Behöver livskriser bli psykiatri?

Elisabeth

Antalet människor som söker psykiatrisk vård ökar. Kanske beror det på att folk mår sämre i dagens samhälle eller på en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa som gör att fler vågar söka hjälp. Beror ökningen på detta så är det helt rätt och då bör också psykiatrin få avsevärt mer resurser för att klara att ge en god vård till samtliga sökande.

Men jag funderar över om inte en del av ökningen kan bero på en psykiatrisering av det normala. Jag menar livskriser och beteenden som man förr pratade med en vän eller anhörig om, eller som man vände sig till en präst eller diakon med. Finns det en tendens i dagens samhälle att sjukförklara livshändelser som tillfälligt oroar sinnet? Finns det en andlig tomhet som en aktiv tro skulle kunna fylla?

Jag tycker dessa frågor är viktiga att ställa. Det är inte önskvärt att fler än nödvändigt hamnar inom sjukvården. Att bli patient skapar på sätt och vis en ny identitet, man börjar se sig som sjuk. Inte heller tror jag att mediciner är den bästa boten mot en livskris. Samtal är en mycket bättre hjälp när det gäller en skilsmässa, en uppsägning eller en längtan efter mer mening i livet. Dessa samtal bör gå att få utanför sjukvården, i något ”friskt” sammanhang.

Kanske kommunen kunde samarbeta med kyrkan och skapa en ”samtalsakut” på ett flertal orter i Sverige och se vilken effekt det får? På en samtalsakut kan medmänniskor lyssna till den som är i kris. Inga läkare bedömer diagnos, inga mediciner skrivs ut, inga journaler förs. Bara en möjlighet att få berätta och reflektera kring sin situation tillsammans med en medmänniska som bryr sig.

Hur väl en samtalsakut skulle fungera behöver utvärderas av de människor som tar del av en sådan verksamhet. Det kommer inte att kunna ersätta psykiatrisk vård för verkliga psykiska sjukdomar, men kanske kan det hjälpa människor med livskriser utan att de blir patienter.

Med varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Sommartankar

ElisabethNu strålar solen, nu faller ljummet regn, nu blommar ängen och havets vågor brusar. Naturen är smyckad för vår glädje, de skönaste dofter möter oss där löv och blommor knoppas. Själv har jag fyllt krukor med grönskande växter, amplar med blommor i överflöd och skapat ett litet paradis på min uteplats. Där kan jag sitta och varva ned efter årets alla bestyr. Arbetet har varit hektiskt och det tar tid för lugnet att infinna sig. Men i år tar jag en lång sammanhängande semester för att få ro i kropp och själ.

De senaste åren har jag tagit hand om min mor som är gammal och behöver visst stöd i vardagen. Det är ett kärt besvär, det ger mig mycket att få finnas till för henne. Men ibland blir man trött även i anhörigrollen, och behöver lite vila. Därför reser jag utomlands en vecka i sommar tillsammans med en god väninna, vi ska äta gott, sola och bada och gå långa promenader på stranden.

Sommaren fylls av aktiviteter, umgänge med vänner, fester, utflykter. Det jag ser fram emot mest i sommar är ett besök av min bror med familj. Att träffa familjen är efterlängtat. Eftersom vi bor på olika håll i världen är det inte så ofta vi får chans att ses. Resor är dyra och man får spara för att ha råd med dem.

Livet ter sig rätt idylliskt för mig numera, arbete, semester, familj och vänner. Men det har inte alltid varit så. Jag minns ungdomsåren med täta inläggningar, mycket tvång i vården, och stor ensamhet dessemellan. År då sommaren var en plåga, då avund präglade tankarna när andra samlades till mysiga grillfester men jag satt ensam i lägenheten. År då desperationen trängde bort lugnet och sinnesnärvaro för att ta in fågelsången saknades. År då rösterna fyllde medvetenheten och verkligheten tedde sig långt bort. Tur att allt kan förändras.

Till dig som just nu lever med katastroftankar och hopplöshetskänslor vill jag ge hopp. Det kan bli bättre. Man lär sig hantera rösterna och ångesten med tiden. Man kan till och med få sådan ro i kroppen och själen att sommarens skönhet når in, smittar av sig och skapar glädje i sinnet. Det är möjligt. Det är möjligt även för dig. Ge dig själv tid. Tid att lära dig handskas med just dina svårigheter. Tid att mogna, att utvecklas, att få livserfarenhet. Tid att återhämta dig och kanske att tillfriskna. Tid att leva.

Till just dig sänder jag många varma goda tankar!

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Vad fungerar vid schizofreni?

I de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd 2011 beskrivs vilken evidensgrad som olika insatser har. Evidens är en kombination av kunskap från forskning, erfarenhet hos personal, samt att insatsen är accepterad av brukaren som får insatsen. Jag sammanfattar de insatser som har högst evidens:

– Gemensam utbildning för personer med schizofreni och deras anhöriga har högsta evidensgrad. Att ha gemensam utbildning för personen som lever och schizofreni tillsammans med närstående minskar risken att bli sjuk i psykos igen samt minskar psykossymtom. Att ha separata utbildningar har inte samma höga evidens, men ger viss effekt. Innehåll i utbildningen kan vara utbildning om symtom vid psykisk sjukdom, behandlingsalternativ, praktiskt och känslomässigt stöd, problemlösning och krishantering. Anhöriga ska betraktas och behandlas som en resurs. Att ha gemensam utbildning för brukare och närstående är ju något som är relativt lätt att genomföra och som inte kostar några extra pengar.

– Att erbjuda personer med schizofreni som har kontakt med sin familj eller närstående familjeinterventioner har högsta evidensgrad. Fördelarna är att detta minskar risken att bli sjuk i psykos igen samt minskar antal inläggningar på sjukhus. Personerna som får familjeinterventioner brukar ta sin medicin enligt läkarens ordination i större utsträckning än de som inte fått familjeinterventioner. Välmående, social funktion samt livskvalitet ökar för brukaren, samt att det känslomässiga klimatet i familjen förbättras. Innehållet i familjeinterventionen kan vara information, träning i att minska stress, problemlösning och träning i att föra sociala samtal.

– Kognitiv träning för att förbättra funktionsnedsättningar har högsta evidensgrad. Integrerad psykologisk terapi, en form av kognitiv träning ger positiva effekter på psykosocial funktion, symtom, och kognition. Denna träning inriktar sig på att förbättra exempelvis minnesförmågan och förmågan att uppmärksamma, planera och lösa problem. Träningen kan utföras med hjälp av datorstöd.

– Individanpassat stöd enligt IPS modellen för ökad delaktighet i form av arbetsinriktad rehabilitering har högsta evidens. IPS eller supported employment hjälper personen att få ett arbete med lön och ger stöd under arbetet, utan föregående faser av arbetsträning. Stödet ska ges när personen är motiverad och vill ha ett arbete.

– Att erbjuda hemlösa personer med schizofreni en långsiktig boendelösning har högsta evidens. Ett eget boende ger större möjlighet att leva ett självständigt och värdigt liv än mer kortsiktiga boendelösningar. Här avses tillgång till en ordinarie fullvärdig bostad. För den som inte kan få ett sådant boende på öppna bostadsmarknaden bör socialtjänsten ge bistånd med ett så kallat socialt kontrakt.

– Att erbjuda personer med schizofreni som är högkonsumenter av vård,risker att ofta bli inlagda på sjukhus, eller avbryter vårdkontakter intensiv case management enligt ACT-modellen har högsta evidens. Fördelarna är en minskning av slutenvårdstillfällen, större stabilitet i eget boende, och lägre risk för hemlöshet jämfört med sedvanlig behandling.

Visst låter insatserna bra och ganska självklara! Men jag tror det finns mycket att göra för att implementera dessa insatser i psykiatrin och socialpsykiatrin runt om i landet.

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Att höra röster

Hej kära läsare! Idag tänkte jag skriva lite om att höra röster.

Att höra röster kan vara både en hjälp och ett bollplank, och många rösthörare ser sina röster som en tillgång. För en del personer är dock rösterna störande, enerverande, eller hotfulla mot rösthöraren. Röster uppfattas ofta av vården som ett sjukdomstecken som ska lindras med mediciner. Mediciner är en viktig del av behandlingen när rösterna förkommer som en del av en psykos. Men för många personer kan rösterna kvarstå trots en adekvat medicinering. Då behövs strategier för att hantera rösterna.

Röster förekommer även hos människor som inte är psykotiska. Det är t.ex. vanligt att höra röster efter en nära anhörigs bortgång, under isolering med brist på sinnesintryck, under extrema förhållanden som långdistanssegling, efter upplevelser av krig, vid svält eller törst, vid långvarig sömnbrist och efter sexuella övergrepp.

Många välkända personer säger sig ha hört röster. Robert Schumann, kompositör, hörde änglaröster som han ansåg gav honom den finaste musik,men även demoniska röster som skrämde honom. Heliga Birgitta såg syner och hörde röster. Den tyska abbedissan Hildegard av Bingen hörde röster. John Nash, matematiker, ekonom och nobelpristagare, hörde röster och letade efter hemliga budskap i tidningsartiklar och siffror. Charles Dickens, författare, levde sig in i sina berättelser så långt att figurerna han skrev om började tala med honom.

Mahatma Ghandi, politisk ledare, hade en inre röst som vägledde honom. Winston Churchill, politiker, led av depression och hörde även röster. Sigmund Freud, psykoanalysens fader,skrev att under den tid han levde ensam i en utländsk stad hörde han sitt namn ropas av en välkänd och älskad röst. Den grekiske filosofen Socrates hade en inre röst som varnade honom när han höll på att göra något fel. Emanuel Swedenborg, vetenskapsman och filosof, såg syner och hörde röster. Även Jeanne d’Arc hörde röster. Mer information om kända rösthörare finns här.

Röster som inte är obehagliga kan man leva med utan problem, de kan vara en hjälp och vägledning i livet. De strategier som beskrivs i texten här nedan ämnar hjälpa personer som har obehagliga röster att minska dem. Strategier som används av rösthörare för att hantera rösterna är liknande oberoende av kulturtillhörighet. De flesta strategier anses vara effektiva av vissa användare, men det är individuellt vilken strategi som passar var och en bäst.

En del strategier innebär att man samtalar med rösterna eller aktivt motsätter sig rösternas vilja. Detta kan fungera mycket bra för en del personer, medan det hos andra kan väcka ångest. De brukar dock vara effektiva i längden. Passiva hanteringsmetoder som att ignorera rösterna brukar minska ångestnivån. Man får pröva sig fram och se vad som fungerar bäst för en själv.

Att lära sig hantera rösterna är en process. Romme & Escher (2003) har delat in denna process i tre faser: förvirringsfasen, organisationsfasen och stabiliseringsfasen.

Förvirringsfasen är den fas då det fortfarande känns omskakande att höra röster. Rösterna känns skrämmande och det kan leda till förvirring. I denna fas arbetar man med ångesthantering, lär ut enkla tekniker att öka kontrollen över rösterna, ger information och förmedlar hälsokunskap, provar medicinering, erbjuder hjälp och stöd.

I organisationsfasen har rösthöraren blivit van vid rösterna och söker efter sätt att hantera dem. I denna fas kan man diskutera teorierna bakom rösthörande, och fördjupa strategier att hantera rösterna.

I stabiliseringsfasen är relationen till rösterna mer balanserad. Ångesten har minskat och människor upplever sig ha mer kontroll över rösterna. De uppfattas mer som en del av rösthöraren själv. Det är nu viktigt att lösa de vardagsproblem som är förknippade med rösthörandet. Rösthöraren kan nu välja om hon vill dela rösternas uppfattning eller följa sina egna tankar och idéer. Det viktigaste i denna fas är att bekräfta människors förmåga att fatta egna beslut i sociala sammanhang, återupprätta sociala nätverk och skapa ett större oberoende.

Mer information om aktiva tekniker kan man få i Romme och Eschers bok Förstå och hantera röster som kan beställas från RSMH. Beställ boken här. Passiva tekniker innebär att man på olika sätt distraherar sig från rösterna och ägnar sin fulla uppmärksamhet åt något annat än att lyssna på rösterna. Sådana tekniker kan lindra ångest och ge rösterna mindre utrymme i vardagen. Ett exempel på en passiv teknik är att lyssna på musik. Detta kan verka som en sköld mot rösterna. En del rösthörare har nytta av att ha en MP3 spelare med musik med sig, och lyssna på musik i lurar under en stor del av dagen.

Sömn är viktig. Man bör se till att sova regelbundet och tillräckligt mycket för att vara utvilad. Sömnbrist kan generera röstupplevelser även hos människor som inte hör röster i vanliga fall. Öronproppar kan hjälpa den som får intensiva röster vid insomnandet.

Acceptans av rösternas närvaro kan minska rädslan för dem. Man kan iaktta rösterna utan att reagera på dem och utan att döma dem. Rösterna får finnas, komma och gå, utan att rösthöraren behöver agera eller ägna tid åt dem. Mindfullness är en vidareutveckling av acceptans och innebär en meditativ livshållning där tankar, känslor, och röster kan inta och lämna uppmärksamheten som gäster i ett rum. Man kan observera utan att döma eller agera. Man kan även lära sig att be tankarna, känslorna, eller rösterna att lämna rummet.

Motion kan vara ett sätt att motverka rösterna. Om man koncentrar sig på rörelserna, till exempel lite komplicerade aerobics rörelsemönster, så kan rösterna tystna medan motionen pågår.

Att minska på brusljud i omgivningen kan minska röstupplevelser. Röster kan genereras av brusljud, t.ex. som från en fläkt, en radio, eller en tv som står på som bakgrundsljud.

Skapa en bra samarbetsrelation med vården eller delta i en rösthörargrupp för att få ytterligare hjälp att hantera rösterna. Rösthörargrupper finns inom nätverket Rösträtt finns här.

Du kan även lära dig mer om röster på schizofreniportalen Viska. Viska finns här.

Varma hälsningar,

/ Elisabet Alphonce


Nätverkskontrakt och psykiatriskt vårdtestamente

Som brukare av psykiatrins tjänster behövs inflytande över vården. För
individen gäller det att få gehör för sina egna erfarenheter, upplevelser
och önskemål. Ett sätt att underlätta detta är att skriva ett
nätverkskontrakt eller ett psykiatriskt vårdtestamente. Om man t.ex. har
prövat en viss medicin förut och fått svåra biverkningar av den är det
viktigt att slippa få just den medicinen insatt igen. Genom att skriva ned
sådana saker i ett nätverkskontrakt eller psykiatriskt vårdtestamente kan
man undvika att misstag upprepas. Ett nätverkskontrakt är en
överenskommelse mellan dig, dina närstående, och vården. Ett psykiatriskt
vårdtestamente är dina önskemål till vården ifall du mår så dåligt att du
har svårt att uttrycka önskemålen.

Ett sådant dokument ger också vägledning till vården (och närstående) om
hur man vill bli bemött vid tidiga varningstecken och vid ett insjuknande.
Det är bra att beskriva vilka tidiga varningstecken du brukar få, och vad
du vill att ditt nätverk ska göra om du skulle få dessa varningstecken
igen. Detsamma gäller om varningstecknen förvärras och börjar likna ett
insjuknande.

Själv har jag använt mig av ett psykiatriskt vårdtestamente sedan 1996.
Dokumentet finns i min sjukvårdsjournal och ska läsas av jourhavande läkare
innan hon eller han träffar mig om jag söker vård akut. Jag har uppdaterat
mitt dokumentet två gånger eftersom omständigheter i livet har förändrats.
Det är viktigt att hålla dokumentet aktuellt så att det verkligen uttrycker
rätt önskemål.

RSMH har material att beställa som underlättar skrivandet av ett
psykiatriskt vårdtestamente . Boken ”Nätverkskontrakt” av Laila
Gentzell ger en beskrivning av hur man kan använda ett nätverkskontakt.
Boken finns att beställa från RSMH. Jag har utvecklat en mall för
nätverkskontrakt vid psykossjukdom som du kan anpassa till just din
situation. Ändra gärna i dokumentet så att det passar just dig. Mallen
finns här.

Varma hälsningar,

/Elisabet Alpkonce


Ensam i Jul

I år har jag öppet hus hemma i jul. Du som är ensam och vill ha gemenskap är välkommen att höra av dig via Facebook eller Club Lindormen RSMH i Uppsala. Det blir enkla julmåltider som risgrynsgröt och nybakat bröd med skinka, ostar, julgotter, pepparkakor och frukt. Helt alkoholfritt, lugnt och nyktert julfirande. Julaftonskväll, Juldagens lunch, och Annandagens kväll är du välkommen.

Varför denna alternativa jul? Jo, i många år var jag själv väldigt ensam under helgerna. Jag hade tappat kontakten med gamla vänner efter psykosen och var ensam. Jag sörjde avsaknaden av gemenskap så starkt att jag inte kunde glädjas åt julen. Sen fann jag en gemenskap i RSMH. När jag hittade till Club Lindormen var det som att komma hem. Där finns en gemenskap där man kan vara sig själv utan att behöva gömma sig bakom en mask. Det är okay att inte må bra hela tiden. Genom Club Lindormen fick jag nya vänner som accepterar mig som jag är med både styrkor och brister.

Det här med att man bör låtsas må bra ställer orimliga krav på människor. Så mycket lättare det blir om man kan prata öppet om psykisk ohälsa. Det är ju faktiskt så vanligt. Just nu lever en fjärdedel av Sveriges befolkning med någon form av psykisk ohälsa. Depression och ångest är de vanligaste formerna. Psykisk ohälsa är en folksjukdom som kan drabba vem som helst. Det är inte konstigare att få en psykisk sjukdom än att få ont i lederna eller att få hjärtbesvär. Öppenheten kring kroppsliga sjukdomar har ökat mycket i samhället, och jag hoppas att det blir lika lätt att prata om
psykiska besvär.

Det är också viktigt att inte ta avstånd ifrån de människor som lever i din närhet med psykisk ohälsa. Tänk speciellt på din sjukskrivna arbetskamrat, din daglediga granne, släktingen som inte har mått bra, och vännen som du tappat kontakten med. Hör av dig och ta med personen i gemenskapen. Några vänliga ord kan betyda så mycket.

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul.

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Missa inte barnen

När jag insjuknade i psykos 1995 vårdades jag inom slutenvården under fem månaders tid. Under tiden fick min dotter bo hos en annan familj som kom att betyda mycket för oss genom åren. Jag behöll dem som kontaktfamilj under en längre tid, och fick därmed avlastning en helg i månaden. Det hjälpte mig att orka med föräldraskapet trots mina då rätt stora funktionsnedsättningar.

Jag återhämtade mig så småningom, och vi flyttade till samma by som kontaktfamiljen. Jag fick möjlighet att bolla idéer kring uppfostran i barnets olika utvecklingsskeden. Numera är dottern vuxen och vi är alla goda vänner som umgås och ömsesidigt hjälper varandra.

Något jag saknade under min dotters barndom var möjligheten för stöd och information till henne om min sjukdom. Det var sällan ens någon som frågade om henne när jag var inlagd eller på besök i öppenvården. Nu hade jag ordnat allt för henne innan jag sökte vård, så hon var redan tryggt hos kontaktfamiljen. Men jag fasar över risken att någon missar att fråga om barn vid en inläggning, och att det kanske finns ett litet barn ensamt hemma.

Dessutom har barn många frågor och idéer kring en förälders sjukdom. Barnet kan till exempel få för sig att föräldern kommer att dö eftersom hon varit inlagd på sjukhus. Det är viktigt att någon lyssnar på barnet, tar sig tid att möta rädsla och ge svar på frågorna.

Som ett sätt att börja närma sig ett samtal kring psykisk ohälsa har jag skrivit ett antal små böcker. Det är: ”Emmas pappa får mani”, ”Kalles mamma får en psykos”, ”Lenas mamma får en depression”, ”Jonas pappa har tvångssyndrom”, ”Hannahs mamma får en fobi” och ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård”. Dessutom håller jag på att skriva en liten bok om borderline för barn. Böckerna är tänkta att läsas för barn i åldern 4 till 10 år. En ungdomsbok, ”Maria får en psykos”, håller på att tryckas just nu. Den lämpar sig för ungdomar i åldern 16-25 år. Alla böckerna går att beställa från Infoteket om Funktionshinder, och vissa av böckerna kan laddas ned gratis här.

Det finns numera även lagstöd, exempelvis i Patientsäkerhetslagen 6 kap. 5 §, för att ge barn information och stöd när föräldern lever med psykisk ohälsa. Den informationen måste naturligtvis ges på ett sätt som barnen kan förstå. I Uppsala finns nu Trappans verksamhet för barn som erbjuder både gruppverksamhet och enskilt stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen. Jag önskar att en sådan verksamhet hade funnits då min dotter var liten.

Jag föreläser ofta om psykisk ohälsa. Ibland föreläser min dotter tillsammans med mig om hur det är att vara barn till en förälder som lever med psykisk ohälsa. Det brukar bli mycket uppskattat av åhörarna. Det visar också på ett stort behov av kunskap hos personal inom kommuner och landsting om barnperspektivet. Det är i mötet med den egna erfarenheten som attityder förändras och kunskapen ökar som mest.

Varma hälsningar,

 /Elisabet Alphonce