Är psykiatrin evidensbaserad?

Den biomedicinska psykiatrin vill gärna framställa sig som en evidensbaserad vetenskap, till skillnad från t.ex. psykodynamiskt orienterad psykoterapi. Hur står det till med den saken? I några exempel skall jag peka på hur man gör biologistiska övertolkningar av forskningsresultat, utan saklig grund.

1. Genetiska fynd / ”sårbarhet”

Man har funnit en viss överrepresentation av vissa gener bland människor med olika former av psykisk ohälsa. Det betyder alltså inte, att alla människor med dessa gener har psykisk ohälsa eller att alla med psykisk ohälsa har genvarianterna. Samvariationen (eller korrelationen, som fenomenet också kallas) är relativt svag. Ändå gör man tolkningen, att genvarianterna skapar ”sårbarhet för psykisk sjukdom”. Det händer t.o.m. att man påstår, att generna orsakar psykisk sjukdom, trots att sådana slutsatser inte kan dras och att de är direkt ovetenskapliga! Den svaga korrelationen innebär att det krävs minst ytterligare en och sannolikt många andra faktorer för att psykisk ohälsa skall uppstå. ”Sårbarhetsgenerna” skulle därmed lika väl kunna tillskrivas den mänskliga normalvariationen, som ger olika utslag i olika miljöer.

2. Överrepresentation av psykisk ohälsa i släkter

I befolkningsstudier finner man ofta överrepresentation av psykisk ohälsa i vissa släkter. Inte sällan har denna psykiska ohälsa också en specifik karaktär. Därav drar man vanligen slutsatsen, att ohälsan är genetiskt ärftlig, vilket dock – igen – är osakligt och ovetenskapligt. Man bortser då från möjligheten, att ohälsan överförs emotionellt och psykosocialt mellan generationerna i släkten. Att även ohälsans karaktär överförs kan tolkas på två alternativa sätt: (A) Friska, genetiskt betingade personlighetsdrag kan ge specifik karaktär åt en i grunden psykosocialt orsakad ohälsa. (B) Den profil som vårdnadshavares eventuella, känslomässiga skador har kan forma profilen på de skador de (oavsiktligt) åsamkar sina barn, eftersom de just i dessa avseenden inte förmår se och möta sina barns behov.

3. Förändringar i hjärnans struktur och funktion

Under senare år har den biomedicinska psykiatrin gjort stort nummer av olika former av avvikelser i hjärnans struktur och funktion, som man har kunnat finna hos människor med psykisk ohälsa med hjälp av nya undersökningsmetoder. Under samma tidsperiod har man emellertid också funnit, att den mänskliga hjärnan inte bara är formbar under hela livet, utan att den också just formas i samspelet med miljön. Varje inlärning leder till nybildning av hjärnceller och till förändrad cellstruktur. Varje miljöpåverkan leder till förändringar i signalsubstansnivåer och genomblödning i hjärnan. Osv. Avvikelser i hjärnans struktur och funktion kan därför inte automatiskt tolkas som ”sjukliga” och som ursprungliga orsaker till psykisk ohälsa. Det kan lika gärna röra sig om (reversibla) effekter av miljöpåverkan.

Så här kan man punkt för punkt klä av den biomedicinska psykiatrin den ”evidens” den stöder sig på och därmed påvisa dess bristande, vetenskapliga förankring. Det finns all anledning för den humanistiska och socialpsykiatriska traditionen, inom den psykiska hälsovården, att göra just detta och därmed återta sin jämbördiga position gentemot biopsykiatrin.

2011 höll jag en föreläsning i ämnet vid Svenska Psykiatriska Föreningens kongress i Göteborg. Bildserien från föreläsningen kan studeras här.

/Hannes Qvarfordt

 

 

 



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s