Kommunerna sviker de psykiskt funktionsnedsatta

För mer än ett och ett halvt decennium sedan ringde det ut från de stora mentalsjukhusen i Sverige. Den stora Psykiatrireformen 1995 var ett faktum. Äntligen skulle psykiskt funktionsnedsatta människors få möjlighet att delta i samhället och leva ett liv som andra utan institutionella kollektiva krav och rutiner som en vingklippt grupp under århundraden. Det var stort och visionärt och en tydlig markering från samhället att även medborgarna med psykisk ohälsa är människor med individuella drömmar och mål vilka de ska ha rätt att få eftersträva.

Men, även om tusen blommor skulle tillåtas blomma var aldrig tanken att de skulle lämnas vind för våg i rabatten. Kommunerna fick ett tydligare ansvar för att planera och samordna insatser för de med psykiska funktionsnedsättningar, liksom för att utveckla former för boende och sysselsättning. Just boendet lyftes fram som den faktor som har enskilt störst effekt på psykiskt funktionsnedsattas levnadsvillkor. Hur kommunerna mött upp, i inte minst i det senare avseendet, framgår i en ny rapport från Socialstyrelsen som också presenterades på DN Debatt idag.

Nu är det ju ingen större nyhet för RSMH eller våra enskilda medlemmar att många kommuner brister i ambition och ansvar för de invånare som dras med psykisk ohälsa. Inte ens där det finns tydliga skrivningar för de som utvecklat psykiska funktionsnedsättningar har alla kommuner fått tummen ur. Sedan ska man vara ärlig och säga att det inte alltid är lätt att fullt ut inventera behov och färdigställa individuellt anpassade lösningar.
Särskilt inte då behoven över tid kan skifta.

En fortfarande aktuell inblick i villkoren för de som bor på kommunala boenden fick man redan 2010 i RSMH:s förbundstidning Revansch [ http://www.rsmh.se/Revansch-1-10.pdf ].
Men, det finns ett ointresse hos en del kommuner som tydligt slår igenom i det sätt man klumpar ihop folk eller undviker att strukturerat inventera behov. Sedan finns det ju goda exempel på kommunala aktörer som vill ta ansvar. Förra året avslutade RSMH till exempel ett tre-årigt projekt  i samarbete med Mölndalsbostäder i Västra Götaland där man visade på värdet av tillgång till s k sviktboenden för den som försöker leva sitt liv ute i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Tråkigt nog fick detta initiativ ingen lokal fortsättning efter projekttidens slut.

RSMH uppskattar att nu Socialstyrelsen tar bladet från munnen och sätter lite press på de kommunala huvudmän som i alldeles för liten utsträckning tar sitt ansvar för att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna leva ett värdigt liv format av vad man vill och kan istället för att isoleras i misär eller institutionalisering från det övriga samhället.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga

Många verkade förvånade över polisens inblandning i vården när Anna Odell i sitt konstverk ”Okänd kvinna” visade upp hur ett omhändertagande av en människa i psykisk kris går till idag.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att omhändertagande vid andra akuta sjukdomsfall, än psykisk ohälsa, i hemmet eller ute på gatan fungerar på ett annat sätt i dagens Sverige. Då kommer ambulanser med blåljus och kvalificerad sjukvårdspersonal. Sjukvårdspersonalen sköter omhändertagandet och påbörjar snabbt adekvat behandling. Eventuellt medverkande polis har till uppgift att utreda olycksförlopp och liknande. Det är den enskilda patientens bästa som står i cemtrum.

När människor däremot sviktar psykiskt är polishämtning till psykiatriska akutmottagningar inte ovanligt och ett antal fall av omhändertagande och transporter har urartat och slutat i katastrof för någon av de medverkande. Dessvärre riskerar nu utvecklingen gå åt fel håll.

I RSMH:s remissvar till betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” konstaterar vi att kriminalvårdens roll som transportör med möjlighet att vidta tvångsåtgärder under transport stärks. Det innebär att landets farligaste förbrytare kommer att kunna transporteras tillsammans med handfängslande unga självmordsbenägna kvinnor utan något som helst brottsligt förflutet.

RSMH är starkt emot detta. Vi anser utredningen om ”Transporter av frihetsberövande” inte kan användas som beslutsunderlag för hur  transporter ska organiseras som tillhör akutvårdens eller tvångsvårdens område. Det behövs en ny utredning om psykiatrins och tvångsvårdens transporter där de inte ses som ett transportproblem utan som en sjukvårdsfråga.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 

 

 


Gör det du mår bra av

Det kanske låter självklart, men det tål att upprepas. För det är lätt att glömma bort att må bra, när man har tusen bekymmer att grubbla på. Tycker du om att måla – måla så ofta du kan! Gillar du att ta promenader – prioritera då, så att du får tillfälle att promenera. ”Så en handling och du skördar en vana!”

/Khai Chau


Dataåldern

Det är ändå tur att vi lever i den så kallade dataåldern. Det finns så många fantastiska möjligheter, som man kan utnyttja via datorn och internet. Jag själv har haft min terapi/behandling med min läkare via mail på ett mycket väl fungerande sätt. Det sparar både tid och pengar. Jag minns det tidigt 90-talet då jag var tvungen att boka upp mig på telefontid för att kunna bli uppringd tillbaka av min läkare. Idag finns även sociala medier som gör att man kan känna sig lite mindre ensam bara för att man inte kan eller vill gå ut och träffa folk.

Aktivitet vid datorn fungerar lika mycket väl som vilken annan sysselsättning som helst. Det vill säga man blir tvungen till att använda hjärnan lika mycket och därmed kommer ifrån sysslolösheten. Med datorn som hjälpmedel kan man även skaffa sig information om omvärlden, vilket är jätteviktigt, särskilt i dagens samhälle, så att man inte ligger efter. För övrigt anser jag att vi borde få Handikappersättning från försäkringskassan för att askaffa dator och internetuppkoppling.

Surfa lugnt!
/Khai Chau


Humor

Att ha roligt, hjälper mig för att jag ska kunna må bra. Tyvärr fokuseras det ofta för mycket på problemet/sjukdomen, så att man glömmer bort att skratta. Man kan ju alltid se på en rolig film för att mjuka upp skrattmusklerna. I sällsynta fall, har humorn hjälpt till att vinna över allvarliga sjukdomar. Att kunna ha vänner att skämta med, hjälper minst lika mycket som mediciner.

/Khai Chau


Jag tänker inte gömma mig

 Varför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!

Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.

Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.

Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!

Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.

Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.

/Paulina Tarabcynska


Medvetet (?) missförstånd om tvångsvården

Jag instämmer i stort sett helt i Jimmie Trevetts analys av Psykiatrilagsutredningens betänkande och av reaktionerna på det. Det enda journalistkåren ser är avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, och med benäget bistånd från ”förorättade” psykiatriker framställs denna förändring som att brottslingar med psykisk ohälsa inte längre skall få vård. Man kan fråga sig om detta är ett medvetet missförstånd – i varje fall från psykiatrikernas sida – för att torpedera ett förslag som riskerar att minska deras roll och inflytande.

Den främsta skillnaden mellan nuvarande lagar och de föreslagna är, i det avseendet, att frågan om vård skall avgöras på medicinska grunder i stället för, som nu, på juridiska grunder. Förändringen borde betraktas som självklar för alla med minsta kunskaper i ämnet. Vård skall inte i praktiken användas som bestraffning och gör, med en sådan användning, definitivt inte skäl för namnet.

Den egentligen enda invändning man kan ha är den som också Jimmie Trevett pekar på, nämligen att fängelsedömda brottslingar, som ”tillfrisknar” under vård på en rättspsykiatrisk enhet, skall överföras till fängelse för att fullfölja sitt straff där. Självklart kan man fråga sig, om en sådan förflyttning är till gagn för den dömdes psykiska och sociala utveckling. Som ”friska” kan man emellertid inte formellt skilja ut dessa personer från övriga fängslade människor. Det vore att åter betrakta dem som psykiatriskt artskilda från resten av fångkollektivet, som i många fall också brottas med psykisk ohälsa i större eller mindre omfattning. I så fall borde alltså alla fångar med någon form av psykisk ohälsa vistas i annan miljö än ett fängelse.

Problemet handlar först och främst om risken för avbrott eller diskontinuitet i en pågående behandlingsprocess, vilket givetvis är en allvarlig risk, som måste uppmärksammas, innan det nya lagförslaget eventuellt träder i kraft. En pågående kontakt med stödpersoner och behandlare måste få fortsätta, även när en fängelsedömd person överförs från psykiatrisk vårdavdelning till fängelse.

I likhet med Jimmie Trevett anser jag att utredningens förslag sänker tröskeln för intagning till tvångsvård på ett helt oacceptabelt sätt (se blogginlägget ”Psykiatrilagsutredningen – ännu ett misslyckande”). Likaså ifrågasätter betänkandet över huvud taget inte om det är i enlighet med mänskliga rättigheter, att utsätta människor för djupt diskutabla och potentiellt skadliga tvångsbehandlingar. En möjlig tolkning av FN:s nyligen beslutade konvention om rättigheter för funktionshindrade innebär kort och gott förbud mot tvångsbehandling! Hittills har den svenska regeringen, häpnadsväckande nog, ansett att det inte föranleder några ändringar i de svenska tvångsvårdslagarna. Psykiatrilagsutredningen tycks dra samma slutsats, och såväl allmänheten som journalistkåren förefaller vara helt ointresserade av frågan.

/Hannes Qvarfordt