Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt
Publicerat: november 17, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Missbruk, Psykiatri, Samverkan Lämna en kommentar
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).
Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.
Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.
Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.
Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.
Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.
Det handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.
Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.
Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.
Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.
/Ann-Sofie Höij
Finns många skäl att må dåligt – men under sommaren mår jag bra
Publicerat: augusti 25, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Boende, mat, vikt Lämna en kommentar
Självmordstankar har ingen plats i skallen just nu. Skönt. På sommaren mår jag som bäst av att vara vid liv.
Sitter på min uteplats med en kaffekopp och en smörgås. Njuter av att jag har detta – en fredad uteplats med stolsdynor, bord och vaxduk. Samt råd och möjlighet att äta en eftermiddagssmörgås med smör. Dricker kaffet ute de flesta gånger om dygnet i kjol samt tofflor. Njuter av så många solglimtar som möjligt.
Jag har tur som har en inkomst över normen i form av ålderspension med tre och ett halvt ATP-poäng. Det innebär förvisso att jag tjänar knappt 15 000 kronor i månaden brutto. Väldigt många har bara grundpension och bostadsbidrag, om de saknar förmögenhet och har ett eget hyreskontrakt. Bostad är i praktiken heller ingen självklarhet vare sig vi är födda i Sverige eller inflyttade. Med psykisk ohälsa.
Många far mycket illa i samhället av idag liksom förr. Att vara fattig och inte kunna rå över sig själv i tanke, ord och handling är inte olagligt. Fast trygg och lika inför lag är du inte.
Du äter kanske felaktigt och är inte vacker, smal och vältränad. Du är överviktig, så skamligt. Du mår dåligt för du ser ut som de flesta andra i världen, i alla fall i västvärlden. Vi matas i reklam på nätet och media om hur vi borde vara. Vi är lyckade om vi har en mer än medelgod ekonomi.
Du är en vara som ska konsumera allt onödigt du inte vill ha och behöver. Utarma din ekonomi, ställ dig i skuld som du inte alltid kan betala. Därtill förorenar vi planeten jorden –och får skuld för det också.
Undra på att människor mår dåligt i själen. Kan vi verkligen må bra om vi ska uppfylla alla krav och måsten, och leva upp till attityder?
Men du är bra! Du duger utan att förvandla dig till en önskvärd, lyckad vara.
Du är lyckad som människa för du tar dig igenom dag för dag, levande, och gör vad du kan i vänlighet och omtanke om din nästa.
Du är bra. Jättebra. Som medmänniska. Vi behöver inte vara varor. Ha det så bra du kan i din värld och var dig själv!
Lev väl. Var rädd om Dig. Sluta ljuga för dig själv. Du är lyckad.
Kram!
/Anne Sofie Höij
Har samhället råd med våldsverkare?
Publicerat: mars 31, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Bemötande, Depression, ensamhet, familj, fattigdom, Medicin, minne, sjukskrivning, Våld Lämna en kommentar
Jag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.
Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.
Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.
Som reumatiker tar jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.
Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.
Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.
Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.
De som har gett domarna, utredningarna, straffen verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?
Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.
Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!
/Anne-Sofie Höij
I vanlig ordning
Publicerat: februari 17, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, Bemötande, Diskriminering, ensamhet, fattigdom, Tvångsvård, Uppväxtvillkor 1 kommentarSom människa är jag nästan aldrig rätt person
Beter mig inte som förväntat
Saknar ofta hemkänsla
I min tillvaro
Då jag saknar samvaro
Med likställda
Liksom ekonomiskt och socialt rika
Utan är Fattigjan
Som inte kommer in
I tillvaron som beskrivs som fin
Men håller ofta en god min
Och håller käft
För har sådant vett
Det är bäst
När man har psykisk ohälsa
För det är inte självklart
Att få existera
Utan inlåsning
I vanlig ordning
Rättslös
Och ofta arbetslös
/Anne-Sofie Höij
Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Publicerat: december 30, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, sjukskrivning, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.
Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?
Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.
Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.
Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!
Kram och ta hand om dig!
Livet är till för att levas så gott det går
/Anne-Sofie Höij
Bort med tvånget i psykvården
Publicerat: december 9, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, biverkningar, Psykiatri, Psykos, Tvångsvård 3 kommentarerJag vårdades 1962 tre veckor i bältessäng i isolerat mörkt rum. Med fastspända armar, händer, bröstkorg, midja, höfter, vader och fötter.
Jag är osäker på hur man spänner fast idag men då var även huvudet fastspänt över pannan och med en bettskena i munnen.
Jag tvingades ligga med benen åtskilda så brett det gick, med bar rumpa och bäcken under stjärten för att kunna uträtta mina behov med hjälp av personalen. Jag medicinerades hårt med lugnande, antidepressiva och rohypnol. Ändå ledde bältningen till en djupare psykos, så jag var aldrig där i medvetandet.
Sammanlagt var det tre månader på Danderyds nya slutenvårdsklinik.
Orsak: försökte ta mitt liv som 15-åring. Gick i åttan då.
Så man får ju förstå att straffet blev så – sluten tvångsvård.
Tvång uppfattar vi med psykisk ohälsa som straff – inte vård. Idag får du inte bältas längre än några timmar i sträck och personal måste närvara hela tiden, men i övrigt är skillnaden mot då inte särskilt stor.
Därför är det bra att Kerstin Evelius, regeringens utredare och nationell samordnare inom området psykisk hälsa, vill minska tvånget mot barn och sätta stopp för att barn tvångsvårdas tillsammans med vuxna i Sverige.
Positivt är även att vi i brukarnätverket för missbruk och psykiatri i Västernorrland har fått gehör i landstinget för att de bör satsa mer på nyinsjuknade, barn och unga. Samt att skolan, elevhälsan, barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och övrig psykiatri, ska samverka mer, bland annat när det gäller att minska tvånget och nollvision om självmord.
Annat som är positivt är att elevhälsan och BUP i Härnsösand har börjat samarbeta mycket bra och har börjat jobba med lågaffektivt bemötande. Det betyder att personalen pratar tystare och lugnare när en elev är upprörd, vilket leder till att situationen löses på ett tryggt, medmänskligt och vänligt sätt.
Jag tror att lågaffektivt bemötande kan minska tvånget. Den metoden borde användas även i vården av vuxna. Jag tror inte bältning behövs över huvud taget. Det lugnade inte mig och jag tror inte någon blir lugnad av det.
Jag söker inte slutenvård idag. När jag mår dåligt i ångest, depressioner och psykos låser jag in mig. Mina grannar brukar tro att jag är bortrest för jag går inte ens ut med soporna. Jag säger inte till någon att jag mår så dåligt som jag gör. För jag vill aldrig bli inlåst igen.
Jag är nästan frisk idag som 71-åring. Medicinerar bara och lever ett värdigt liv. Men jag hoppas att inga barn blir behandlade som jag framöver.
/Anne-Sofie Höij
Det politiska kaoset försämrar min hälsa
Publicerat: september 27, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Att höra röster, Demokrati, Röster 1 kommentarDetta kaos som pågår i politiken gör mig ännu mer förvirrad.
Vi som oroas uppe i huvudet av alla dessa röster. Vi som hör människor som inte finns. Vi pinas. Nu av en ytterligare plåga.
Vågar man fråga: Kan inte psykiskt friska komma överens – hur ska vi då veta vad som är verklighet?
När politikens förmedlare inte kan samtala vettigt och sansat och hålla sig till kalla fakta?
Borde de inte vilja minska risken för att fler får psykisk ohälsa, istället för att öka mängden förvirrade?
/Anne-Sofie Höij
