Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Publicerat: januari 22, 2024 Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin Lämna en kommentar
Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.
Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.
Varför känner människor oro?
De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.
Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år
Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.
Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”
Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.
Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband
Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.
En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.
Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?
Det handlar om att omfördela resurser
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.
För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.
/Jenny W
Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash
Idag kan jag leva utan substanser
Publicerat: december 4, 2023 Sparat under: Ångest, Återhämtning, Barn, Medicin, Missbruk, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka.
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt.
Jag lever med samsjuklighet.
Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.
Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”.
Jag ville ju bara överleva.
Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.
Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov ….
Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.
Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.
Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.
Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.
Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.
Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.
Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.
När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.
Jag insåg inte ens då att jag var beroende.
Jag hade som de flesta andra fördomar på området.
En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.
Det gjorde ju inte jag.
Jag blev gravid plötsligt.
Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.
Kunde inte sluta helt tyvärr.
Men tyckte själv att jag var skitduktig.
Fick två barn inom tre år.
Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.
Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt.
För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.
Det hade jag inte.
När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.
Akut!
Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.
Där är jag kvar än.
Och där vill jag stanna!
Idag är jag nykter sen många år.
Drogfri.
Läkemedelsberoendet under kontroll.
De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.
Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.
Mitt vårdteam behandlar hela mej.
De vet vad samsjuklighet är.
Och de har räddat mitt liv.
Jag kan leva utan substanser idag.
Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.
Men det måste göras!
Och bara jag kan göra det.
Med stöd och råd från mitt vårdteam.
Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.
Jag har lika stor rätt att finnas här!
Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.
Jag är här NU och jag ska framåt!
Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.
Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.
Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.
Stort intresse för djur, främst tamråttor.
Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.
Att ha ett sammanhang och en plats.
Att utifrån mej själv få hjälpa andra.
Att inge hopp.
För det finns hopp!
Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.
Jag kommer aldrig att bli ”frisk”.
Det är okej.
Jag fungerar och jag vill mer.
Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.
Så länge det finns liv så finns det hopp.
Tack.
/Ylva Kristina Larsson
Vi talar om kemisk lobotomi
Publicerat: juni 5, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, brukare, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH Lämna en kommentar
När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad.
När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.
Diagnoser bottnar ofta i trauma
Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser.
Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.
Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med.
När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är.
Bortmedicinerad vilja
Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.
Okontrollerad avgiftning
2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat.
Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade
Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag.
Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet.
Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?
Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?
Men hur frågar man om en sån sak?
Hur svarar man?
Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.
Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim.
Psykiatrins ansvar
Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård.
Ur askan i elden
När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i tidningen Vox Vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden.
Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Foto: Privat
Texten har tidigare publicerats i nättidningen Vox Vigor, ett arvsfondsprojekt som ska ge röst åt personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin
Publicerat: april 3, 2023 Sparat under: Anhöriga, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri Lämna en kommentar
Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper:
- Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen.
- Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin.
- Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående.
- Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst.
Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna.
Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk.
På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten.
/Hannes Qvarfordt
Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Lämna en kommentar
Att ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Ojämlik och tillitsovärdig vård
Publicerat: mars 8, 2022 Sparat under: Återhämtning, Forskning, Medicin, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
(Detta inlägg publicerades första gången 2022-02-07 på bloggen Livslust med bagage)
En bra konsekvens av pandemilagen och samhällsrestriktionerna är att fler insett att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, något som förhoppningsvis minskar fördomarna om vem som kan drabbas. Vi påverkas nämligen av varandras synsätt likväl som att vi är beroende av varandra. Psykologiprofessorn Karin Brocki från Uppsala universitet kommenterade pandemins följder i en tv-intervju med att ”vi sitter i samma båt – vi är beroende av varandra och av att ha en socialt meningsfull kontext”. Utan social kontext av arbetslöshet, familjelöshet, sjukdom och märkt av psykiatrisk diagnos slår det hårt mot oss drabbade.
Andras, likväl som egna stigmatiserande föreställningar om personer med psykiatrisk diagnos, ackompanjerad med utanförskap och isolering, är kärnan av försämrad psykisk ohälsa. Det räcker därför inte med att minska fördomar om psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten gjort genom att studera folks uppfattningar kring psykisk ohälsa. Att bara visa folks uppfattning om psykisk ohälsa ifrågasätter inte och befäster rådande kunskapssyn. Det är ängsligt av Folkhälsomyndigheten att begränsa sitt arbete kring psykisk ohälsa till stigma när de också skulle kunna bidra med nya sätt att se på och lösa psykisk ohälsa.
Dra lärdom av de vårdskadade och felbehandlade
Fler borde få komma till tals och få utrymmet att påverka om vad som är hjälpsamt för att förbättra den egna återhämtningen. Fråga oss vårdskadade vad vi inte fått, varför vården misslyckades och följa upp ett systematiskt sätt som alla som gjort anmälan via Patientnämnden. Även fast Patientnämnden gör små insatser som att sammanfatta kritik från psykiatrin är förändringsarbetet så långsamt, så långsamt att flera av oss och däribland jag tappat hoppet om tillfrisknande.
Rättighetsbaserad vård
Den personcentrerade och rättighetsbaserade vården är A och O för återhämtning. Om jag inte får den vård jag efterfrågar, exempelvis inte kan välja bort medicin för att få terapi eller uppleva att rätten är på min sida vid vårdskada, blir utbudet inte tillitsvärdigt. När vården inte matchar behoven är också risken stor att patienter lämnar vården och självmedicinerar. Det egna experimenterandet med hälsan kan få konsekvenser som exempelvis destruktiv självreglering av självmedicinering, träning, mat eller undvikande, som självvald isolering. Konsekvenser som slår tillbaka på vården och samhället i stort då patienterna återkommer och inte blir friskare.
Minska stigman genom att ta bort diagnoser och bredda synen på psykiatriska besvär
Psykisk ohälsa är inte alltid livslånga problem och diagnos är inte med självklarhet ett statiskt tillstånd. Psykiatrin behöver starkt ifrågasättas för sitt sätt att ställa diagnos och vidga perspektiv av hälsa som av funktionsmedicinskt tänk. Att få ett piller begränsat terapiutbud och en stämpel i form av diagnos är inte på långa vägar vad jag kallar orsaksbehandling och återhämtning. Att jag inte är ensam om uppfattningen att psykiatrin saknar helhetsperspektiv och effektiva behandlingar vittnar arbeten i FN, WHO, Psykologförbundet, regeringen och intresseorganisationer som FAP tydligt om.
Den idag dominerande modellen av diagnoser och mediciner med biverkningar har svag vetenskaplig evidens. Ändå fortsätter läkare på vårdcentraler och specialistenheter att pumpa ut mediciner utan biomarkörer. Utöver akuta tillstånd som mediciner lugnar med själsdödande neuroleptika ska medicin vara en sista lösning. Otillräcklig uppföljning av medicinering har dessutom lett till ovärdiga, känsloflacka liv av biverkningar och liv i samhällets bakgårdar livet ut.
Att psykiatriska diagnoser ställs utifrån symtom och inte av orsaker leder det ibland till att en patient får än fler diagnoser i försök att förklara besvären. Men tro inte att fler diagnoser underlättar för vare sig vård eller patient. Fler diagnoser leder inte sällan till sämre vård på grund av fördomar och ingen tar på sig huvudansvaret för uppföljning. Vårdcentralernas läkare vill gärna inte agera huvudman i psykiatriatriska frågeställningar och de har inte ens någonstans att skicka vissa patienter på grund av resursbrister.
Diagnos kan bytas ut av redan existerande alternativ
Diagnoser förskjuter också kunskaper om orsakerna till lidande, som när en familj inte ser egna beteenden som del i problemen, klasskamrater mobbar, chefer projicerar sina svagheter på personalen och alltför många män betraktar kvinnor som svaga. Diagnos patologiserar patienters helt normala reaktioner av själsliga, sociala och strukturella problem som mäns våld. Diagnos I kombination med läkare som förringar speciellt kvinnors besvär även inom forskning där kvinnor är underrepresenterade, får många av oss gå hem utan förbättring. Idag finns redan alternativ till diagnoser som det brittiska psykologförbundet presenterat i ramverket ”The Power Threat Meaning Framework”.
Vi behöver ett nationell definition av återhämtning
Återhämtning är långt mer än att en patient inte längre söker vård och jag undrar varför det saknas en nationell definition av begreppet som skulle kunna bli grundvalen i vården för hur tillfrisknande kan gå till. Många har inte lärt sig ta hand om sig själva och därför skulle Folkhälsomyndigheten exempelvis kunna bidra med mycket i frågan tillsammans med forskare för att finna kontrollinstrument för god återhämtning. Maria Borelius bok Hälsorevolutionen skulle kunna vara en inledande orientering hos varje kommun och regionanställd. Särskilt beslutsfattare som älskar mediciner men inte förstår varför den biomedicinska modellen är otillräcklig och ibland försämrande behöver en populärversion i ämnet.
KBT-terapier passar inte alla
Det smala utbudet av terapiformer lämnar några utan behandling. Till och med regeringen har insett att evidens inte alltid räcker till för god vård och argument som att KBT-terapierna har god vetenskaplig evidens behöver inte utesluta annat. Att mäta patienters nöjdhet med insatsen och följa upp de som faller bort eller återkommer till vården är ett sätt. De terapier som erbjuds med evidens passar inte alla och därför missar vården patienter som inte är inskrivna i program när de inte svarat på behandlingen. De som inte passar in i ramen för vad de flesta får hjälp av – får därmed ingen hjälp alls.
Metoderna för att skapa insikter finns i grupp-, familje-, kreativa former som bild-, musik-, djur- och naturunderstödda terapier, dans och rörelseterapi, biblioterapi, gestaltterapi etcetera. I rådande psykiatri bör inte minst livsstilens betydelse som utgångspunkt för återhämtning lyftas och följas upp med biomarkörer initialt för att utesluta nutritionsbrist, födoämneskänslighet, hormonella obalanser, mitokondriella problem, gifter, svamp och mögel. Gluten kan som exempelvis orsaka depressiva besvär, hormonella besvär bör behandlas i en bättre kvinnohälsa än som erbjuds idag och oxidativ stress bör mätas för att avgöra om insatserna ger effekt.
Vidga kunskapssynen om psykisk ohälsa
Kunskapssynen på metoder för att minska psykisk ohälsa bör breddas med kontextuella förklaringar som av våld, trauma och systematisk skillnader som kvinnosyn och mäns våld. Kunskapssynen av hur trauma påverkar individer och samhällen bör också tas med i beräkningen av vad psykisk ohälsa orsakas av. Omfattande studier som ACE visar hur stora konsekvenserna blir av obehandlade trauman fysisk och mentala besvär. Det finns redan åtskilliga verktyg för den som förstått vad som behövs och kan söka sig till alternativ behandling likväl med risken av att försämras.
Dagens villkorade vård bidrar inte till tillfrisknande för alla
Varför är psykiatrin så anorektiskt byggd och dessutom med tvingande medel som jag hört patienter berätta att läkare sagt, som att ”tar du inte medicin får du ingen terapi”? Det är ingen nyhet att människor som själva får vara delaktiga och besluta om sin egen vård, får bättre utfall vid behandling. För att leva upp till andemeningen i bland annat papperprodukterna ”personcentrerad vård” och ”delat beslutsfattande” bör även medicinfri vård erbjudas. Medicinfri vård finns redan lagstadgat i Norge sen 2015 och utövas både privat och i offentlig vård. Även vid svår psykisk ohälsa och psykos lyfts medicinfri vård av den norska patientorganisationen, Hvite Örn. Varför är Sveriges beslutsfattare så ovilliga till att folk ska få må bättre när det till och med genererar samhällsvinster?
Oerkänd vårdskada försämrar tillfrisknandeprocessen
Att inte heller ha ett trovärdigt klagomålsförfarande som ger patienter rätten att bli utredda vid vårdskada på ett objektivt sätt hindrar flera av oss att sluta anmäla eller undviker att anmäla. Alla insatta vet att dokumenterad vårdskada är detsamma som förlängt vårdförlopp, delvis ett resultat av en kontraproduktiv kunskapssyn. Betänk därav hur långa vårdförlopp det blir för oss som inte får sin vårdskada bekräftad eller av oss som inte är beredd att anmäla den verksamhet vi är beroende av? Vem inbillar sig att Patientnämnden är till för annat än vårdutveckling allena så länge vården utreder sig själv, via läkarkollegiet?
Med mig som exempel har vårdskadan aldrig lösts och liksom andra har jag fått ett torrt svar om att vården ”djupt beklagar det inträffade”. Efter läsning i min journal för tiden av vårdskadan uttrycktes mina reaktioner som normala utifrån min dåvarande diagnos, tillsammans med bortförklaringar som att ”ansvarig läkare inte längre arbetar i landet”. Tror någon att en anklagad skulle vinna med så svaga argument i vilken annan brottsutredning som helst? Diagnosen var inte ens rätt och har tagits bort men ersatts av CPTSD som inte jag får rätt behandling för, annat än där allt mitt hopp står till, i det underfinansierade privata initiativet WONSA. Jag har aldrig satt min fot i slutenvården sedan 2017 och det är inte ett uttryck för att jag har tillfrisknat.
—
Texten är inspirerad av remissyttrande och arbete utfört via:
Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP): www.alternativ-till-psykofarmaka.se. www.lassemattila.com.
—
World needs “revolution” in mental health care. United Nations Human Rights – Office of the High Commissioner, 2017. https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21689.
Guidance on community mental health services: Promoting person-centred and rights-based approaches. World Health Organization (WHO), 2021-06-09. https://www.who.int/publications/i/item/9789240025707.
Power Threat Meaning Framework. The British Psychological Society, 2018. https://www.bps.org.uk/power-threat-meaning-framework.
Adverse Childhood Experiences (ACEs). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), 2020. https://www.cdc.gov/violenceprevention/aces/index.html.
Traumamedveten omsorg (TMO) – Stöd till barn som upplevt svåra händelser. Rädda Barnen, 2018. https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/tmo/.
Medikamentfri behandling for psykisk psyke i alle helseregioner. Norska Regeringen, 26 november 2015. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/medikamentfri-behandling-for-psykisk-syke-i-alle-helseregioner/id2464240/.
Recovery: veileder for psykose – En medikamentfri tilnærming. Hvite Örn, 2020. http://www.alternativ-till-psykofarmaka.se/unik-vagledning-lyfter-medicinfria-interventioner-vid-psykos/.
Att arbeta evidensbaserat. Socialstyrelsen, 2019. https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/arbeta-evidensbaserat/.
Tillitsreform, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/tillitsreformen
Tillitsdelegationens slutbetänkande, https://tillitsdelegationen.se/wp-content/uploads/2019/10/med-tillit-fljer-bttre-resultat-tillitsbaserad-styrning-och-ledning-i-staten.-sou-2019_43.pdf.
—
/Ulrika Westerberg
.
Sertralin – en räddare i nöden
Publicerat: januari 10, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Medicin, Psykiatri, Vård Lämna en kommentarJag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.
Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.
Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.
Lindha Holmqvist
Tänderna är en del av kroppen
Publicerat: september 13, 2021 Sparat under: biverkningar, ekonomi, Jonas Andersson, Medicin, Tandvård 1 kommentar
Hejsan igen!
Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.
Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.
Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.
En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.
Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?
Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.
Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.
Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Brukarmakt ger alternativ till medicin
Publicerat: september 6, 2021 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, biverkningar, Medicin, Psykiatri Lämna en kommentar
Brukarmakt är ett så viktigt ord för oss inom brukarrörelsen och borde verkligen få en större plats inom psykiatrin. Idag anser många med rätta att det är näst intill omöjligt att påverka vården. Man erbjuds psykofarmaka punkt slut. Ingen terapi, inga alternativ.
Framför allt har antidepressiva läkemedel blivit stressade läkares viktigaste verktyg. Trots att Socialstyrelsen i första hand rekommenderar samtal och terapi vid depression så förskriver många läkare bara antidepressiva läkemedel.
Jag tänker att man i stället borde göra som inom prostatacancervården där patienten presenteras fyra olika behandlingsalternativ. Minst ett av alternativen skulle vara helt utan psykofarmaka, med fokus på terapi i stället.
Vi har mycket att lära av vårt grannland Norge. Där finns rätten till en medicinfri psykiatrisk vård inskriven i den norska patient- och brukarrättighetslagen och sedan den 1 juni 2016 ska vårdgivarna kunna erbjuda psykiatrisk vård utan medicin om patienten så önskar. Det var ett resultat av att fem patientorganisationer gick samman och tillsammans påverkade norska myndigheter och politiker att fatta beslutet. I Sverige bedrivs en liknande kampanj inom ramen för Föreningen alternativ till psykofarmaka och där deltar RSMH.
I Norge finns också ett helt annat tänk gällande utsättning av antidepressiv medicin. Patienternas utsättningsproblematik tas på allvar och den som slutar med antidepressiva kan bli inlagd på klinik för avgiftning och få hjälp med oro, yrsel, sömnproblem och självmordstankar. Svensk sjukvård saknar däremot helt rutiner för att hjälpa till i dessa situationer.
Verktyg för inflytande och brukarmakt saknas dock inte helt idag inom den svenska vården. I den svenska patientlagen (SFS2014:821) finns skrivelser om informerat samtycke. Det följs i hög grad inom den fysiska eller somatiska vården men tyvärr i väldigt ringa omfattning inom den psykiatriska vården. Redan idag ska man alltså vara överens om vilka behandlingsformer som ska vidtas och ”patienten ska få information om sin hälsosituation, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling” och ”patienten ska även få information till möjligheten att välja behandlingsalternativ.”
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid ska komma till en situation där brukarmakt och rätten till medicinfri vård för patienter inom psykiatrin blir självklarheter.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Utfasning av mediciner och coronasommar
Publicerat: augusti 23, 2021 Sparat under: Anne-Sofie Höij, biverkningar, coronapandemin, Depression, ekonomi, Medicin, pandemi Lämna en kommentar
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.
Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.
Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.
Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.
Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.
Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.
Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.
Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.
Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.
Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.
/Ann Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.