Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa
Publicerat: augusti 14, 2023 Sparat under: Öppenhet, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Jimmie Trevett, Samverkan Lämna en kommentar
I framtiden bör det finnas en arena i samhället där vi alla kan prata mer öppet om hur vi mår. Jag sitter i en arbetsgrupp som startats av Folkhälsomyndigheten och som ska ta fram en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag blev inbjuden för att jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige. Flera andra myndigheter och organisationer sitter med i arbetsgruppen.
Min förhoppning är att denna strategi ska leda till ett öppnare samtal överallt i samhället. Det bör finnas utrymme för att tala om hur vi mår i arbetslivet och i skolan. Ett förebyggande arbete lär också leda till stora ekonomiska vinster för alla parter. Därför måste även politiker ta grepp om ämnet.
Jag vet inte exakt hur denna arena ska se ut, kanske genom någon form av allmänna riktlinjer för skola, arbetsliv och andra samhällsinstitutioner. Jag hoppas att vi ska få en klarare bild när strategin är klar.
Mycket har ju hänt på senare år. Fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa och samtalet är öppnare än det var för bara några år sedan, då många försökte dölja hur de egentligen mådde. Men vi har långt kvar. Det är fortfarande ett stigma att berätta om sin psykiska ohälsa, bland annat för att vi lever i ett högpresterande och individcentrerat samhälle. Den som är öppen med sitt mående kan till exempel riskera att bli bortvald vid jobbsökande.
Jag brukar säga att mår gör vi alla, men förkylda är vi inte varje dag. Det är ingen som har hundraprocentiga morgnar varje dag. Då får man ändå ta sin kopp kaffe och gå ut och andas en stund i friska luften.
/Jimmie Trevett
Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 2
Publicerat: juli 7, 2023 Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri, Tvångsvård, Vård 1 kommentar
Detta är del 2 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. Läs del 1 här.
Om jag minns rätt ville Socialdemokraterna på 1930-,1940- och 1950-talen att staten skulle ta en del av ansvaret för att vårda sjuka och gamla människor. Äldre och sjuka flyttades från sina hem till boenden och institutioner för att avlasta familjen. Utvecklingen har gått mot att vi svenskar allt oftare anser att blir man dålig eller äldre ska staten ta över ansvaret. Vården av sjuka flyttas till boenden och vårdinrättningar (där besöken från anhöriga kan vara mer sällsynta). Vi har störst andel ensamhushåll i världen. Vi ska klara oss själva.
Nu följer några exempel på där mina åsikter skiljer sig från psykiatrimodellens.
En brukare bor ensam i sitt boende. Umgås inte mycket med andra. Tar medicin, är isolerad i hemmet och får hjälp med städ, disk och handling. Personen åker då och då in på heldygnsvården på LPT (tvångsvård). Har tidigare haft humörsvängningar men dessa har medicinerats bort. Psykiatrin anser det vara en framgång då symptom på psykisk ohälsa är få och det basala fungerar. Då personen är isolerad erbjuds stödsamtal av psykiatrin en gång i veckan. I mitt liv har jag träffat på många liknande fall och det anses som normalt och god behandling och personen anses ha det bra.
Min syn
Då personen intas på LPT på slutenvården och tvångsmedicineras är det naturligt att bli arg. Det är också naturligt att ha svängningar i humöret. Men inom psykiatrin anses ofta humörsvängningar som symptom på psykisk ohälsa. Att bli arg på slutenvården rekommenderas verkligen inte utan det kan resultera i ökade medicindoser. Blir man en känslomässigt död zombie eller sitter och bara stirrar men är lugn anses detta av psykiatrin som en förbättring då symptomen försvinner.
Att bli arg ibland över sådant här är adekvata reaktioner på en hård verklighet. Det är inget fel. Och att ha känslor är också naturligt. Medicinerar man mot känslor försvinner ofta inte bara oönskade känslor utan alla. Att medicinera mot psykos och ångest och annat kan också resultera i försvunnet känsloliv. Det är bara det att man är oförmögen att reagera på det. För alla normala personer – vilket val skulle ni göra? Att bli av med alla känslor eller ha kvar symptom på psykisk ohälsa? Är man inte farlig för sig själv eller andra kan det vara att föredra att ha symptom på psykisk ohälsa.
Jag vet att innan mediciner introducerades gav sig patienter inom psykiatrin på varandra och efter medicinernas intåg spelade de volleyboll tillsammans istället. Det är dock också så att ungefär lika många återhämtar sig från svår psykisk ohälsa före medicinernas intåg som efteråt. Och mediciner kan orsaka metabola syndrom och för tidig död. Långtidseffekter av medicinering undersöks för lite. Att medicinera mot alla möjliga symptom med symptom som enda variabel oavsett konsekvenser borde inte anses acceptabelt enligt min åsikt. De måste finnas utrymme för mänskliga behov och livskvalité måste beaktas.
Social kontakt är viktigt
Vidare erbjuds personen stödsamtal. Det är bra. Men varför har personen inga vänner? Det funderas det inte alls över. Om personen hade vänner som umgicks med denne bara för att de så önskade och inte var deras jobb så hade personen haft ett fungerande socialt liv. Lika viktigt som att samtala och få stöd är att kunna ge något tillbaka. Att bli uppskattad för den man är. Uppnås ett sådant liv så minskar inläggningar på grund av ensamhet. Att bli erbjuden social kontakt av psykiatrin enbart för att man saknar socialt liv är inte en ok livssituation. Att få möjlighet till en partner, att känna sig älskad och uppskattad, ha en, familj och fysisk samvaro eller sexliv borde ingå i konceptet hur man kan leva ett bättre liv. Att få insatser som substitut visar att det tänks fel.
Min flickvän Elisabet påpekade något för mig som också är relevant. Många samtal om personen i detta exempel kretsar kring mediciner, socialtjänst, Försäkringskassa och mående. En person som inte tillhör psykiatrin talar normalt om intressen, idéer, händelser och personer. För att personen i vårt exempel ska kunna umgås på liknande sätt krävs social träning (om man talar om sin livssituation och händelser i livet och dessa är inskränkta till psykiatri är det svårt att finna någon som är intresserad av att lyssna) och steget att hitta en kompis utanför psykiatrin betyder att perspektivet på samtalsämnen måste vidgas.
Jag tror att gå på träfflokal kan ge ett socialt liv, där samtalsämnena kan vara sådana som personen är van vid och en drös nya. Om träfflokaler stängs kan personer få svårt att hitta någon att tala med, då samtalsämnena kan vara så olika för vår person och personer utanför psykiatrin. Det behövs träning för att samtala om annat.
Personer med psykisk ohälsa som blivit LPT:ade (tvångsvårdade) några gånger, och bor på boende, är ofta i behov av att få känna att deras åsikt räknas igen och att de får självbestämmandet tillbaka. En bra boendestödjare i en sådan situation frågar ”Vad vill du göra idag?˚ och anpassar insatsen efter svaret. Samtidigt som stödet som behövs utförs. Att själv få vara med och få kontroll över insatser och bestämma vad som ska göras – även roliga saker – samt diskutera drömmar, få möjlighet att använda sina styrkor och förmågor, är viktigt för att bli en person som trivs med sig själv och sitt liv. Boendestödjare bör tänka på om de tycker att brukaren ska få fatta beslut även om denne fattar dåliga beslut.
Ta hänsyn till mänskliga behov
Enligt min syn på psykiatri ska frågan som ska styra psykiatrin vara: ”Vad kan vi göra för att du ska få det lite bättre?”
Här måste man ta hänsyn till mänskliga behov såsom behov av kärlek, sex, omtanke, mat, bostad och något meningsfullt att göra på dagarna. Det kan inkludera studier, arbete, sysselsättning eller endast fritidsintressen. Och att få en ekonomi som fungerar. Att ständigt behöva oroa sig för att få ekonomin att gå ihop gynnar inte den psykiska hälsan.
Det är OK att ta mediciner och att psykiatrin är en del av ens liv. Men det är också viktigt att få ett liv utanför psykiatrin och att psykiatri inte blir hela ens liv och livsåskådning. Det är OK att bo i boende, ha sysselsättning och vänner. Men personen måste uppleva att det känns bra, att personen har livskvalité och ett meningsfullt liv.
Människor har behov av kärlek, omtanke, närhet till andra och något meningsfullt att göra som inte skadar andra människor. Har man stöd och hjälpbehov ska man få dessa tillgodosedda. Krävs mediciner för att det som gör ont inuti en själv ska försvinna eller hållas på en acceptabel nivå ska man få det. Behövs samtal med psykolog eller psykoterapi eller DBT eller traumabehandling eller annat ska människan få det. Det sägs att psykologbehandlings evidens är svår att mäta med vardagsförnuftet säger en att det hjälper att prata med någon. Det hjälper förhoppningsvis mer om personen man talar med är utbildad. För psykoterapier har jag läst någonstans att det är relationen mellan psykoanalytiker och patient som gör det hjälpande. Detta spelar större roll än vilken psykoterapi som används. Nog om det.
Se till att människor får livskvalité
Allt ovan ska vara en hjälp i livet. Inte hela ens liv. Människan bör inte tas ur samhället och parkeras på någon bakgata utan även om hjälp fås vara en del av samhället och kunna ta del av dess utbud. Behovet av social kontakt och umgänge bör tillgodoses av vänner, partners, familj, barn och kamrater utanför psykiatrin. Meningsfull sysselsättning bör innefatta intressen eller studier och arbete eller volontärarbete. Inkomsten bör vara god, ha täckning för mat och hyra mm. Och vara tillräcklig för att kunna få göra det lilla extra varje månad och få lite pengar över.
Insatser från kommun och region samt lagstiftning bör vara inriktade på att tillhandahålla tjänster som hjälper människan att vara en del av samhället (om människan själv vill det). Att denne får sina behov tillgodosedda. Man bör ta en helhetsbild på psykiatri och samhälle. Och se till att människor får livskvalité.
Det är också så att bemötandet är en del av behandlingen i möten med människor som mår dåligt. Forskning om slutenvård visar att patienten upplever minskat tvång (och mår bättre, min anteckning) när denne känner att personal och läkare menar väl. Och mer tvång om inte så är fallet. Det finns också de läkare som får bättre resultat med placebo än de som använder riktiga mediciner om de har ett bra bemötande.
/Fredrik Gothnier
Kommunikation – något av det viktigaste vi har
Publicerat: oktober 10, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Diagnos, Samverkan, utbildning Lämna en kommentar
Kommunikation är något av det viktigaste vi har och den finns ju i olika former; tal, skrift, verbal och ickeverbal det vill säga kommunikation utan ord såsom kroppsspråk/ställning, gester, ansiktsuttryck, ögonkontakt och röst, men det är också något av det svåraste som finns.
Såhär beskriver Wikipedia kommunikation: ”Kommunikation är en social process som innebär att dela tankar, känslor och erfarenheter med andra. Kommunikation bygger på ömsesidighet och gemenskap med omgivningen. Fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande”. Så uppfattar jag också kommunikation. Intressant att se att kommunikation är så viktigt för lärande. Alltså; om vi inte kommunicerar, så kan det bli svårt att lära sig något. Visst, vi kan läsa innantill i en bok, men diskussioner/att bolla tankar, idéer, etcetera ger ökad förståelse och vidgat perspektiv kring det vi läser och det tror jag har väldigt stor betydelse.
Jag är förvånad över att det faktiskt blir rätt så ofta som det blir med tanke på att det är rätt klurigt med kommunikation eftersom vi inte alltid säger det vi menar och menar det vi säger, inte alltid vågar uttrycka det vi vill och känner och det finns oskrivna regler om vad man inte bör prata om. Jag tänker främst på politik, religion och hur mycket man tjänar. Dessutom är det väldigt viktigt att komma ihåg att kroppsspråket brukar signalera mer än orden, liksom att det är lika viktigt hur vi säger något som vad vi säger. Här kommer ett exempel i form av en vits (verklig eller inte låter jag vara osagt). En dam och en herre som inte känner varandra kliver på bussen. Det finns bara ett säte ledigt som båda naturligtvis vill sätta sig på. Herren säger; två arslen och ett säte, damen säger; två själar och samma tanke.
Ibland använder vi nog inte det lämpligaste kommunikationssättet på grund av exempelvis tidsbrist, brist på mod eller av någon annan anledning. Kanske mailar eller sms:ar vi när vi borde prata öga mot öga. Ett mail kan kanske ersätta ett möte vid vissa tillfällen.
Det är inte sällsynt att vi tror att den andre förstått, men så visar sig sedan att den inte har gjort det – missförstånd uppstår eftersom vi inte tog oss tid att lyssna ordentligt och för att vi tolkar olika beroende på den “ryggsäck” vi har med oss från uppväxten och det vi varit med om i livet. Det med tolkningar är svårt och då är det viktigt att försöka tänka ur flera perspektiv framförallt utifrån den andres perspektiv och inte bara utifrån sin egen horisont. Lättare sagt än gjort, men det är möjligt.
Ju rakare och tydligare vi är, desto lättare blir det att nå fram med sitt budskap och inte använder för mycket ord och inte upprepar oss alltför mycket. Jag trodde länge att ju fler ord för att förklara, desto bättre, men det är faktiskt precis tvärtom – “less is more”. Givetvis ska man inte använda för få ord för då finns det risk att budskapet inte når fram, men som sagt för mycket ord kan krångla till det. (Och det är viktigt att ha en bra studieteknik, det vill säga att kunna ta ut det viktigaste ur en text och sammanfatta/skriva ner det vid behov framförallt vid studier naturligtvis, men det är värdefullt att kunna även i en del andra sammanhang). Inte minst för oss autister är det är det viktigt med rak och tydlig kommunikation för vi kan sällan läsa mellan raderna och tolkar ofta det som sägs bokstavligt på grund av vår diagnos. ”Säg det du menar och mena det du säger”.
Något annat som kan ställa till det vid kommunikation är tid och stress. Vi säger något i förbifarten och tror att mottagaren uppfattar, men det blev otydligt för denne och missförstånd uppstod. Tyvärr har många inte tid att lyssna någon längre stund nuförtiden och ibland lyssnar vi tyvärr bara med ”ett halvt öra” är min upplevelse. Samhällets tempo är väldigt högt och vi jagar vidare och surfar allt mer på våra mobiler. Ibland borde vi fundera (mer) på varför vi har så bråttom och vad vi gör med vår tid och om vi är nöjda med det. Såklart måste man hålla ett visst tempo för att saker ska bli utförda och man ska nå resultat, inte minst på arbetsplatser, men att ibland stanna upp och lyssna och verkligen se varandra tror jag kan ge bättre resultat i slutändan eftersom som samtal brukar ge nya tankar och infallsvinklar, skapa tillit, gemenskap, etcetera.
Det händer att man glömmer bort att man har två öron och en mun – vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar! Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Samtidigt ska man givetvis få prata av sig när man har behov med en människa man litar på som är idel öra, men att ständigt “tugga på” och inte lyssna på andra människor tycker jag inte är sunt.
Internet för mycket positivt med sig och hade vi inte haft det kan man undra hur världen sett ut idag. Spännande tanke i och för sig! Likaså med datorer, plattor och mobiltelefoner och sociala medier, men medaljen har alltid en baksida. Många av oss överanvänder våra apparater och har dem som våra snuttefiltar, surfar bort delar av vårt liv ”i onödan” och blir då allt mer ensamma. Visst kan vi skapa gemenskap via skärmar, det såg vi inte minst under pandemin, men det gör också att vi till exempel inte pratar med folk i samma utsträckning som förr utan kommunicerar via skärmar istället, vilket inte enkom är positivt. Ibland ser jag föräldrar som till exempel är på badhuset med sitt/sina barn och surfar på mobilen, par som är på “datenight” på restaurang och sitter och surfar på varsin mobil hela kvällen, etcetera.
Jag tror helt klart på kommunikation och samtal. Däremot tror jag att antalet möten kan minskas på många arbetsplatser och framförallt kortas ner. Min upplevelse är att en del möten i arbetslivet är nästintill helt onödiga. Där kan mail eller liknande fylla en viktig funktion. För när det blir mycket upprepningar, urvattnat och så vidare tror jag att människor slutar lyssna och tiden kunde använts bättre, till exempel till ett kort samtal med en kollega.
Ytterligare en dimension av kommunikation tycker jag handlar om vad man inte säger och då syftar jag inte på att man ska fara med osanningar det vill säga lögner, men man behöver inte berätta allt utan enbart så mycket som man känner sig bekväm med. Att dra en vit lögn någon gång (men sparsamt) kan man få göra för att inte såra någon eller av andra orsaker, men man behöver inte berätta allt utan bara så mycket man känner sig bekväm med, särskilt när det gäller ens innersta och sådant som är känsligt för en.
Jag komma att tänka på att tystnad i och för sig kan ses som en typ av kommunikation eller snarare brist på kommunikation för “tystnad kan tala” till exempel när det är dämpad stämning i ett rum på grund av något tråkigt som hänt eller om det varit en konflikt där eller vid något annat tillfälle. Eller för att man är blyg, osäker, nervös eller inte vill outa sig själv.
Böcker, filmer och musik är andra former av kommunikation. Film lockar sällan mig, men däremot tv-serier. Läser och lyssnar på musik gör jag gärna och regelbundet. Jag tycker att texterna i böcker och text och melodi i musiken ofta talar till en och kommer med ett budskap och musik fungerar för mig vid i stort sett alla sinnesstämningar.
En viktig sak som på sätt och vis kan kopplas till kommunikation är beröring. En tanke som slog mig är att om man vill kan man kanske kalla beröring för en icke-verbal kommunikation. ”Utan beröring dör man” sägs det. Det visar på att beröring har enormt stor betydelse för alla människor. För spädbarn verkar det rentav vara avgörande för deras överlevnad, så en hand på axeln, en kram eller en ryggdunk kan kanske vara på sin plats ibland i samband med kommunikation, när orden tar slut eller inte kommer fram eller inte når fram och inte minst när man ser att någon är ledsen eller arg, såvida personen inte signalerar att den vill bli lämnad ifred. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla inte tycker om beröring, så det är ofta på sin plats att fråga först.
Det finns mycket att skriva om kommunikation. Ett jättebrett ämne som jag finner väldigt intressant, men allt får tyvärr inte plats i ett blogginlägg. Jag plockade upp det jag fann viktigast.
Låt din röst höras, men gör dig förstådd!
/Caroline Nilsson
Dags att överföra psykvården till socialtjänsten
Publicerat: februari 1, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan Lämna en kommentar
Det pågår en diskussion om hur man ska förbättra samarbetet mellan psykvårdens två huvudmän – regionerna och kommunerna – eftersom det nuvarande samarbetet inte fungerar. Djupt illamående människor faller mellan stolarna och får inte någon hjälp alls. RSMH har stannat vid ståndpunkten att vi fortsatt ska ha två huvudmän, men att de ska tvingas till bättre samarbete genom förstärkt lagstiftning. Jag respekterar ställningstagandet, men tror personligen inte att det kommer att leda särskilt långt. Så länge vi har två jämbördiga huvudmän, som båda vill frånsvära sig ansvar och kostnader, kommer de att leta efter kryphål i lagarna för att undkomma sitt ansvar. Patientens/brukarens bästa faller ur fokus, till förmån för den egna organisationens ekonomi.
Jag har hört ett antal invändningar mot tanken om att flytta psykvården som helhet till socialtjänsten. Nedan punktar och besvarar jag några av dem.
1. Socialtjänsten har inte resurser att ta hand om psykvården.
Svar: Det är helt riktigt att dagens socialtjänst inte alls har de resurser som krävs. Tanken med att överföra psykvården till socialtjänsten innefattar emellertid också en skatteväxling, så att regionernas skattemedel för psykvård överförs till kommunerna. Små kommuner kan också driva sin psykvård i kommunalförbund, precis som sker med flera andra verksamheter.
2. Det blir svåra gränsdragningar mellan (social-)psykiatrisk vård och medicinsk vård.
Svar: Jag ser inte alls det problemet. Det saknas vetenskapligt stöd för att psykisk ohälsa utgörs av medicinska sjukdomar. Trots många decenniers forskning har man inte kunnat finna några kroppsligt sjukliga avvikelser hos människor med psykiskt lidande. Diagnoserna är i sin helhet subjektivt symtombaserade. Att det handlar om sjukdom i biomedicinsk mening är med andra ord ett antagande, inte någon sanning. Å andra sidan finns det tusentals och åter tusentals vittnesmål från berörda om traumatiska eller varaktigt ogynnsamma livsvillkor under framförallt uppväxten. Övertygande argument talar därför för att psykisk ohälsa ska behandlas som ett psykosocialt problem och inte som ett medicinskt. Självklart kan kroppsliga problem vara knutna till den psykiska ohälsan, och lika självklart måste det därför finnas medicinska konsulter kopplade till socialtjänstens psykvård.
3. Socialtjänsten har inte lagstöd för tvångsomhändertaganden, annat än i fråga om beroendeproblematik.
Svar: Även detta konstaterande är korrekt, men i den mån tvångsomhändertaganden alls är nödvändiga, vilket ingalunda är självklart, får givetvis en överföring av psykvården till socialtjänsten kombineras med nödvändiga lagändringar.
En överföring av psykvården till socialtjänsten innebär att huvudmannen aldrig kan frånsvära sig ansvaret för patienterna/brukarna. Svarte-Petter-spelet undanröjs rent organisatoriskt, och även frågan om samordning mellan beroendevård och psykiatrisk vård blir automatiskt löst.
/Hannes Qvarfordt
Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
Publicerat: december 29, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, Stöd, Tillgänglighet Lämna en kommentar
På RSMH:s kongress i maj i år valdes jag till förbundsordförande och blev därmed den första kvinnliga förbundsordföranden i RSMH sedan starten 1967 – på 52 år. Det är ett hedersamt och fint uppdrag, som för min del följer på 15 års medlemskap och 8 år som styrelseledamot i RSMH.
Arbetet tog snabbt fart och under de följande månaderna uppmärksammade vi flera viktiga frågor inom området psykisk ohälsa i alla de stora dagstidningarna:
Dagens Nyheter: Att ensamheten ökar beror inte bara på individen utan bör ses som ett samhällsproblem, där fattigdom och minskade möjligheter att få billig psykoterapi faktiskt bottnar i politiska beslut. Det framförde vi i en replik den 3 juli på en kolumn där Hanne Kjöller raljerade om ensamma människor.
https://www.dn.se/ledare/inlagg/ensamhet-ar-inget-individuellt-val-utan-en-samhallsfraga/
Expressen: Om 56-åriga Birgitta som trots sjukintyg från flera läkare nekades rätt till ersättning av Försäkringskassan skrev vi den 9 juli. En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk ohälsa med nedsatt arbetsförmåga som följd. I artikeln uppmanade vi alla som nekats stöd att överklaga, eftersom domen visade på det orimliga med krav på så kallat objektiva fynd vid psykisk ohälsa.
https://www.expressen.se/debatt/nya-domen-ger-hopp-till-dem-forsakringskassan-nobbat/
Svenska Dagbladet: Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skrev vi på suicidpreventiva dagen den 10 september. De flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka och ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det.
https://www.svd.se/aterinfor-plikt-att-anmala-vid-sjalvmord
Aftonbladet: På Världshälsodagen för psykisk hälsa den 10 oktober skrev vi om att Försäkringskassan måste bli bättre på att hjälpa människor i stället för att stjälpa. Att stärka skyddsnätet så att hela samhället arbetar för att främja goda livschanser är en viktig del i det självmordsförebyggande arbetet. Om samhället blir bättre på att förebygga självmord sparar det människoliv och minskar lidandet hos anhöriga. Samhället blir vinnare när människor mår bra och väljer livet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/50kLEE/f-kassans-beslut-ledde-till-saras-sjalvmord
En viktig händelse tidigare i höstas var Katarina Grims avhandling, som hon försvarade vid Högskolan i Dalarna, om delat beslutsfattande inom psykiatrin. Hon beskriver vägar för hur patienters egenmakt kan öka. Väldigt ofta befinner sig patienter med psykisk ohälsa i underläge gentemot läkare och övrig vårdpersonal. Personal är inte alltid medveten om orsaker till att patienter kanske inte vågar vara mer delaktiga i vården. Patienter i psykiatrin har inte sällan låg tilltro till sig själva, gamla journalanteckningar hänger kvar och kan färga personalens tilltro till patienten. Det är viktigt att patienterna får sin röst hörda, det är ju som bekant den som bär skon som vet var den klämmer.
Ofta lär sig patienter med tiden att upptäcka tidiga signaler på psykisk ohälsa och många kan hitta strategier att hantera det.
Under hösten har RSMH börjat styra in på temat ”Ingen ska falla mellan stolarna”, det vill säga hur alla med psykisk ohälsa ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett var i vården eller omsorgen de kommer in med sina bekymmer. Det duger inte att en människa med både psykisk ohälsa och missbruksproblematik ska lämnas utan vård för det ena eller det andra. Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen löper parallellt men de saknar hängrännor mellan varandra – det finns inga övergångar överhuvudtaget. Här måste det skapas bättre möjligheter, som utgår från den enskilde individen, inte de olika huvudmännen.
Med detta avslutar jag det här året och önskar alla RSMH-medlemmar och övriga läsare ett Gott Nytt År 2020!
/Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt
Publicerat: november 17, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Missbruk, Psykiatri, Samverkan Lämna en kommentar
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).
Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.
Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.
Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.
Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.
Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.
Det handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.
Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.
Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.
Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.
/Ann-Sofie Höij
Bättre vård med mer brukarinflytande
Publicerat: september 22, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Kvalitet, Psykiatri, RSMH, Samverkan Lämna en kommentar
Brukarinflytandet måste öka i den psykiatriska vården. Forskningen är entydig – resultaten av all vård och behandling blir bättre när patienten är med och beslutar om sin egen vård. Patienter som har inflytande och känner sig delaktiga får en ökad känsla av sammanhang och blir fortare friska. Den erfarenhetsbaserade kunskapen är det viktigaste vi har och den behöver bättre tas tillvara.
Detta har varit tydligt på flera av den senaste tidens möten som jag deltagit i. Längst har frågan kanske kommit i IVO, Inspektionen för vård och omsorg, där jag sedan 2013 är med i IVO:s insynsråd.
Där har vi drivit på från RSMH:s sida om vikten av brukarinflytande och fått medhåll från de andra i rådet, vilket gett resultat i form av ett riksdagsbeslut: Beslutet innebär att i varje inspektion som IVO gör så ska någon person vara involverad som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa när det gäller den typen av verksamhet som ska granskas.
IVO arbetar nu med att ta fram en modell för hur detta ska genomföras i praktiken. Det kan handla om att en person med egen erfarenhet följer med ut på inspektioner eller det kan vara att vederbörande sitter med vid olika analyser som ska göras.
Brukarinflytande som tema var också uppe på senaste nätverksträffen för chefsöverläkare inom psykiatrin i regionerna med flera. Hur fortsätter vi att utveckla brukarinflytandet regionalt och lokalt i hela landet? Där behövs tydligare planer och mål för arbetet, framhåller vi från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.
Slutligen besökte jag nyligen en kickoff som Sveriges kommuner och landsting, SKL, ordnade på temat psykisk hälsa. Där medverkade kända personligheter som Carolina Klüft och Klas Bergling, Aviciis pappa, och företrädare från riksdagens socialutskott. Det handlade om psykisk hälsa i ett bredare samhällsperspektiv och även i det sammanhanget kan vi från brukarhåll påminna om att den egna erfarenhetsbaserade kunskapen är den viktigaste möjligheten till positiv förändring.
/Jimmie Trevett
ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse
En kamp för livet i cirkelns ytterkant
Publicerat: september 12, 2019 Sparat under: fattigdom, Paulina Tarabczynska, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, svaghet, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar
Jag har många gånger funderat på när jag pratar med folk och deltar i olika debatter om jag verkligen är så negativ och bitter som många säger. Stämmer det att jag bara fokuserar på det som är dåligt i vårt samhälle och glömmer bort allt det positiva och bra som faktiskt sker? Är jag en sån där Party Pooper som lever för att gnälla om allt? Jag blir ofta kontrad med att allt inte är skit, utan mycket blir bättre. Jag vet att mycket bli bra, jag ser och läser om politiska åtgärder som faktiskt förändrar Sverige till det bättre. Men löften om förändring för dem som har det svårast och är utsatta förblir oftast löften och fina ord inför val. Varför är det så svårt för mig att inkludera allt det positiva?
Idag satte jag mig på sängkanten och utbrast i gråt. Allting föll på plats för mig. Jag hade just pratat med min syster som är rädd för sin framtid. Försäkringskassan frågar när hon kan jobba. Faktum är att jag kanske är mer rädd för hennes framtid än hon är. Jag hade just sett dokumentären om Marika Sellgren i Uppdrag Granskning och den väckte så mycket känslor i mig. Där och då i samtalet med min syster träffades jag av en tanke jag länge jagat. Några ord, en bild i mitt huvud som jag försökt förstå. Varför ser jag inte allt det positiva på samma sätt som människor jag diskuterar med, varför fastnar inte de positiva förändringarna som Sverige faktiskt går igenom i mitt huvud? Svaret kom som en blixt i form av en bild. Och med svaret kom tårarna.
Att jag inte förstod vad människorna jag debatterade med pratade om, beror på att jag aldrig fått se den delen av Sverige. Den bra och glada delen är något jag enbart hört människor påpeka, tidningar och nyheter prata om. Min verklighet ser faktiskt inte ut så där. Min verklighet är att kriga för min trygghet och rätt att existera. Kriga med myndigheter, bestrida avslag, konfrontera diskriminering i vården, ja ni förstår – kriga om allt. En annan fråga jag ofta lämnades med var varför det är så svårt för mig att nå ut till folk. Varför har just människorna jag försöker nå så otroligt svårt att förstå vad det är jag pratar om? Det var där och då bilden av Sverige som en ring formades i mitt huvud och det var här alla bitarna föll på plats.
Föreställ dig Sverige och välfärden som en rund ring (cirkel). Här bor vi alla utspridda lite överallt. Vi som är mest utsatta i samhället representerar den absolut yttersta kanten av ringen. Vi står där hand i hand och försöker desperat hålla oss kvar medan ringen snurrar. Den snurrar så otroligt snabbt här längst ut på kanten. Många av oss släpper taget och faller till följd av g-kraften (accelerationskraften). Många av oss håller fast så hårt vi kan, vissa orkar inte hålla mer och släpper. Vi kämpar för livet. Men faktum är att många av oss betalar med sina liv när orken att kämpa lämnar våra kroppar. Vilka är vi? Vi är de som är psykiskt sjuka, vi som är gamla, vi som är sjuka, vi som kom hit för att skapa ett bättre liv utan krig och förföljelse, vi som är hbtq plus. Det är vi som står här på kanten och betalar med våra liv för att mitten av ringen bekymmerslöst ska få existera. Vi håller så hårt vi kan, där i utkanten. Våra kroppar skyddar mitten av ringen. Jag väljer att kalla mitten av ringen för medelklassen. Och ju närmare ringens mitt du kommer desto rikare och mer privilegierad medborgare av samhället är du. Det är på bekostnad av oss som välfärden fortsätter att existera, snurra. Ju närmare mitten av ringen desto mindre upplever de att denna cirkel faktiskt snurrar. Det gör det svårare att relatera till hur snabbt saker går åt helvete samt hur olika verkligheten kan se ut för oss beroende på var i ringen vi befinner oss. Men här ute på kanten snurrar det så fort att många av oss trillar över kanten. Vi ser allt här i ytterkanten, vi blickar in och drömmer oss bort till ett liv närmare mitten. Ytterkanten ser först och känner först av att ringer håller på att gå sönder, vi märker hur den börjar snurra snabbare. Vi skriker och ber om hjälp men ingen lyssnar. Hur kan de? Deras verklighet snurrar inte ens i närheten lika fort. Men här ute krävs det otroligt lite för att folk skall börja trilla över kanten.
Jag är trött på att leva i ett samhälle där vi måste betala priset för att medelklassen ska finnas och existera. Det är alltid oss samhället gör besparingar på först. Det är vi som får mindre bistånd, det är vi som får allt mindre sjukpenning. Det är vi som nekas asyl, det är vi som får avslag för att komma till äldreboenden. Mittersta delen av ringen tittar på oss med förakt. Men hur kan de se på oss på något annat sätt? Hur kan de relatera? För dem snurrar inte ringen lika fort. Vi har skämt bort mitten genom att envist vägra släppa taget om varandras händer. Vi kanske borde släppa och se hur alla faller. Men vi fortsätter att kämpa och klamrar oss fast i varandra för denna lek är på liv eller död! Det heter besparingar, allt handlar om pengar, siffror går alltid före värdet av ett liv. Här i den yttersta delen av kanten finns det inte mycket kvar att spara. Jag har fått nog nu, jag vägrar! Jag är en värdig människa och en medborgare av detta samhälle! Jag har levt hela mitt liv i ytterkanten av ringen, jag är van vid att kämpa och kriga. Men jag har många gånger funderat på om det är värt att fortsätta hålla fast så hårt när alla ändå vill se en falla. Och kom inte nu och säg att ni inte vill se oss falla! Ord har ingen betydelse här, era handlingar talar mycket högre än alla de fantastiska löften och ord av välvilja. Politiken är omöjlig att missuppfatta. Våra liv känner de förändringar ni så fint tar avstånd från i alla debatter på tv. Mitt liv är ditt liv.
Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag kikat in i mitten av ringen fylld av hat och bitterhet, fylld av avund och drömmar. Drömmar om att någon gång få åtminstone för en stund vandra fri där allt snurrar långsammare. Jag har hoppats att någon skulle se hur hårt vi som står här ute kämpar för att resten av ringen ska leva ett tryggt liv. Men jag kostar pengar, jag är politik, jag är inte välkommen och definitivt inte lika värdig! Min existens gör folk obekväma, ambivalenta och förvirrade. Ingen kan väl ha det så i ett välfärdssamhälle. Inte kan saker vara så hemska?
Jag har sneglat in i mitten av ringen hela mitt liv, jag har förundrats över medelklassens privilegier och förmåga att apatiskt titta på och tro att allt kommer ordna sig till slut. Politiker går inte in på forum på Facebook och läser de kommentarer vi lämnar, om ni verkligen bryr er behövs en dialog med politiker. Idag förstår jag varför det är så svårt att nå människor i en diskussion. De kan ju inte relatera, hur skulle de kunna? Ju närmare mitten desto mindre snurrar ringen, desto finare ser livet ut. De märker inte effekterna av politiska beslut på samma sätt. Allt i samhället är inte skit, det kan jag hålla med om. Men trots att mycket har blivit bättre så måste ni förstå att här i ytterkanten av vårt samhälle och i ytterkanten av ringen har saker inte blivit bättre. Här finns ingen plats för besparingar. Vi håller fast så hårt vi redan kan. Ni i mitten förstår inte på grund av alla privilegier som innersta sidan av ringen har. Jag har kämpat hela mitt liv för att bevisa min värdighet och möjlighet att bidra till samhället. Jag har blivit förlöjligad, trampad på, jag har gått sönder om och om igen. Jag kan stånga mig blodig men saker blir bara värre. Dit jag vände mig för medmänsklighet, där har jag fått kalla handen. Vi har fått kämpa och vi kämpar varenda dag för att behålla vår värdighet som människor. Vart vi än vänder oss skriker alla att vi kostar pengar.
Så det jag gör nu är att jag tittar en sista gång in i mitten av ringen och vädjar och ber att ni orkar ta striden för oss som är på ytterkanten och redan kämpar för våra liv. Vi är också människor, vi har så mycket att bidra med om ni bara ger oss chansen och förutsättningarna att orka. Idag går all tid och ork till att kämpa för de grundläggande rättigheter som myndigheterna nekar oss. Vi behöver stöd nu mer än någonsin förut, för en sak är solklar! När vi har fallit från kanten av ringen, när våra kroppar som skyddar er och uppehåller illusionen av trygghet ni lever i kommer ringen att fortsätta att gå sönder.
Vi bär hela strukturen för eran illusion av välfärdssamhälle. Och när vi fallit över kanten är det eran tur. Tänk på det nästa gång du tittar på en människa som ligger nere på marken och tänker ”det är ju ledsamt och allt, men det berör inte mig”.
/Paulina Tarabczynska
Alla människor – oavsett hälsotillstånd – ska ha rätt till ett hem!
Publicerat: september 4, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Boende, Delat beslutsfatttande, fattigdom, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri 1 kommentar
Idag skriver jag denna debattartikel som publiceras på SVT Opinion:
”Ingen sjuk person ska behöva bli deporterad till ett fuktskadat hus utan stöd och vård. Att det ser ut så här är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige. Det är dags för socialminister Lena Hallengren (S) att på allvar förbättra situationen för de med svårast psykisk ohälsa”, skriver debattören.
I socialtjänstlagen står det att personer med psykisk funktionsnedsättning ”ska få möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra”.
Men i dagens Sverige gäller det uppenbarligen inte för alla.
Uppdrag granskning har träffat Marika Sellgren som återkommande har bett om stöd och hjälp för att klara sitt boende. År 2016, under en av de perioder då hon mådde som sämst, hade hon behövt extra resurser från socialtjänsten och psykiatrin.
Men istället fick hon mindre hjälp. Socialtjänsten drog in hennes boendestöd och hemtjänst i en och en halv månad och skyllde på ”arbetsmiljöproblem”, något som ledde till varningar från värden och till slut vräkning i vintras. I vanliga fall när människor blir sjukare brukar ju samhället sätta in mer stöd, men här gavs alltså mindre.
Och hon är inte ensam om detta. Flera av våra medlemmar och andra vittnar om att det finns en oförståelse och okunskap från många inom socialpsykiatrin och psykiatrin när det gäller psykisk ohälsa.
Stödet behöver anpassas efter personens psykiska funktionsnedsättning, men det saknas ofta stödteam som kan sättas in under perioder då personer mår sämre, och det behövs mycket bättre samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin. Därtill behövs större flexibilitet hos socialtjänsten, där man lyssnar till personens behov snarare än stirrar sig blind på varje enskild enhets budget.
Marika Sellgren tycker själv att det borde ha varit möjligt att få hennes lägenhet ljudisolerad, en sorts handikappanpassning, så att grannarna skulle ha sluppit störas när hon skrek ut sin ångest. Hade hon fått gehör och bättre stöd hade hon kanske aldrig behövt lämna sitt hem.
Istället blev Marika Sellgren alltså vräkt och deporterad till härbärget Rysseviken, den sista anhalten för de personer som samhället tycks vilja gömma undan.
Där luktar det illa, husen har fuktskador och skadedjur, vattnet i kranen är brunt och en matta med avföring ligger ihoprullad i ett hörn.
Ett boende som kommunen betalar 28 000 kronor per person för – och detta utan att det finns tillgång till vård, hjälp med städning eller stöd i att själv ta hand om sin bostad.
Detta är en skandal. Och det bryter mot Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige skrev under redan för tio år sedan.
Sverige borde ha kommit längre i omhändertagandet av de allra svårast psykiskt sjuka än att behandla dem på detta vis.
Framförallt borde ingen hänvisas hit. Personer med psykisk ohälsa, oavsett om man är hotfull eller har annan svår problematik, måste få mycket bättre stöd och hjälp i sitt hem under de perioder när de mår sämre. Dessutom behöver det byggas fler stödboenden.
Ingen ska behöva hamna på gatan för att man har en psykisk funktionsnedsättning. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige.
Vi kräver att socialminister Lena Hallengren (S) nu en gång för alla ser till att personer med svår psykisk funktionsnedsättning och sociala problem får rätt till ett eget hem.”
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Öppet brev till min behandlande läkare
Publicerat: juli 7, 2019 Sparat under: biverkningar, Henrik Larsson, Medicin, Psykiatikern, Psykiatri, Psykos, Samverkan, socialpsykiatri Lämna en kommentar
Hej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?
1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.
2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?
3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.
4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?
5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)
6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.