Nu ser jag framåt 

Marina Sångängel har tidigare skrivit om hur hon har börjat på folkhögskola, läs de förra inläggen här och här. Nu har hon bestämt sig för att hoppa av och förklarar här sitt beslut. 

Att leva med tung ryggsäck innebär att tunga beslut ibland gör ondare för omgivningen eftersom de ju inte är vana vid känslan.  

Nu när jag insett att det inte funkar i skolan på grund av mitt mående och all stress jag utsätts för känns det som en lättnad att ta beslutet att inte kämpa mer för något jag inte har förutsättningar att lyckas med. Det var värre för skolpersonal som ju ser hur jag kämpar och hur dåligt jag mår.  

Det var ändå fint med tanke på att det ändå var en slags kvitto på att jag inte klarar skolan för de ansträngde sig verkligen för att det skulle lyckas, till och med anställt en resurs särskilt för mig. 

Jag känner att jag ändå fick lära mig massor om att höra till och bli accepterad för den jag är.  

Det blev kramar och en massa lycka till.  

Nu ser jag framåt och ser att jag fått så mycket så nu måste jag låta detta landa i mig medan jag är rädd om mig själv och inte utsätter mig för mer skada. Jag kan inte hantera stress. Det får vara nog nu! 

//Marina Sångängel 


Inget mellanting – rapport från en läkeprocess

Marina Sångängel porträtt

Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.  

Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne. 

Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.  

Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls. 

Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.  

Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.  

När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig. 

I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack! 

En läkeprocess har inletts! 

/Marina Sångängel


Äntligen kan jag känna att jag hör till

Marina Sångängel porträtt

Bara två veckor kvar till skolstart och det är den bästa skolstarten i hela livet! 

Jag börjar den 24 augusti men den 13 augusti börjar min assistent My. Jag har inte träffat henne ännu men hon har tagit tjänstledigt ett år för att vara med på mitt äventyr i folkhögskolemiljö! 

Det underbaraste är att det inte är något annat än mitt BEHOV som styr, alltså inget socbeslut eller läkarintyg! 

Skolan ligger cirka 300 meter hemifrån och miljön är fantastisk för mig som har så mycket jobbigt med allt möjligt. Just nu går jag ner dit och äter lunch och jag bara insuper med alla sinnen den miljö som ska bli min vardag alldeles snart! 

Fler och fler känner igen mig och nu när jag fått klart med My och antagningsbeskedet kommit hälsar de mig välkommen! 

En så  fantastisk mångfald jag kommer att få vara en del av när jag börjar på Hemse Folkhögskola. 

Jag har verkligen förtjänat detta som jag har kämpat. Äntligen kan jag känna att jag hör till. 

Jag kommer ju att få många fler verktyg att jobba med nu! 

//Marina Sångängel 


Varför är det synd om mig?

Detta är Marina Sångängels första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till bokstaven S).

Marina Sångängel porträtt

Hej på er! Jag är ny på bloggen men ser fram emot att skriva och berätta hur det är att leva med en bunke diagnoser. 

Många har åsikter om sådant de egentligen inte vet något om. 

De flesta anser att man till varje pris ska bo i helt egen lägenhet där man blir ensam och otrygg. För mig har detta aldrig funnits i min begreppsvärld.  

Givetvis finns det skitdåliga boenden, och jag skulle tro att mitt nuvarande boende är unikt men man behöver inte automatiskt utgå ifrån att inget boende håller måttet. 

Vägen till mitt nuvarande boende var nära att ta slut eftersom jag hann bli väldigt sjuk innan platsen erbjöds mig. Jag förstod själv inte vilket omfattande vårdbehov jag hade men oroade läkare förstod till slut. 

Hemma hos mig har vi personal dygnet runt men med sovande vak 22–06. Miljön är underbar och lugn och ro har vi massor av. Vi grannar är mer än bara grannar, vi peppar varandra och vår gemenskap är så stark för våra funktionsvariationer är mycket varierande men vi visar hänsyn och empati för varandra. Jag har lärt mig massor! 
 

Om det är prat om att ni kan få plats på boende så kolla på alternativen först. Ni kanske tror att ni aldrig mer kommer att ha ett självständigt liv men hur självständigt är ett liv som till viss del är på psykiatrin. Jag vet av erfarenhet att om man accepterar att man kanske har ett stort vårdbehov får man chans till trygghet som man aldrig känt.  
 

När man bor på boende kan man ha ett värdigt och fantastiskt liv och det kan ju inte kallas att det är synd om mig i det läget eller hur? 

Nu kommer en dikt som jag har skrivit: 

Testa att gå en bit i mina skor 

Då kanske du får nya insikter och vidgade vyer 

Mitt liv är annorlunda 

Men inte mindre värt 

Hindren är fler för mig 

Och jag måste vara expert på att bemästra 

Vartenda hinder som dyker upp 

Om du kommer med lösningar 

Och serverar dem åt mig 

Är det lösningar för dig 

Men för min autisthjärna blir det bara  

Ett hinder till 

Förutom de jag redan har 

Ibland behöver jag tid 

Tid att hitta lösningar 

Tid att hitta mig själv 

Så ser mitt liv ut och för mig är det ok 

Du tycker kanske att jag vill ha hjälp  

Och kanske tycker synd om mig 

Men utan ditt kritiska sätt att se på mig 

Skulle mitt liv bli mycket enklare 

När jag behöver hjälp ber jag om det 

Kram Marina Sångängel 


Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg 


Resor mellan olika psykiatriavdelningar

Hejsan alla bloggläsare!

Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.

Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.

Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.

Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.

Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?

Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.

Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man   nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.

Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.

Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.

Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.

 / Jonas Andersson


Jämlik hälsa ska bli en valfråga

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfoto

Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.

Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.

Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag

Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.

Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.

Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.

Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.

I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.

/Jimmie Trevett


Återhämtning är A och O

Jag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.

Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.

Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.

Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt. 

Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.

/Jimmie Trevett


Vi blir trötta och försoffade i slutenvården

Idag tänkte jag att ta upp ämnet aktivering inom slutenvården som jag anser inte fungera så bra som man kan önska sig. Det blir ofta att man sitter. Sitter på sitt rum eller sitter där ute på avdelningen bara.

Av egen erfarenhet så tror jag att jag hade rökt mindre och sovit bättre om det hade funnits någon meningsfull aktivering när man är inlagd.

En annan väldigt viktig sak är att jag tror att man inte behövt all den medicin som man behöver idag. Då tänker jag främst på lugnande och sömnmedicin. Plus att man hade kommit lättare igång igen när man kommer hem – för då hade man inte varit så trött som man är nu efter slutenvård.

Det skulle ställas krav på slutenvården att ha minst ett fungerande aktiveringsrum på alla avdelningar. Där man kan skapa olika saker, men även använda olika träningsmaskiner. Man behöver hålla sin somatiska hälsa igång med till exempel motionscykel eller gångband eller något i den stilen.

Vad bra det vore om en personal arbetar enbart med det, och vad som ska ingå är det egentligen bara fantasin som sätter stopp för.

Man blir bara försoffad under tiden som man är inlagd tyvärr. Sedan får man självklart utgå från varje individ och anpassa efter hur mycket man orkar per dag. Man kan börja i liten skala och sedan ha mer och mer av aktiviteterna efter vad tiden går. Det är något man kunde bestämma i samråd med sin kontaktperson.

Jag får väldigt ofta höra av brukarna som är inlagda att de saknar någon aktivitet. Alla håller också med om att de hade behövt mindre mediciner.

Skulle inte det här vara något att satsa på? Jag kan enbart se positiva konsekvenser av att man har möjlighet till aktivitet på alla avdelningar. På så sätt kan man få ut mycket av sitt eget mående i olika skapande modeller. Jag hade gärna haft något som jag kunde fått ut min ångest med och slippa lugnande mediciner.

Tiden man är inlagd måste bli mer meningsfull. Inte som det är nu att man bara sitter och gör ingenting eller bara kollar på teven. Vem mår bra av det i längden? Inte jag i alla fall, det kan jag säga. Det är precis som man slutar leva och tänka friska tankar när man är inne. Under vistelsen på sluten avdelning har man för mycket tid att leva sig in i sitt dåliga mående, det känner jag och många andra.

Vad anser ni själva om detta ämne?
/ Jonas Andersson


Livet händer – och jag är för alltid förföljd

Jag har valt att skriva lite om PTSD den här gången. Posttraumatiskt stressyndrom.  Jag har själv diagnosen komplex PTSD. När psykologen berättade om den här diagnosen för mej så föll många bitar på plats i mitt inre. Jag kunde förstå många av mina reaktioner och olika beteenden som jag kallat för ”knäppa” eller gjort mycket för att dölja tidigare.

Det har hänt mej en hel del tråkiga saker i livet.  Jag har varit livrädd och det har påverkat mej massor.  Men jag har inte vetat att jag kunnat få hjälp med allt.  Jag har nog tänkt att ”livet händer”, ”nu kör vi” eller något liknande. Jag vet inte.

Jag har ju i och för sig en historia av blandmissbruk i bagaget, många år av självmedicinering för att glömma, för att våga, att kunna och så vidare. Jag har dränkt mina sorger och skaffat ett förvrängt självförtroende.

När psykologen sa att jag har PTSD kunde jag inte låta bli att känna en liten bitterhet mot, eller ett litet svek från, tidigare behandlare som aldrig nämnt detta för mej. Det borde ju ha varit uppenbart!

Min son väcker mej tidigt en söndagsmorgon. Telefonen ligger och blinkar på sängbordet. Ett sms med koordinater om en plats. Den platsen som barnen i området kallar pundarparken. En karta och en pil för exakt plats.

Min bästa vän är tydligen i fara på exakt den plats där jag för många år sedan blivit svårt misshandlad. Då med tillhygge, en plastpåse med glasflaskor i.

Jag tvekar inte att gå till platsen klockan 04:30. Men kartan ger mej kalla kårar.

Jag mår illa.  Jag får flashbacks.  Korta bildfrekvenser av det jag var med om där spelas upp för mitt inre.  Jag hör på avstånd mycket vagt hur det lät då. Känner värmen och solens strålar.  Jag blir alltmer sammanbiten ju närmre jag kommer. Sorgsen till sinnet.

Ledsen för min egen skull.

Illamåendet växer.

Ser suddigt.

Får en blodsmak i munnen.

Skärpning! Det som hände mej är tjugo år sen! Det är över nu. Det är min vän jag söker. Men jag är rädd på alla möjliga vis och hjärtat rusar, det slår lock för öronen.

Jag fingranskar området men min vän är inte där. Det enda som finns är skräp och tomburkar kvar från kvällen innan. Den finaste delen av parken med en källa, planteringar och en liten bro.

Jag vet mycket om platsen. En minderårig flicka blev utsatt för grov våldtäkt här för ett halvår sen, en kvinna slagen med tillhygge för någon vecka sen… Där poliserna kör nåt extra varv ibland. Där jag slogs sönder av en okänd man en gång för många år sedan…

Jag kände hans närvaro när jag letade efter min vän den här morgonen. Kände mej hotad till livet. Precis som då.

Den här platsen är nära min bostad.  Det händer då och då att jag plötsligt på fullaste allvar tror/känner på mej att – ”Det är han”.  Jag har ingen aning om hur han ser ut eller vem han är…så alla kan vara han.

Det var en misshandel där gärningsmannen kom undan. Mitt på dagen. Det var fullt med människor i parken.  Sol och klarblå himmel. Men ingen såg något.  Ingen sa något.

Jag såg absolut ingenting i alla fall då mitt ansikte var ihopsvullet av skadorna… Jag såg ingenting.  Men jag tänkte. Nu dör jag.

Men jag dog inte.

Det här är en händelse bland många som påverkar min vardag och tillvaro än idag. Som sätter hinder för mej.

Det är så PTSD funkar… Kroppen minns. Knoppen minns. Och det finns triggers överallt som slår igång utan att jag är förberedd. Lukter, färger, ljud… Så mycket som kan relatera till en händelse.

Den här tidiga morgonen gav mej ett enormt påslag av rädsla. Omsorg för min vän blandat med skräckbilder ur mej själv.

Känslor i ett galet rusande blodomlopp. Öm i hela min kropp.

Min vän var i trygghet.

Jag gick hem till min vrå.

Den dagen fick börja så.

/Ylva Kristina Larsson