Tänderna är en del av kroppen


Hejsan igen!

Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.

Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.

Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.

En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.

Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?

Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.

Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.

Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson


Brukarmakt ger alternativ till medicin


Brukarmakt är ett så viktigt ord för oss inom brukarrörelsen och borde verkligen få en större plats inom psykiatrin. Idag anser många med rätta att det är näst intill omöjligt att påverka vården. Man erbjuds psykofarmaka punkt slut. Ingen terapi, inga alternativ.

Framför allt har antidepressiva läkemedel blivit stressade läkares viktigaste verktyg. Trots att Socialstyrelsen i första hand rekommenderar samtal och terapi vid depression så förskriver många läkare bara antidepressiva läkemedel. 

Jag tänker att man i stället borde göra som inom prostatacancervården där patienten presenteras fyra olika behandlingsalternativ. Minst ett av alternativen skulle vara helt utan psykofarmaka, med fokus på terapi i stället.

Vi har mycket att lära av vårt grannland Norge. Där finns rätten till en medicinfri psykiatrisk vård inskriven i den norska patient- och brukarrättighetslagen och sedan den 1 juni 2016 ska vårdgivarna kunna erbjuda psykiatrisk vård utan medicin om patienten så önskar. Det var ett resultat av att fem patientorganisationer gick samman och tillsammans påverkade norska myndigheter och politiker att fatta beslutet. I Sverige bedrivs en liknande kampanj inom ramen för Föreningen alternativ till psykofarmaka och där deltar RSMH.

I Norge finns också ett helt annat tänk gällande utsättning av antidepressiv medicin. Patienternas utsättningsproblematik tas på allvar och den som slutar med antidepressiva kan bli inlagd på klinik för avgiftning och få hjälp med oro, yrsel, sömnproblem och självmordstankar. Svensk sjukvård saknar däremot helt rutiner för att hjälpa till i dessa situationer.

Verktyg för inflytande och brukarmakt saknas dock inte helt idag inom den svenska vården. I den svenska patientlagen (SFS2014:821) finns skrivelser om informerat samtycke. Det följs i hög grad inom den fysiska eller somatiska vården men tyvärr i väldigt ringa omfattning inom den psykiatriska vården.  Redan idag ska man alltså vara överens om vilka behandlingsformer som ska vidtas och ”patienten ska få information om sin hälsosituation, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling” och ”patienten ska även få information till möjligheten att välja behandlingsalternativ.”

Jag hoppas verkligen
att vi inom en snar framtid ska komma till en situation där brukarmakt och rätten till medicinfri vård för patienter inom psykiatrin blir självklarheter.

/Barbro Hejdenberg Ronsten


Utfasning av mediciner och coronasommar

Ann Sofie Höij
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.

Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.

Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.

Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.

Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.

Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.

Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.

Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.

Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.

Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.

/Ann Sofie Höij


Då jag erkände mitt missbruk

Bild på Ylva Kristina LarssonDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.

Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.

Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.

Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.

Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.

Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.

Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.

Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.

Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.

Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.

Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.

Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.

Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.

Det bästa som hänt mej!

De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!

Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.

Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.

Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.

Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.

/Ylva Kristina Larsson


Om förväntningar och återhämtning

 Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.

Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp. 

Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade. 

Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess. 

Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.  

Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?

/Ulrika Westerberg


Ingen frågade min mamma

Bild på Ylva Kristina LarssonDet var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den. 

Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv. 

En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt. 

Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…

Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de. 

Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI. 

Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?

/Ylva Kristina Larsson


Ett inlägg i debatten om mediciner

Hej på er alla!

Nu är jag tillbaka igen med ett blogginlägg till er. Idag kommer jag ta upp ett laddat ämne och det är mediciner. Många är för mediciner och många är emot mediciner. Jag själv kan tycka att det är bra med mediciner i det akuta skedet, men sen så ska de trappas ner så fort det bara går så man har så liten dos som det bara går.

Jag har egen erfarenhet av när det inte fungerade och jag fick bara en massa nya mediciner samtidigt som man tog inte bort någon. Det slutade med att jag blev sjuk av alla mediciner och biverkningar som jag fick av dem. Det höll på tills jag fick en ny läkare som jag sa till att det inte fungerade mer och att jag inte klarade av min vardag för att jag var så medicinerad som jag var.

Jag sa att jag bara ville ha det absolut viktigaste medicinerna och att man skulle ta bort alla andra. Jag hade 15–20 tabletter om dagen då och nu har jag en medicin som jag tar på morgonen och en behovsmedicin för sömnen, men det var länge sedan som jag tog den och det är skönt. Jag började fungera igen och tänka klart och jag blev mycket piggare också. Men det viktigaste är att jag mår så mycket bättre nu med den lilla medicin som jag har.

Sen är det en sak som jag ofta tänker på och det är de tunga mediciner man använder allt längre ner i åldrarna på barn och ungdomar. Det kan inte vara bra för deras utveckling och man måste samtidigt med mediciner även sätta in andra behandlingsformer. När jag arbetade med detta så fick jag cirka två samtal i veckan från förtvivlade föräldrar som berättade att deras barn bara låg där och inte klarade av att göra något för att de hade så mycket mediciner.

Jag efterlyser att läkare följer upp när man får mediciner och gör en hälsokontroll per år. Jag säger det för det finns så många följdsjukdomar med de här medicinerna. Jag kan se att många går upp i vikt och det kan leda till andra allvarliga sjukdomar som problem med hjärtat och diabetes. Sen vet jag av egen erfarenhet att de här medicinerna tar väldigt hårt på ens tänder för man blir oftast torr i munnen och då får man hål eller som det blev för mig att jag tappade mina tänder.

Min erfarenhet är att sjukvården är väldigt dålig på att informera om olika biverkningar. Jag har själv läst mig till det gällande mina mediciner, men det finns personer som kanske inte orkar eller kan göra det. Jag kan tycka att det skulle vara läkarnas skyldighet att ta upp det när de sätter in olika mediciner.

Har man mediciner som påverkar ens tandhälsa på olika sätt, kan man få ett intyg om att få billigare tandvård. Jag betalar exempelvis bara 200 kronor per gång och har frikort inom sjukvården så det kostar mig inget att gå till tandläkaren. Men tyvärr är vården också väldigt dåliga på att informera om detta. Det borde vara extra viktigt då vi vet att personer med psykisk ohälsa oftast inte har en bra ekonomi och då väljer bort saker som dyra tandläkarbesök.

Varför behövs det så mycket tunga mediciner inom psykiatrin? Kan man inte i alla fall dels lösa det på något annat sätt? Jag fick själv en hel del mediciner och var tvungen att äta extra mediciner för att jag fick så mycket biverkningar av dem jag redan åt. Hur fel låter inte bara   det kan man tycka. Jag vet att jag alltid kommer att behöva en liten dos medicin för att kunna fungera som jag vill och kan göra så det har jag inget emot alls. Det är bara att inse att jag behöver dem för att kunna må bra och inte insjukna så ofta som jag har gjort innan.

Min syn på medicinering är inte att man inte ska ta någon medicin alls för det kommer man sällan ifrån. Men det ska vara i rimliga proportioner så att man kan fungera så bra det bara går och få ett så bra liv som möjligt. Sen är det mycket viktigt med riktiga uppföljningar och hälsoundersökningar varje år.

/ Jonas Andersson


Läkemedelsindustrin utnyttjar diffusa sjukdomsbegrepp

Det faktum att man i psykiatrin egentligen inte vet vad man behandlar, och de mycket subjektiva och diffusa sjukdomsbegrepp som är en direkt följd av det, utnyttjas av läkemedelsindustrin för att öka användningen och försäljningen av deras produkter. Följdverkningar av själva den medicinska behandlingen beskrivs gärna som sjukdomssymptom, vilket ger argument för att sätta in högre doser eller ytterligare mediciner.

En klassiker i psykiatrin är att patienter rapporterar obehagliga effekter vid insättning av medicin, varpå psykiatrikern bedömer detta som tillstötande symptom (enligt läkemedelsbolagens sjukdomsbeskrivningar) och höjer dosen eller förskriver ytterligare preparat. Slutresultatet blir en gravt neddrogad patient, som har fått försämrad funktionalitet i flera avseenden. En mycket vanlig sådan biverkan är det som brukar kallas för ”kognitiv funktionsnedsättning”. I ett akut skede är den kognitiva förmågan, framförallt koncentrationsförmågan, ofta nedsatt vid flertalet psykiska ohälsotillstånd, men denna nedsättning brukar efterhand klinga av när tillståndet stabiliseras eller förbättras. Om psykofarmaka sätts in tenderar dock nedsättningen att bestå, och den betraktas då ofta som ett karaktäristiskt symptom på ”sjukdomen”.

Studier i bland annat USA (Harrow M., Psychological Medicine, 2014) har visat, att psykotiska symtom, rent generellt, klingar av efter tre-fyra år hos den som inte medicinerar med antipsykotika, medan de består i decennier hos den som löpande tar sådana preparat. Medicinerna både bidrar med symptom och konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Jag har själv upplevt samma fenomen vid användning av antidepressiva. När depressiva symptom inte är akuta, försämrar preparaten helt enkelt tankeförmågan och gör det svårare att fullfölja en tankeprocess från A till Ö.

Jag skrev ovan att medicinering konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Det sker på flera sätt. Det kanske viktigaste är att behandlingen bedövar och lägger lock på känslolivet, så att det omöjliggör en psykoterapeutisk eller motsvarande bearbetning av bakomliggande trauman eller andra känslomässiga otillfredsställelser från det förgångna. När medicinerna sätts ut framträder det traumatiserade känslolivet igen, vilket av psykiatrin tolkas som att ”sjukdomen kommer tillbaka”. Än värre är det faktum, att kroppen ofta försöker anpassa sig till och motverka effekten av medicineringen. Det innebär i praktiken att det psykiska ohälsotillståndet förvärras, dolt under den medicinska bedövningen. När läkemedlen sätts ut kan då det psykiska tillståndet ha blivit allvarligare och plågsammare, än det var när de en gång sattes in. På det här sättet skapar själva medicineringen kroniska ”sjukdoms”-tillstånd, som kräver fortsatt och ofta förhöjd medicinering, om inte processen kan brytas med helt andra behandlingsinsatser, till exempel psykoterapi.

RSMH och vi alla har anledning att ifrågasätta den medicinska behandlingen inom psykiatrin. Den saknar vetenskaplig förankring – man vet i grunden inte vad man behandlar – och den tillför allvarliga biverkningar, som på grund av vetenskapligt grundlösa, subjektiva och oklara sjukdomsbegrepp gärna i sig tolkas som sjukdomssymptom. Medicinsk behandling tenderar att permanenta i stället för att avhjälpa den psykiska ohälsa den förskrivs för.

/Hannes Qvarfordt


Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa

Det är inte ovanligt att många med psykisk ohälsa även har ett missbruk. Tvärtom. Men det är ovanligt att man pratar om det och det är tystnaden som gör att skammen över det ekar så högt att få ens överväger att söka vård för det. Vi talar inte om våra dryckesvanor och absolut inte om andra substanser som lugnande eller smärtlindrande eller droger. Men självmedicinering är långt ifrån ovanligt. Varför har vi sådan liten tillit till varandra? Sådan liten tro till oss själva…

Vi dömer ut oss själva och tar för givet att andra redan gjort innan de ens fått chansen att uttala sig för så stark är stigmatisering kring missbruk.
Varför?
En människa som dricker för mycket ses som en dålig och svag människa.
En människa som tar lugnande upplevs som konstig.
En knarkare ses ju dessutom farlig. Och smutsig. Är det inte så…?

Nej så är det inte fast det är den bilden de flesta fått av situationen ändå märkligt nog. Återigen en stigmatisering och fördom byggd på okunskap. En grupp som skiljer sig från den så kallade normen och därmed betraktas med misstro och behandlas som fel och annorlunda från övriga i samhället. Men ingen har ens brytt sig om att kolla läget med den aktuella personen utan på förhand dömt ut denna människa på grund av ett beteende, ett agerande. Precis som personer med psykisk ohälsa alltför länge fanns i det tysta och dolda under vårt välfärdssamhälles yta.

Många av oss med dessa problem skäms. Men det är den motsatta gruppen som egentligen borde skämmas. De som inte släpper in alla individer i samhället att få finnas som de är. Det är inte omöjligt att anpassa samhället efter människors olika behov. Vi kan ju börja med att se efter behoven. Börja med att erkänna att de finns. Acceptera allas variationer och hjälpas åt.

Jag dolde mitt eget missbruk för mej själv länge innan jag tog sanningen till mej …
Självstigmatiseringen i sig är ett hinder. Att erkänna för mej själv att jag inte bara har psykiatriska diagnoser utan ett missbruk dessutom. Alla kommer typ: ”det visste vi väl” eller ”skyll dej själv” eller… ”ja så blir det”. Jag var livrädd för alla kommentarer jag skulle behöva bemöta så jag teg ett tag till. Jag höll på att tiga ihjäl mej till slut men då plötsligt brast det bara och jag hörde mej själv säga till min läkare på psykiatrin att jag nog hade lite alkoholproblem.

Jag har i alla mina många och långa år inom psykiatrin behandlats till och från med Antabus för just alkoholproblem och jag har fått lämna drogtester med jämna mellanrum och även varit på behandlingshem för samsjuklighet utan att få ordning på det.
Nu bad jag om hjälpen själv.
Och jag fick den.
Igen. På beroendemedicinska mottagningen.

På det följde en mycket turbulent tid för mej. 2014 startade behandlingen där och jag är kvar än med goda framsteg. Men det har då svängt under åren.

Jag förstår att folk inte vågar söka hjälp. Man blir ju en registrerad och dokumenterad missbrukare liksom… Har man barn kopplas socialtjänsten in som inte alls är kunniga på psykiatri men som besitter makten att ta beslutet över ditt liv … helt fel enligt mej.
Det ställs krav och ultimatum.

Det finns en del att förlora i det här om man inte orkar igenom en behandling.
Men det finns allt att vinna om man klarar det, hur vet man det innan då?
Vad finns det för garantier?
Det finns inga.
Det är ett lotteri.
Alltihop.

Återfall.
Sjukdomsskov.
Yttre faktorer.
Händelser i privatlivet.
Ändrade arbetsförhållanden.
Livet händer varenda dag.
Det tar inte semester för en helvetesbehandling av kropp och själ samt en tids avgiftning av någon substans ur systemet…

Tillvaron tar inte alltid hänsyn till det och det blir en stor prövning på alla vis att gå igenom sitt livs troligtvis största prövning.

Vem vågar pröva?
Vilka söker hjälp själva?
Hur kan vi hjälpa att hjälpa …?
Jag tror på att kommunicera mera och kunskap!

Beroende är en sjukdom.
Sjukdomar kräver behandling.
Behandling utförs av sjukvårdskunniga.
Psykisk ohälsa är ett sjukdomstillstånd.
Sjukdomstillstånd som kräver behandling.
Även dessa utförs av sjukvårdspersonal.

Att ha både ett beroende/missbruk och en psykisk ohälsa samtidigt är en samsjuklighet och båda tillstånden är allvarliga och kräver sin egen vård för sitt ändamål kontinuerligt för att hållas i styr.
En samsjuklighet kräver enligt mina erfarenheter en tätare sjukvårdskontakt.
Ett fast vårdteam.
Trygghet.
En tydlig vårdplan och tät uppföljning.

Men främst och först av allt – en person med samsjuklighet måste få kunna acceptera sig själv, tro på sig själv och vilja vara sig själv.
Och det är en stor hjälp om omgivningen lär sig mer om vad samsjuklighet är och inte dömer dessa människor.

En alkoholist är ingen sämre variant än någon annan människa!
Den som äter lugnande har förmodligen en ångestproblematik i grunden och den som tar droger har självmedicinerat så länge att alkoholen inte räcker till att lindra den starka smärtan inuti …

Beroende leder till ökad tolerans och till slut nås en maxad dos och preparat byts ut för önskad effekt, för att döva ångest.
Substanser ersätter substanser.
Ett beroende blir fort fler.
Blandmissbruk.

Varför väljer någon att missbruka då?
Ja… ingen vill väl må dåligt.

Vården har brister.
Det är långa köer.
Och det är långt ifrån alla som ens söker för att helst ska man ju klara sig själv här i jämmerdalen.
Att gå till psykakuten gör bara de svaga.
Dessa normer vi satt upp …
Är de inte egentligen snaror och krokben för oss själva mer än goda riktlinjer?

Vi är människor.
Tro på människan nu.
På oss.
Tillsammans.

Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa.

Tänk jag har levt i ett helvete på jorden så att jag kan uppskatta varje andetag.
Livskraft.
Och jag andas med frihet idag.

/ Ylva Kristina Larsson


Flödder – en inkörsport till missbruk

Jag var fortfarande i tonåren när jag kom i kontakt med barn/ungdomspsykiatrin (BUP) för min psykiska ohälsa. Innan jag var gammal nog att ens köpa alkohol ute på restaurang var jag redan beroende av starkt narkotikaklassade läkemedel – Rohypnol ordinerat vid behov (vid behov är ett märkligt begrepp).

Mina behov ökade ju mer jag försökte dämpa dem då jag snabbt utvecklade en tolerans och behövde höja dosen för önskad effekt. Jag var samtidigt inlagd på BUP en längre tid. ”Vid behov” blev sen inom kort en daglig stående ordination för min ångest. Och jag äter dagligen bens än idag – 30 år senare ….

Med denna mycket effektiva form av ångestlindring steg dock graden av ångest, vilket är en vanlig sidoeffekt av tolerans och dosering. Jag började att dricka alkohol och testa på olika substanser ihop med bens. Jag tänkte inte medvetet på att det jag gjorde var självdestruktivt. Det var en ren självmedicinering och det enda sätt jag fann möjligt att överleva på för min ångest och förtvivlan var så stark att jag inte stod ut i mej själv.

Jag tror ändå ärligt talat att just det läkemedlet var det bästa alternativet för mej just då, men att det skulle varit en mer kontrollerad behandlingsform istället för ”vid behov”.

Jag utvecklade alltså ett vårdrelaterat beroende och går i dagsläget på psykiatrins beroendemedicinska mottagning, Läkemedelsprogrammet. Jag har med deras insatser helt trappat ur och slutat med två olika benspreparat under tiden här och minskat den jag använder just nu med två tredjedelar hittills. Jag har precis varit inlagd på psykiatrins hus i Uppsala och trappat ut ännu ett milligram. Det kan låta fjuttigt men för mej är det enormt påfrestande. Inte bara den fysiska abstinensen, utan den psykiska …. att släppa den enda lindring jag har just nu för ångest.

Jag vill absolut inte förminska det problem som just bens faktiskt ger på sikt. Jag vill inte uppmuntra till användning. Vill inte säga att det är det enda som hjälper. Tvärtom! För detta ”flödder” blev en inkörsport till ett långt missbruk och beroende.

Att få tillgång till alkohol och andra substanser blev under en lång period det enda som jag fokuserade på. Det blev min största prioritet och tog bort min personlighet. Jag skadade mej själv och alla i min närhet. Jag var självisk. Men allt jag ändå ville var att överleva …. Jag ville leva! Men sakta tog jag livet ifrån mej i ett aktivt blandmissbruk.

Det är långt ifrån ovanligt att användandet av bensodiazepiner leder till alkoholberoende och vid långvarig behandling även till drogmissbruk. Cirka 30–40 % av de som har ångest/depressionsproblematik självmedicinerar/är beroende av främst alkohol – jag är seriöst rädd för mörkertalet.

Men vad gör man när smärtan inuti blir outhärdlig? Rädslan som kryper under huden med kalla kårar och strupen som kväver sina egna andetag medan det känns som hjärtat slår sönder insidan med hårda slag …. Illamående, yrsel och tunnelseende. Panik.

Något inom mej gör så oerhört ont att jag överväger självmord för att slippa plågan. Jag vrider och vänder mej svettig av smärta. Gråter utan nån egentlig sorg. Tårarna rinner av förtvivlan. Jag tycker inte synd om mej själv. Det hinns inte ens med att tänka på. Jag kämpar för livet!

Och där, i just den stund när jag tror att kroppen tänker ge upp och mina krafter sina inuti, där själen inte längre orkar finnas till. Just då kommer sjuksköterskan med en liten vit plastkopp och erbjuder mej ”behovsmedicin” …. Och redan inom några minuter känner jag hur mina hjärtslag lugnar sej och jag får luft igen. Det rycker till lite från kroppen som sakta slappnar av. Rädslan lämnar mej och lugnet infinner sej.

Totalt utmattad från denna kamp med min själ får jag stöd att ta mej till mitt rum och min säng för att vila. Nu rinner någon enstaka varm tår ur ögonvrån av hopplösheten och maktlösheten att inte kunna hantera mej själv. Nu sätter sorgen in över hur jag faktiskt lever. Ännu ett ångestpåslag – dödsångest kommer över mej och jag ges en tablett till. Och en till ….

Till slut behandlar jag ju egentligen en abstinens länkad med min ångest. Men jag vill aldrig, aldrig uppleva smärtan mer så jag ”väljer” den ”enkla vägen” ut ur lidandet – en så kallad ”quickfix” -mycket effektivt i stunden …. Stunden som blir min vardag. Som ÄR min tillvaro.

Ingen vill väl må dåligt. Alla vill må bra. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur man gör när paniken kommer och jag tror att jag skall dö ….

Idag är jag både nykter och drogfri. Det är ”bara” bensen kvar nu då …. Men jag har kommit långt nu, äntligen på rätt väg och med rätt vägvisare inom vården. Jag har ingen medicin ”vid behov” utan följer en stående ordination. Jag är beroende men jag missbrukar inte.

Jag är rädd och jag har min ångest än men jag har ett helt vårdteam som bär mej när jag inte orkar gå själv den stund som behövs. Och det hjälper. Bara tryggheten i vetskapen om att de finns lugnar mej. Planeringen vi har för fortsatt behandling av såväl beroende som mina psykiatriska diagnoser är ett gemensamt beslut – ett samarbete och jag kan känna ett lugn i det. Att få vara delaktig, att känna att jag faktiskt kan gå andra, bättre vägar ur det svåra det är som att ta sej ur ett fängelse. Friheten är mäktig. Skrämmande på ett annat vis, men en rädsla jag lär mej att hantera.

Jag kanske aldrig kan sluta helt med dessa läkemedel. Men det är inte viktigaste för mej heller. Jag känner mej inte dålig eller misslyckad. Visst har jag ett beroende, men jag har inget missbruk. Och DET är en stor skillnad!

30 år hittills …. det är en lång tid. Men den ligger bakom mej nu och jag har en framtid plötsligt. Ganska häftigt ändå.

Till dej som lider av ångest – våga stanna kvar i den och rida ut stormen. Ta hjälp. Stöd. Det finns verktyg och strategier istället för denna ”quickfix” som i längden inte är snabb någonstans. Ta hand om dej. Hela dej.

Varma kramar från mej.

Tack

/Ylva Kristina