De kan ju inte relatera, hur skulle de kunna? Ju närmare mitten desto mindre snurrar ringen, desto finare ser livet ut. De märker inte effekterna av politiska beslut på samma sätt. Allt i samhället är inte skit, det kan jag hålla med om. Men trots att mycket har blivit bättre så måste ni förstå att här i ytterkanten av vårt samhälle och i ytterkanten av ringen har saker inte blivit bättre. Här finns ingen plats för besparingar. Vi håller fast så hårt vi redan kan. Ni i mitten förstår inte på grund av alla privilegier som innersta sidan av ringen har. Jag har kämpat hela mitt liv för att bevisa min värdighet och möjlighet att bidra till samhället. Jag har blivit förlöjligad, trampad på, jag har gått sönder om och om igen. Jag kan stånga mig blodig men saker blir bara värre. Dit jag vände mig för medmänsklighet, där har jag fått kalla handen. Vi har fått kämpa och vi kämpar varenda dag för att behålla vår värdighet som människor. Vart vi än vänder oss skriker alla att vi kostar pengar.
Så det jag gör nu är att jag tittar en sista gång in i mitten av ringen och vädjar och ber att ni orkar ta striden för oss som är på ytterkanten och redan kämpar för våra liv. Vi är också människor, vi har så mycket att bidra med om ni bara ger oss chansen och förutsättningarna att orka. Idag går all tid och ork till att kämpa för de grundläggande rättigheter som myndigheterna nekar oss. Vi behöver stöd nu mer än någonsin förut, för en sak är solklar! När vi har fallit från kanten av ringen, när våra kroppar som skyddar er och uppehåller illusionen av trygghet ni lever i kommer ringen att fortsätta att gå sönder.
Vi bär hela strukturen för eran illusion av välfärdssamhälle. Och när vi fallit över kanten är det eran tur. Tänk på det nästa gång du tittar på en människa som ligger nere på marken och tänker ”det är ju ledsamt och allt, men det berör inte mig”.
/Paulina Tarabczynska
Sommar med komplex PTSD
Publicerat: augusti 18, 2019 Sparat under: Återhämtning, Övergrepp, Bemötande, Depression, Diagnos, ensamhet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Ulrika Westerberg, Våld, Vård Lämna en kommentar
Ljuset flödar utomhus från tidig morgon till sen kväll under sommaren och med det blir livet bättre socialt, bidrar till utomhusaktiviteter och mer energi. För mig är det den enda tiden som känns meningsfull för så fort mörkret infinner sig isolerar jag mig hemma, ensam.
Med komplex traumatisering (Complex Post Traumatic Stress Disorder) som resultat av en dysfunktionell uppväxt, sexuellt våld och kunskapsbristen om hur det påverkar hälsan senare i livet när den inte bearbetas har resultatet blivit att nervsystemet sänder signaler om fara 24-7. Trots alla verktyg jag har och förmågan att förstå reaktioner som ett resultat av mitt förflutna har den starka och långvariga stressen försatt mig i ständigt ”flight/fight/freeze”-tillstånd.
Det är bara med kombinationen att vara utomhus i naturen och i rörelse med tryggt sällskap som jag får återhämtning. Tacksam är jag för att jag äntligen hittat det som stärker mig istället för att öka stressen. Att få vara intill en strand i tystnad, få återkomma till samma plats, simma i öppet vatten, cykla en kort tur över ett öppet fält, yoga på en brygga eller vandra med många pauser är min smala lycka.
Hjälpen från den offentliga vården är usel. Det tog år innan jag själv insåg hur jag mådde och kunde förmedla hur jag reagerar i olika miljöer. Jag kan inte ens minnas att en läkare frågat mig om det förekommit sexuellt våld i mitt liv och hur effekterna av det förstärkts av en uppväxt där det blev en fördel att inte ha kontakt med känslolivet för att överleva mentalt. När jag väl insett vad jag behöver finns inte hjälpen och kompetensen saknas. Diagnosen CPTSD blir officiell i Sverige först tidigast sent i år eller nästa år efter påtryckningar från FN:s världshälsoorganisation WHO.
På grund av skammen och skulden för att jag varit utsatt för både våldtäkt och flera sexuella övergrepp av kollegor på arbetsplatser, blottare och tafsare har jag inte berättat allt för någon – men om någon hade gett mig ett formulär eller vågat ställa flera frågor till exempel som standardfrågor på en vårdcentral hade mina besvär blivit synliga. Jag har inte heller förstått hur mycket det påverkat mig förrän jag läste på och sökte svar då jag inte blev frisk från nästintill livslång depression, utmattning och felaktig diagnos i borderline (emotionell instabil personlighetsstörning).
Det finns mycket forskning kring dessa besvär men i Sverige saknas kompetensen och effektiva metoder. Dessutom förnekar den offentliga vårdens beslutsfattare i politiker att kompetensen redan finns som gör det besvärligt. Stockholms läns landsting har till exempel sagt upp avtalet med Kris- och Traumacenter, som numera bara erbjuder behandling för personer som får den betald via företag eller försäkringsbolag, och den enda enhet där det finns specialister; WONSA (World Of No Sexual Abuse), är privat. Specialistkliniken som drivs med den till synes oförtröttliga verksamhetschefen Gita Rajan har ändå gett mig hopp om att det finns metoder som just kommit till landet och bedrivs av få som ”Neurofeedback” och ”Somatic Experiencing”.
Det är nämligen så, att när nervsystemet låst sig i ständigt försvar (hyper arousal) spelar det ingen roll hur förnuftig en individ är och hur mycket hen gör. Det enda jag har att göra är att minimera triggers eller situationer när stressen ökar, som att inte titta på våld, nyheter där våld kan ingå, undvika mörka platser, platser med mycket folk, tal om övergrepp eller att ha dysfunktionella kontakter som inte förstår eller har förmågan att stötta. Tyvärr är de flesta i vården inte traumainformerade så bara att få en injektion kan vara en trigger då personalen tar på mig utan att först göra mig uppmärksam på att hen som exempel behöver ta tag i mina fotleder för att justera min liggställning före injicering.
Utan internet hade jag kanske inte levt för jag trodde den offentliga vården visste bäst och när den visade sig till och med förvärra mitt tillstånd så letade jag efter svar i hundratals timmar. En läkare som lyft hur mycket trauma påverkar en individs hälsa och har fått mycket mediauppmärksamhet är Nadine Burke Harris om hur barndomstrauma och hälsan i vuxenlivet. Precis som Nadine har psykiatrikern Bessel van der Kolk och Peter Levine oförtröttligt under decennier bidragit till att lyfta allvaret med obehandlad trauma för både samhälle och individ. I den omtalade nyzeeländska longitudinella dunedinstudien finns alla bevis för vad som händer med individers hälsa med tuff uppväxt ekonomiskt och mentalt utan behandling – som sannolikt resulterar i en mängd sjukdomar och inte enbart mentala problem utan också hjärt- och kärlbesvär, stroke, diabetes för att nämna några.
Trauma är inte enbart av sexuell eller psykologisk natur utan även fysisk trauma påverkar hälsan när de kombineras eller upprepas. Detta har äntligen börjat komma till allmänhetens kännedom. Stockholmspolitikernas landstingsrepresentanter däremot verkar efterblivna, alltför stressade för att sätta sig in i frågan eller kanske bara dåligt informerade och prioriterar fel. Jag hoppas situationen är bättre på någon annan plats i landet för drabbade.
/Ulrika Westerberg
Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!
Publicerat: november 2, 2018 Sparat under: Återhämtning, Bältesläggning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Forskning, Jimmie Trevett, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tvångsvård, Vård, Vårdplatser 1 kommentar
Under flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.
Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.
Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.
Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.
Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.
Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.
Vad väntar politikerna på?
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål
Publicerat: februari 23, 2018 Sparat under: Diskriminering, Jimmie Trevett, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Vårdplatser Lämna en kommentar
RSMH har under en rad av år drivit på för kraftigt utökade resurser till psykiatrin och för att förebygga psykisk ohälsa. I ett kongressutlåtande från 2015 sa vi i RSMH att ”Hälften är inte nog – vi kräver ökade resurser till personer med psykisk ohälsa”. Bakgrunden var den så kallade Miltonutredningen, som kom år 2006 och där utredaren Anders Milton kommit fram till att det behövdes tillskott till psykiatrin på 1,7 miljarder årligen för att komma tillrätta med bristerna. I verkligheten hade satsningarna blivit ungefär hälften så stora.
Den sista tiden har vi ändå börjat se vissa resultat av den opinionsbildning RSMH bedrivit och de krav vi har ställt. I en överenskommelse för psykisk hälsa mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, satsar staten sammanlagt 1,4 miljarder kronor för 2018. Detta är en utökning med 529 miljoner kronor jämfört med året innan, och ett mycket välkommet tillskott till psykiatrin och arbetet för psykisk hälsa. Delar av stimulansmedlen är särskilt avsatta med tanke på att stärka tillgängligheten i primärvården och för att stötta barn och unga med psykisk ohälsa. Dessutom har regeringen lovat ytterligare pengar för att motverka psykisk ohälsa, vilket innebär att slutsumman för i år landar på 1,7 miljarder kronor. År 2019 har de lovat 2,2 miljarder, och år 2020 cirka 2 miljarder, vilket går att läsa om i senaste Revansch, sidan 5.
Om regeringen fortsätter i samma takt även framöver är det alltså mer pengar än vad någon regering tidigare satsat efter psykiatrireformens genomförande.
Detta är mycket välkommet. Men det är också oerhört viktigt att det görs tydliga uppföljningar av hur tillskotten till psykiatrin används i kommuner och landsting. Vi har tidigare sett exempel på när särskilda stimulansmedel försvunnit i stora svarta hål snarare än att användas till de specifika syften de avsatts för. Det är därför fullt rimligt att regeringen ställer höga krav på kommuner och landsting, som tar del av stimulansmedlen till psykiatrin, att presentera motprestationer och tydligt redovisa hur pengarna används. De särskilda medel som nu avsatts för 2018 ska användas för att stimulera utvecklingen inom psykiatrin samt för att förebygga psykisk ohälsa, inget annat.
Den markanta underfinansiering av psykiatrin beror framför allt på ett stigma kring psykisk ohälsa och att detta spiller över på de politiska besluten. Att vi ogärna talar om det här bidrar till att en väldigt stor grupp människor, äldre såväl om yngre, och många människor med lite svårare psykisk ohälsa inte får den hjälp och det stöd som de behöver och som de har rätt till.
Att satsningarna på psykisk hälsa fortfarande behöver utökas hänger samman med flera saker:
1, Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt i hela samhället så är psykiatrin fortfarande underfinansierad, trots de markanta ökningarna av resurser.
2, Det behövs kraftfulla satsningar på att förebygga psykisk ohälsa bland unga. Det visar inte minst undersökningar gjorda med unga, som i långt högre grad än tidigare berättar om upplevd psykisk ohälsa.
3, Det behövs mer pengar till forskning om psykisk ohälsa, inom ett brett område som spänner över insatser i både kommuner och landsting, olika behandlingar och terapeutiska metoder.
Syftet med överenskommelsen med SKL är att alla berörda aktörer ska ta ansvar för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa. Målet är att ”befolkningen ska erbjudas behovsanpassade och effektiva insatser av god kvalitet, såväl vad gäller förebyggande och främjande insatser, som medicinsk behandling och sociala insatser.”
Vi inom RSMH fortsätter att påverka för att detta ska bli en verklighet för alla med psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
World Mental Health Day 10 oktober 2016
Publicerat: oktober 10, 2016 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin Lämna en kommentar
Världsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.
Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.
Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.
Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.
Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.
Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.
Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.
Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.
I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.
RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.
Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här
Till politikerna i Västernorrland!
Publicerat: juni 3, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Diskriminering, Kvalitet, PRIO, Resurser inom psykiatrin, Västernorrland | Tags: psykisk ohälsa 2 kommentarer
Hur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?
Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.
Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.
Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.
/Anne-Sofie Höij
