Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt

anne-sofie2FÄRG
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).

Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.

Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.

Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.

Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.

Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.

Det  handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.

Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.

Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.

Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.

/Ann-Sofie Höij


Bättre vård med mer brukarinflytande

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoBrukarinflytandet måste öka i den psykiatriska vården. Forskningen är entydig – resultaten av all vård och behandling blir bättre när patienten är med och beslutar om sin egen vård. Patienter som har inflytande och känner sig delaktiga får en ökad känsla av sammanhang och blir fortare friska. Den erfarenhetsbaserade kunskapen är det viktigaste vi har och den behöver bättre tas tillvara.

Detta har varit tydligt på flera av den senaste tidens möten som jag deltagit i. Längst har frågan kanske kommit i IVO, Inspektionen för vård och omsorg, där jag sedan 2013 är med i IVO:s insynsråd.

Där har vi drivit på från RSMH:s sida om vikten av brukarinflytande och fått medhåll från de andra i rådet, vilket gett resultat i form av ett riksdagsbeslut: Beslutet innebär att i varje inspektion som IVO gör så ska någon person vara involverad som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa när det gäller den typen av verksamhet som ska granskas.

IVO arbetar nu med att ta fram en modell för hur detta ska genomföras i praktiken. Det kan handla om att en person med egen erfarenhet följer med ut på inspektioner eller det kan vara att vederbörande sitter med vid olika analyser som ska göras.

Brukarinflytande som tema var också uppe på senaste nätverksträffen för chefsöverläkare inom psykiatrin i regionerna med flera. Hur fortsätter vi att utveckla brukarinflytandet regionalt och lokalt i hela landet? Där behövs tydligare planer och mål för arbetet, framhåller vi från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Slutligen besökte jag nyligen en kickoff som Sveriges kommuner och landsting, SKL,  ordnade på temat psykisk hälsa. Där medverkade kända personligheter som Carolina Klüft och Klas Bergling, Aviciis pappa, och företrädare från riksdagens socialutskott. Det handlade om psykisk hälsa i ett bredare samhällsperspektiv och även i det sammanhanget kan vi från brukarhåll påminna om att den egna erfarenhetsbaserade kunskapen är den viktigaste möjligheten till positiv förändring.

/Jimmie Trevett
ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse


En kamp för livet i cirkelns ytterkant

Jag har många gånger funderat på när jag pratar med folk och deltar i olika debatter om jag verkligen är så negativ och bitter som många säger. Stämmer det att jag bara fokuserar på det som är dåligt i vårt samhälle och glömmer bort allt det positiva och bra som faktiskt sker? Är jag en sån där Party Pooper som lever för att gnälla om allt? Jag blir ofta kontrad med att allt inte är skit, utan mycket blir bättre. Jag vet att mycket bli bra, jag ser och läser om politiska åtgärder som faktiskt förändrar Sverige till det bättre. Men löften om förändring för dem som har det svårast och är utsatta förblir oftast löften och fina ord inför val. Varför är det så svårt för mig att inkludera allt det positiva?

Idag satte jag mig på sängkanten och utbrast i gråt. Allting föll på plats för mig. Jag hade just pratat med min syster som är rädd för sin framtid. Försäkringskassan frågar när hon kan jobba. Faktum är att jag kanske är mer rädd för hennes framtid än hon är. Jag hade just sett dokumentären om Marika Sellgren i Uppdrag Granskning och den väckte så mycket känslor i mig. Där och då i samtalet med min syster träffades jag av en tanke jag länge jagat. Några ord, en bild i mitt huvud som jag försökt förstå. Varför ser jag inte allt det positiva på samma sätt som människor jag diskuterar med, varför fastnar inte de positiva förändringarna som Sverige faktiskt går igenom i mitt huvud? Svaret kom som en blixt i form av en bild. Och med svaret kom tårarna.

Att jag inte förstod vad människorna jag debatterade med pratade om, beror på att jag aldrig fått se den delen av Sverige. Den bra och glada delen är något jag enbart hört människor påpeka, tidningar och nyheter prata om. Min verklighet ser faktiskt inte ut så där. Min verklighet är att kriga för min trygghet och rätt att existera. Kriga med myndigheter, bestrida avslag, konfrontera diskriminering i vården, ja ni förstår – kriga om allt. En annan fråga jag ofta lämnades med var varför det är så svårt för mig att nå ut till folk. Varför har just människorna jag försöker nå så otroligt svårt att förstå vad det är jag pratar om? Det var där och då bilden av Sverige som en ring formades i mitt huvud och det var här alla bitarna föll på plats.

Föreställ dig Sverige och välfärden som en rund ring (cirkel). Här bor vi alla utspridda lite överallt. Vi som är mest utsatta i samhället representerar den absolut yttersta kanten av ringen. Vi står där hand i hand och försöker desperat hålla oss kvar medan ringen snurrar. Den snurrar så otroligt snabbt här längst ut på kanten. Många av oss släpper taget och faller till följd av g-kraften (accelerationskraften). Många av oss håller fast så hårt vi kan, vissa orkar inte hålla mer och släpper. Vi kämpar för livet. Men faktum är att många av oss betalar med sina liv när orken att kämpa lämnar våra kroppar. Vilka är vi? Vi är de som är psykiskt sjuka, vi som är gamla, vi som är sjuka, vi som kom hit för att skapa ett bättre liv utan krig och förföljelse, vi som är hbtq plus. Det är vi som står här på kanten och betalar med våra liv för att mitten av ringen bekymmerslöst ska få existera. Vi håller så hårt vi kan, där i utkanten. Våra kroppar skyddar mitten av ringen. Jag väljer att kalla mitten av ringen för medelklassen. Och ju närmare ringens mitt du kommer desto rikare och mer privilegierad medborgare av samhället är du. Det är på bekostnad av oss som välfärden fortsätter att existera, snurra. Ju närmare mitten av ringen desto mindre upplever de att denna cirkel faktiskt snurrar. Det gör det svårare att relatera till hur snabbt saker går åt helvete samt hur olika verkligheten kan se ut för oss beroende på var i ringen vi befinner oss. Men här ute på kanten snurrar det så fort att många av oss trillar över kanten. Vi ser allt här i ytterkanten, vi blickar in och drömmer oss bort till ett liv närmare mitten. Ytterkanten ser först och känner först av att ringer håller på att gå sönder, vi märker hur den börjar snurra snabbare. Vi skriker och ber om hjälp men ingen lyssnar. Hur kan de? Deras verklighet snurrar inte ens i närheten lika fort. Men här ute krävs det otroligt lite för att folk skall börja trilla över kanten.

Jag är trött på att leva i ett samhälle där vi måste betala priset för att medelklassen ska finnas och existera. Det är alltid oss samhället gör besparingar på först. Det är vi som får mindre bistånd, det är vi som får allt mindre sjukpenning. Det är vi som nekas asyl, det är vi som får avslag för att komma till äldreboenden. Mittersta delen av ringen tittar på oss med förakt. Men hur kan de se på oss på något annat sätt? Hur kan de relatera? För dem snurrar inte ringen lika fort. Vi har skämt bort mitten genom att envist vägra släppa taget om varandras händer. Vi kanske borde släppa och se hur alla faller. Men vi fortsätter att kämpa och klamrar oss fast i varandra för denna lek är på liv eller död! Det heter besparingar, allt handlar om pengar, siffror går alltid före värdet av ett liv. Här i den yttersta delen av kanten finns det inte mycket kvar att spara. Jag har fått nog nu, jag vägrar! Jag är en värdig människa och en medborgare av detta samhälle! Jag har levt hela mitt liv i ytterkanten av ringen, jag är van vid att kämpa och kriga. Men jag har många gånger funderat på om det är värt att fortsätta hålla fast så hårt när alla ändå vill se en falla. Och kom inte nu och säg att ni inte vill se oss falla! Ord har ingen betydelse här, era handlingar talar mycket högre än alla de fantastiska löften och ord av välvilja. Politiken är omöjlig att missuppfatta. Våra liv känner de förändringar ni så fint tar avstånd från i alla debatter på tv. Mitt liv är ditt liv.

Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag kikat in i mitten av ringen fylld av hat och bitterhet, fylld av avund och drömmar. Drömmar om att någon gång få åtminstone för en stund vandra fri där allt snurrar långsammare. Jag har hoppats att någon skulle se hur hårt vi som står här ute kämpar för att resten av ringen ska leva ett tryggt liv. Men jag kostar pengar, jag är politik, jag är inte välkommen och definitivt inte lika värdig! Min existens gör folk obekväma, ambivalenta och förvirrade. Ingen kan väl ha det så i ett välfärdssamhälle. Inte kan saker vara så hemska?

Jag har sneglat in i mitten av ringen hela mitt liv, jag har förundrats över medelklassens privilegier och förmåga att apatiskt titta på och tro att allt kommer ordna sig till slut. Politiker går inte in på forum på Facebook och läser de kommentarer vi lämnar, om ni verkligen bryr er behövs en dialog med politiker. Idag förstår jag varför det är så svårt att nå människor i en diskussion. De kan ju inte relatera, hur skulle de kunna? Ju närmare mitten desto mindre snurrar ringen, desto finare ser livet ut. De märker inte effekterna av politiska beslut på samma sätt. Allt i samhället är inte skit, det kan jag hålla med om. Men trots att mycket har blivit bättre så måste ni förstå att här i ytterkanten av vårt samhälle och i ytterkanten av ringen har saker inte blivit bättre. Här finns ingen plats för besparingar. Vi håller fast så hårt vi redan kan. Ni i mitten förstår inte på grund av alla privilegier som innersta sidan av ringen har. Jag har kämpat hela mitt liv för att bevisa min värdighet och möjlighet att bidra till samhället. Jag har blivit förlöjligad, trampad på, jag har gått sönder om och om igen. Jag kan stånga mig blodig men saker blir bara värre. Dit jag vände mig för medmänsklighet, där har jag fått kalla handen. Vi har fått kämpa och vi kämpar varenda dag för att behålla vår värdighet som människor. Vart vi än vänder oss skriker alla att vi kostar pengar.

Så det jag gör nu är att jag tittar en sista gång in i mitten av ringen och vädjar och ber att ni orkar ta striden för oss som är på ytterkanten och redan kämpar för våra liv. Vi är också människor, vi har så mycket att bidra med om ni bara ger oss chansen och förutsättningarna att orka. Idag går all tid och ork till att kämpa för de grundläggande rättigheter som myndigheterna nekar oss. Vi behöver stöd nu mer än någonsin förut, för en sak är solklar! När vi har fallit från kanten av ringen, när våra kroppar som skyddar er och uppehåller illusionen av trygghet ni lever i kommer ringen att fortsätta att gå sönder.

Vi bär hela strukturen för eran illusion av välfärdssamhälle. Och när vi fallit över kanten är det eran tur. Tänk på det nästa gång du tittar på en människa som ligger nere på marken och tänker ”det är ju ledsamt och allt, men det berör inte mig”.

/Paulina Tarabczynska

 


Alla människor – oavsett hälsotillstånd – ska ha rätt till ett hem!

Barbro Hejdenberg Ronsten RSMH beskuren låg (1)Idag skriver jag denna debattartikel som publiceras på SVT Opinion:

”Ingen sjuk person ska behöva bli deporterad till ett fuktskadat hus utan stöd och vård. Att det ser ut så här är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige. Det är dags för socialminister Lena Hallengren (S) att på allvar förbättra situationen för de med svårast psykisk ohälsa”, skriver debattören.

socialtjänstlagen står det att personer med psykisk funktionsnedsättning ”ska få möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra”.

Men i dagens Sverige gäller det uppenbarligen inte för alla.

Uppdrag granskning har träffat Marika Sellgren som återkommande har bett om stöd och hjälp för att klara sitt boende. År 2016, under en av de perioder då hon mådde som sämst, hade hon behövt extra resurser från socialtjänsten och psykiatrin.

Men istället fick hon mindre hjälp. Socialtjänsten drog in hennes boendestöd och hemtjänst i en och en halv månad och skyllde på ”arbetsmiljöproblem”, något som ledde till varningar från värden och till slut vräkning i vintras. I vanliga fall när människor blir sjukare brukar ju samhället sätta in mer stöd, men här gavs alltså mindre.

Och hon är inte ensam om detta. Flera av våra medlemmar och andra vittnar om att det finns en oförståelse och okunskap från många inom socialpsykiatrin och psykiatrin när det gäller psykisk ohälsa.

Stödet behöver anpassas efter personens psykiska funktionsnedsättning, men det saknas ofta stödteam som kan sättas in under perioder då personer mår sämre, och det behövs mycket bättre samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin. Därtill behövs större flexibilitet hos socialtjänsten, där man lyssnar till personens behov snarare än stirrar sig blind på varje enskild enhets budget.

Marika Sellgren tycker själv att det borde ha varit möjligt att få hennes lägenhet ljudisolerad, en sorts handikappanpassning, så att grannarna skulle ha sluppit störas när hon skrek ut sin ångest. Hade hon fått gehör och bättre stöd hade hon kanske aldrig behövt lämna sitt hem.

Istället blev Marika Sellgren alltså vräkt och deporterad till härbärget Rysseviken, den sista anhalten för de personer som samhället tycks vilja gömma undan.

Där luktar det illa, husen har fuktskador och skadedjur, vattnet i kranen är brunt och en matta med avföring ligger ihoprullad i ett hörn.

Ett boende som kommunen betalar 28 000 kronor per person för – och detta utan att det finns tillgång till vård, hjälp med städning eller stöd i att själv ta hand om sin bostad.

Detta är en skandal. Och det bryter mot Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige skrev under redan för tio år sedan.

Sverige borde ha kommit längre i omhändertagandet av de allra svårast psykiskt sjuka än att behandla dem på detta vis.

Framförallt borde ingen hänvisas hit. Personer med psykisk ohälsa, oavsett om man är hotfull eller har annan svår problematik, måste få mycket bättre stöd och hjälp i sitt hem under de perioder när de mår sämre. Dessutom behöver det byggas fler stödboenden.

Ingen ska behöva hamna på gatan för att man har en psykisk funktionsnedsättning. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige.

Vi kräver att socialminister Lena Hallengren (S) nu en gång för alla ser till att personer med svår psykisk funktionsnedsättning och sociala problem får rätt till ett eget hem.”

/Barbro Hejdenberg Ronsten

 


Öppet brev till min behandlande läkare

regnHej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?

1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.

2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?

3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.

4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?

5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)

6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?

/Henrik Larsson

 


Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom

Fredrik-allvarig1-låg1För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.

Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.

Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.

Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.

Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.

Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?

Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.

Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.

/Fredrik Gothnier


Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Hej!

Det här är första gången jag skriver på RSMHbloggen, men detta är inte min egna text utan det kongressuttalande som vi gemensamt kom fram till på RSMH:s kongress den 10-12 maj.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, brinner för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att förbättra sjukförsäkringsreglerna och förebygga självmord.

Vid kongressen 2019 valde vi att lyfta frågan om psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom, då frågan har debatterats i media på sistone.

Några har ifrågasatt siffran som vi tar upp i denna text, och nämnt att den är lägre än antalet personer som avlider av självmord. Men bland de 900 som dör årligen av överdoser från läkemedel eller droger är en del självmord. Dessutom blir siffran högre i fall man skulle lägga till antalet personer som dör av alkoholrelaterade skador.

Hoppas ni är nöjda med kongressuttalandet!

/Barbro Hejdenberg Ronsten,

Ny förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

RSMH:s kongressuttalande år 2019:

Krisläge: Stödet måste förbättras för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Varje år dör över 900 personer av överdoser från läkemedel eller narkotika. Många av dessa hade även samtidigt psykisk ohälsa. Det är tre gånger fler personer än vad som dör i trafiken. Samhället måste se till att ge bra vård och omsorg till dessa extremt utsatta människor.

Åren efter psykiatrireformen satsades mycket på personer med psykisk ohälsa som hade samtidigt beroende[i]. Men sedan dess har det gått utför. Bostadspolitiken leder till att många ur gruppen blir hemlösa, vården är ofta bristfällig och socialtjänstens stöd har utarmats. Det saknas samordning, omhändertagande där hela människan är i centrum, och där du får behandling för både den psykiska ohälsan och beroendesjukdomen samtidigt – något som forskningen och Socialstyrelsen rekommenderar[ii].

Under de senaste 15 åren har den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige dubblerats och är nu uppe i över 900 personer om året[iii]. Det är tre gånger fler än antalet personer som dör i trafiken[iv]. Många av dessa hade också samtidigt psykisk ohälsa, men fick inte tillräckligt med stöd och hjälp för sina problem.

Vi anser att samhället måste ändras radikalt för denna grupp. Metoder som man vet hjälper att minska dödligheten måste införas över hela landet. Därtill måste alla personer med psykisk ohälsa som har omfattande sociala problem få det stöd och den hjälp de har rätt till. Att du mår psykiskt dåligt eller har ett skadligt bruk av alkohol eller droger handlar inte om dåliga karaktärsdrag, där det räcker att skärpa sig, utan för att återhämta sig krävs förståelse, respekt och ett stöd som utgår från hela människan och hens historia.

Detta är en akut kris och vi kräver att följande förändringar genomförs:

– Regeringen inför en kriskommission som tar fram strategier för hur insatserna kring personer med psykisk ohälsa och sociala problem samordnas på ett fungerande sätt, både mellan psykiatrin och socialtjänsten, men också inom olika enheter i psykiatrin respektive socialtjänsten. Samordnad Individuell Plan, SIP räcker inte alltid.

– Välfungerande Assertive Community Treatment, så kallade ACT- team, införs över hela landet.

– Regeringen tilldelar Personligt ombud mer pengar så att funktionen införs i alla kommuner i landet och har resurser att ta hand om alla personer med psykisk ohälsa som har behov.

– Bostad Först införs över hela landet och samtidigt underlättas byggandet av billiga bostäder. Dessutom förändras allmännyttans krav, så att personer med låg inkomst och/eller sociala svårigheter har möjlighet att få förstahandskontrakt.

– Psykiatrin ska ha större kontroll över förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.

– Motgiftet naloxon, som häver överdoser mot opiater och opioider, sprids bland grupper som har missbrukare i sin närhet.

– Insatser genomförs för att öka förståelsen för gruppens problem, och du ska inte kunna straffas för narkotikainnehav om du larmar vid en överdos.

– Regeringen genomför förslagen i utredningen 2018:90 som kräver att Folkhälsomyndigheten får ett större ansvar för att samordna myndigheternas ansvar. Det krävs en helhetssyn kring insatserna för personer med psykisk ohälsa, inklusive personer med samtida beroendeproblematik.

/RSMH:s kongress 2019

[i] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 173-174)

[ii] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 56 ff)

[iii] https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad-dodlighet/

[iv] https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/Olycksstatistik/officiell-statistik-polisrapporterad/nationell-statistik/