Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH
Publicerat: mars 13, 2023 Sparat under: ekonomi, Gästbloggare, sjukskrivning, Sysselsättning, utbildning 1 kommentar
Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.
RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.
En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila.
Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.
Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar.
Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet.
RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.
/Anonym RSMH-medlem
Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.
Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay
Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter
Publicerat: februari 20, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen 1 kommentar
I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.
Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.
Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?
Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?
Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.
Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.
/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.
Människor med psykisk ohälsa står rättslösa inför Försäkringskassan
Publicerat: november 2, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning 4 kommentarer
I en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver sociologen Roland Paulsen hur en patient med kroniskt trötthetssyndrom har fått upprepade avslag på sina ansökningar om sjukpenning, trots att hon vid överklagan har fått rätt i förvaltningsdomstolen. Den avgörande frågan har varit Försäkringskassans krav om ”objektiva undersökningsfynd”. Domstolen har slagit fast dels att kravet saknar stöd i lagstiftningen, dels att det inte vid alla ohälsotillstånd går att ta fram objektiva fynd.
Sedan kritik i början av 2000-talet riktades mot att behandlande läkare hade blivit för generösa med sjukintyg, har makten över besluten om sjukpenning i allt högre grad överförts från läkarna till medicinskt okunniga handläggare vid Försäkringskassan. Förändringen har skett både som resultat av flera regeringars politiska beslut och genom att Försäkringskassan själv – utan hållfast stöd i lagen! – har ställt upp allt striktare formella krav på läkarnas sjukintyg.
Ett av de krav som särskilt hårt drabbar människor med psykisk ohälsa är just kravet om ”objektiva undersökningsfynd”. Som varje människa med bara rudimentära kunskaper i psykiatri och psykologi vet, är det mycket sällan det går att peka på sådana fynd vid psykisk ohälsa. Tankekonstruktionen kan jämföras med om man skulle kräva ”objektiva belägg” för att en människa är tillfreds med livet eller för vad hon tycker om att äta. Det är faktiskt svårt att förstå hur man kan gå så vilse i sin föreställningsvärld.
Resultatet av Försäkringskassans absurda krav är att framför allt människor med psykisk ohälsa i växande omfattning har nekats sjukpenning, trots sjukintyg från behandlande läkare. Det har redan fört med sig ett stort antal mänskliga tragedier, inklusive självmord.
Begreppet ”objektiva undersökningsfynd” måste tas bort i bedömningen av psykisk ohälsa, och behandlande läkares intyg måste åter tillmätas större tyngd i Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Om myndigheten anser att intyget behöver kompletteras med ett ”försäkringsmedicinskt” yttrande, bör det utfärdas av en oberoende instans, som vid behov tar hjälp av lika oberoende sakkunniga. (De försäkringsmedicinska ”rådgivarna” är idag anställda av Försäkringskassan.) Det bör också vara ett krav, att även den rådgivande instansen träffar försäkringstagaren i ett personligt möte. På det här sättet kan maktförhållandet mellan den sjukskrivna och Försäkringskassan i någon mån jämnas ut.
/Hannes Qvarfordt
Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
Publicerat: december 29, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, Stöd, Tillgänglighet Lämna en kommentar
På RSMH:s kongress i maj i år valdes jag till förbundsordförande och blev därmed den första kvinnliga förbundsordföranden i RSMH sedan starten 1967 – på 52 år. Det är ett hedersamt och fint uppdrag, som för min del följer på 15 års medlemskap och 8 år som styrelseledamot i RSMH.
Arbetet tog snabbt fart och under de följande månaderna uppmärksammade vi flera viktiga frågor inom området psykisk ohälsa i alla de stora dagstidningarna:
Dagens Nyheter: Att ensamheten ökar beror inte bara på individen utan bör ses som ett samhällsproblem, där fattigdom och minskade möjligheter att få billig psykoterapi faktiskt bottnar i politiska beslut. Det framförde vi i en replik den 3 juli på en kolumn där Hanne Kjöller raljerade om ensamma människor.
https://www.dn.se/ledare/inlagg/ensamhet-ar-inget-individuellt-val-utan-en-samhallsfraga/
Expressen: Om 56-åriga Birgitta som trots sjukintyg från flera läkare nekades rätt till ersättning av Försäkringskassan skrev vi den 9 juli. En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk ohälsa med nedsatt arbetsförmåga som följd. I artikeln uppmanade vi alla som nekats stöd att överklaga, eftersom domen visade på det orimliga med krav på så kallat objektiva fynd vid psykisk ohälsa.
https://www.expressen.se/debatt/nya-domen-ger-hopp-till-dem-forsakringskassan-nobbat/
Svenska Dagbladet: Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skrev vi på suicidpreventiva dagen den 10 september. De flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka och ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det.
https://www.svd.se/aterinfor-plikt-att-anmala-vid-sjalvmord
Aftonbladet: På Världshälsodagen för psykisk hälsa den 10 oktober skrev vi om att Försäkringskassan måste bli bättre på att hjälpa människor i stället för att stjälpa. Att stärka skyddsnätet så att hela samhället arbetar för att främja goda livschanser är en viktig del i det självmordsförebyggande arbetet. Om samhället blir bättre på att förebygga självmord sparar det människoliv och minskar lidandet hos anhöriga. Samhället blir vinnare när människor mår bra och väljer livet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/50kLEE/f-kassans-beslut-ledde-till-saras-sjalvmord
En viktig händelse tidigare i höstas var Katarina Grims avhandling, som hon försvarade vid Högskolan i Dalarna, om delat beslutsfattande inom psykiatrin. Hon beskriver vägar för hur patienters egenmakt kan öka. Väldigt ofta befinner sig patienter med psykisk ohälsa i underläge gentemot läkare och övrig vårdpersonal. Personal är inte alltid medveten om orsaker till att patienter kanske inte vågar vara mer delaktiga i vården. Patienter i psykiatrin har inte sällan låg tilltro till sig själva, gamla journalanteckningar hänger kvar och kan färga personalens tilltro till patienten. Det är viktigt att patienterna får sin röst hörda, det är ju som bekant den som bär skon som vet var den klämmer.
Ofta lär sig patienter med tiden att upptäcka tidiga signaler på psykisk ohälsa och många kan hitta strategier att hantera det.
Under hösten har RSMH börjat styra in på temat ”Ingen ska falla mellan stolarna”, det vill säga hur alla med psykisk ohälsa ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett var i vården eller omsorgen de kommer in med sina bekymmer. Det duger inte att en människa med både psykisk ohälsa och missbruksproblematik ska lämnas utan vård för det ena eller det andra. Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen löper parallellt men de saknar hängrännor mellan varandra – det finns inga övergångar överhuvudtaget. Här måste det skapas bättre möjligheter, som utgår från den enskilde individen, inte de olika huvudmännen.
Med detta avslutar jag det här året och önskar alla RSMH-medlemmar och övriga läsare ett Gott Nytt År 2020!
/Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom
Publicerat: juni 1, 2019 Sparat under: Arbetsmarknad, Arbetsterapeuter, Återhämtning, brukarinflytande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Fredrik Gothnier, NSPH, Psykiatri, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Lämna en kommentar
För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.
Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.
Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.
Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.
Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.
Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?
Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.
Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.
/Fredrik Gothnier
Har samhället råd med våldsverkare?
Publicerat: mars 31, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Bemötande, Depression, ensamhet, familj, fattigdom, Medicin, minne, sjukskrivning, Våld Lämna en kommentar
Jag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.
Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.
Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.
Som reumatiker tar jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.
Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.
Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.
Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.
De som har gett domarna, utredningarna, straffen verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?
Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.
Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!
/Anne-Sofie Höij
Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Publicerat: december 30, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, sjukskrivning, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.
Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?
Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.
Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.
Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!
Kram och ta hand om dig!
Livet är till för att levas så gott det går
/Anne-Sofie Höij
Ett högt pris – men när mitt foto hänger bland alla andras mår jag bra
Publicerat: juni 12, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Jenny K Lundgren, sjukskrivning, Socialförsäkringen, upprättelse Lämna en kommentar
Nog för att det är jobbigt att åka pendeltåg i en timme för att komma fram, kryssa över gator i en främmande stad och skubba axel mot människor jag inte känner och aldrig kommer att känna, främlingar och åter främlingar, på väg med sin tusenmilablick mot egna mål; arbetsplatserna där de hör hemma. Att tvingas vistas i detta folkhav, att ta sig fram med alla dessa nya blickar på sig, att befinna sig i stadskärnan. Att vara uppmärksam på trafiken, att ha solen skinande in i ögonen och att inte kunna springa hem och gömma sig ett tag, hämta andan eller släcka ljuset, dra ner rullgardinen och sova en stund, vara där ingen ser en, släppa självmedvetenheten. Men det går inte när en ska arbeta, vara en del av arbetslivet.
Hemma kommer den, den stora tröttheten, jag sover i flera timmar efteråt, varje gång jag har arbetat. Jag återhämtar mig med stor möda, isolerar mig och gör absolut ingenting, inte ens handarbetar. Migränen kommer varje gång, den ligger latent och skvalpar inne huvudskålen, tar sig olika uttryck under dagarna, går upp och ner i vågor. Det är priset av att känna delaktighet.
Å andra sidan, när jag kommer fram till den öppna psykiatriska mottagningen där jag arbetar med brukarrevisioner, hämtar nyckeln till mitt arbetsrum i receptionen, säger hej till sekreterarna, hämtar en kopp kaffe i automaten och lägger min lunchbox i kylskåpet med de andras, då är jag verkligen en del av personalen. Jag tillhör just idag inte dem som är där för att söka hjälp, idag är jag på andra sidan. Det ger mig en styrka och ett skydd, för jag är en av dem som bidrar till den här funktionen, jag är här för att hjälpa till med ett litet bidrag. Det är något inget simulerat arbete kan göra.
Under mina sjukskrivningar har jag hela tiden blivit tilldelad meningslös sysselsättning i sammanhang där alla deltagare är svårt sjuka. Då mår jag bara sämre, jag dras ner av att se sjukdom och att veta att det jag gör är bara något som en arbetsterapeut har hittat på för att patienter inte ska sitta utan något för händerna, inte vara onyttiga. Som kreativ person känns det mer som en förolämpning, jag kan nog hitta mer meningsfulla sysslor om jag vill. Jag kan följa det spår jag redan har på det konstnärliga planet, fortsätta på den inslagna vägen och då blir klipp- och klistra-aktivitet på förskolenivå bara en distraktion. Och en förolämpning. Jag har sex års högskoleutbildning inom design och konst, något det tydligen aldrig kan tas hänsyn till i dessa ordnade aktiviteter.
Vad jag skulle behöva i de situationerna när jag tappar aktivitet är uppmuntran att fortsätta jobba på mina livslånga projekt, skriva de texter, uppfinna nya tekniker och avpröva färg och formidéer, skriva synopsis och projektbeskrivningar, göra stipendieansökningar, fortsätta på tråden där jag en gång lade ner den. Det hade varit det mest konstruktiva och mest gynnande, för alla, för det är ju vad jag vill återgå till i en högre grad när jag mår bättre. Tyvärr är ju samhället fortfarande stelbent där, alla sjuka förväntas vara på samma nivå och hänsyn tas inte till bakgrund eller utbildningsnivå. Alla ska må bättre av ganska enkelt hantverkspyssel. Och det går det ju inte att tacka nej till erbjudna aktiviteter även om det är något de säger, eftersom ens ersättning är beroende av det, inget deltagande, ingen ersättning, alltså förväntas du motprestera även när du är sjuk. Hur sjukt är inte det?
Men idag har jag kommit hit jag aldrig trodde var möjligt, jag har ett meningsfullt arbete på deltid. Och trots att i stort sett all min lediga tid går åt till återhämtning när jag jobbat mina tio timmar i veckan, så är jag ändå delaktig på riktigt och det är ganska värdefullt. När jag går hem ser jag att min bild nu hänger bland alla de andra fotona av personalstyrkan på väggen i väntrummet. Den känslan går inte att simulera.
/Jenny K Lundgren
Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst
Publicerat: mars 15, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Bemötande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, Jenny K Lundgren, Psykiatri, sjukskrivning, Terapi 3 kommentarerVad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.
Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.
Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.
Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.
Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.
Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.
Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.
Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.
Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.
Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.
På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.
Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.
Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.
/Jenny K Lundgren
Jag vägrar skämmas mer
Publicerat: mars 9, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska, sjukskrivning, Socialförsäkringen, upprättelse 1 kommentar
Jag har praktiskt taget aldrig kunnat jobba på grund av mina funktionsvariationer. Detta har lett till att jag har fått höra kränkande avhumaniserande kommentarer hela mitt liv. Hur jag tar från samhället och aldrig ger tillbaka. Att jag är en parasit som kostar pengar. I många debatter har jag blivit nedtryckt och ombedd att hålla käften. Jag skall vara tacksam att människor som jobbar gör det för att jag skall kunna slippa och få min lön varje månad helt gratis.
Jag har under största delen av mitt liv, lyssnat och skämts! Skämts över att jag var en sån börda för detta samhälle. I många år har jag visat inget annat än tacksamhet medan samhället successivt har tryck ner mig mer och mer. Den bördan och skammen jag har känt har vägt tungt på mina axlar. Inte förrän några år sedan insåg jag att den bördan och skammen samhället lagt på mina axlar faktiskt inte är mitt ansvar att bära.
Idag inser jag att man visst kan bidra till samhället på många olika sätt. Idag förstår jag att det finns mer sätt att bidra på än att betala skatt via ett avlönat arbete. Och det är kanske den skammen som har lett till att jag hela mitt liv känt att jag vill ge något tillbaka. Att jag vill bidra för att jämna ut skammen. Att jag genom att bidra kan påverka hur folk ser på mig, hur folk bemöter mig. Att jag på något sätt kan köpa mig respekt av resten av dom utvalda arbetande människorna. Än idag måste jag försvara mig konstant i olika sammanhang. Jag förstår inte varför jag gång på gång måste försvara min existens och rätt till att leva. Och hur mycket jag än har bidragit har vågen aldrig lutat lika. Stenarna var alltid fler på ”du är skyldig”- sidan. För alla där ute som tror att ni har rätt att bemöta folk med sådana nedvärderande påståenden har jag bara en sak att säga. SLUTA GENAST!
Jag har fått nog! Under min livstid har jag bidragit mer för att förbättra detta samhället till en bättre plats än de flesta av er. Det är inte tjockleken på plånboken efter löning samt skatten som är inbetalad till stadskassan som enbart definierar om jag bidragit till detta samhälle. Inte heller definierar ett jobb min värdighet i detta samhälle. För er andra som är upptagna med era liv och finner lite tid till någon mer än er själva, är att betala skatt ett bra skräddarsytt alternativ. För övrigt betalar jag skatt med, men det tycks aldrig spela någon roll.
Det går att bidra till samhället genom att engagera sig frivilligt i olika organisationer för att förbättra livet för olika utsatta grupper av människor i samhället. Det gör man via intressepolitiskt arbete eller bara att betala medlemsavgift till en förening. Bara det kan stärka en förening och påverka deras makt i samhället. Man kan engagera sig i sin kyrka eller jobba som volontär för att hjälpa människor som har inget och som har det värre än jag. Man kan bemöta en annan människa med förståelse och ett leende, man kan plocka upp skräp från de allmänna utrymmena…listan kan fortsätta. Vid detta lag borde ni förstå mitt argument och huvudsyfte med detta inlägg.
Jag har blivit trött på att ständigt försvara en grupp människor vars kontinuerligt får stå ut med andra människors korkade påståenden och kommentarer. Jag är sjukt trött på att människor som har ett privilegium i samhället såsom ett jobb tar sig friheten att trampa på svaga människor. (Med detta menar jag inte att alla som jobbar gör så.) Att förminska någon människas existens och värdighet bara för att den människan/ gruppen av människor i samhället av olika anledningar inte kan jobba är vidrigt!
Ni kan inte ens ana vad detta gör med en människas självförtroende. Att växa upp i en värld där man blir avhumaniserad, förlöjligad, och exkluderad. Jag har växt upp största delar av mitt liv och känt utanförskap, jag har aldrig känt att jag hör hemma i samhället när samhället kontinuerligt har påpekat hur värdelös jag har varit (om du undrar vad jag pratar om läs gärna mitt förra blogginlägg.)
Därför vill jag ge plats till debatt här på RSMH:s blogg! För att skapa medvetande och utmana dina tankar.
Hur ser du på människor som jag? Är det möjligt för en människa som inte kan relatera till mitt lidande att känna empati och förståelse för den situationen jag och andra befinner oss i? Kan du sätta ditt ego åt sidan och förstå att jag har lika rätt att kräva en förbättring som du? Kan du inkludera mig och mina behov i dina vardagliga kamper?
Vi med psykisk ohälsa är en minoritet i Sverige. Missförstå mig inte, vi som lever med eller känner någon som lider av psykisk ohälsa är definitivt inte en minoritet. Men vi som är så sjuka att vi aldrig kan jobba och behöver någon form av ekonomiskt stöd eller andra typer av hjälp och stöd i samhället har rätt att delta i debatten, höja våra röster och be samhället och politikerna att lyssna.
Jag har tröttnat på att skrika! Jag har gjort det under så många år! Den energin och tiden jag har lagt ner har varit så stor jämfört med resultatet. Det lönar sig inte att försöka övertala andra människor, jag har misslyckats fast jag försökt under så många år. Dina åsikter och fördomar får du ta ett eget ansvar för, utbilda dig själv. Ta reda på fakta innan du nästa gång spyr ut korkade, sårande och skadande påståenden. Mitt ansvar är inte att utbilda alla och jag har börjat tröttna på att kämpa i en kamp som tycks vara förlorad.
Nu till huvudsyftet med detta inlägg.
Jag önskar att fler ser mitt och andras lidande, att folk ser oss som människor med behov och rätt att finnas i samhället. Människor som i lika stor omfattning har rätt att tillgodose sig den välfärden vi alla byggt upp. Människor som glöms bort och tystas ner, människor som inte orkar kämpa eller skrika just på grund av sin psykiska sjukdom. Människor som glöms bor allt för ofta och underprioriteras av kommunal politiker. Människor som alltid får betala först så fort man ska spara in på något.
Jag behöver er hjälp! Hjälp att sprida detta vidare, hjälp att visa medmänsklighet och förståelse. Hjälp att ta ett eget ansvar och utbilda er själva! Hjälp att inte glömma bort oss i viktiga debatter. Hjälp att inkluderas i de förbättringar politiker vill åstadkomma.
När jag föddes och var en minut gammal valde jag inte frivilligt alla mina diagnoser och psykiska funktionshinder bara för att leva ett gött liv där jag slipper jobba och leva på ekonomisk stöd. Jag valde inte frivilligt att vara en del av ett samhälle som ser mig som en börda. Jag valde inte frivilligt att för resten av mitt liv slita med dom psykiska och fysiska hinder jag har. Det jag däremot väljer är att aldrig mer ta på mig all den skulden och skammen jag burit under så många år.
Mitt liv är svårt och kommer alltid vara det och jag har kommit till freds med det. Jag har accepterat att mitt liv, likt ditt, är unikt och annorlunda, det måste vara så. Men jag kommer aldrig acceptera att jag inte förtjänar att finnas till bara för att jag är en börda.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.