Julen är (inte längre) någon katastrof
Publicerat: december 12, 2022 Sparat under: Återhämtning, Depression, Gemenskap, Kamratstöd, Marina Sångängel Lämna en kommentar
Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva?
För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.
Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan.
Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer.
Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.
Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag.
I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra.
Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende.
En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt.
Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke.
Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt.
/Marina Sångängel
Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang
Publicerat: september 6, 2022 Sparat under: brukarinflytande, Gemenskap, Jimmie Trevett, makt, NSPH, Sysselsättning Lämna en kommentarDetta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier.
Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem.
Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang.
I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.
Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en.
Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället?
//Jimmie Trevett
Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans
Publicerat: januari 27, 2022 Sparat under: coronapandemin, ensamhet, Gemenskap, Jimmie Trevett Lämna en kommentarAtt känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.
I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.
Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.
Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.
Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.
Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?
I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?
Brukarinflytande i vardagen
Publicerat: juli 26, 2021 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Gemenskap, Jimmie Trevett, Kamratstöd, makt 1 kommentar
Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.
Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.
Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.
Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.
Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.
Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.
Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.
Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.
/Jimmie Trevett
Relationer är något av det viktigaste vi har
Publicerat: december 28, 2020 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos, ensamhet, Gemenskap Lämna en kommentarRelationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.
Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.
För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.
Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.
Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.
Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…
Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.
Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.
Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.
Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera. Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.
En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.
Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.
Ta hand om varandra & Gott nytt år!
/Caroline Nilsson
Min Återhämtning
Publicerat: maj 17, 2020 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Kamratstöd, Khai Chau, RSMH 1 kommentarI juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.
Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.
Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.
Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:
RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.
Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?
RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…
På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.
Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?
Tack för ordet
/Khai Chau
Påsk år 2020
Publicerat: april 12, 2020 Sparat under: Anhöriga, Anne-Sofie Höij, ekonomi, ensamhet, Gemenskap, Internet Lämna en kommentarDet blev påsk i år också men jag har inte pyntat mitt hem som förr med påskgardiner och dukar med kycklingar på. Jag är numera en åldrad kvinna, en ofärdig åldrad kvinna. Begränsad, men jag har fortfarande lust att leva trots den sociala isolering jag och andra 70 plussare upplever på grund av coronaviruset. Om vi orkar och är kloka nog kanske vi klarar oss mot sjukdomen.
Det har alltid betytt mycket för mig att träffa andra människor. Det har gett mig stimulans och glädje och det är inte lätt att acceptera att man måste vara räddare om sig själv nu än förr. Men vilken valmöjlighet har vi? Varken jag eller du ser vem som är smittad och vaccin finns ju inte ännu.
Jag har i alla fall mat hemma till mig och katterna och kattsand. Ett tips för dig som liksom jag inte kan gå ut är att affärer kan plocka ihop varor och köra hem dem. I min kommun subventionerar kommunen för oss över 70 hemkörning av varor en gång i veckan. En kompis går till apoteket och posten. Ibland ringer också medlemsföreningar runt och frågar om de kan hjälpa till.
Jag har i alla fall turen att ha ålderspension och bostadsbidrag så jag har ekonomisk trygghet. Det gick runt även när jag var förtidspensionär, låginkomsttagare har jag alltid varit.
Den här påsken tänker jag frossa i sill. Sill och ägg. Det blir nya sorter för de jag ville ha fanns inte på affären. Men som nyfiken tycker jag om att pröva nya saker. Det blir bingolotto också som vanligt på påskdagen och jag ska äta lunch tillsammans med en kompis via Facetime. Jag hoppas du har liknande möjligheter.
Jag hoppas du har kompisar via nätet eller mobilen eller står som jag och mina grannar – ett par meter ifrån varandra och pratar. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, man kan ju prata om litet och stort. Att bara säga hej är skönt, byta några ord om att påsken är här eller om att det är det mindre snö nu. Man blir mindre ensam då.
Var rädd om dig i påsk. Jag har fått rådet av mina anhöriga att hålla mig inne, det är inte lätt. Ta vara på dig och ta ansvar för dig själv för det är det enda ansvar du kan ta – du som jag. Och det är vad som behövs i samhället idag. Vi gör en insats allihop. Kramar och glad påsk
/Anne Sofie Höij
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.