Ett inlägg i debatten om mediciner

Hej på er alla!

Nu är jag tillbaka igen med ett blogginlägg till er. Idag kommer jag ta upp ett laddat ämne och det är mediciner. Många är för mediciner och många är emot mediciner. Jag själv kan tycka att det är bra med mediciner i det akuta skedet, men sen så ska de trappas ner så fort det bara går så man har så liten dos som det bara går.

Jag har egen erfarenhet av när det inte fungerade och jag fick bara en massa nya mediciner samtidigt som man tog inte bort någon. Det slutade med att jag blev sjuk av alla mediciner och biverkningar som jag fick av dem. Det höll på tills jag fick en ny läkare som jag sa till att det inte fungerade mer och att jag inte klarade av min vardag för att jag var så medicinerad som jag var.

Jag sa att jag bara ville ha det absolut viktigaste medicinerna och att man skulle ta bort alla andra. Jag hade 15–20 tabletter om dagen då och nu har jag en medicin som jag tar på morgonen och en behovsmedicin för sömnen, men det var länge sedan som jag tog den och det är skönt. Jag började fungera igen och tänka klart och jag blev mycket piggare också. Men det viktigaste är att jag mår så mycket bättre nu med den lilla medicin som jag har.

Sen är det en sak som jag ofta tänker på och det är de tunga mediciner man använder allt längre ner i åldrarna på barn och ungdomar. Det kan inte vara bra för deras utveckling och man måste samtidigt med mediciner även sätta in andra behandlingsformer. När jag arbetade med detta så fick jag cirka två samtal i veckan från förtvivlade föräldrar som berättade att deras barn bara låg där och inte klarade av att göra något för att de hade så mycket mediciner.

Jag efterlyser att läkare följer upp när man får mediciner och gör en hälsokontroll per år. Jag säger det för det finns så många följdsjukdomar med de här medicinerna. Jag kan se att många går upp i vikt och det kan leda till andra allvarliga sjukdomar som problem med hjärtat och diabetes. Sen vet jag av egen erfarenhet att de här medicinerna tar väldigt hårt på ens tänder för man blir oftast torr i munnen och då får man hål eller som det blev för mig att jag tappade mina tänder.

Min erfarenhet är att sjukvården är väldigt dålig på att informera om olika biverkningar. Jag har själv läst mig till det gällande mina mediciner, men det finns personer som kanske inte orkar eller kan göra det. Jag kan tycka att det skulle vara läkarnas skyldighet att ta upp det när de sätter in olika mediciner.

Har man mediciner som påverkar ens tandhälsa på olika sätt, kan man få ett intyg om att få billigare tandvård. Jag betalar exempelvis bara 200 kronor per gång och har frikort inom sjukvården så det kostar mig inget att gå till tandläkaren. Men tyvärr är vården också väldigt dåliga på att informera om detta. Det borde vara extra viktigt då vi vet att personer med psykisk ohälsa oftast inte har en bra ekonomi och då väljer bort saker som dyra tandläkarbesök.

Varför behövs det så mycket tunga mediciner inom psykiatrin? Kan man inte i alla fall dels lösa det på något annat sätt? Jag fick själv en hel del mediciner och var tvungen att äta extra mediciner för att jag fick så mycket biverkningar av dem jag redan åt. Hur fel låter inte bara   det kan man tycka. Jag vet att jag alltid kommer att behöva en liten dos medicin för att kunna fungera som jag vill och kan göra så det har jag inget emot alls. Det är bara att inse att jag behöver dem för att kunna må bra och inte insjukna så ofta som jag har gjort innan.

Min syn på medicinering är inte att man inte ska ta någon medicin alls för det kommer man sällan ifrån. Men det ska vara i rimliga proportioner så att man kan fungera så bra det bara går och få ett så bra liv som möjligt. Sen är det mycket viktigt med riktiga uppföljningar och hälsoundersökningar varje år.

/ Jonas Andersson


Läkemedelsindustrin utnyttjar diffusa sjukdomsbegrepp

Det faktum att man i psykiatrin egentligen inte vet vad man behandlar, och de mycket subjektiva och diffusa sjukdomsbegrepp som är en direkt följd av det, utnyttjas av läkemedelsindustrin för att öka användningen och försäljningen av deras produkter. Följdverkningar av själva den medicinska behandlingen beskrivs gärna som sjukdomssymptom, vilket ger argument för att sätta in högre doser eller ytterligare mediciner.

En klassiker i psykiatrin är att patienter rapporterar obehagliga effekter vid insättning av medicin, varpå psykiatrikern bedömer detta som tillstötande symptom (enligt läkemedelsbolagens sjukdomsbeskrivningar) och höjer dosen eller förskriver ytterligare preparat. Slutresultatet blir en gravt neddrogad patient, som har fått försämrad funktionalitet i flera avseenden. En mycket vanlig sådan biverkan är det som brukar kallas för ”kognitiv funktionsnedsättning”. I ett akut skede är den kognitiva förmågan, framförallt koncentrationsförmågan, ofta nedsatt vid flertalet psykiska ohälsotillstånd, men denna nedsättning brukar efterhand klinga av när tillståndet stabiliseras eller förbättras. Om psykofarmaka sätts in tenderar dock nedsättningen att bestå, och den betraktas då ofta som ett karaktäristiskt symptom på ”sjukdomen”.

Studier i bland annat USA (Harrow M., Psychological Medicine, 2014) har visat, att psykotiska symtom, rent generellt, klingar av efter tre-fyra år hos den som inte medicinerar med antipsykotika, medan de består i decennier hos den som löpande tar sådana preparat. Medicinerna både bidrar med symptom och konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Jag har själv upplevt samma fenomen vid användning av antidepressiva. När depressiva symptom inte är akuta, försämrar preparaten helt enkelt tankeförmågan och gör det svårare att fullfölja en tankeprocess från A till Ö.

Jag skrev ovan att medicinering konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Det sker på flera sätt. Det kanske viktigaste är att behandlingen bedövar och lägger lock på känslolivet, så att det omöjliggör en psykoterapeutisk eller motsvarande bearbetning av bakomliggande trauman eller andra känslomässiga otillfredsställelser från det förgångna. När medicinerna sätts ut framträder det traumatiserade känslolivet igen, vilket av psykiatrin tolkas som att ”sjukdomen kommer tillbaka”. Än värre är det faktum, att kroppen ofta försöker anpassa sig till och motverka effekten av medicineringen. Det innebär i praktiken att det psykiska ohälsotillståndet förvärras, dolt under den medicinska bedövningen. När läkemedlen sätts ut kan då det psykiska tillståndet ha blivit allvarligare och plågsammare, än det var när de en gång sattes in. På det här sättet skapar själva medicineringen kroniska ”sjukdoms”-tillstånd, som kräver fortsatt och ofta förhöjd medicinering, om inte processen kan brytas med helt andra behandlingsinsatser, till exempel psykoterapi.

RSMH och vi alla har anledning att ifrågasätta den medicinska behandlingen inom psykiatrin. Den saknar vetenskaplig förankring – man vet i grunden inte vad man behandlar – och den tillför allvarliga biverkningar, som på grund av vetenskapligt grundlösa, subjektiva och oklara sjukdomsbegrepp gärna i sig tolkas som sjukdomssymptom. Medicinsk behandling tenderar att permanenta i stället för att avhjälpa den psykiska ohälsa den förskrivs för.

/Hannes Qvarfordt


Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa

Det är inte ovanligt att många med psykisk ohälsa även har ett missbruk. Tvärtom. Men det är ovanligt att man pratar om det och det är tystnaden som gör att skammen över det ekar så högt att få ens överväger att söka vård för det. Vi talar inte om våra dryckesvanor och absolut inte om andra substanser som lugnande eller smärtlindrande eller droger. Men självmedicinering är långt ifrån ovanligt. Varför har vi sådan liten tillit till varandra? Sådan liten tro till oss själva…

Vi dömer ut oss själva och tar för givet att andra redan gjort innan de ens fått chansen att uttala sig för så stark är stigmatisering kring missbruk.
Varför?
En människa som dricker för mycket ses som en dålig och svag människa.
En människa som tar lugnande upplevs som konstig.
En knarkare ses ju dessutom farlig. Och smutsig. Är det inte så…?

Nej så är det inte fast det är den bilden de flesta fått av situationen ändå märkligt nog. Återigen en stigmatisering och fördom byggd på okunskap. En grupp som skiljer sig från den så kallade normen och därmed betraktas med misstro och behandlas som fel och annorlunda från övriga i samhället. Men ingen har ens brytt sig om att kolla läget med den aktuella personen utan på förhand dömt ut denna människa på grund av ett beteende, ett agerande. Precis som personer med psykisk ohälsa alltför länge fanns i det tysta och dolda under vårt välfärdssamhälles yta.

Många av oss med dessa problem skäms. Men det är den motsatta gruppen som egentligen borde skämmas. De som inte släpper in alla individer i samhället att få finnas som de är. Det är inte omöjligt att anpassa samhället efter människors olika behov. Vi kan ju börja med att se efter behoven. Börja med att erkänna att de finns. Acceptera allas variationer och hjälpas åt.

Jag dolde mitt eget missbruk för mej själv länge innan jag tog sanningen till mej …
Självstigmatiseringen i sig är ett hinder. Att erkänna för mej själv att jag inte bara har psykiatriska diagnoser utan ett missbruk dessutom. Alla kommer typ: ”det visste vi väl” eller ”skyll dej själv” eller… ”ja så blir det”. Jag var livrädd för alla kommentarer jag skulle behöva bemöta så jag teg ett tag till. Jag höll på att tiga ihjäl mej till slut men då plötsligt brast det bara och jag hörde mej själv säga till min läkare på psykiatrin att jag nog hade lite alkoholproblem.

Jag har i alla mina många och långa år inom psykiatrin behandlats till och från med Antabus för just alkoholproblem och jag har fått lämna drogtester med jämna mellanrum och även varit på behandlingshem för samsjuklighet utan att få ordning på det.
Nu bad jag om hjälpen själv.
Och jag fick den.
Igen. På beroendemedicinska mottagningen.

På det följde en mycket turbulent tid för mej. 2014 startade behandlingen där och jag är kvar än med goda framsteg. Men det har då svängt under åren.

Jag förstår att folk inte vågar söka hjälp. Man blir ju en registrerad och dokumenterad missbrukare liksom… Har man barn kopplas socialtjänsten in som inte alls är kunniga på psykiatri men som besitter makten att ta beslutet över ditt liv … helt fel enligt mej.
Det ställs krav och ultimatum.

Det finns en del att förlora i det här om man inte orkar igenom en behandling.
Men det finns allt att vinna om man klarar det, hur vet man det innan då?
Vad finns det för garantier?
Det finns inga.
Det är ett lotteri.
Alltihop.

Återfall.
Sjukdomsskov.
Yttre faktorer.
Händelser i privatlivet.
Ändrade arbetsförhållanden.
Livet händer varenda dag.
Det tar inte semester för en helvetesbehandling av kropp och själ samt en tids avgiftning av någon substans ur systemet…

Tillvaron tar inte alltid hänsyn till det och det blir en stor prövning på alla vis att gå igenom sitt livs troligtvis största prövning.

Vem vågar pröva?
Vilka söker hjälp själva?
Hur kan vi hjälpa att hjälpa …?
Jag tror på att kommunicera mera och kunskap!

Beroende är en sjukdom.
Sjukdomar kräver behandling.
Behandling utförs av sjukvårdskunniga.
Psykisk ohälsa är ett sjukdomstillstånd.
Sjukdomstillstånd som kräver behandling.
Även dessa utförs av sjukvårdspersonal.

Att ha både ett beroende/missbruk och en psykisk ohälsa samtidigt är en samsjuklighet och båda tillstånden är allvarliga och kräver sin egen vård för sitt ändamål kontinuerligt för att hållas i styr.
En samsjuklighet kräver enligt mina erfarenheter en tätare sjukvårdskontakt.
Ett fast vårdteam.
Trygghet.
En tydlig vårdplan och tät uppföljning.

Men främst och först av allt – en person med samsjuklighet måste få kunna acceptera sig själv, tro på sig själv och vilja vara sig själv.
Och det är en stor hjälp om omgivningen lär sig mer om vad samsjuklighet är och inte dömer dessa människor.

En alkoholist är ingen sämre variant än någon annan människa!
Den som äter lugnande har förmodligen en ångestproblematik i grunden och den som tar droger har självmedicinerat så länge att alkoholen inte räcker till att lindra den starka smärtan inuti …

Beroende leder till ökad tolerans och till slut nås en maxad dos och preparat byts ut för önskad effekt, för att döva ångest.
Substanser ersätter substanser.
Ett beroende blir fort fler.
Blandmissbruk.

Varför väljer någon att missbruka då?
Ja… ingen vill väl må dåligt.

Vården har brister.
Det är långa köer.
Och det är långt ifrån alla som ens söker för att helst ska man ju klara sig själv här i jämmerdalen.
Att gå till psykakuten gör bara de svaga.
Dessa normer vi satt upp …
Är de inte egentligen snaror och krokben för oss själva mer än goda riktlinjer?

Vi är människor.
Tro på människan nu.
På oss.
Tillsammans.

Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa.

Tänk jag har levt i ett helvete på jorden så att jag kan uppskatta varje andetag.
Livskraft.
Och jag andas med frihet idag.

/ Ylva Kristina Larsson


Flödder – en inkörsport till missbruk

Jag var fortfarande i tonåren när jag kom i kontakt med barn/ungdomspsykiatrin (BUP) för min psykiska ohälsa. Innan jag var gammal nog att ens köpa alkohol ute på restaurang var jag redan beroende av starkt narkotikaklassade läkemedel – Rohypnol ordinerat vid behov (vid behov är ett märkligt begrepp).

Mina behov ökade ju mer jag försökte dämpa dem då jag snabbt utvecklade en tolerans och behövde höja dosen för önskad effekt. Jag var samtidigt inlagd på BUP en längre tid. ”Vid behov” blev sen inom kort en daglig stående ordination för min ångest. Och jag äter dagligen bens än idag – 30 år senare ….

Med denna mycket effektiva form av ångestlindring steg dock graden av ångest, vilket är en vanlig sidoeffekt av tolerans och dosering. Jag började att dricka alkohol och testa på olika substanser ihop med bens. Jag tänkte inte medvetet på att det jag gjorde var självdestruktivt. Det var en ren självmedicinering och det enda sätt jag fann möjligt att överleva på för min ångest och förtvivlan var så stark att jag inte stod ut i mej själv.

Jag tror ändå ärligt talat att just det läkemedlet var det bästa alternativet för mej just då, men att det skulle varit en mer kontrollerad behandlingsform istället för ”vid behov”.

Jag utvecklade alltså ett vårdrelaterat beroende och går i dagsläget på psykiatrins beroendemedicinska mottagning, Läkemedelsprogrammet. Jag har med deras insatser helt trappat ur och slutat med två olika benspreparat under tiden här och minskat den jag använder just nu med två tredjedelar hittills. Jag har precis varit inlagd på psykiatrins hus i Uppsala och trappat ut ännu ett milligram. Det kan låta fjuttigt men för mej är det enormt påfrestande. Inte bara den fysiska abstinensen, utan den psykiska …. att släppa den enda lindring jag har just nu för ångest.

Jag vill absolut inte förminska det problem som just bens faktiskt ger på sikt. Jag vill inte uppmuntra till användning. Vill inte säga att det är det enda som hjälper. Tvärtom! För detta ”flödder” blev en inkörsport till ett långt missbruk och beroende.

Att få tillgång till alkohol och andra substanser blev under en lång period det enda som jag fokuserade på. Det blev min största prioritet och tog bort min personlighet. Jag skadade mej själv och alla i min närhet. Jag var självisk. Men allt jag ändå ville var att överleva …. Jag ville leva! Men sakta tog jag livet ifrån mej i ett aktivt blandmissbruk.

Det är långt ifrån ovanligt att användandet av bensodiazepiner leder till alkoholberoende och vid långvarig behandling även till drogmissbruk. Cirka 30–40 % av de som har ångest/depressionsproblematik självmedicinerar/är beroende av främst alkohol – jag är seriöst rädd för mörkertalet.

Men vad gör man när smärtan inuti blir outhärdlig? Rädslan som kryper under huden med kalla kårar och strupen som kväver sina egna andetag medan det känns som hjärtat slår sönder insidan med hårda slag …. Illamående, yrsel och tunnelseende. Panik.

Något inom mej gör så oerhört ont att jag överväger självmord för att slippa plågan. Jag vrider och vänder mej svettig av smärta. Gråter utan nån egentlig sorg. Tårarna rinner av förtvivlan. Jag tycker inte synd om mej själv. Det hinns inte ens med att tänka på. Jag kämpar för livet!

Och där, i just den stund när jag tror att kroppen tänker ge upp och mina krafter sina inuti, där själen inte längre orkar finnas till. Just då kommer sjuksköterskan med en liten vit plastkopp och erbjuder mej ”behovsmedicin” …. Och redan inom några minuter känner jag hur mina hjärtslag lugnar sej och jag får luft igen. Det rycker till lite från kroppen som sakta slappnar av. Rädslan lämnar mej och lugnet infinner sej.

Totalt utmattad från denna kamp med min själ får jag stöd att ta mej till mitt rum och min säng för att vila. Nu rinner någon enstaka varm tår ur ögonvrån av hopplösheten och maktlösheten att inte kunna hantera mej själv. Nu sätter sorgen in över hur jag faktiskt lever. Ännu ett ångestpåslag – dödsångest kommer över mej och jag ges en tablett till. Och en till ….

Till slut behandlar jag ju egentligen en abstinens länkad med min ångest. Men jag vill aldrig, aldrig uppleva smärtan mer så jag ”väljer” den ”enkla vägen” ut ur lidandet – en så kallad ”quickfix” -mycket effektivt i stunden …. Stunden som blir min vardag. Som ÄR min tillvaro.

Ingen vill väl må dåligt. Alla vill må bra. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur man gör när paniken kommer och jag tror att jag skall dö ….

Idag är jag både nykter och drogfri. Det är ”bara” bensen kvar nu då …. Men jag har kommit långt nu, äntligen på rätt väg och med rätt vägvisare inom vården. Jag har ingen medicin ”vid behov” utan följer en stående ordination. Jag är beroende men jag missbrukar inte.

Jag är rädd och jag har min ångest än men jag har ett helt vårdteam som bär mej när jag inte orkar gå själv den stund som behövs. Och det hjälper. Bara tryggheten i vetskapen om att de finns lugnar mej. Planeringen vi har för fortsatt behandling av såväl beroende som mina psykiatriska diagnoser är ett gemensamt beslut – ett samarbete och jag kan känna ett lugn i det. Att få vara delaktig, att känna att jag faktiskt kan gå andra, bättre vägar ur det svåra det är som att ta sej ur ett fängelse. Friheten är mäktig. Skrämmande på ett annat vis, men en rädsla jag lär mej att hantera.

Jag kanske aldrig kan sluta helt med dessa läkemedel. Men det är inte viktigaste för mej heller. Jag känner mej inte dålig eller misslyckad. Visst har jag ett beroende, men jag har inget missbruk. Och DET är en stor skillnad!

30 år hittills …. det är en lång tid. Men den ligger bakom mej nu och jag har en framtid plötsligt. Ganska häftigt ändå.

Till dej som lider av ångest – våga stanna kvar i den och rida ut stormen. Ta hjälp. Stöd. Det finns verktyg och strategier istället för denna ”quickfix” som i längden inte är snabb någonstans. Ta hand om dej. Hela dej.

Varma kramar från mej.

Tack

/Ylva Kristina


Hellre hade jag valt pest eller kolera

När neurologen sa att ”den har en lite annan verkan” än vanliga bensodiazepiner kom jag att tänka på när jag som ung reste i Indien och blev bjuden på ”bang”. Jag och mina vänner visste inte vad det var och indiern som bjöd sa att ”det är inte sådant gräs som man röker, utan sådant som man dricker”. Jaha, tänkte vi, det kanske är en örtdryck av något slag. Vi provade.

Idag är jag kanske mindre naiv och jag fick verkligen en chock när jag insåg att det var en bensodiazepin som en läkare skrivit ut åt min tioårige son. Han har intellektuell funktionsnedsättning (Xia Gibbs syndrom) och fick för snart ett år sedan också epilepsi.

Under 2019 provade vi det ena epilepsiläkemedlet efter det andra, först Levetiracetam, sedan Lamictal i tillägg till det. I november var även den färdigutprovad utan bestående resultat. En ny läkare skrev ut droppar, utan att förklara innehållet eller eventuella biverkningar. När jag ringde apoteket för att höra om medicinen fanns hemma blev det ett väldigt hemlighetsmakeri. Personalen fick inte ens uppge namnet på läkemedlet, som krävde licens, sa de. Dropparna var inte godkända av Läkemedelsverket och kunde inte hämtas till apoteket och lämnas ut med mindre än att en läkare skulle skriva en motivation.

Jag fick ringa för rådgivning hos epilepsisjuksköterskorna. Som hos alla vårdinrättningar nuförtiden svarar ingen i telefonen utan de ringer som regel upp dagen efter, ibland två dagar efter. Och det var först när de ringt tillbaka och uppgett namnet Rivotril som jag började söka information och fann att det är en bensodiazepin.

Jag blev fullständigt förtvivlad. Min biologiska mamma var beroende av bensodiazepiner i över 50 år, från att hon var i 20-årsåldern tills att hon gick bort i somras vid 73 års ålder. Hon fick Valium utskrivet mot sina fobier som ung och sedan var hon fast. Framförallt var det Sobril, som hon ständigt krävde mer och högre doser av. Andra sorter var Mogadon, Librium och Stesolid som jag minns. Hon led verkligen av sitt beroende.

När jag drack bang den gången i Indien kände jag hur jag lyfte från marken och svävade några decimeter ovanför den dammiga asfalten på vägen tillbaka till rummet där vi bodde. Gräs är ju gräs.

Och benzo är benzo, ett starkt beroendeframkallande och lugnande medel oavsett produktnamn. Det var ett omöjligt val, att börja ge dessa droppar till mitt tioåriga barn eller att han skulle fortsätta ha krampanfall. Till slut provade vi under en vecka, men inte heller denna medicin minskade anfallsfrekvensen så vi tog bort den igen.

Hade jag kunnat välja mellan pest och kolera för egen del hade jag gärna gjort det om sonen sluppit epilepsi och dessa läkemedel.

/Elin Engström


Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar

En finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.

En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.

Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.

/Hannes Qvarfordt

 


Psykiatrireformen fyller 25 år

När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre.  Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.

RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.

Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.

Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.

Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.

Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.

/Barbro Hejdenberg Ronsten


Stort behov av säker vård

Komplementär och alternativ medicin och vård (KAM och KAV) är utan tvekan ett både komplext och stort område. KAM och KAV organiserar många yrkesgrupper i Sverige, såsom massageterapeuter, homeopater, antroposofer och samtalsterapeuter. Den gemensamma definitionen är att KAM och KAV är hälso- och sjukvårdsrelaterade metoder och andra åtgärder som tillämpas utanför hälso- och sjukvården.

Nu finns ett lagförslag som innebär att det ska vara förbjudet att behandla allvarliga sjukdomar med komplementär och alternativ medicin och vård. Tidigare har det funnits ett förbud vid cancer, diabetes och epilepsi, men inte vid exempelvis allvarlig psykisk ohälsa som svår personlighetsstörning, svår bipolär sjukdom eller schizofreni.

RSMH stödjer med viss försiktighet utredningens förslag, vars inriktning är att inte särskilja mellan psykisk och somatisk sjukdom i denna fråga. Är det något RSMH skulle önska genom sådan ny lagstiftning är det att ingen människa ska kunna luras till, ibland väldigt kostsamma, behandlingar inom KAM och KAV som inte är verksamma.

Bland RSMH:s medlemmar finns de som vill prova komplementär och alternativ medicin och vård (KAM och KAV), och också de som är hjälpta av dem. RSMH tycker att det är viktigt att brukarinflytandet ökar, det vill säga att patienter får bättre möjligheter att välja den vård och behandling som de själva känner att de blir bättre av.

Därför är det självklart att det fortsatt ska vara fullt möjligt med smärtlindrande åtgärder genom KAM och KAV vid allvarliga sjukdomar. Och vid lättare sjukdomar införs inga hinder mot behandling genom KAM och KAV.

Men det finns ett stort behov av kvalitetssäkrad information om de komplementära och alternativa vård- och behandlingsmetoderna. Många olika yrkestitlar används idag av utövarna, och ibland helt felaktigt. Den skyddade yrkestiteln psykolog har till exempel inte hindrat personer från att titulera sig ”kbt-psykologer”, ”utbildningspsykologer” eller ”stresspsykologer” trots att de inte alls varit legitimerade psykologer. Det kan verka förvirrande för vem som helst.

Det är också allvarligt när människor uppfattar att de befinner sig inom hälso- och sjukvården, därför att utövare framställt sin verksamhet som psykoterapi och fått avtal med landsting och regioner utan att utövarna varit legitimerade psykologer eller psykoterapeuter.

Samtidigt är missförhållandena för våra medlemsgrupper minst lika stora inom den reguljära psykiatrin som utanför. Patientlagen säger att patienter ska få information om sitt hälsotillstånd, information om vilka metoder som finns för undersökning, vård, behandling, vilka hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning, risker för biverkningar och även metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

När det finns flera behandlingsalternativ som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet så ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som hen föredrar. Detta så länge det kan anses befogat med hänsyn till den aktuella ohälsan och till kostnaderna. Här är bristerna tyvärr stora. Många av våra medlemmar får endast ett behandlingsalternativ, ofta läkemedel, och om de tackar nej till detta så finns ingenting. Inom hälso- och sjukvårdens psykiatri finns otaliga exempel på att patienter råkat illa ut. Det är förmodligen ett ännu större problem än inom området KAM och KAV.

/Jimmie Trevett


Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet

Hannes 4Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.

1. Den bristfälliga vetenskapligheten

I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.

2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem

Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.

3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas

Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.

För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.

/Hannes Qvarfordt


Ingen försökskanin åt psykiatrin

PaulinaOkej, jag har kroniska sömnproblem, och har haft i hela mitt liv. Ibland är det bättre och ibland är det sämre. På sista tiden har det varit värre än någonsin. Det har varit så extremt att jag blev tvungen att ta mig till läkare och be om hjälp.

Min erfarenhet är: När sömnen är störd till en viss gräns hjälper lättare mediciner, som starka allergitabletter eller Cirkadin. När sömnen är extremt störd behöver jag riktiga sömnmediciner en kort tid för att lyckas få någon dygnsrytm och sömn. Detta har hänt två gånger i mitt liv hittills men jag har liksom lärt mig vilka åtgärder som fungerar och inte.

Så jag blev chockad vid mitt förrförra möte med psykiatrikern. Vill bara säga att psykiatrikern jag träffar nu är världens gulligaste! Det jag påpekar har inget med henne att göra utan jag ifrågasätter en mentalitet inom psykiatrin som skrämmer mig. Och det värsta är, jag verkar vara den enda som tycker så här.

För att ni ska förstå måste jag säga det här först: När du går till den somatiska vården och säger att du har till exempel eksem kommer du inte att gå därifrån med ett recept i handen på medicin mot tillfällig diarré. Men inom psykiatrin älskar de att experimentera med människor och skriva ut mediciner som är helt absurda! Speciellt när det inte finns någon som helst forskning som stödjer påhittet att mediciner kan användas i annat syfte. Snarare har läkare provat sig fram till vad de, typ, tycker funkar och ger effekt.

Läkare och psykiatrer har gått utbildning och ska kunna backa upp dina påståenden, så att du är trygg med att medicinen de skriver ut är beprövad och beforskad. Det kallas evidens. Annars kan jag lika gärna gå till en hälsokostbutik och köpa någon rot eller ört för sömnen. Det som skiljer alternativ medicin från skolmedicin är just år av forskning och studier.

Men bara för att ett läkemedel är beforskat och godkänt för vissa diagnoser betyder det inte att den är godkänd för andra syften. Jag är ingen forskningsförsökskanin och om ni inte kan stötta era påståenden med vetenskap vill jag inte ta er medicin. Mina varningsklockor ringer så högt att jag blir döv, varför reagerar ingen mer än jag?

Min fråga är: Hur har vi hamnat i en situation där vårdpersonal vägrar skriva ut mediciner som finns i nuläget för att hjälpa folk med sömn? Hur fan gick det till att jag gick till psykiatern och bad om sömnmediciner och kom ut med antipsykotiska tabletter!?

Vad i hela friden? Vårdens svar var att de inte skriver ut bensodiazepiner för att de är beroendeframkallande. Så istället skriver de ut mediciner som kan skada hjärnan och förändra dess funktion på en hormonell nivå!? Jag vet att all medicin förändrar hjärnan på hormonell nivå men olika mediciner påverkar hjärnan olika. Att behandla patienter inom psykiatrin med tunga mediciner för att avtrubba dem, göra dem dåsiga och icke funktionella måste ändå vara fel!? Har jag fel?! Kan någon förklara för mig!? Jag är förbannad! Jag har läst många rapporter om att psykiatrin allt mer skriver ut psykofarmaka i andra syften än de avsedda, exempelvis i humörstabiliserande syfte. Jag har läst alarmerande rapporter och varningar, som riksdagen tog emot för inte så länge sedan om hur läkare föredrar att skriva ut vissa mediciner till allt yngre människor vilka är farliga för hjärnan!? Detta finns det forskning och studier på. Vi pratar om mediciner som är så farliga att vården inte bör skriva ut dem medan hjärnan fortfarande utvecklas (upp till 23 år) för forskarna har sett hur dessa läkemedel faktiskt kan förändra hjärnan och även försämra ens sjukdom.

Jag har aldrig haft psykoser och tänker inte stoppa sådan tung medicin i min kropp på grund av att jag har sömnproblem, fan heller! Bara glöm det, jag försökte bestrida denna idiotiska tanke om att läkare vägrar skriva ut mediciner med rätt syfte för att de är beroendeframkallande och istället skriver ut mediciner som är så tunga att de förändrar strukturen i hjärnan och förmodligen kan ge hjärnskador i långa loppet. (Nu vill jag påpeka att jag inte är emot antipsykotiska läkemedel, det är viktiga mediciner som behövs för en grupp människor. Men för guds skull jag vill inte ha dem för att kunna sova!)

Alla jag pratar med om detta tycker jag är galen som vill ha mina sömnmediciner. Jag blir ifrågasatt om varför jag så starkt bestrider psykiatrins expertis, kan det vara så att jag har abstinens? I mina journaler står det att jag aldrig har haft problem med missbruk. Sist jag åt psykofarmaka för att få bukt med sömnen var 2011 när jag var inlagd och den hjälpte mig att vända rätt på dygnet.

Men när jag vänder mig till vården för hjälp häpnar jag över hur ignorant den tar avstånd från mediciner som faktiskt kan hjälpa mig. Melatoninet de har skrivit ut är placebomedicin och kommer inte fungera, inte när jag har så stora problem. Den är för människor över 55!

Så tablettasken står på mitt köksbord och jag sneglar på den med ilska varenda gång jag ser den. Den återspeglar någon form av sjukt tankesätt inom psykiatrin. Nej, jag kommer inte ta dem! Jag anser att jag förtjänar mediciner som efter år av forskning och tester har bevisats funka och har ett syfte!

Jag vet att vården kommer bli arg, jag kan förstå till viss del. Vem är jag liksom, bara en psykiskt sjuk patient, vad vet jag jämfört med välutbildade, rutinerade läkare? Men kan vården förstå min oro som patient? Vi pratar liksom inte om vitaminer här, även om de skriver ut den absolut minsta dosen och är försiktiga. Det är oroande för mig som patient att vården inte ens reflekterar över vilka tunga mediciner de skriver ut som substitut för visserligen en medicin som kan vara beroendeframkallande men som inte alls kan kategoriseras som samma typ av tunga mediciner som antipsykotika.

Efter ytterligare ett besök och lite mer övertalande lyckades jag få min psykiater att skriva ut sömnmediciner till mig. Jag kom hem idag lycklig men det var inte lätt att få dessa mediciner. Läkaren markerade tydligt hur farliga dom var och att helst så skulle hon vilja att jag tog något annat. Jag övertalade henne att jag behövde mina mediciner i bara en vecka så till slut gav hon sig.

Jag kommer fortsätta snegla på tablettasken av psykofarmakan och irritera mig över detta märkliga tankesätt psykiatrin har när det gäller mediciner. En sak är säker, jag kommer inte ta Quetiaoine Teva idag, imorgon eller någonsin i något annat syfte än det syftet det är framtaget för!

Jag är ingen försökskanin!

/Paulina Tarabczynska