Kommunerna sviker de psykiskt funktionsnedsatta

För mer än ett och ett halvt decennium sedan ringde det ut från de stora mentalsjukhusen i Sverige. Den stora Psykiatrireformen 1995 var ett faktum. Äntligen skulle psykiskt funktionsnedsatta människors få möjlighet att delta i samhället och leva ett liv som andra utan institutionella kollektiva krav och rutiner som en vingklippt grupp under århundraden. Det var stort och visionärt och en tydlig markering från samhället att även medborgarna med psykisk ohälsa är människor med individuella drömmar och mål vilka de ska ha rätt att få eftersträva.

Men, även om tusen blommor skulle tillåtas blomma var aldrig tanken att de skulle lämnas vind för våg i rabatten. Kommunerna fick ett tydligare ansvar för att planera och samordna insatser för de med psykiska funktionsnedsättningar, liksom för att utveckla former för boende och sysselsättning. Just boendet lyftes fram som den faktor som har enskilt störst effekt på psykiskt funktionsnedsattas levnadsvillkor. Hur kommunerna mött upp, i inte minst i det senare avseendet, framgår i en ny rapport från Socialstyrelsen som också presenterades på DN Debatt idag.

Nu är det ju ingen större nyhet för RSMH eller våra enskilda medlemmar att många kommuner brister i ambition och ansvar för de invånare som dras med psykisk ohälsa. Inte ens där det finns tydliga skrivningar för de som utvecklat psykiska funktionsnedsättningar har alla kommuner fått tummen ur. Sedan ska man vara ärlig och säga att det inte alltid är lätt att fullt ut inventera behov och färdigställa individuellt anpassade lösningar.
Särskilt inte då behoven över tid kan skifta.

En fortfarande aktuell inblick i villkoren för de som bor på kommunala boenden fick man redan 2010 i RSMH:s förbundstidning Revansch [ http://www.rsmh.se/Revansch-1-10.pdf ].
Men, det finns ett ointresse hos en del kommuner som tydligt slår igenom i det sätt man klumpar ihop folk eller undviker att strukturerat inventera behov. Sedan finns det ju goda exempel på kommunala aktörer som vill ta ansvar. Förra året avslutade RSMH till exempel ett tre-årigt projekt  i samarbete med Mölndalsbostäder i Västra Götaland där man visade på värdet av tillgång till s k sviktboenden för den som försöker leva sitt liv ute i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Tråkigt nog fick detta initiativ ingen lokal fortsättning efter projekttidens slut.

RSMH uppskattar att nu Socialstyrelsen tar bladet från munnen och sätter lite press på de kommunala huvudmän som i alldeles för liten utsträckning tar sitt ansvar för att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna leva ett värdigt liv format av vad man vill och kan istället för att isoleras i misär eller institutionalisering från det övriga samhället.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga

Många verkade förvånade över polisens inblandning i vården när Anna Odell i sitt konstverk ”Okänd kvinna” visade upp hur ett omhändertagande av en människa i psykisk kris går till idag.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att omhändertagande vid andra akuta sjukdomsfall, än psykisk ohälsa, i hemmet eller ute på gatan fungerar på ett annat sätt i dagens Sverige. Då kommer ambulanser med blåljus och kvalificerad sjukvårdspersonal. Sjukvårdspersonalen sköter omhändertagandet och påbörjar snabbt adekvat behandling. Eventuellt medverkande polis har till uppgift att utreda olycksförlopp och liknande. Det är den enskilda patientens bästa som står i cemtrum.

När människor däremot sviktar psykiskt är polishämtning till psykiatriska akutmottagningar inte ovanligt och ett antal fall av omhändertagande och transporter har urartat och slutat i katastrof för någon av de medverkande. Dessvärre riskerar nu utvecklingen gå åt fel håll.

I RSMH:s remissvar till betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” konstaterar vi att kriminalvårdens roll som transportör med möjlighet att vidta tvångsåtgärder under transport stärks. Det innebär att landets farligaste förbrytare kommer att kunna transporteras tillsammans med handfängslande unga självmordsbenägna kvinnor utan något som helst brottsligt förflutet.

RSMH är starkt emot detta. Vi anser utredningen om ”Transporter av frihetsberövande” inte kan användas som beslutsunderlag för hur  transporter ska organiseras som tillhör akutvårdens eller tvångsvårdens område. Det behövs en ny utredning om psykiatrins och tvångsvårdens transporter där de inte ses som ett transportproblem utan som en sjukvårdsfråga.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 

 

 


Gör det du mår bra av

Det kanske låter självklart, men det tål att upprepas. För det är lätt att glömma bort att må bra, när man har tusen bekymmer att grubbla på. Tycker du om att måla – måla så ofta du kan! Gillar du att ta promenader – prioritera då, så att du får tillfälle att promenera. ”Så en handling och du skördar en vana!”

/Khai Chau


Dataåldern

Det är ändå tur att vi lever i den så kallade dataåldern. Det finns så många fantastiska möjligheter, som man kan utnyttja via datorn och internet. Jag själv har haft min terapi/behandling med min läkare via mail på ett mycket väl fungerande sätt. Det sparar både tid och pengar. Jag minns det tidigt 90-talet då jag var tvungen att boka upp mig på telefontid för att kunna bli uppringd tillbaka av min läkare. Idag finns även sociala medier som gör att man kan känna sig lite mindre ensam bara för att man inte kan eller vill gå ut och träffa folk.

Aktivitet vid datorn fungerar lika mycket väl som vilken annan sysselsättning som helst. Det vill säga man blir tvungen till att använda hjärnan lika mycket och därmed kommer ifrån sysslolösheten. Med datorn som hjälpmedel kan man även skaffa sig information om omvärlden, vilket är jätteviktigt, särskilt i dagens samhälle, så att man inte ligger efter. För övrigt anser jag att vi borde få Handikappersättning från försäkringskassan för att askaffa dator och internetuppkoppling.

Surfa lugnt!
/Khai Chau


Humor

Att ha roligt, hjälper mig för att jag ska kunna må bra. Tyvärr fokuseras det ofta för mycket på problemet/sjukdomen, så att man glömmer bort att skratta. Man kan ju alltid se på en rolig film för att mjuka upp skrattmusklerna. I sällsynta fall, har humorn hjälpt till att vinna över allvarliga sjukdomar. Att kunna ha vänner att skämta med, hjälper minst lika mycket som mediciner.

/Khai Chau


Jag tänker inte gömma mig

 Varför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!

Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.

Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.

Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!

Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.

Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.

/Paulina Tarabcynska


Medvetet (?) missförstånd om tvångsvården

Jag instämmer i stort sett helt i Jimmie Trevetts analys av Psykiatrilagsutredningens betänkande och av reaktionerna på det. Det enda journalistkåren ser är avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, och med benäget bistånd från ”förorättade” psykiatriker framställs denna förändring som att brottslingar med psykisk ohälsa inte längre skall få vård. Man kan fråga sig om detta är ett medvetet missförstånd – i varje fall från psykiatrikernas sida – för att torpedera ett förslag som riskerar att minska deras roll och inflytande.

Den främsta skillnaden mellan nuvarande lagar och de föreslagna är, i det avseendet, att frågan om vård skall avgöras på medicinska grunder i stället för, som nu, på juridiska grunder. Förändringen borde betraktas som självklar för alla med minsta kunskaper i ämnet. Vård skall inte i praktiken användas som bestraffning och gör, med en sådan användning, definitivt inte skäl för namnet.

Den egentligen enda invändning man kan ha är den som också Jimmie Trevett pekar på, nämligen att fängelsedömda brottslingar, som ”tillfrisknar” under vård på en rättspsykiatrisk enhet, skall överföras till fängelse för att fullfölja sitt straff där. Självklart kan man fråga sig, om en sådan förflyttning är till gagn för den dömdes psykiska och sociala utveckling. Som ”friska” kan man emellertid inte formellt skilja ut dessa personer från övriga fängslade människor. Det vore att åter betrakta dem som psykiatriskt artskilda från resten av fångkollektivet, som i många fall också brottas med psykisk ohälsa i större eller mindre omfattning. I så fall borde alltså alla fångar med någon form av psykisk ohälsa vistas i annan miljö än ett fängelse.

Problemet handlar först och främst om risken för avbrott eller diskontinuitet i en pågående behandlingsprocess, vilket givetvis är en allvarlig risk, som måste uppmärksammas, innan det nya lagförslaget eventuellt träder i kraft. En pågående kontakt med stödpersoner och behandlare måste få fortsätta, även när en fängelsedömd person överförs från psykiatrisk vårdavdelning till fängelse.

I likhet med Jimmie Trevett anser jag att utredningens förslag sänker tröskeln för intagning till tvångsvård på ett helt oacceptabelt sätt (se blogginlägget ”Psykiatrilagsutredningen – ännu ett misslyckande”). Likaså ifrågasätter betänkandet över huvud taget inte om det är i enlighet med mänskliga rättigheter, att utsätta människor för djupt diskutabla och potentiellt skadliga tvångsbehandlingar. En möjlig tolkning av FN:s nyligen beslutade konvention om rättigheter för funktionshindrade innebär kort och gott förbud mot tvångsbehandling! Hittills har den svenska regeringen, häpnadsväckande nog, ansett att det inte föranleder några ändringar i de svenska tvångsvårdslagarna. Psykiatrilagsutredningen tycks dra samma slutsats, och såväl allmänheten som journalistkåren förefaller vara helt ointresserade av frågan.

/Hannes Qvarfordt


Paulina Tarabczynska

Jag sitter i styrelsen i RUS. Har varit engagerat inom RUS i snart 4 år. Men det är de senaste 2 åren som jag har börjat engagera mig riktigt mycket. RUS är en ungdomsförening inom RSMH. Där alla upp till 30 år är välkomna.

Jag tänker blogga om hur det är att vara ung och ha psykisk ohälsa i samhället. Hur detta påverkar mig och mitt liv. Men jag tänkte även hålla er lite uppdaterad om vad som händer inom RUS.

Jag pluggar just nu på Södra Vätterbygdens Folkhögskola Allmän linje E för psykisk ohälsa. Här trivs jag som fisken i vatten måste jag erkänna.

Det har varit en tuff resa genom livet och jag har fått klättra i många berg och åkt utför många dalar. Jag är en mycket estetiskt lagd person. Mina intressen är att skriva måla, sjunga och fotografera. Detta varierar lite och är det konstnärligt relaterat så har jag provat det. Så en och annan dikt kan dyka upp här med.

Mina framtidsplaner är att få åka runt i Sverige och prata om psykisk ohälsa.

Jag är mycket motiverad och vill jobba så hårt jag bara kan med att bidra till att få bort denna eländiga tabustämpel som präglar den psykiska ohälsans värld. Tillsammans är vi starkare!

Tillsammans kan vi åstadkomma allt. Jag ser ljust på framtiden men tycker samtidigt att vi har en lång väg att gå.

/Paulina Tarabczynska


Bältet hjälper, du ligger ju still!

Det är inte min kropp som är problemet. Den är full av adrenalin, skräck och panik. Rörelseenergin måste få utlopp annars förtar mig den rent fysiska smärtan. Den fysiska smärtan är oerhörd när jag spänns fast med remmar runt händer och fötter. De flesta vet hur kroppen svullnar och ömmar vid stress men få har förmågan att tänka på hur det skulle kännas att spännas fast då.  Hela rummet är fullt av rörelse. Personalen vill mig väl, stressar, drar och sliter. De måste skynda sig att ge mig en gräns. Alla vill ta ansvar och gör vad de kan. De vill verkligen hjälpa mig.

Jag ligger och lallar om solen. Det är svårt att tro att jag är närvarande. Men det är jag. Men jag är inte verbal. Jag kan inte prata men jag är en mästare på att läsa av gester, tonfall och kroppsspråk när jag är i kris. Det ingår liksom i mitt försvar. Men ingen tänker på det. Jag ligger i den tunnaste sjukhusskjortan som inte skyler någonting, har jag tur sitter sista knappen kvar då knapphålen är mycket urtvättade. (Hur många skulle våga gå ut med den tunnaste nattskjortan i staden, bland främmande människor?) Jag ligger med benen isär och blottar mitt skrev. Ingen vet vad jag bär på. Att jag slungas tillbaka till de gånger jag förgreps under mina tidiga år.

Det är bråttom och över mig har jag män och kvinnor med ansträngda ansikten, jag ser deras strama drag, deras sammanbitna läppar, deras blodådror som pulserar och deras rödsprängda ögonvitor. Jag tror att jag möter Djävulen. Jag förstår inte då ingen pratar med mig, informerar mig om vad som händer. Jag orkar inte mer.

Jag dras än längre in i min magi, min magiska verklighet. Dit jag tar mig när jag inte längre står ut. Jag blir än en gång Jesus. Jag blir korsfäst. Jag blir förrådd av Judas. Vem Judas är av de som drar och sliter runt mig, vet jag inte. De kommer med en spruta. Jag tror att det är min sista i livet. Jag kämpar för allt jag är värd. Jag skulle kunna slåss för mitt liv. Men jag ligger fastnaglad. Ingen frågar mig vart jag vill ha sprutan. Ingen ger mig det mandatet. Ingen tror heller att jag kan välja eller ser mitt svagt pekande finger att jag vill ha den på höger skinka.

Jag ger upp. Stelnar. Ligger still. Blundar hårt. Jag ser mitt liv passera revy för min inre syn. Jag skall snart dö när giftet från sprutan spridit sig. Det är min verklighet. Lika verklig som verkligheten. Jag är vettskrämd och helt maktlös. Jag ser brutala bilder för min inre syn, gamla övergrepp från det förflutna dyker upp och sargar min själ än mer. Nu skall någon sitta och vaka över mig. Se till att jag klarar mig rent fysiskt, att inte mitt tillstånd är livshotande samt kontrollera min känslomässiga status. Jag är skräckslagen. Jag vet inte vem det är. Någon sitter på en stol med ryggen vänd mot mig, kikar över axeln lite då och då men tittar mest ut genom dörren mot de andra. Tydligen en vikarie då de andra behöver utföra mer viktiga uppgifter.

/Anneli Jäderholm


Anneli Jäderholm

Jag har tolv års erfarenhet av en psykossjukdom. Jag brukar kalla mig för brukarprofessionell och anser att jag är en auktoritet i mitt liv. Jag har gett mig själv mandat att berätta min historia.

Jag kommer att ha en del att säga om tvångsvården i mina bloggar .  Jag har vårdats inom slutenvården i ganska långa perioder och upplevt olika bemötande när jag varit utåtagerande och i kris. Jag har ibland bältats och tvångsinjicerats.

Med mina blogginlägg vill jag bidra till utformningen av morgondagens psykiatri. Jag deltar sedan några år ofta i utbildningar och konferenser och har kontakt med många personalgrupper över hela vårt land. Jag har också som uppdrag att vara ambassadör i kampanjen Hjärnkoll.

Hoppas att ni kommer att följa mina bloggar.

/Anneli Jäderholm