Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg 


Resor mellan olika psykiatriavdelningar

Hejsan alla bloggläsare!

Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.

Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.

Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.

Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.

Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?

Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.

Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man   nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.

Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.

Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.

Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.

 / Jonas Andersson


Jämlik hälsa ska bli en valfråga

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfoto

Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.

Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.

Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag

Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.

Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.

Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.

Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.

I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.

/Jimmie Trevett


Återhämtning är A och O

Jag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.

Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.

Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.

Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt. 

Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.

/Jimmie Trevett


Vi blir trötta och försoffade i slutenvården

Idag tänkte jag att ta upp ämnet aktivering inom slutenvården som jag anser inte fungera så bra som man kan önska sig. Det blir ofta att man sitter. Sitter på sitt rum eller sitter där ute på avdelningen bara.

Av egen erfarenhet så tror jag att jag hade rökt mindre och sovit bättre om det hade funnits någon meningsfull aktivering när man är inlagd.

En annan väldigt viktig sak är att jag tror att man inte behövt all den medicin som man behöver idag. Då tänker jag främst på lugnande och sömnmedicin. Plus att man hade kommit lättare igång igen när man kommer hem – för då hade man inte varit så trött som man är nu efter slutenvård.

Det skulle ställas krav på slutenvården att ha minst ett fungerande aktiveringsrum på alla avdelningar. Där man kan skapa olika saker, men även använda olika träningsmaskiner. Man behöver hålla sin somatiska hälsa igång med till exempel motionscykel eller gångband eller något i den stilen.

Vad bra det vore om en personal arbetar enbart med det, och vad som ska ingå är det egentligen bara fantasin som sätter stopp för.

Man blir bara försoffad under tiden som man är inlagd tyvärr. Sedan får man självklart utgå från varje individ och anpassa efter hur mycket man orkar per dag. Man kan börja i liten skala och sedan ha mer och mer av aktiviteterna efter vad tiden går. Det är något man kunde bestämma i samråd med sin kontaktperson.

Jag får väldigt ofta höra av brukarna som är inlagda att de saknar någon aktivitet. Alla håller också med om att de hade behövt mindre mediciner.

Skulle inte det här vara något att satsa på? Jag kan enbart se positiva konsekvenser av att man har möjlighet till aktivitet på alla avdelningar. På så sätt kan man få ut mycket av sitt eget mående i olika skapande modeller. Jag hade gärna haft något som jag kunde fått ut min ångest med och slippa lugnande mediciner.

Tiden man är inlagd måste bli mer meningsfull. Inte som det är nu att man bara sitter och gör ingenting eller bara kollar på teven. Vem mår bra av det i längden? Inte jag i alla fall, det kan jag säga. Det är precis som man slutar leva och tänka friska tankar när man är inne. Under vistelsen på sluten avdelning har man för mycket tid att leva sig in i sitt dåliga mående, det känner jag och många andra.

Vad anser ni själva om detta ämne?
/ Jonas Andersson


Livet händer – och jag är för alltid förföljd

Jag har valt att skriva lite om PTSD den här gången. Posttraumatiskt stressyndrom.  Jag har själv diagnosen komplex PTSD. När psykologen berättade om den här diagnosen för mej så föll många bitar på plats i mitt inre. Jag kunde förstå många av mina reaktioner och olika beteenden som jag kallat för ”knäppa” eller gjort mycket för att dölja tidigare.

Det har hänt mej en hel del tråkiga saker i livet.  Jag har varit livrädd och det har påverkat mej massor.  Men jag har inte vetat att jag kunnat få hjälp med allt.  Jag har nog tänkt att ”livet händer”, ”nu kör vi” eller något liknande. Jag vet inte.

Jag har ju i och för sig en historia av blandmissbruk i bagaget, många år av självmedicinering för att glömma, för att våga, att kunna och så vidare. Jag har dränkt mina sorger och skaffat ett förvrängt självförtroende.

När psykologen sa att jag har PTSD kunde jag inte låta bli att känna en liten bitterhet mot, eller ett litet svek från, tidigare behandlare som aldrig nämnt detta för mej. Det borde ju ha varit uppenbart!

Min son väcker mej tidigt en söndagsmorgon. Telefonen ligger och blinkar på sängbordet. Ett sms med koordinater om en plats. Den platsen som barnen i området kallar pundarparken. En karta och en pil för exakt plats.

Min bästa vän är tydligen i fara på exakt den plats där jag för många år sedan blivit svårt misshandlad. Då med tillhygge, en plastpåse med glasflaskor i.

Jag tvekar inte att gå till platsen klockan 04:30. Men kartan ger mej kalla kårar.

Jag mår illa.  Jag får flashbacks.  Korta bildfrekvenser av det jag var med om där spelas upp för mitt inre.  Jag hör på avstånd mycket vagt hur det lät då. Känner värmen och solens strålar.  Jag blir alltmer sammanbiten ju närmre jag kommer. Sorgsen till sinnet.

Ledsen för min egen skull.

Illamåendet växer.

Ser suddigt.

Får en blodsmak i munnen.

Skärpning! Det som hände mej är tjugo år sen! Det är över nu. Det är min vän jag söker. Men jag är rädd på alla möjliga vis och hjärtat rusar, det slår lock för öronen.

Jag fingranskar området men min vän är inte där. Det enda som finns är skräp och tomburkar kvar från kvällen innan. Den finaste delen av parken med en källa, planteringar och en liten bro.

Jag vet mycket om platsen. En minderårig flicka blev utsatt för grov våldtäkt här för ett halvår sen, en kvinna slagen med tillhygge för någon vecka sen… Där poliserna kör nåt extra varv ibland. Där jag slogs sönder av en okänd man en gång för många år sedan…

Jag kände hans närvaro när jag letade efter min vän den här morgonen. Kände mej hotad till livet. Precis som då.

Den här platsen är nära min bostad.  Det händer då och då att jag plötsligt på fullaste allvar tror/känner på mej att – ”Det är han”.  Jag har ingen aning om hur han ser ut eller vem han är…så alla kan vara han.

Det var en misshandel där gärningsmannen kom undan. Mitt på dagen. Det var fullt med människor i parken.  Sol och klarblå himmel. Men ingen såg något.  Ingen sa något.

Jag såg absolut ingenting i alla fall då mitt ansikte var ihopsvullet av skadorna… Jag såg ingenting.  Men jag tänkte. Nu dör jag.

Men jag dog inte.

Det här är en händelse bland många som påverkar min vardag och tillvaro än idag. Som sätter hinder för mej.

Det är så PTSD funkar… Kroppen minns. Knoppen minns. Och det finns triggers överallt som slår igång utan att jag är förberedd. Lukter, färger, ljud… Så mycket som kan relatera till en händelse.

Den här tidiga morgonen gav mej ett enormt påslag av rädsla. Omsorg för min vän blandat med skräckbilder ur mej själv.

Känslor i ett galet rusande blodomlopp. Öm i hela min kropp.

Min vän var i trygghet.

Jag gick hem till min vrå.

Den dagen fick börja så.

/Ylva Kristina Larsson


Bra bemötande och brukarinflytande går hand i hand

När jag arbetade som brukarinflytandesamordnare på ett boende för alla åldrar så märkte jag att det var väldigt dåligt inflytande för brukarna. Det gjorde mig arg.

Jag och min dåvarande chef kämpade mycket för att ta med inflytande över vården för brukarna. Vi fick ingen sponsring för det vi gjorde, så det slutade med att vi sa upp oss, båda två. För mig var det tydligt att de som bestämde absolut inte ville få in nya friska arbetssätt i vården.

Jag vet själv hur viktigt det är att jag få vara med och besluta om min vård så fort som jag är kapabel till det. Fast jag inte är kapabel från början så ska jag ändå få bli informerad om vad som händer med min vård.

Min erfarenhet är att vården för den enskilde blir mycket lättare att utföra om man nu har brukaren med i planeringarna av sin egen vård. Det gäller både vård och medicinering. Jag arbetade mycket med brukarråd och studiecirklar men även med att försöka få personalen att komma in i det nya tankesättet. De yngre som arbetade där hade lättare att tänka om än de äldre. Det handlade inte bara om att få personalen att tänka rätt, det gällde även att göra verksamheten mottaglig med nya stadgar med mera.

Jag känner att min vård har blivit 100 procent bättre sen jag fick vara med i min egen vårdplanering. Jag har skrivit egna vårdplaner med psykiatrin men även med mina boendestödjare och det fungerar väldigt bra för nu vet alla hur jag vill ha det. Inom psykiatrin handlar det mycket om vilka mediciner som jag ska ha men även hur länge min inläggning ska vara mm. Sen handlar det mycket om att planera hur jag vill ha det och att förebygga inläggning. Det arbetar jag mycket med, tillsammans med min boendestödjare, min psykiatrisjuksköterska och även med min läkare.

Ett bra bemötande blir oftast resultatet av att man får ett bra inflytande i sin egen vård och det är väldigt viktigt anser jag. Ibland så sitter olika instanser och pratar över huvudet på en. Man själv sitter där i rummet och det är så hemskt att de inte frågar personen i frågan vad hen tycker skulle passa hen.

Jag fattar inte varför olika instanser är så rädda för att släppa in oss brukare i planerna som handla om oss. För det är oftast vi själva som vet hur vi själva känner och vad vi behöver för att må bättre. Jag anser att det inte finns någon annan som känner mig så bra som jag själv gör. Jag tro att personalen blir oroliga över att vi nu vet mer än vad de gör för jag kan känna att vi brukare tar reda på mer fakta om ämnet än vad vi gjorde innan. Då gjorde vi bara som läkaren sa och levde med det.

Sen är det viktigt att alla instanser samarbetar och går samma väg och det är brukaren som går först och visar vägen. Jag har suttit i behandlingsmöte där alla sitter och pratar om hur jag vill ha det istället för att fråga mig. Det fick mig att må sämre. Det tog lång tid innan jag kunde vara med på de här mötena igen.

Jag kan tycka att bra bemötande och brukarinflytande går i hand i hand. Finns inte de två sakerna så blir det väldigt svårt att återhämta sig tror jag. Jag förstår fortfarande inte varför personalen är så rädda för med att släppa in brukarna.

Det handlar om att brukaren får komma in i sitt eget liv. De som vägrar detta skulle få betala skadestånd till brukaren, kan jag tycka.

/Jonas Andersson


Läkemedelsindustrin utnyttjar diffusa sjukdomsbegrepp

Det faktum att man i psykiatrin egentligen inte vet vad man behandlar, och de mycket subjektiva och diffusa sjukdomsbegrepp som är en direkt följd av det, utnyttjas av läkemedelsindustrin för att öka användningen och försäljningen av deras produkter. Följdverkningar av själva den medicinska behandlingen beskrivs gärna som sjukdomssymptom, vilket ger argument för att sätta in högre doser eller ytterligare mediciner.

En klassiker i psykiatrin är att patienter rapporterar obehagliga effekter vid insättning av medicin, varpå psykiatrikern bedömer detta som tillstötande symptom (enligt läkemedelsbolagens sjukdomsbeskrivningar) och höjer dosen eller förskriver ytterligare preparat. Slutresultatet blir en gravt neddrogad patient, som har fått försämrad funktionalitet i flera avseenden. En mycket vanlig sådan biverkan är det som brukar kallas för ”kognitiv funktionsnedsättning”. I ett akut skede är den kognitiva förmågan, framförallt koncentrationsförmågan, ofta nedsatt vid flertalet psykiska ohälsotillstånd, men denna nedsättning brukar efterhand klinga av när tillståndet stabiliseras eller förbättras. Om psykofarmaka sätts in tenderar dock nedsättningen att bestå, och den betraktas då ofta som ett karaktäristiskt symptom på ”sjukdomen”.

Studier i bland annat USA (Harrow M., Psychological Medicine, 2014) har visat, att psykotiska symtom, rent generellt, klingar av efter tre-fyra år hos den som inte medicinerar med antipsykotika, medan de består i decennier hos den som löpande tar sådana preparat. Medicinerna både bidrar med symptom och konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Jag har själv upplevt samma fenomen vid användning av antidepressiva. När depressiva symptom inte är akuta, försämrar preparaten helt enkelt tankeförmågan och gör det svårare att fullfölja en tankeprocess från A till Ö.

Jag skrev ovan att medicinering konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Det sker på flera sätt. Det kanske viktigaste är att behandlingen bedövar och lägger lock på känslolivet, så att det omöjliggör en psykoterapeutisk eller motsvarande bearbetning av bakomliggande trauman eller andra känslomässiga otillfredsställelser från det förgångna. När medicinerna sätts ut framträder det traumatiserade känslolivet igen, vilket av psykiatrin tolkas som att ”sjukdomen kommer tillbaka”. Än värre är det faktum, att kroppen ofta försöker anpassa sig till och motverka effekten av medicineringen. Det innebär i praktiken att det psykiska ohälsotillståndet förvärras, dolt under den medicinska bedövningen. När läkemedlen sätts ut kan då det psykiska tillståndet ha blivit allvarligare och plågsammare, än det var när de en gång sattes in. På det här sättet skapar själva medicineringen kroniska ”sjukdoms”-tillstånd, som kräver fortsatt och ofta förhöjd medicinering, om inte processen kan brytas med helt andra behandlingsinsatser, till exempel psykoterapi.

RSMH och vi alla har anledning att ifrågasätta den medicinska behandlingen inom psykiatrin. Den saknar vetenskaplig förankring – man vet i grunden inte vad man behandlar – och den tillför allvarliga biverkningar, som på grund av vetenskapligt grundlösa, subjektiva och oklara sjukdomsbegrepp gärna i sig tolkas som sjukdomssymptom. Medicinsk behandling tenderar att permanenta i stället för att avhjälpa den psykiska ohälsa den förskrivs för.

/Hannes Qvarfordt


Jag tror att kunskap förändrar världen

Jag tror att kunskap förändrar världen och kan skapa nya synsätt, utveckla och avveckla fördomar, de där skrämmande giftiga som äter sig in i cellerna och skapar obalanser mellan tanke och handling. När vi lär oss om varandra och av varandra kan samhället minska fördomar, stigmatisering, utanförskap – för har vi någonsin bestämt vad som är normalt? Vi fastnar i effekterna av fördomar, okunskap och den ensamma förlusten av sorgen det innebär att inte tillhöra samhällets alla delar och normen. De oförutsedda som aldrig skrivits (kanske hörts) men som är normalt är för människor med psykisk ohälsa, ur ett anhörigperspektiv med psykisk sjukdom är att: alla drabbas.

Ibland hör jag att människor nämner och förtalar, berättar om den skrikande alkoholisten i vårsolen. Glömmer av den finstilta och fördolda i lyx – han eller hon, hen – som dricker alkohol fast det inte syns. Att fördöma. Inte kunna är farligt och att vara tyst om, att inte nämna att det finns fler sjukdomar än de som syns utanpå skapar ogynnsamma förutsättningar och mänskligt lidande för alla.  Som anhörig syns det inte om du är mamman. Syskonet. Man eller fru till tystnadens alla supar. Kanske kusin till personen på parkbänken.

Men om kunskap förändrar världen måste kommunikation oss emellan nå nya nivåer. Samhället måste få kunskapen att mötas därefter. Jag vill hylla olikheterna och den enskilda unika personlighet varje människa besitter. Det brinner jag för. Och hur vi kan slopa fördomar, minska den omedvetna exkluderingen som dagligen sker – som inte ger människor mer än socialt utanförskap. Som kostar samhället ekonomiska resurser årligen, i värsta fall liv. Att uppmuntra inkluderande förhållningssätt utan att exkludera är önskvärt men svårt att uppnå. Som mamma till två barn med funktionsnedsättning har jag lärt mig mer om det som mamma än genom de akademiska meriter jag fått betyg i. Men också från livets erfarenheter. Att få rätt förutsättningar i skolan, hur viktigt det är. Att få finnas på lika villkor i ett sammanhang. För att minska ohälsa och förebygga risker för socialt utanförskap.

I jobbet har jag flera goda exempel där jag vunnit förtroende med rätt bemötande och kommunicerat med ett klientperspektiv. Jag har lämnat de akademiska orden och rollen åt sidan i mötet, förklarat lagen och praxis på den nivån klienten förstår för att uppnå delaktighet och lika villkor för alla. Effekten av det är slående och oslagbar. Tacksamheten hos de jag mött och lyckats med är motorn i de lilla extra jag får lägga ner med att tänka och hitta rätt metod för rätt klient. Som mamma till två barn med autism och övrig psykisk ohälsa vet jag så väl att vad som fungerar för en – fungerar inte för den andra.

Ansvaret att tillämpa flexibilitet för att uppnå delaktighet och aktivt deltagande i samhällslivet, att upprätta samt vidmakthålla varje människas egna resurser börjar när vi reflekterar över tanken på människan och varför våra vägar möttes – som handläggare och klient. Hoppas du tycker om vad du läser ❤

/Nathalie Molenda


Mitt allra första blogginlägg

På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.

Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.

Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.

Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.

Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.

Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.

/Caroline Nilsson