Öppet brev till min behandlande läkare

regnHej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?

1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.

2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?

3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.

4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?

5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)

6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?

/Henrik Larsson

 


Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom

Fredrik-allvarig1-låg1För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.

Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.

Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.

Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.

Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.

Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?

Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.

Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.

/Fredrik Gothnier


Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Hej!

Det här är första gången jag skriver på RSMHbloggen, men detta är inte min egna text utan det kongressuttalande som vi gemensamt kom fram till på RSMH:s kongress den 10-12 maj.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, brinner för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att förbättra sjukförsäkringsreglerna och förebygga självmord.

Vid kongressen 2019 valde vi att lyfta frågan om psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom, då frågan har debatterats i media på sistone.

Några har ifrågasatt siffran som vi tar upp i denna text, och nämnt att den är lägre än antalet personer som avlider av självmord. Men bland de 900 som dör årligen av överdoser från läkemedel eller droger är en del självmord. Dessutom blir siffran högre i fall man skulle lägga till antalet personer som dör av alkoholrelaterade skador.

Hoppas ni är nöjda med kongressuttalandet!

/Barbro Hejdenberg Ronsten,

Ny förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

RSMH:s kongressuttalande år 2019:

Krisläge: Stödet måste förbättras för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Varje år dör över 900 personer av överdoser från läkemedel eller narkotika. Många av dessa hade även samtidigt psykisk ohälsa. Det är tre gånger fler personer än vad som dör i trafiken. Samhället måste se till att ge bra vård och omsorg till dessa extremt utsatta människor.

Åren efter psykiatrireformen satsades mycket på personer med psykisk ohälsa som hade samtidigt beroende[i]. Men sedan dess har det gått utför. Bostadspolitiken leder till att många ur gruppen blir hemlösa, vården är ofta bristfällig och socialtjänstens stöd har utarmats. Det saknas samordning, omhändertagande där hela människan är i centrum, och där du får behandling för både den psykiska ohälsan och beroendesjukdomen samtidigt – något som forskningen och Socialstyrelsen rekommenderar[ii].

Under de senaste 15 åren har den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige dubblerats och är nu uppe i över 900 personer om året[iii]. Det är tre gånger fler än antalet personer som dör i trafiken[iv]. Många av dessa hade också samtidigt psykisk ohälsa, men fick inte tillräckligt med stöd och hjälp för sina problem.

Vi anser att samhället måste ändras radikalt för denna grupp. Metoder som man vet hjälper att minska dödligheten måste införas över hela landet. Därtill måste alla personer med psykisk ohälsa som har omfattande sociala problem få det stöd och den hjälp de har rätt till. Att du mår psykiskt dåligt eller har ett skadligt bruk av alkohol eller droger handlar inte om dåliga karaktärsdrag, där det räcker att skärpa sig, utan för att återhämta sig krävs förståelse, respekt och ett stöd som utgår från hela människan och hens historia.

Detta är en akut kris och vi kräver att följande förändringar genomförs:

– Regeringen inför en kriskommission som tar fram strategier för hur insatserna kring personer med psykisk ohälsa och sociala problem samordnas på ett fungerande sätt, både mellan psykiatrin och socialtjänsten, men också inom olika enheter i psykiatrin respektive socialtjänsten. Samordnad Individuell Plan, SIP räcker inte alltid.

– Välfungerande Assertive Community Treatment, så kallade ACT- team, införs över hela landet.

– Regeringen tilldelar Personligt ombud mer pengar så att funktionen införs i alla kommuner i landet och har resurser att ta hand om alla personer med psykisk ohälsa som har behov.

– Bostad Först införs över hela landet och samtidigt underlättas byggandet av billiga bostäder. Dessutom förändras allmännyttans krav, så att personer med låg inkomst och/eller sociala svårigheter har möjlighet att få förstahandskontrakt.

– Psykiatrin ska ha större kontroll över förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.

– Motgiftet naloxon, som häver överdoser mot opiater och opioider, sprids bland grupper som har missbrukare i sin närhet.

– Insatser genomförs för att öka förståelsen för gruppens problem, och du ska inte kunna straffas för narkotikainnehav om du larmar vid en överdos.

– Regeringen genomför förslagen i utredningen 2018:90 som kräver att Folkhälsomyndigheten får ett större ansvar för att samordna myndigheternas ansvar. Det krävs en helhetssyn kring insatserna för personer med psykisk ohälsa, inklusive personer med samtida beroendeproblematik.

/RSMH:s kongress 2019

[i] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 173-174)

[ii] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 56 ff)

[iii] https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad-dodlighet/

[iv] https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/Olycksstatistik/officiell-statistik-polisrapporterad/nationell-statistik/


Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenNyligen sände Uppdrag Granskning en uppföljning om Sanne, där tittaren fick möta flera personer med allvarlig psykisk ohälsa och en vidare bild av psykiatrin och socialtjänsten presenterades.

Programmet stämmer väl in på hur vi på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, ser på situationen. Misslyckandet inom vården och socialtjänst innebär att det skördas liv.

Stödet och vården fungerar dåligt idag, både för personer med allvarlig psykisk ohälsa och de som har samtida missbruk. Det finns attityder och stigman som gör att man inte bryr sig om den här gruppen, och samordningen är ofta usel. Föräldrar och syskon kämpar för att få hjälp, och det är hänsynslöst att denna grupp inte får hjälp.

På den här fronten var Felipe Costa, som också var med i Uppdrag Granskning, långt före sin tid. Han är sedan länge aktiv i RSMH och redan på 1980-talet menade han i sitt yrke som psykiater att mediciner inte var avgörande för hur folk mådde, utan det viktigaste var att hela vardagen måste fungera – boende, sysselsättning och bemötande. För att personer med psykisk ohälsa ska må bättre behövs jämlikhet mellan patienten och vårdgivare, ett förhållningssätt som gör att personalen lyssnar på patienten och ger vården ett meningsfullt innehåll.

Du ska inte heller behöva vara inlagd för att få vård utan du ska kunna bo hemma och få stöd i din vardag. Vi ser gärna att sådana insatser byggs ut i en mycket större omfattning än vad som finns idag. Det behövs!

Något annat som bör förändras genast är psykiatrins attityder till sexövergrepp som drabbar patienter medan de är inlagda. I Uppdrag granskning intervjuas en ung kvinna som utsatts för övergrepp av en skötare i den psykiatriska heldygnsvården. Det är förkastligt och tyvärr är hon inte ensam. Vi hör och har länge hört berättelser om patienter som har utsatts för sexövergrepp och våldtäkter av antingen medpatienter eller vårdpersonal. Det ska inte kunna hända, särskilt inte på en plats där det är extra viktigt att du känner dig trygg.

Vården måste införa ordentliga strategier för att undvika att patienter utsätts för detta. Det räcker inte att baka in det i policys om hur man arbetar för att minska våld på avdelningen. Sexövergrepp sker ofta i det dolda och har en annan karaktär. Detta måste erkännas.

Om det trots strategier förekommer övergrepp måste vården alltid göra en polisanmälan. Det är inte psykiatrins sak att själva utreda huruvida övergreppet är sant eller inte – utan polisens. Vården måste utgå från att patienten talar sanning när hen kommer med så allvarliga anklagelser. Så är det i hela samhället. Andra regler borde inte gälla bara för att du befinner dig på en vårdavdelning.

Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH


Att vi i samhället bryr oss om varandra minskar den psykiska ohälsan

Fredrik-allvarig1-låg1Skärtorsdag! Då är det dags för alla tokiga häxor att flyga till Blåkulla. Det är lite livat språkbruk kring detta idag och ingen tar det på allvar längre. Annat var det för flera hundra år sedan – då kunde häxor brännas på bål. På den tiden var det inte OK att avvika från mönstret och vara häxa. Att vara såååååå tokig var inte hälsosamt.

I påsk ska vi också komma ihåg Kristi lidande och död och det finns flera kyrkobesökare än vanligt i påsktider. Vi kommer ihåg Jesu lidande. Men vem bryr sig om de som lider idag?

Idag har många med psykisk ohälsa och speciellt psykisk funktionsnedsättning inte det så lätt. Många av dessa lever på bidrag och har svårt att få pengarna att räcka till.  Villkoren är många gånger så dåliga att de riskerar att bli utan hus och hem. Och i vissa fall mår de så dåligt att de skriker i sina hem eller inte tar hand om varken sig själva eller bostaden. Det har hänt att personer som beter sig så riskerar att bli av med sina kontrakt. Många är socialt isolerade.

Jag är också tokig. Jag har tvångstankar. De går ut på att alla människor har ett värde och förtjänar ett bra liv. Även om de är i behov av hjälp och stöd. Jag är en av dem som bryr mig om att personer inte har råd med mat och riskerar att bli av med sitt boende. Speciellt i de fall personerna inte kan föra sin egen talan själva. Jag bryr mig om dem. Men så har jag själv psykisk ohälsa och har många gånger betraktats som galen. Galen nog att bry mig om dessa personer.

I samhället idag ställs grupper mot varandra. Jag vet att det går att fatta vilka tokiga politiska beslut som helst. Så varför kan vi inte fatta besluten att bry oss om, och hjälpa alla grupper? Ju mer utsatt en person är – ju mer hjälp behöver personen.

Jag har sett att personer med psykisk ohälsa som börjar må bättre inte bara blir hjälpta av psykiatrin. Att få ett liv med människor runt omkring en som bryr sig om eller känner kärlek till en och för vilka jag spelar roll är många gånger lika viktigt för den psykiska hälsan som andra insatser. Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Jag anser att social isolering och samhällets för hårda krav på människor är en stor bidragande orsak.

Det antas att resurserna i samhället inte räcker till för alla och att de offentliga kostnaderna är för höga. Jag upprepar – det går att fatta vilka idiotiska beslut som helst och jag är tokig nog att anse att lägga pengar på att hjälpa utsatta till ett bättre liv faktiskt är möjligt. Och att minska social isolering och känslan av att inte räcka till hjälper personer att må bättre. Då minskar den psykiska ohälsan. Och personer blir gladare och mår bättre.

Kanske är det så att om vi bryr oss om varandra så minskar den psykisk ohälsan? Eller omvänt – den psykisk ohälsan ökar när personer inte räcker till och inte blir accepterade med de förutsättningar som de har.

För att förändra den existerande psykiatrin och kommunhanteringen så behöver vi börja bry oss om personer och höra vad som kan vara till hjälp för att just jag ska må bättre. Och inse att människor är i behov av ett sammanhang. Och anpassa insatserna därefter. Här ingår jobb, bostad och att någon bryr sig om en. Att samhället tillhandahåller sammanhang i insatser och har en välvillig attityd mot utsatta är något jag saknar idag. Men så är jag tokig också.

Den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka så länge som personer inte accepteras med de förutsättningar de har och blir utsatta för individuella insatser som leder till social isolering.

Nog sagt – token har talat!

/Fredrik Gothnier


Fel att ställa utsatta grupper mot varandra

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoPersoner med psykisk ohälsa är en av de grupper med sämst ekonomi samhället. Så har det sett ut i 30 års tid, och de satsningar som nuvarande regeringen har gjort på vår grupp är visserligen bra men inte tillräckliga. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har det sämst av alla grupper inom funktionshinderrörelsen och 9 av 10 uppger att de har nedsatt arbetsförmåga (se Revansch sid 13-14).

Detta är frukanstvärt och politikerna, oavsett parti, måste se till att levnadsstandarden förbättras för vår grupp.

Inom vissa kretsar tycks det tyvärr dock florera en uppfattning om att vår grupp skulle ha det dåligt på grund av invandringen.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, tar starkt avstånd från den uppfattningen. Det är helt fel att sätta utsatta grupper mot varandra. Istället bör alla människor med psykisk ohälsa – oavsett etnicitet – jobba tillsammans för att levnadsvillkoren ska förbättras för oss. Och alla – oavsett var du är född – ska välkomnas inom RSMH.

Hur ska resurserna räcka när det talas så mycket om nedskärningar? kanske någon undrar nu.

Vi har inga tydliga svar, men anser för det första att det är oklart om invandringen är kostsam på lång sikt. Vissa studier visar att invandring kan vara en vinst för ett land. För det andra handlar det om politiska prioriteringar. Samhället kan utformas på många olika sätt.

Staten kan se till att skatteintäkterna ökar så att de gemensamma resurserna blir större. Därtill handlar det om hur pengarna i statskassan omfördelas. Vi anser så klart att politikerna bör prioritera en mänskligare sjukförsäkring, förbättra möjligheterna till återgång i arbete, förbättra psykiatrin och se till att kvaliteten på stödet inom kommunerna höjs.

Därtill kan vården och stödet till personer med psykisk ohälsa bli effektivare. Lösningen heter brukarinflytande. Genom att personer med psykisk ohälsa får vara medbestämmande i besluten skräddarsys vården och stödet efter individen och kvaliteten höjs. Personen får makt över sitt eget liv, och det leder till återhämtning. Det är ju bara du själv som vet var skon klämmer.

Det finns andra sätt för politikerna att omfördela statskassan än att ta från människor i nöd. Alla personer med svårare psykisk ohälsa bör få det bättre ekonomiskt – oavsett etnicitet. Så ökar den psykiska hälsan.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

PS. Här går det att läsa mer om riksdagspartiernas vallöften när det gäller reformer som påverkar personer med psykisk ohälsa.

 


Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier