Julen är (inte längre) någon katastrof

Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva? 

För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.  

Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan. 

Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer. 

Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.  

Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag. 

I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra. 

Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende. 

En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt. 

Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke. 

Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt. 

/Marina Sångängel 


Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang

Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier. 

Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem. 

Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang. 

I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.  

Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en. 

Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället? 

//Jimmie Trevett


Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans

Jimmie Trevett skriver om ensamhet och hur vi kan motverkan den.

Att känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.

I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.

Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.

Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.

Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.

Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?

I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?


Brukarinflytande i vardagen


Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.

Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.

Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.

Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.

Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.

Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.

Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.

Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.  

/Jimmie Trevett


Lär av pandemin

Det är en märklig tid och trots att vi förhoppningsvis snart kan se slutet på pandemin kommer det nog dröja tills vi har en normal vardag igen. Kanske blir det ett nytt ”normalt” för visst har vi lärt oss mycket under denna svåra tid. Många är ni, som trots knepiga förutsättningar, hållit i gång föreningsaktiviteter på olika kreativa sätt för att undvika smitta, och som ändå fortsatt med det så viktiga kamratstödet.

Många föreningar har haft aktiviteter utomhus, några på distans med hjälp av dator och telefon, andra har delat ut mat till medlemmar och ytterligare några har ringt sina medlemmar för att hålla kontakten. En del föreningar har kunnat hålla öppet med restriktioner, handsprit och avstånd. Det finns en vilja att fortsätta även när det är tufft och den viljan ska vi ta vara på.

En glad nyhet är att förbundet blivit beviljat medel från Folkhälsomyndigheten för att stötta aktiviteter i våra föreningar. Det kan röra sig om utflykter, friluftsliv, matleveranser eller insatser för att öka den digitala kunskapen i föreningen. Medlen ska dessutom gå till att sprida kunskap om vaccination mot Covid19 och för att sprida goda exempel på verksamhet inom hela organisationen. Ansökan kommer att gå ut via RSMH-nytt och på rsmh.se, så håll utkik! Kansliet vill ha er ansökan senast 1 september. Medlen från Folkhälsomyndigheten kan redan brukas nu i sommar och efteranmälas till förbundet. Passa på att ta chansen att utveckla er fina, smittsäkra verksamhet ytterligare.

Mycket har vi, som sagt, lärt oss under pandemin, inte minst vad gäller hygien och smittsäkerhet, men även hur vi håller kontakt när vi inte kan träffas fysiskt. Handtvätt, spritande, munskydd och avstånd är det bästa skyddet mot Covid19 och har gjort att de vanliga säsongssmittorna minskat markant. Låt oss fortsätta hålla i de nya hygienrutinerna även när pandemin avtar. Även magsjukor och influensor kan drabba människor hårt. Håll också kvar i vanan att ringa eller på annat sätt hålla kontakt med de medlemmar som inte kan komma till föreningen! Ett telefonsamtal eller SMS kan betyda så mycket.

Slutligen vill jag med några tips för att hålla hälsan i värmen önska er en riktigt fin sommar!

Barbros sommartips

  • Åk på utflykter, umgås ute och ha trevligt! Är du osäker på hur många som kan umgås, håll koll på Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Kanske finns det någon annan RSMH-förening som tar emot besök?
  • Kom ihåg att vara försiktig med solen och drick mycket vätska. Det är bra med lite extra salt om du svettats mycket.
  • Vaccinera dig mot Covid 19 så fort du får chansen. Ta hjälp av en kamrat om du har svårt att boka vaccinationstid.
  • Vaccinera dig även mot TBE om du vet att du kommer vara där det finns fästingar som bär smittan.
  • Njut, vila och återhämta dig.

Relationer är något av det viktigaste vi har

Relationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.

Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.

För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.

Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.

Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.

Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…

Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.

Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.

Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.

Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera.  Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.

En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.

Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.

Ta hand om varandra & Gott nytt år!

/Caroline Nilsson


Min Återhämtning

Hej alla läsare

I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.

Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.

Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.

Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:

RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.

Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?

RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…

På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.

Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?

Tack för ordet

/Khai Chau


Oro för den psykiska ohälsan i coronatider

Det har nu snart gått tre månader sedan Sverige fick sitt första coronafall men vägen tillbaka till en normal tillvaro känns fortfarande lång. Den fysiska isoleringen, massarbetslösheten, nyheter om anhörigas och andra människors död är alla faktorer som påverkar människors psykiska hälsa. Det saknas ännu samlad statistik rörande coronautbrottets effekter på den psykiska hälsan, men bilden från enskilda poliser, bland annat på Gotland, är att polisingripanden vid psykisk ohälsa har ökat med över 30 procent perioden 15 januari till 15 april 2020 jämfört med samma period förra året. Organisationen Mind vittnar också om 9000 fler samtal till deras självmordslinje i mars 2020 jämfört med mars 2019.

Situationen är extra tuff för personer som redan innan krisen led av psykisk ohälsa. Många har sedan tidigare en ansträngd ekonomi. Det rör sig bland annat om personer med osäkra anställningar som är de första att få gå vid nedskärningar. Coronapandemin innebär också att personer som haft få sociala kontakter riskerar att hamna i en väldigt isolerad tillvaro.

Det finns också en risk att ensamhet, isolering och en försämrad ekonomi kan leda till en ökad psykisk skörhet hos nya grupper. På NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, uttrycker man exempelvis oro för att mer isolering kan leda till fler självmordstankar. Normalt sett brukar antalet självmord att gå ner vid samhällskriser, men den här krisen kan vara annorlunda genom att den fysiska isoleringen i flera fall leder till en social isolering.

Det kommer att behövas långsiktig hjälp från staten, att man redan nu väljer att jobba förebyggande och satsar på att mildra coronavirusets effekter på den psykiska ohälsan hos befolkningen. Det inger visst hopp att regeringen i mars tillsatte en utredning för att få till ett mer modernt regelverk gällande stöd vid rehabilitering och att man ser över sjuk- och aktivitetsersättningen. Förhoppningsvis gör det att det blir lättare att få ersättning framöver. Det skulle förbättra situationen för vår målgrupp som idag har svårt att få en hållbar och långsiktig ekonomisk ersättning.

Föreningsrörelsen spelar också en viktigare roll än någonsin och våra lokalföreningars arbete behövs om möjligt ännu mer än i vanliga fall. Många lokalföreningar visar också på en stor uppfinningsrikedom i sina aktiviteter, har utomhusmöten och promenader, umgås på nätet i Teams och Zoom och ringer varandra och skriver sms. Att fortsätta tänka nytt och kreativt för att bryta människors isolering är en viktig pusselbit för att alla ska orka sig igenom den här krisen.

I P4:s specialprogram ”Låt oss hoppas – med Stina Wollter”, delar Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri, med inriktning på suicidprevention, med sig av goda råd till alla som har det svårt just nu på grund av coronapandemin. Hon säger att det är viktigt med självmedkänsla, rutiner och att inte glömma bort de verktyg vi redan har för att ta hand om oss själva när det är svårt och vi blir rädda. Vi har alla en viktig roll som medmänniskor – alltifrån ett leende till ett samtal till en annan människa har betydelse. Hon påminner också om att våga söka hjälp när det är svårt, att ta hjälp av en vän, en jourlinje eller professionella instanser.

Ta hand om er och varandra!
/Barbro Hejdenberg Ronsten


Påsk år 2020

Det blev påsk i år också men jag har inte pyntat mitt hem som förr med påskgardiner och dukar med kycklingar på. Jag är numera en åldrad kvinna, en ofärdig åldrad kvinna. Begränsad, men jag har fortfarande lust att leva trots den sociala isolering jag och andra 70 plussare upplever på grund av coronaviruset. Om vi orkar och är kloka nog kanske vi klarar oss mot sjukdomen.

Det har alltid betytt mycket för mig att träffa andra människor. Det har gett mig stimulans och glädje och det är inte lätt att acceptera att man måste vara räddare om sig själv nu än förr. Men vilken valmöjlighet har vi? Varken jag eller du ser vem som är smittad och vaccin finns ju inte ännu.

Jag har i alla fall mat hemma till mig och katterna och kattsand. Ett tips för dig som liksom jag inte kan gå ut är att affärer kan plocka ihop varor och köra hem dem. I min kommun subventionerar kommunen för oss över 70 hemkörning av varor en gång i veckan. En kompis går till apoteket och posten. Ibland ringer också medlemsföreningar runt och frågar om de kan hjälpa till.

Jag har i alla fall turen att ha ålderspension och bostadsbidrag så jag har ekonomisk trygghet. Det gick runt även när jag var förtidspensionär, låginkomsttagare har jag alltid varit.

Den här påsken tänker jag frossa i sill. Sill och ägg. Det blir nya sorter för de jag ville ha fanns inte på affären. Men som nyfiken tycker jag om att pröva nya saker. Det blir bingolotto också som vanligt på påskdagen och jag ska äta lunch tillsammans med en kompis via Facetime. Jag hoppas du har liknande möjligheter.

Jag hoppas du har kompisar via nätet eller mobilen eller står som jag och mina grannar – ett par meter ifrån varandra och pratar. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, man kan ju prata om litet och stort. Att bara säga hej är skönt, byta några ord om att påsken är här eller om att det är det mindre snö nu. Man blir mindre ensam då.

Var rädd om dig i påsk. Jag har fått rådet av mina anhöriga att hålla mig inne, det är inte lätt. Ta vara på dig och ta ansvar för dig själv för det är det enda ansvar du kan ta – du som jag. Och det är vad som behövs i samhället idag. Vi gör en insats allihop. Kramar och glad påsk

/Anne Sofie Höij


Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet

Hannes 4Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.

1. Den bristfälliga vetenskapligheten

I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.

2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem

Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.

3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas

Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.

För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.

/Hannes Qvarfordt