Snart jul…
Publicerat: december 18, 2014 Sparat under: Anhöriga, Khai Chau 2 kommentarerOch så är vi inne i december-månaden, vilket får många av oss att börja tänka på julen, igen!
Vad innebär jul för dig? För mig har det betytt olika saker, genom åren, förstås.
Ett tag, kunde jag tänka att Julen, ja…. det var bara för de lyckliga, som hade både vänner och pengar! Man satt hemma och inbillade sig hur lyckliga alla andra var. Sen så började jag arbetsträna/ jobba på Akademibokhandeln, och då plötsligt vände det. Jag fick gå på deras julbord, som firman bjöd på och det var nog mitt första riktiga julbord med jobbet, som man säger. Och jag kunde uppskatta själva ledigheten istället för att nästan ha förbannat den, för att det blev så långtråkigt. På tomtenatta kunde jag vimla runt på stan och riktigt myste, och betraktade i smyg, hur alla sprang omkring och jagade julklappar.
På RSMH- lokalen visste vi att många satt ensamma hemma och hur viktigt det var att vi gjorde något åt det. Därför ordnade vi med julmat, och även om tiden var kort, så var det viktigt att vi poängterade det hela.
Och under något år åkte vi också och deltog i julfirande på RSMH-lokalen, i en grannkommun.
Nuförtiden innebär julen för mig att jag åker till min bror, som bor strax utanför Stockholm. Detta blir som en kontrast till min vardag i en ganska medelstor stad som Eskilstuna, för att sen återvända och betrakta stan med nya ögon!
God jul
Eller Bon Noel
/Khai Chau
Oskuldens land
Publicerat: december 12, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Diagnos, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 1 kommentarDet finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.
Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.
Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.
Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.
Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.
/Hannes Qvarfordt
Några länkar att studera:
Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)
ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)
New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)
Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)
ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)
Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)
Steg för steg
Publicerat: december 11, 2014 Sparat under: Anna Isaksson | Tags: sjukskrivning 1 kommentarAtt tillvaron allt som oftast går upp och ner har vi nog alla fått känna på. Det ingår liksom i livskonceptet. För en del blir topparna lite högre och dipparna lite djupare.
Under en tid har det varit ganska mycket ner för min del och nu gäller det att bit för bit komma tillbaks till en meningsfull tillvaro.
Det är konstigt att när saker och ting blir värre så känns det i hela mig. När det däremot går åt rätt håll då märks det knappast alls.
När min samtalskontakt frågar mig om jag mår bättre har jag inget svar. Kanske det är möjligt att det verkligen är bättre. Efter en stund kommer jag på en bra grej som nyligen hände på apoteket. Det uppstod ett missförstånd angående förskrivningen av ett läkemedel. Flera av apotekspersonalen var inblandade och det tog en väldig tid. Den långa väntetiden blev mer än jag klarade. Stressen ökade, jag började trampa och kände att snart brister det. En halv sekund från värsta paniken sade jag till farmaceuten: ”Jag vill inte vara otrevlig men jag har riktigt svårt att vänta. Jag går omkring här en stund så kan du väl säga till när du är färdig ”. Vi gjorde så. När jag kom ut från apoteket var jag blöt av svett och pulsen hög. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte var ett misslyckande utan att jag i stället klarat av en jobbig situation på ett bra sätt.
För att påminna mig själv om att det blir bättre tar jag mig ibland en funderare på vad jag lyckats med sista tiden som inte alls fungerat tidigare. Framstegen kan vara små men mer än en gång har jag blivit positivt överraskad. Visst blir det bakslag ibland, det är ju inte precis enkelt att få huvudet ovanför vattenytan igen. Ibland är det två steg fram och ett tillbaks men det går.
Det här med att promenera omkring bland mycket människor kan vara en pina. Jag bor mitt i Piteå så det går inte att undvika. För att klara det så lyssnar jag på musik i hörlurar (hur högt som helst) och tittar ner. Då kan jag gå omkring i min egen glasbubbla nästan helt avskärmad från omgivningen.
Så här kan jag ju inte hålla på, så för att komma någon vart började jag med att snabbt titta upp då och då. Därefter förlängde jag stunderna med några sekunder. I dag bestämde jag mig för att titta upp vart tionde steg, hålla ut i tre steg osv. Jag kom hem, kastade mig på sängen trött, slut och ganska nöjd.
Förra veckan tog jag fram symaskinen och snart, mycket snart kommer jag nog att använda den.
Tittade nyss på min loppis-stol som jag köpte före dippen och då tänkt måla rosa. Stod och funderade på om jag kanske skulle gå och köpa färg.
Jag är ju lyckligt lottad som har ett par änglavänner jag helt kravlöst träffar ibland, men det är ändå så mycket jag avstår ifrån för att jag inte klarar av att träffa andra människor. Nu börjar det vara dags att bryta min självvalda isolering, så i kväll ska jag hälsa på en person jag inte träffat sedan jag kraschade.
Så småningom är det dags att träffa ett kompisgäng men dit har jag inte riktigt kommit än.
Steg för steg tillbaks till livet.
Kan man verkligen veta hur det känns att må bra om man aldrig kravlat omkring på botten där jag tillbringat sommaren. Det är förresten inte så märkvärdigt med sommar. För ljust för att se stjärnor, inget norrsken, bara en massa mygg. Ska man göra en djupdykning kan man lika gärna göra den då.
Den här resan har jag gjort tidigare och förmodligen får jag göra den igen.
Det är så skönt att vara på väg tillbaka. Tillbaka till ett liv som en hyfsat fungerande mamma, farmor, dagmatte och vän.
Kanske går det att lära sig leva i nuet. Tänk att slippa oroa sig för vad framtiden för med sig, till exempel eventuella framtida dippar. Det är ju mycket annat omöjligt som ändå visat sig vara genomförbart så varför inte. Men jag kanske ska satsa på gågatan först innan jag ger mig i kast med de riktigt stora utmaningarna.
I mitt arbete har jag ofta varit nära människor med svår oro och ångest. Att få följa en medmänniska en bit på vägen är en förmån, men varför kan jag då inte hjälpa mig själv?
Eller kan jag det … jag fixade ju apoteket och gågatan i Piteå är snart besegrad. Om ett par veckor kanske jag sitter på min nymålade knallrosa stol och syr så det ryker.
Det är klart att jag kan hjälpa mig själv. Jag gör det varje dag.
Vi är många som kämpar på så här. Det vissa utan betänkligheter klarar, kan för andra innebära att man måste föra ett flerfrontskrig med sig själv.
Vi ska sträcka på våra ryggar och höja blicken för vi är alla hjältar.
/Anna Isaksson
Utan pengar kommer man inte långt
Publicerat: december 3, 2014 Sparat under: ekonomi, Khai Chau Lämna en kommentarJag fick förmånen att närvara på nationell konferens i Ronneby, där bland annat Alain Topor redovisade om sitt pengar-projekt. Detta var, för mig, konferensens höjdpunkt. Mycket spännande och intressant att få ta del av alla resultat, som man kommit fram till. Pengar, är ju något så väldigt fundamentalt i dagens samhälle, men det verkar också som om en del myndigheter bara blundar för det. Varför kan inte vi med psykiska besvär också få egna pengar att leva med? Oavsett, var de kommer ifrån! Utan pengar, kommer man inte särskilt långt idag! Tvärtom – man stagnerar och slutar leva…
Annars var det olika udda och spännande kulturella inslag, i form av levande teater och musik, som många verkade uppskatta. På eftermiddagen kunde man välja mellan olika seminarier, varav ett blev inställt, som skulle handla om Minuskontot, av Hjärnkoll. Även lokaltidningen hade en halvsida idag, om vad som skulle komma. Sedan var jag tvungen att avvika för att hinna med tåget hem.
Tack alla inblandade för en lyckad konferens
/Khai Chau
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.