I skuggan av valet – mindre än 100 dagar kvar…

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteBåde ton och tempo har stigit i det politiska spelet inför höstens hägrande val till såväl riksdag som kommunfullmäktige runt om i Sverige. Kampen om din röst är hård och du står fri att lägga den som du vill.

Många av de val du annars får göra i din vardag är mer begränsade. Detta gäller särskilt om du står utanför arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vägen till jämlik hälsa (inte minst genom likvärdig kroppssjukvård som andra), en trygg och förutsägbar grundförsörjning och tänder som både tål att tittas på och tuggas med är idag, trots styrkan hos många sköra själar, en orimlig individuell börda. Här behöver förutsättningarna i vårt samhälle förändras radikalt. RSMH är för valfrihet för brukare av vård, stöd och omsorg. Men, det ska vara informerade val med värde och möjlighet för brukaren själv, och formerna för valet får inte överskugga innehållet.

Min tro är att varje människa äger en inneboende kraft att kunna återhämta sig och förändra sitt liv i positiv riktning. Tyvärr inte alltid i den takt och utsträckning som krävs av en stelbent omvärld för att slippa negativ särbehandling.

Prova att se på valfläsket med de glasögonen på och lägg din röst där du tycker den gör mest nytta innan vardagslunken går vidare efter valet.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

PS I dagarna kommer RSMH:s valbilaga med titeln Vi kräver ett bättre liv ut. Läs den gärna, men glöm inte att varje val är frihet och dina val i livet måste få vara just det; dina. DS


Kapten klänning behöver mer vård

Anne-SofieJag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.

Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.

Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.

Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?

Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.

Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.

Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.

I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.

Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.

Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.

Ha så bra som möjligt!

/Anne-Sofie

 


Förvirring följs av klarhet

khai-bild-bloggDet är en naturlig process att förvirring följs av klarhet. Och man bör inte utesluta/förakta någotdera. Förvirringen i sig är inget att skämmas över. Det är en egen process för sig.

Däremot vore det konstigt om bara det ena eller det andra existerar. Det är precis som ljus och mörker, dag och natt, vinter och sommar med mera. Motsatspar vi fullständigt accepterar att bägge delarna finns.

Det är kanske rent av så att förvirring är grunden till att man kommer fram till klarhet, och det är ju absolut inget att skämmas över – tvärtom!
/Khai Chau


I denna ljuva sommartid…

Hannes 4Vi är inne i den ljuvaste av våra årstider, i varje fall som jag och kanske de flesta andra upplever det. Själv kan jag vistas vid ett sommarställe vid havet, som jag äger tillsammans med mina bröder, några veckor varje år. Det är ett privilegium, även om känslorna emellanåt blir blandade på grund av att jag oftast bor där ensam. Jag saknar en känslomässigt närstående att dela natur- och frihetsupplevelsen med. Andra delar av semestern kan jag dock ofta göra någon mindre resa tillsammans med endera eller båda mina bröder och deras närstående. Som helhet sett är mina somrar därför vänliga mot mig.

Många andra med psykisk ohälsa har också släkt och vänner att vara tillsammans med och kanske någon plats där de kan njuta av värmen och naturen. Det brukar innebära att beläggningen på psykiatriska kliniker och kommunala träffpunkter minskar en aning under sommaren, vilket i allt större utsträckning tas till intäkt för spara pengar och dra ned på verksamheterna. Allt oftare stänger vårdavdelningar och träffpunkter helt i några veckor. Om alla brukare hade turen att ha närstående och sommarvisten att tillgå vore detta säkert inget större problem, men för de ensamstående, och då ofta också fattiga, blir i stället sommaren en särskilt svår tid. Alla förväntas vara lediga och njuta av friheten, solen och naturen och de ensamma blir extra ångestfyllt påminda om sin ensamhet och sina begränsade möjligheter.

Om än den totala belastningen på klinikerna och träffpunkterna avtar en smula under sommaren, blir i gengäld samhällets ansvar särskilt stort för de människor, som inte kan skapa sig en god sommarupplevelse på egen hand. För dessa människor är den tilltagande ovanan att dra ned eller helt stänga vård- och träffpunktsverksamheter en plågsam och farlig utveckling som måste hejdas.
/Hannes Qvarfordt


Befriande minneslappar

khai-bild-bloggShakespeare lär ha sagt att pennan är vassare än värjan. Men nu menar jag att pennan kombinerat med papper är ett mycket effektivt hjälpmedel för minnet. Det är också något magiskt när man har fått ner någonting på pränt, det består nästan för evigt, och tanken känns mer tydlig, den förvandlas.

Det är inte så ofta som jag kan komma på vettiga saker att göra eller också kommer jag på dem vid fel tidpunkt, mitt i natten eller så. Och när morgonen kommer, så har jag glömt dem.

Jag har i långa perioder haft en Dagsminneslapp, som jag har med i fickan när jag går ut. Där brukar det stå nästan allt som jag vill göra under dagen. Skulle bli väldigt vilsen/funktionshindrad, om jag glömde lappen en dag.
Jag skriver också lappar hemma, kortsiktiga lappar och långsiktiga lappar, som alltså står för kortsiktiga respektive långsiktiga mål.
Det är så skönt/befriande att skriva lappar: man behöver inte tänka på saken, men man glömmer inte det i alla fall.

/Khai Chau


I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör

Jan-Olof_bloggbild_2Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.

Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.

RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.

Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.

Jan-Olof Forsén

Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse


Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling – läsa journal på nätet

Jimmieblogg2Det finns tillfällen då välvillig omsorg och hänsyn kränker, kväver och begränsar snarare än stöder och befriar. Det finns inte sällan en gemensam nämnare bakom då det slår fel. Man missar nämligen ofta att människor är olika och har rätt till ett individuellt bemötande. Inte minst gäller detta i frågor som främst berör individen själv som person.

Alla äldre hör exempelvis inte illa och av dem som nu gör det har mången hörapparat. Därför bör man som vårdpersonal inte automatiskt höja rösten mot gamla människor. Vilket kan låta självklart tills man tillbringat en förmiddag i den lokala vårdcentralens väntrum. Men, människor är människor och gör så gott de i allmänhet kan. Många luttras också av erfarenhet och återkoppling till ett bättre och mer lyhört individuellt bemötande under resans gång.

Det riktigt tragiska uppstår dock när kloka och förnuftiga människor av system och struktur tvingas behandla andra människor som om dessa inte var förmögna till relativt grundläggande ting. Att själv läsa sin journal kan självklart ibland vara tufft såväl känslomässigt som språkligt. För många patienter är det dock ett stöd i en bearbetningsprocess och en hjälp till informerade val i den egna vården. Något som i praktiken underlättar för vårdgivarna.

Men, minnet är kort och den paternalistiska välviljan lång. I samband med att patientjournaler nu i flera landsting börjar hållas tillgängliga för den omskrivne patienten själv via Internet visar det sig att man som en självklarhet har tänkt att ingen som vårdats inom psykiatrin ska få ta del av där förda journaler. Den samhällsservicen är förbehållen vanliga vuxna människor tydligen.

Det finns i bakgrunden en sekretessgrund i svensk lag som säger att sekretess kan gälla i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (OSL kap 25 § 6). Men, som synes beskriver paragrafen (som i princip alla svenska sekretessregler) dock bara att en prövning av omständigheter i det aktuella och individuella fallet ska göras. Den är ingen generalklausul för att alltid neka information till vissa grupper av människor utifrån en kollektiv bild av deras förmågor och omständigheter.

Ett av RSMH:s mest grundläggande krav är att tvång och begränsningar mot människor med psykisk ohälsa enbart får utövas om det finns sakliga grunder som också faktiskt prövats i det aktuella fallet.
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling bara för att man är en av ”dem” är inte OK.

Nej, gör om och gör rätt säger jag!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH