Problematiskt med tvång när delaktighet eftersträvas

JimmieTrevett-leende-beskurenIgår, onsdag 15 februari, var jag och Åke Nilsson, jurist vid förbundet, tillsammans med en rad andra patient-/brukarföreträdare på en träff med regeringens psykiatrisamordnare Kerstin Evelius. Hennes fokus för dagen var tvång inom psykiatrin som drabbar barn. I sig en allvarlig och viktig fråga.

Samtidigt ligger där under ytan allmängiltiga utmaningar för psykiatrin som vi inom RSMH ser som strukturellt problematiska för såväl ung som gammal i kontakt med psykiatrin. Jag vill därför här återvända till en del tankar jag tidigare fört fram på ledarplats i RSMH:s förbundstidning.

Psykiatrin är speciell inom hälso- och sjukvård på många sätt. Inte minst i att dess andel av vårdens totala kostnader över tid synes ligga ganska konstant på dryga tiondelen. Att psykisk ohälsa nu är den vanligaste sjukskrivningsgrunden i Sverige verkar här inte ha påverkat fördelningen av resurser nämnvärt.

Slutenvårdsplatserna inom psykiatrin är nu så få att de direkt påverkar människors möjlighet att få adekvat hjälp vid allvarlig kris och psykisk ohälsa. Destruktiva förlopp tillåts nu alltför ofta få spelas ut till den punkt att människor kvalificerar sig för psykiatrisk tvångsvård och utmattade anhöriga inte – i brist på tillgängliga alternativ – förmår göra annat än att gilla läget.

Min och RSMH:s grunduppfattning är klar. Fysiskt tvång i sig främjar aldrig psykisk hälsa. Våld och tvång är för den människa som utsätts en kränkning och ett trauma och för utövaren en brutalisering och dehumanisering.

Att hävda att långsiktig och effektiv vård kan utövas i konstant konflikt med patienten är i våra ögon direkt verklighetsfrämmande. Den enda grund på vilken god vård som främjar psykisk hälsa kan byggas är och förblir dialog och delaktighet med respekt för både patientens och vårdgivarens personals integritet och människovärde. Kort uttryckt formeringen av en behandlingsallians under ömsesidig respekt. Att nå dit efter en ingress av tvång är inte lätt och ställer höga krav på kompetens, etik och kommunikationsförmåga för vårdgivaren.

Rätten att kränka en människa för att hjälpa henne är inte oproblematisk.

När frågan om ett tvångsomhändertagande blir aktuell har den ofta föregåtts av psykiska och fysiska försvagningsprocesser hos individen. Men, när en akut livskris blir så uttalad att man överväger tvångsvård är det viktigt att inte tappa fokus. Målsättningen i ett akut omhändertagande måste vara att häva krisläget för att få en kontakt med människan och göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig. Vården måste inriktas på att aktivera människans resurser så att hon blir i stånd att ta ansvar för sitt eget liv. Har tvångsinläggningen den utgångspunkten får det påtagliga konsekvenser för behandling och bedömning av tvångets funktion. Tvång är en kortsiktig lösning med stora inneboende problem. I denna uppfattning är RSMH inte ensam.

Att svensk rätt inte tydligt skiljer mellan vårdbehov som grund för tvångsvård respektive samhällsskydd som grund för frihetsberövande är dessutom problematiskt för såväl debatt-klimat som tillämpning. Är det individens vårdbehov som ligger till grund för tvångsvårdsingripande borde individens beslutskompetens vara avgörande för när tvång är legitimt. Är det däremot fråga om att skydda omgivningen från individen borde risken för våldsamma handlingar vara avgörande. I såväl nuvarande lagstiftning som i olika reformförslag smälter på ett olyckligt sätt dessa båda grunder ihop i de bestämmelser som anger intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

I slutändan kvarstår också den genom forskning bekräftade kunskapen att all medicinsk behandling blir mer effektiv om patienten/vårdtagaren känner sig delaktig och risken för vårdskada blir mindre vid ett gott bemötande och en god kommunikation som tar till vara patienten/vårdtagarens och dennes närståendes erfarenheter och kunskaper. Att på den grunden utveckla vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet är dock ett arbete där mycket återstår att göra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


World Mental Health Day 10 oktober 2016

JimmieTrevett-leende-beskurenVärldsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.

Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.

Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.

Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.

Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.

Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.

RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.

Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Ett Sverige för alla – om inte nu så när?

JimmieTrevett-leende-beskurenSverige den 6 juni 2016 är ett rikt land. Ett land som levt i fred under mer än 200 år. En demokrati där allas lika värde och rättigheter sedan länge fastslås i grundlag. Men, inte ett land där ännu alla medborgares liv är likvärdiga i hälsa och möjligheter.

Nästa år är det 50 år sedan RSMH bildades av intagna i psykiatrin och dem närstående. Slutet på 1960-talet var en radikal tid med en tro på och ett hopp om stora förändringar för dem vars val och möjligheter varit starkt begränsade i samhället som var. En uppsjö av förbund, föreningar och rörelser utmanade rådande strukturer. Krav på nödvändiga reformer och abstrakt revolutionärt jargongtrams tumlade om vart annat i en våg av förändringsvilja som sköljde över det svenska samhället.

PT_R_1975_1I denna flodvåg fanns en grupp i form av de så kallade R-förbunden som under demokratiska former sökte organisera de människor vars tillstånd (eller med maktens ord: problematik) ofta möttes med åtgärder förknippade med tvång från det allmännas sida. Förutom RSMH fanns här RFHL, KRUM  och ALRO (Alkoholproblematikernas riksorganisation) som tillsammans gav ut Pockettidningen R med socialpolitiska reportage med lite andra perspektiv än main-stream-media.
Ett nummer av Pockettidningen R som ännu decennier efteråt har en resonansbotten i debatten om hur förhållanden är för människor med psykisk ohälsa under vård är nr 1/1975 med titeln ”Vårdad till vanvett” (se bild). Fem journalister wallraffade sig in på Sundby mentalsjukhus (tre som patienter och två som mentalvårdare) tillsammans med en läkare för att ge en rapport från vårdens vardag. Den som är road av deja-vu kan ju jämföra debatten från 1975 med den som uppstod vid tillkomsten av Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack.

Vad som varken då eller 35 år senare riktigt fick ta plats i debatten var att den granskade vårdens faktiska praktik i verkligheten skilde sig från de väldokumenterade humana och effektiva former som omvärlden generellt förespeglats. Tyvärr hamnade fokus i mångt och mycket istället på det etiska i att ”lura” personal i vården. Inte på de förbättringsmöjligheter som framkom genom dessa vårdkonsumenternas potentiella Mystery-shoppers arbete.

Nu skriver jag inte detta för att skuldbelägga personal inom psykiatrin eller debattförare i media utan främst för att illustrera hur svårt det kan vara att ta till vara patienters och brukares inifrånperspektiv och de möjligheter till förbättringar i exempelvis patientsäkerhet och god vård som gömmer sig däri.

För förbättringar behövs om vi ska kunna uppnå jämlik hälsa i Sverige. Ännu idag är slutenvård inom psykiatrin en variabel kopplad till 15 till 20 års kortare medellivslängd i Sverige. Detta alltså för människor diagnosticerade med i sig icke dödliga tillstånd vars vård, stöd, omsorg och samhällsservice ska ges under krav på kvalitet, samordning och effektivitet!

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Möjligheterna att kunna återhämta sig och få verka i meningsfulla sammanhang liksom att med stöd och rehabilitering få arbeta till sin fulla förmåga, om så bara en timme eller två i veckan, kräver idag mycket av de med ohälsa själva. Ibland blir det absurt och övermäktigt för individen utan att samhället för den skull alltid griper in i någon positiv bemärkelse; ohälsa får fördjupas och livslånga utanförskap i fattigdom och misär tillåts utvecklas.

En statlig utredning pågår om jämlik hälsa som samma år som RSMH firar 50 år ska lägga fram hur vi i Sverige ska kunna uppnå jämlik hälsa inom en generation. Tidigare utredningar har tittat specifikt på helheten för människor med psykisk ohälsa; inte minst Anders Miltons från 2006. Men, de satsningar som bedömts nödvändiga för gruppen med psykisk ohälsa har hitintills aldrig fullt ut prövats och de mänskliga och samhälleliga vinsterna har, inte helt oväntat kanske, också de varit lägre än vad man kunde önska.

Sverige den 6 juni 2016 är fortfarande inte ett jämlikt land när det gäller hälsa och för människor med psykisk ohälsa är möjligheten att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta satt på undantag.

Låt oss ändra på det!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Vi är inte våldsbrottslingar!

NYbild[8]aVi läsare blir alla illa berörda av våldsbrott, såsom de som inträffade i Norrköping eller de som inträffade i Bålsta i somras.

Och extra illa berörda blir kanske vi som lever med psykisk ohälsa. För förutom att vi känner stort medlidande med de drabbade och deras familjer vet vi också att medias rapportering kan leda till ökade fördomar mot oss som grupp.

Nyheter som dessa skapar en rädsla i samhället för personer med psykisk ohälsa. Det blir ännu mer stigmatiserande att ha psykiska problem, samtidigt som den stora majoriteten av oss inte alls känner igen sig i tanken på att göra något våldsamt och skulle aldrig få för sig att skada en annan medmänniska.

Att personer med psykisk ohälsa inte är mycket mer våldsbenägna än gemene man bekräftas också av forskningen. Enligt studier väger följande faktorer mycket tyngre för att en person ska begå våldsbrott:

– Kön – många fler våldsbrott begås av män

– Ålder – det handlar oftast om yngre män

– Droger – både alkohol och narkotika

– Socioekonomiska faktorer

De största riskerna för våldsbrott är alltså när en ung man dricker sprit. Eller när en äldre person använder narkotika – såsom tycks ha varit både i fallet i Norrköping och i Bålsta.

Men dessa faktorer väljer media inte att slå upp. I stället talas det om galningar. Är det så att galenskap anses vara mer kittlande som faktor än narkotika? Oavsett ger rapporteringen en onyanserad och ofta falsk bild av verkligheten.

För att minska på fördomarna mot personer med psykisk ohälsa behövs motbilder. Media behöver lyfta fram vanliga personer med psykiska problem för att visa på alternativa bilder av vilka vi är.

På senare tid har media blivit bättre på detta, men det behövs ännu fler exempel för att detta ska bli tydligare.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Nya föräldrar

GAbriella-sjalLitenNYDet är finare att vara alkis, knarkare eller bara vanlig hemlös, än att ha psykisk ohälsa. Tiggare, samer och romer är alla mer välsedda.

Det är just så fult att ha psykisk ohälsa att andra inte ens vill tala om det, det är en grupp moraliskt lägre stående man inte vill se existera, ett tabu.

Självmorden i statistiken jämförs alltid med antalet döda i trafiken samma år. Självmorden är fler, men trafiksäkerheten är mer angelägen.

Det finns två grupper psykiater, de som jollrar med en och de som är sträng förälder. Bägge sorter vårdar dig in till din död.

Kärt barn har många namn, men kan man inte ta sig i kragen, rycka upp sig, skärpa till sig, bita ihop, lägga locket på, snyta sig och gå vidare, tänka på något annat eller ta sig en sup och vara som en mänska!

Barn säger man inte sådant till. De ”vuxna barnen” för vilka det inte duger att vara som alla andra är moraliskt lägre stående, sålunda! Det passar inte att vara Svensson, man är för fin för det. Arbetsskygg! Får man förmoda.

/ Gabriella Olsson


Vi står stadigt på två ben

NYbild[8]aRiksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH står ju på två ben – opinionsbildning (intressepolitik) och att stötta varandra i återhämtningen, så kallat kamratstöd. Det märktes tydligt då styrelsen och representanter från lokalföreningarna samlades till kongress den 8-10 maj i Södertälje i år. Förutom att umgås bytte vi mycket idéer och tankar, bland annat hur fler medlemmar skulle kunna värvas och hur vi ska bli bättre på att arbeta intressepolitiskt lokalt.

I år hade vi dokumentet: ”Kvalitet på Dina Villkor” som underlag när vi bland annat diskuterade hur lokalföreningar kan agera intressepolitiskt. Det är ett dokument som medlemmarna kan använda sig av för att påverka kommuner och landsting till att förbättra kvaliteten brukarna. I det tar vi upp allt från att patienten har rätt att vara medskapande i sin psykiatriska behandling till att socialtjänsten har skyldighet att erbjuda meningsfull sysselsättning.

Dokumentet har arbetats fram under flera år. Det som togs upp på kongressen var fjärde upplagan, och kommer att finnas som tryckt exemplar till hösten. Men även efter att denna upplaga har tryckts är det fritt fram för alla medlemmar att komma med ytterligare ändringar om det är något man anser fattas eller behöver rättas till. Vi välkomnar alla synpunkter!

Efter tre intensiva dagar på kongressen åkte jag sedan vidare till RSMH i Örnsköldsvik. De är en av RSMH:s äldsta föreningar och i år firade de 40 år! Det var mycket lyckat med lunch för 55 personer i deras café, musikunderhållning och jag och flera andra höll tal.

Efteråt slog det mig återigen hur viktigt det är att vi alla driver på arbetet med både kamratstöd och intressepolitik i våra föreningar.

Opinionsbildning är viktigt men glöm för den sakens skull inte kaffekoppen!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Tillsammans är vi starka

Anne-SofieKvinnor med psykisk ohälsa är i högre grad utsatta för våld och sexövergrepp än kvinnor i befolkningen i övrigt. Det visade forskaren Anita Bengtsson-Tops i undersökningen Vi är många som gjordes på uppdrag av RSMH 2004.

Men trots att rapporten har några år på nacken gäller den fortfarande. Nationellt Centrum för kvinnofrid, NCK, kom fram till samma sak i sin senaste rapport Våld och hälsa från 2014. Och i rapporten Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning visar de att kvinnor med psykossjukdomar är särskilt utsatta för sexövergrepp. De tar upp en studie med 99 kvinnor med psykossjukdom. Av dessa hade 30 procent blivit utsatta för våldtäkt, varav 10 procent under det senaste året. Det är att jämföra med 20 procent av kvinnorna i övriga befolkningen, varav 0,8 procent under senaste året. Det låter alltså som att många i denna grupp kan ha blivit utsatta för våldtäkt upprepade gånger.

Vi måste belysa dessa fakta och diskutera i vår bekantskapskrets och i media. Ska det vara så här? Vad kan vi göra mer? Hur skyddar vi och stöttar våra döttrar, mödrar och våra kompisar? I allt detta är det positivt att Socialstyrelsen nyligen kom ut med vägledning där de rekommenderar att personalen ska tillfråga att alla kvinnor som söker psykiatrisk vård om de har blivit utsatta för våld.

För det finns personer som passar på att utnyttja människor som är svaga. Samhället måste se till att skydda oss från dessa. Den som redan har blivit utsatt behöver bättre vård och även förövaren behöver bättre vård för att minska risken för att denne utför nya övergrepp.

I dag har var fjärde människa psykisk ohälsa i befolkningen. Av dessa är varannan en kvinna. Det betyder att det oftare är kvinnor som har psykisk ohälsa. Det finns skäl. Vi tjänar mindre, vi har påtvingad deltid, mindre makt över vår kropp, vår hälsa och vår omgivning. I mina drömmars värld är en kvinna och en man lika värda.

Det gäller att vägra vara offer. Ta tag i ditt liv. Du är en värdefull kvinna i samhället. Sträck på dig, säg nej och sök stöd!

Vi behöver varandra för att bli starkare. Därför är de kvinnogrupper som finns inom RSMH så viktiga och behöver utvecklas och bli ännu fler.

/Anne-Sofie Höij

Från redaktören: Tips för fortsatt läsning från Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK:

1) Har du själv blivit utsatt för våld? Då kan du ringa Nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen www.kvinnofridslinjen.se. Linjen är öppen även för män.

2) ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen” – kapitel 18 och 19 tar upp våld och psykiska symtom/psykiatrin. I rapporten finns också mycket generell information om hur frågor om våld kan ställas och varför det är viktigt att hitta de personer som utsatts för våld:

http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/Publikationer/S%C3%B6k+publikationer/?id=753&librisId=&swepubId

2) Hur kan vårdpersonalen ställa frågan om våld på bäst sätt? NCK har tagit fram åtta korta filmer med ett tillhörande material, en av dessa filmer handlar just om psykiatrin:

http://nck.uu.se/Kunskapscentrum/Regeringsuppdrag/Anamnesprojektet/utbildningsfilmer–att-st-lla-fr-gan-om-v-ld/

3) NCK har också en webbaserade kunskapsbank (www.nck.uu.se/kunskapsbanken) där alla NCK:s rapporter finns samlade, tillsammans med mycket annan information och fakta.