Tankar i pandemitider

Alltid roligt att skriva ett nytt blogginlägg tycker jag, men denna gång känner jag att det inte kommer in så mycket nya tankar & reflektioner på grund av att pandemin orsakar social distansering.

Jag, liksom många andra, bara längtar efter att bli vaccinerad. Samtidigt är informationen kring vaccin väldigt varierande och osäker, men i slutändan tror jag det är värt att vaccinera sig.

Det har gått drygt ett år sedan pandemin slog till i Sverige och mycket är sig inte likt och segdraget. Inte trodde vi för ett år sedan att det skulle bli på detta vis. Åtminstone jag är glad att det inte går att förutsäga framtiden med säkerhet, varken med kristallkula eller annat.

Som väl är har vi naturen att luta oss mot och sakta kommer vitsippor, vintergäck, smörblommor och andra blommor upp ur marken och förhoppningsvis får många mer tid för reflektion.

Jag väljer att hålla mitt inlägg kort denna gång och återkommer med ny kraft i nästa inlägg och då skriver jag om en intressant kroppsbehandling som jag går på regelbundet och som hjälper mig lite i min vardag.

Tills dess får vi fortsätta kämpa & stötta varandra!

/Caroline Nilsson


Både ljus och mörker i pandemins spår

Nu känns det som uppförsbacke kan jag tycka ibland. Jag syftar på pandemin. Nu när man börjar skönja ljuset i tunneln det vill säga att vaccinet är i gång kan det kännas ännu segare. Man kan nämligen lätt bli mer otålig när man ser att det ljusnar.

Att vädret gör sitt till är jag ganska övertygad om. Vi har haft vinter länge till och med i Skåne där jag bor med många fina dagar med sol, men nu är det tö, grått och slask igen.

Man börjar vänja sig vid den annorlunda tillvaron, men samtidigt blir vardagen ibland monoton och rastlösheten kan smyga sig på har jag märkt. Hela situationen är minst sagt prekär och det är inte roligt att rekommenderas bära munskydd, hålla avstånd, inte träffas, tvätta och sprita händer och så vidare, men samtidigt slog tanken mig att det kan vara bra att man kan påverka situationen något genom att följa rekommendationerna. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är ofta svårt att ta ställning till hur man ska göra i all sköns nyuppkomna situationer, särskilt i våras då vi var helt ovana och ingen riktigt visste säkert hur vi borde bete oss när pandemin drog in över stora delar av världen.

Att sitta isolerad länge är inte bra för någon och det kan få hemska konsekvenser för en del, tror jag. Inte minst för oss som redan tidigare mådde dåligt på grund av psykisk ohälsa i form av till exempel ångest.

Det är av enorm betydelse och kanske till och med nästan avgörande för många människor att vi har det digitala under pandemin, inte minst när det gäller att skaffa sig information om viruset och pandemin, läget, samt vad som gäller. 

Vi matas med extremt mycket information om pandemin och här är det viktigt sovra och begränsa sig, så man inte tar in för mycket och blir allt för orolig och nedstämd. Att vara källkritisk är också väldigt viktigt. Det är det alltid, men inte minst när det gäller så viktiga saker som pandemin. Att vara källkritisk innebär kortfattat att man kontrollerar om källan är sanningsenlig och pålitlig och vilka som står bakom den. Givetvis behöver vi nyheter och information, men sanningsenlig fakta och i lagom dos.

Det digitala ersätter definitivt inte det fysiska fullt ut, men är till stor hjälp exempelvis när man sitter isolerad och när viktiga möten ska genomföras. Detta kan vara till gagn för många även efter pandemin då fler kan mer digitalt som de behövt lära sig under pandemin. Avstånd kan kännas mindre när man ses digitalt.

Det positiva med pandemin är för många att det slås av lite på takten och man hinner tänka och känna efter (mer) och fråga sig om man gör det man verkligen vill och lever det liv man vill leva. Till viss del kan jag tycka det är skönt då takten innan pandemin ibland varit för hög för mig och intrycken för många då jag är högkänslig.

Det kommer bli bättre och en mer normal tillvaro igen det vill säga att man kan träffas igen, även inomhus och besöka till exempel museer, fika på café, gå på bio, med mera, men Covid 19/Corona kommer finnas med oss även i fortsättningen, vilket lär göra att vi i framtiden bör vara försiktigare än vi varit, men inte i lika stor utsträckning och det är stort och avgörande att vi får vaccin.

Hoppet är definitivt inte ute för de allra flesta och utomhus kan man göra mycket. Allt från promenader till äventyr. Själv promenerar jag 45–60 minuter varje dag och mår överlag bättre sedan jag började med det. Framför allt sover jag bättre. Det är bara fantasin och ibland vädret som sätter stopp.

Samtidigt ska vi absolut inte förglömma de som strukit med i pandemin och deras nära & kära. För dem blir det aldrig som förut. Vi ska inte heller glömma att vara rädda om varandra och inte minst värna om våra äldre och alla andra i riskgrupp.

Håll i, håll ut och håll avstånd! Det ljusnar så småningom!

/Caroline Nilsson


Social distansering och psykisk ohälsa

Ensamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.

Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.

Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.

Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.

/Jimmie Trevett