Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier


Aktivitetsersättning utan aktivitet – Riksrevisionens granskning

PaulinaDen 29 april i år kom en granskning från Riksrevisionen vad det gäller Försäkringskassans aktivitetsersättning: Aktivitetsersättning – en ersättning utan aktivitet?

Vi vet att cirka 30 000 ungdomar upp till 30 år har aktivitetsersättning idag, så som ni förstår berör detta rätt många. När man är ung och av någon anledning mår dåligt eller har en bakomliggande neuropsykiatrisk problematik tar det inte långt innan man märker att det är svårt att få rätt för sig.

Dels är Försäkringskassans granskningssystem inte uppdaterad och halkar efter när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Detta leder till fel slags bedömningar, tvång till meningslös sysselsättning eller i värsta fall ingen sysselsättning alls.

Jag minns själv när jag fick min aktivitetsersättning. Man skulle ta reda på vad jag behövde för sysselsättning, men det man hittade var inte anpassat till mina behov och funktionshinder. Jag kämpade med att komma till sysselsättningen och när det blev klart för mig att den var totalt meningslös, och gjorde så att jag till och med mådde sämre, slutade jag dyka upp. För höga krav, ingen förståelse eller tålamod.

Det som hände efter detta var att jag blev utan sysselsättning i flera år. Jag minns hur väggarna blev mindre och mindre. Ibland kändes det som jag höll på att bli tokig. Jag är inte ensam om att ha upplevt detta, jag är inte heller ensam om att tycka att detta är fel. Det är väl självklart att jag ville ha en sysselsättning. Men inte bara för att det skulle se fint ut på papper, inte bara för att politikerna hade bestämt så.

Det jag önskade då var en meningsfull sysselsättning som var anpassad och förstod mitt funktionshinder. När man mår så dåligt som jag gjorde tar det tid att bli bra och det är ett steg fram och två bak. Så när man inte dyker upp till sin sysselsättning, för att ens funktionshinder och ångest gör så att man inte kommer ut genom dörren, hur mycket man än försöker, och sen får höra att jag måste sluta på sysselsättningen för att någon annan behöver min plats mer, någon som dyker upp – då har vi misslyckats. Då känner jag mig misslyckad.

Jag har alltså ett funktionshinder som gör att jag inte kan jobba. Man hittar en sysselsättning istället för jobb. Jag kommer dit och får höra att jag inte kan gå här för att jag har mitt funktionshinder, som man inte tar någon hänsyn till. Ni hör hur det låter, absurt!

Jag minns att jag låg nere redan. Jag visste att jag hade svårt att ta mig från plats A till B, men att sen ta ifrån mig min sysselsättning bara för att jag hade ett funktionshinder som de inte förstod gjorde att jag kände mig ännu mer omotiverad och misslyckad.

Att leva på en aktivitetsersättning innebär total fattigdom. Jag önskar att man kunde se mig då och alla unga idag som en tillgång i samhället, en resurs och alla människor kan tillför något. Jag vet att jag själv har resurser och gåvor som är fantastiska om jag får tillfälle att visa dem på en plats där jag trivs. Där man tror på mig och uppmuntrar mig.

Självklart har jag inte valt att vara sjuk. Jag har inte valt att vara så här. Jag har mina svårigheter, det är jag medveten om, men jag har talanger med. Jag vet vad som funkar och inte, det har jag provat mig fram genom alla år. Jag kan se mina svagheter men jag fokuserar på mina tillgångar och det är här samhället brister. Dom ser mig som något trasigt, jag ser mig som en begåvad person med vissa svårigheter. Och så länge samhället ser mig som en trasig sak som behöver fixas istället för en människa med ofantliga resurser kommer jag aldrig kunna känna mig normal och jag kommer inte kunna tillföra något till samhället. Hur kan jag? Samhället visar tydligt att det inte finns en plats för mig. Det finns bara en mall att anpassa sig efter.

Om jag kunde få jobba på mina villkor i en flexibel miljö. Självklart ville jag då, och även nu, få jobba, men samtidigt är jag rädd.

I ett system som inte förstår mitt funktionshinder brukade jag ibland ligga vaken på nätterna. Jag ville vara sysselsatt men vågade inte. Jag är nog inte den enda som levde i den rädslan över att inte bli förstådd och fråntagen den enda lilla ekonomiska tryggheten jag hade. Även om den är liten så innebär den mat på bordet och betald hyra. Ibland önskar jag att jag hade råd att gå på bio utan att behöva prioritera bort en annan nödvändighet. Jag önskar även och hoppas än idag att snart kommer politikerna och Försäkringskassan förstå att många av oss som har aktivitetsersättning lever i en kluven värld där man å ena sidan vill jobba men vågar inte.

Att revisionen granskade aktivitetsersättningen och gav politikerna skarp kritik gläder mig. Jag hoppas man tar till sig kritiken och gör en förändring. En förändring där individens intresse står i centrum. För ingen kommer kunna återhämta sig om man lever instängd i sin lägenhet, känner sig misslyckad värdelös och otillräcklig. Men samtidigt mår ingen bra av att tvingas till en sysselsättning som gör oss ännu sjukare för den inte är anpassad, ställer för höga krav eller inte tar hänsyn till våra svårigheter.

Ge oss en anpassad meningsfull sysselsättning med en extra slant för arbetet vi gör. En plats där vi känner att vi duger, utför ett meningsfullt arbete och får vara så som vi är. Låt oss slippa leva i rädslan över att om man gör lite extra kanske man blir av med sin lilla ekonomiska trygghet man har.

Om inte allt det jag har skrivit hjälper oss att rehabilitera oss, våga och vilja komma tillbaka till samhället, då vet jag inte vad som kan göra det.

/Paulina Tarabczynska


Självbild på minus

PaulinaDet är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.

Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.

För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer,  ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.

Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?

Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.

I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.

/Paulina Tarabczynska

bild

 


I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör

Jan-Olof_bloggbild_2Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.

Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.

RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.

Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.

Jan-Olof Forsén

Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse


Unga i skugga

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


Samverkan

Henrik LarssonJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.

Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.

Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.

Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.

/Henrik Larsson


Material ska inspirera fler till delat beslutsfattande

Jimmie Almedalen 2013Nu är semestrarna slut och aktiviteterna drar igång på allvar igen. Igår deltog jag i ett möte på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Syftet med mötet var att prata om delat beslutsfattande inom vården och målet med övningen är att det om en månad ska finnas ett inspirationsmaterial om delat beslutfattande. Materialet riktar sig till vården och kommer bland annat att innehålla exempel från verksamheter där delat beslutfattande används.

Det är ett framsteg att SKL tar detta initiativ och förhoppningsvis leder det till att delat beslutfattande som metod sprider sig till flera vårdenheter så att fler patienter och deras närstående kan få ett ökat inflytande över vården. Det kan leda till bättre resultat för vården och betydligt bättre förutsättningar för återhämtning för patienten.

På mötet deltog representanter från hela landet och psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren konstaterade inför församlingen att efterfrågan på ett material om delat beslutfattande är stort.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH