Orättvisan ökar och det är med flit
Publicerat: juni 27, 2018 Filed under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, familj, fattigdom 1 kommentar
Semesterersättning 0 kronor. Sparat till semester 0 kronor. Och inget arbete att gå till. Arbetsmarknaden är inte öppen för mig på grund av funktionsnedsättning, ålder och bristande kompetens.
Ej fullföljd grundskola och gymnasium, eftersom jag försökte ta livet av mig. Orkade inte med mer mobbing och våld.
Jag har aldrig haft semesterpengar på grund av ovannämnda förutsättningar. Kan och får inte arbeta. För sånt ser inte samhället ut. Är du utsorterad som arbetsoförmögen på sextiotalet likväl som nu, har du inga chanser att få en bättre ekonomisk tillvaro annat än till lägsta möjliga lön, eller socialt bistånd.
Som funktionsnedsatt fixar du sällan arbete på hundra procent. Så du får aldrig mycket mer än existensminimum att leva på till hyra, mat, försäkringar och telefon.
Det samma gäller dina barn och ofta barnbarn. De fixar inte heller skolan för sociala arvet enligt Skå-Gustav lever än på 2000-talet. Det är svårt att med egen kraft bryta utslagningen som man är utsatt för.
De ekonomiska skillnaderna har ökat de senaste 20 – 30 åren. De är inte löneskillnaderna som har ökat mest utan de är allra rikaste med förmögenheter som har blivit ännu rikare, samtidigt som vi som inte kan arbeta knappt har fått någon förbättrad levnadsstandard alls. Vi har bara blivit fattigare.
Det är orättvist. Jag tycker man ska sluta skuldbelägga oss fattiga och funktionshindrade. För vi har inte valt detta. Däremot den som är rik och frisk har helt andra valmöjligheter att skapa sig en trygg ekonomisk värdig tillvaro.
Samhället måste se de ökade skillnaderna i levnadsstandard. Politikerna bör se över förmögenhetsbildningen hos den bättre bemedlade övre medelklassen och de riktigt rika. Vad har hänt efter att föregående regering tog bort förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, införde jobbskatteavdragen, rut- och rot, tillät stora avdrag på höga lån och bilar, båtar, sommarstugor och kapitalvaror? Vilka fick ta kostnaderna?
Skatter – borde inte vi betala det efter bärkraft? Liksom våra gemensamma sociala omkostnader, alltså sjukvård, tåg, bussar, skola, äldre- barn och handikappomsorg och stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalar en orättvis större del av de kostnaderna procentuellt.
Det är fel.
/Anne-Sofie Höij
Bra med samtyckeslag – men mer behövs!
Publicerat: januari 29, 2018 Filed under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Diskriminering, Polisen, Psykiatri Lämna en kommentarInnan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.
Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.
Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.
För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.
Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.
Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.
Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.
Kan vi hjälpas åt? Tack.
/Anne-Sofie Höij
PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.
Vägra vara offer!
Publicerat: oktober 25, 2017 Filed under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp Lämna en kommentar
Jag är mycket tacksam för kampanjen Me too. Det här måste lyftas på locket. Vi ska inte vara ensamma med skuld och skam för att vi har varit utsatta, eller är, utsatta för våld.
Samtidigt är jag ledsen för att kampanjen måste bedrivas. För våld är hemskt, vidrigt, otäckt, smärtsamt och att det tillåts pågå år ut och år in med nya offer är obegripligt och kränkande.
Det är bra att fler vågar säga till. Du är inte ensam och det är inte ditt fel.
Som ett av offer är jag rädd för män, alltid och överallt. Jag visar inte glädje, kan inte känna lycka och är rädd, oavsett vilken vuxen man som finns i min närhet.
Jag borde ju vara van. Det var 1953 första gången jag våldtogs som femåring och idag är det 2017 och jag är 70 år. Men jag hatar att det är så självklart att barn och kvinnor är offer. Varför måste vi vara rädda, darra av skräck när någon ta oss? Värst av allt är att vi förväntas skylla på oss själva och förakta oss själva för att vi är våldsoffer. Och att de män som vidmakthåller våldets makt genom att tillåta att våldet fortgår, kräver att vi tiger. Det är en grov härskarteknik som läggs på hela gruppen ofrivilliga offer. Oavsett om du är offer i krig, eller i vardagen i ditt eget hem, eller på skolgården är det oacceptabelt att det pågår år ut och år in, generation efter generationen. Det är inget ovanligt att som kvinna med psykisk ohälsa ha varit utsatt, det är snarare det vanliga.
Det är dags att gå ihop och kräva ansvar så att skulden läggs där den hör hemma. Skulden ska läggas på förövaren, inte offren.
Vägra vara offer. Du förtjänar något annat!
Det är din rätt att vara kvinna och medmänniska. Du är fullvärdig oavsett vad du har varit utsatt för.
/Anne-Sofie Höij
Är vi lika inför lagen?
Publicerat: oktober 20, 2016 Filed under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, Socialförsäkringen 2 kommentarerFår du den hjälp du behöver av socialtjänsten? Är du lika inför lag? Det finns fakta som visar att socialtjänsten behandlar oss olika – trots att vi har samma behov, samma inkomst, samma förutsättningar. Det vill säga om vi inte hävdar vår rätt till likabehandling! Men samtidigt ska bistånd beviljas individuellt, för vi har ju alla olika villkor och förutsättningar.
2012 orkade jag inte begära det som heter ’bistånd över norm’. Då hade jag haft höga kostnader för nya glasögon, mediciner, hemtjänst, färdiglagad mat och dyra sjukhuskostnader (jag låg inlagd sex veckor för sjukhussjukan). Jag var tvungen att ta banklån, och betalar fortfarande av varje månad för det. Det här är inget ovanligt. Vi är många som gör det – om vi nu får låna alls. Andra har fått kronofogden efter sig, och ibland även förlorat bostad och annat.
En sak som alltid varierar är ju vilken hyra du har. Du kanske har hyresbidrag på halva hyran som jag? Har du äganderätt på ditt boende eller en hyresrätt, bor du ensam som jag eller har du sambo och har kanske barn? Eller en sjuk anhörig som kanske har flyttat in för att de inte haft råd med hyran i sitt tidigare boende. Du har kanske jobb på deltid, men dåligt betalt så du inte kommer upp i bruttonormen, när skatten är betald. Du kanske inte kan lägga om dina lån för att få lägre kostnader, eftersom du tjänar för dåligt. Kanske behöver du bil till jobbet då inga kommunikationer fungerar, på dina arbetstider? Du kanske har ångest så du inte kan åka kommunalt, men heller inga läkarintyg som ger dig rätt till färdtjänst.
Vi får inte den socialbidragsnorm vi ska ha vid samma behov, till exempel får invandrare ofta lägre än den av staten bestämda normen. Och, skulle jag förmoda, även vi med psykisk ohälsa får inte heller rätt hjälp.
Räknar verkligen biståndsbedömaren in dina vård- och hjälpmedelskostnader? De kan bli höga på en och samma månad. Det är inte frivilligt att behöva vare sig vård, medicin, hjälpmedel eller inläggning på sjukhus. Vi har faktiskt rätt till bistånd över norm, de där dyrare gångerna om året. Upp till högkostadsnivårerna, och ofta även varje månad … Kom ihåg att ange merkostnader! Du har inte valt att behöva vård. Du har enligt lag rätt få bistånd över norm. Vet du om det? Socialtjänstemännen och andra sparivrare på kommunerna verkar inte alltid veta detta.
Jag har varit förbannad på mig själv för att jag inte orkade be om hjälp 2012. För man får ju skylla sig själv… Jag har slutat med det nu. Och jag vägrar skämmas! Undvik att komma i samma situation om du kan.
Lycka till och vara rädd om dig!
Kram
/Anne-Sofie Höij
Vi är också lyckade
Publicerat: juli 29, 2016 Filed under: Anne-Sofie Höij, Boende, Depression, ekonomi, Kvalitet Lämna en kommentar
Jag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.
Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).
Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.
Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”
Var stolt över dig själv och ta vara på dig.
Kram
/Ann-Sofie Höij
Neddrogning för den goda smakens skull
Publicerat: juni 17, 2016 Filed under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Medicin, sömn, Uppväxtvillkor 3 kommentarer
Varför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.
1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.
En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.
Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.
Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.
Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.
/Kram
Till politikerna i Västernorrland!
Publicerat: juni 3, 2016 Filed under: Anne-Sofie Höij, Diskriminering, Kvalitet, PRIO, Resurser inom psykiatrin, Västernorrland | Tags: psykisk ohälsa 2 kommentarerHur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?
Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.
Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.
Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.
/Anne-Sofie Höij
