Om alla hjälps åt kommer barnet nå målen 

Lindha Holmqvist porträtt

Jag har två barn med npf-diagnoser (npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det medför olika utmaningar i vardagen. Svårigheterna blir extra påtagliga i skolan. Där ställs det krav på egenskaper individer med npf ofta saknar eller har svårigheter med.  

Men jag har hittat ett vinnande koncept som fått mina barns skolgång att fungera.  Allt kanske inte funkar på alla barn och i alla familjer, men det är tips på hur man kan få till det.  
1: Att som förälder vara medveten om att man faktiskt har barn som ibland utmanar med sitt beteende. Den insikten i kombination med att få diagnosen på papper gör det lättare i sinnet.  
2: Ett gott samarbete med skolan och andra aktörer som finns kring barnet.  Alla strävar åt samma håll och har en vilja om att just ditt barn ska lyckas. Vägen dit må vara krokig, men om alla hjälps åt så kommer barnet nå målen. Tillsammans är vi starka.  
3: För mina pojkar har medicin varit en framgångsfaktor. Med hjälp av den har de lättare kunnat ta till sig av andra stödinsatser som skolan erbjuder.  
4: Att ha väl fungerande rutiner hemma på morgonen. Det är viktigt att få en bra start på dagen så barnen inte bär med sig stress hemifrån. Vi har samma rutiner varje morgon och det är barnen trygga med. Då blir också starten på skoldagen bättre.  

Jag hoppas att något av det som funkar för mig och mina barn kan funka även för dig.  

//Lindha Holmqvist 


Mobbningen förstörde mitt liv 

När jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade. 

När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”. 

Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra. 

Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig. 

Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din  j..la glasögonorm”. . 

Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen. 

Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok. 

Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta. 

Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården. 

Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen. 

Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite. 

Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig. 

Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar. 

/Maria Fradelos


När gräset är grönare

Porträtt på Livya Nordberg

Till och med drömmarna jag har under nätterna gör mig trött, vilket gör att jag sällan vaknar utvilad. Drömmarna har sedan tonårens entré nästan uteslutande förstärkt och framhävt min problematik ännu mera än vad mitt medvetna och vakna tillstånd gör. Hur är det ens möjligt? Det är frågan jag ställer mig själv och svaret jag då ger mig själv är enkelt. Upptagenheten och besattheten av den glorifierade tvåsamheten fångas naturligtvis in av mitt undermedvetna, för att sedan manifestera sig under den mest skimrande idealbilden du någonsin kan tänka dig. 

För att göra det hela enkelt, tänk dig något så simpelt som din exaltation över din kommande semester, när du äntligen ska få lov till återhämtning, till vila och där du ska få göra allt det du längtat efter. Tanken på detta är svår att släppa, eller hur? Det kanske till och med tenderar att bli en upptagenhet för dig? Eller tänk dig den där pirriga känslan av din första kärlek, den där personen du aldrig kunde sluta tänka på. Är du med på visualiseringen? Där har ni mig i normaltillstånd. Det där är jag nästintill hela tiden, om ni bortser från de gånger jag faktiskt är i situationen jag nästintill alltid drömmer mig bort i; i den giftiga, intensiva manliga bekräftelsens värld. 

Nästa situation, för att göra det hela enkelt. Du är på semestern, du gör allt det du längtat efter att få göra, du ser framemot att komma tillbaka till det frusna landet vi kallar Sverige. Du är nöjd helt enkelt, din uppspelthet av utlandssemestern har slocknat just på grund av att du gjorde slag i saken och kom iväg. Du inser kanske att det frusna landet vi kallar Sverige inte är alltför pjåkigt, att Maldivernas värme enbart är ett land som alla de andra länderna vi har på jorden; det finns fördelar och nackdelar. Gräset är inte grönare på Maldiverna, eller jo, gräset är visst grönare på Maldiverna i och för sig, åtminstone när gräset i Sverige är täckt av snö eller drunknat under höstlöven. MEN, är jag nöjd när jag väl hamnar i den situationen som jag så innerligt idealiserat och glorifierat? Nej är det enkla svaret, just eftersom det är idealiserat och glorifierat. Tvåsamheten råder bot på ensamheten, visst gör den det. Men om ensamheten sitter på insidan av mig, hur ska jag någonsin kunna råda bot på känslan då? Kanske lära mig själv att gräset inte är grönare i Maldiverna, även om det sex månader om året är grönare där. 

Jag får be om ursäkt för mitt tjat om Maldiverna, försöker skapa en konstig liknelse som jag knappt själv förstår mig på. Men för att summera ihop allting så är svaret rätt enkelt, jag måste likt andra människor förstå att det finns två sidor av myntet och av känslorna jag ”tvingas” leva med och i. Jag behöver en gång för alla kunna mentalisera (förmågan att försöka se sig själv utifrån och andra inifrån) manifesterandet av tvåsamheten i både sitt ljus och sitt mörker. Allt är inte grönare på andra sidan förutom när det nu tydligen är grönare på andra sidan! 

/Livya Nordberg 


Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika 

Äldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal. 

Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.  

– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena. 

En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.  

– Det är lika illa det.  

Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.  

– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena. 

Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.  

– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden. 

Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.  

Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu. 

Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.  

– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han. 

Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende. 

– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford. 

Foto: Jonas Bredford 


Vi måste hitta vägar för allas sorg 

Begravningen för min svåger är avklarad och nu ska livet gå vidare. En familjemedlem saknas och det gör ont. Cancer är en fruktansvärd fiende som släcker liv.  
Begravningen var enkel och ändå värdig, precis som han hade velat ha det. Efteråt samlades vi för en minnesstund med fika och samtal. Allas olika minnen av min svåger liksom vävde ihop hans liv.  
Nu är vi hemma och vardagen går vidare. Min make är extra känslig just nu, på väg in i en depressiv fas i sin bipolära sjukdom. Sorgen gör att det kom fortare än vad det brukar göra.  
Men vi försöker ta oss igenom sorgen tillsammans. Han är ju inte den enda som sörjer. Det gör vi allihopa på olika sätt. Min make har svårt för när jag och minstingen reagerar på hans beteende. Äldsta sonen är mer introvert och lågaffektiv.  
Vi måste hitta vägar för att alla ska kunna sörja och få vara sig själv. Vi är en familj och alla har rätt att finnas och vara sig själva.  

//Lindha Holmqvist