Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!
Publicerat: augusti 28, 2023 Sparat under: Ångest, Återhämtning, livskriser, Livya Nordberg, suicid, svaghet Lämna en kommentar
TRIGGERVARNING. Texten berör ämnet suicid.
Någonting i mitt inre säger att jag behöver stanna upp och läka. Jag behöver hela mig själv just här och nu, på den här platsen, i den här kroppen, just den här tidpunkten. Erfarenheten säger mig, det jag innerst inne redan vet, att det inte är någon idé att fly. Det kommer bli lika rotlöst och meningslöst där. Det är inte de yttre faktorerna det är fel på och det vore nästan taskigt mot mig själv att säga att det faktiskt är jag som är problemet. Men vilka andra slutsatser ska jag dra egentligen? Efter allt jag varit med om, så är det trots allt en sak kvar som gnager. Jag gnager, det gnager, psyket ömmar på något sätt som jag inte lyckas råda bot på.
Det är det sammanvägda faktumet av min nuvarande livssituation som får mig att skriva. Att jag fortfarande inte efter 13 år njuter i det som ska vara tankar och känslor rörande mig själv. Det avskalade, det gråa och det naturliga utan att rubba med kemin går inte ihop för mig. Jag kan inte leva i den konstanta tomheten, instängdheten eller för den delen tröttheten. Jag kapitulerar, jag intalar mig själv att jag är maktlös inför något större. Jag vädjar efter den hjälp som kan tänkas finnas där ute, så jag kan orka fortsätta finnas till.
Jag har tidigare känt att jag aldrig aktivt skulle få för mig att avsluta mitt eget liv. Däremot, har jag dock, i någon mening, passivt eller ”omedvetet”, ställt och fortfarande ställer mig likgiltig till om det skulle ske. Att min kropp, kanske en dag inte orkar mera med tanke på allting jag gör för att få mig att ”må bra”. Då talar jag naturligtvis om hormonerna, min adhd-medicin, alkoholen som det ibland dricks för mycket av.
Vill jag inte må bättre? På riktigt ta tag i det som gör ont? Har jag inte kraften att kämpa liiiiite till? Ärligt talat, så börjar jag tveka. Jag gör, vad jag tänker, det jag kan för att hålla mig flytande. Även om jag, som det beskrivits ovan, görs med otvivelaktiga metoder emellanåt. Men jag vill mer än att flyta, jag vill simma också. Jag vill leva och inte bara överleva. Det finns så mycket mer jag vill men som jag känner mig oförmögen att ta mig tid för att göra. Jag orkar inte, utmattningen i kombination med någon slags skygghet och rädsla, hindrar mig från att leva ut på riktigt.
Målsättningen jag har, rent generellt, hur jag faktiskt hade velat leva, kan vara något diffus och kanske inte alltid den mest greppbara. Men när jag skriver att jag inte bara vill överleva, utan leva mer på riktigt så handlar det i grunden om att orka det “alla andra” tycks orka med. Jag vill ha ett välfungerande socialt liv, jag vill ha utpräglade fritidsintressen, jag vill ha ett välstädat hem. Jag vill bry mig mer om mig själv och det som är mitt!
Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!
/Livya Nordberg
Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan
Publicerat: augusti 21, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, utbildning Lämna en kommentar
Vi står nu inför skolstart med allt vad det innebär. Jag och andra som har barn med särskilda behov känner nog en extra oro inför skolstarten. Hur ska det bli detta läsår? Många lösa trådar som behöver sättas ihop.
Jag vet om att jag har barn som utmanar på olika sätt. Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan och mina barns pedagoger. Det är viktigt att vi strävar åt samma håll. Det vill säga att mina barn ska trivas i skolan och nå målen.
Min äldsta som har adhd och autism ska nu börja åttan och troligtvis ska han vara mer i den lilla gruppen och ha sin undervisning där. Jag väntar på att ett samtal så vi kan ha ett möte inför starten. Men det känns hoppfullt i alla fall. Det största arbetet är motivationen och den måste vi hålla i hela tiden.
Min yngsta börjar fyran och får nya lärare. Han har adhd och är full av energi. Han har själv har uttryckt lite oro inför framtiden. Men vi har pratat mycket med både lärare och med honom själv. Han har träffat sina nya lärare och innan sommarlovet kändes det lugnt. Nu får vi hoppas på att den känslan håller i sig när terminen startar.
Jag återkommer med en rapport kring hur starten gick.
//Lindha Holmqvist
Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa
Publicerat: augusti 14, 2023 Sparat under: Öppenhet, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Jimmie Trevett, Samverkan Lämna en kommentar
I framtiden bör det finnas en arena i samhället där vi alla kan prata mer öppet om hur vi mår. Jag sitter i en arbetsgrupp som startats av Folkhälsomyndigheten och som ska ta fram en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag blev inbjuden för att jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige. Flera andra myndigheter och organisationer sitter med i arbetsgruppen.
Min förhoppning är att denna strategi ska leda till ett öppnare samtal överallt i samhället. Det bör finnas utrymme för att tala om hur vi mår i arbetslivet och i skolan. Ett förebyggande arbete lär också leda till stora ekonomiska vinster för alla parter. Därför måste även politiker ta grepp om ämnet.
Jag vet inte exakt hur denna arena ska se ut, kanske genom någon form av allmänna riktlinjer för skola, arbetsliv och andra samhällsinstitutioner. Jag hoppas att vi ska få en klarare bild när strategin är klar.
Mycket har ju hänt på senare år. Fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa och samtalet är öppnare än det var för bara några år sedan, då många försökte dölja hur de egentligen mådde. Men vi har långt kvar. Det är fortfarande ett stigma att berätta om sin psykiska ohälsa, bland annat för att vi lever i ett högpresterande och individcentrerat samhälle. Den som är öppen med sitt mående kan till exempel riskera att bli bortvald vid jobbsökande.
Jag brukar säga att mår gör vi alla, men förkylda är vi inte varje dag. Det är ingen som har hundraprocentiga morgnar varje dag. Då får man ändå ta sin kopp kaffe och gå ut och andas en stund i friska luften.
/Jimmie Trevett
Vi tvingas genomgå sorgens fyra faser
Publicerat: augusti 7, 2023 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist, sjukdom Lämna en kommentarSvårigheter och livsomvälvande kriser ingår i livets cykel. Det är något alla människor går igenom på olika sätt och hanterar olika.
Jag och min familj genomgår en svår kris med en nära familjemedlem som är svårt sjuk i cancer, det går inte att bota utan bara smärtlindra. Tiden kvar i livet är kortare än vad hen hade förväntat sig. Enligt läkarna fungerar hens kropp som en gammal klocka som sakta tickar ner tills det inte längre går att vrida upp den.
Min livskamrat som jag berättat om innan har ju bipolär sjukdom, han står väldigt nära hen som är sjuk i cancer. Jag känner stor oro över hur min älskade kommer hantera krisen och vad som händer när vår familjemedlem går bort. Kommer han klara av det, eller blir han helt under isen.
Han som redan mår dåligt och pendlar mellan mani och depression.
Vid en kris går man oftast igenom fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.
Under chockfasen, som kan pågå i någon minut upp till en vecka, brukar de flesta uppleva en overklighetskänsla, som att det är svårt att ta till sig det som har hänt.
I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år, har du börjat förstå och reagera. Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld.
Bearbetningsfasen innebär ett accepterande och en känsla av att krisen är mindre påträngande. Här börjar du kunna tänka på annat.
I nyorienteringsfasen börjar du gå vidare och se krisen mer som en händelse som har inträffat och som du alltid kommer bära med dig, men som inte längre uppfyller din vardag.
Jag bär på min egen sorg i detta också, men för min älskades skull måste jag vara stark. Jag vill inte att han fastnar i chock- och reaktionsfasen.
//Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.