Jag – ett av katastrofens offer?
Publicerat: september 6, 2018 Sparat under: ekonomi, fattigdom, mat, Paulina Tarabczynska Lämna en kommentar
Vi har haft en ovanligt varm sommar inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa, det har nog inte passerat någon förbi. Djuren stod på kö till slakthusen och skördar torkade bort i hettan. Skogar brann febrilt över hela Sverige, Europa och USA.
Förr kunde man med all säkerhet veta att följden av torkan vi har fått bevittna skulle varit svält och säker död för många.
Regeringen reagerade genom att ge bidrag till utsatta bönder. Det är bra även om reaktionen kom för sent och många skördar förstördes och djur fick slaktas. I bästa fall har bönderna fått lite pengar att i framtiden kunna investera tillbaka i sina skördar och djur genom att köpa frön och foder från andra länder.
Men jag har en klump i magen, en klump jag inte kan bli av med som växer mer och mer för varenda dag.
På söndag är det val i Sverige och miljö har kommit upp som en valfråga efter den varma sommaren.
Men det finns en sak ingen tycks ha tänkt på. När katastrofen slår oss alla, när medelklassens ekonomi skakas kraftigt till följd av de höga matpriserna kommer det finnas en grupp människor i Sverige som kommer lida mer än någon annan. När priset på grönsakerna redan har höjts och när nästa steg blir en prishöjning på kött kommer vårt land delas i två.
Vad skall människor som inte har extra pengar göra? Vilka kläder, skor eller nöjen ska de prioritera bort när deras vardag redan handlar om att vända på varenda krona?
Vad ska man ta pengar från när det inga pengar finns?
Klumpen i min mage växer när jag tänker på att jag tillhör den gruppen!
Jag vet att om jag går till socialen och ber om hjälp får jag inget för de har riktlinjer de följer. Riktlinjer som inte gäller i ett läge där vi har tvingats höja matpriser till följd av en katastrof.
Jag tänker på alla sjukpensionärer och pensionärer som främst är fattiga kvinnor.
Vad ska de prioritera bort i sin vardag där allt redan är bortprioriterat?
Vem ska hjälpa oss, vem ska skjuta till så vi inte dör av näringsbrist eller stress till följd av sömnlösa nätter? Jag har inte hört någon politiker prata om detta, har någon ens funderat på det?
Jag pratade med min syster idag. Hon gick till affären för att köpa grönsaker för att koka soppa. Soppa är fattigmansmat, något man kan leva på och spara pengar med. Om man till exempel behöver köpa ett par nya skor. Soppa har varit ett bra alternativ att spara några kronor här och där för eventuella extra avgifter. Min syster berättade att grönskaspriserna redan har skjutit i höjden och grönsakssoppa har nu blivit något vi fattiga äter för att unna oss. Då har inte priset på köttet höjts än. Jag pratande en stund med min syster och kom fram till att bästa sättet att överleva är att tömma frysen och bara fylla den med kött inför framtiden nu medan priset är lågt. Jag känner den där klumpen i magen igen när jag tänker på detta, för jag vet att busskort, som är en stor fråga för mig, är något jag då kommer behöva prioritera bort! Jag kan drömma om bussresor och råd att färdas med lokaltrafik i en kris som kommer kosta mig de extra kronor som jag i vanliga fall lägger undan på buss.
Det är valår och jag önskar att mitt hopp och tro på politiker fanns där, men deras lovord och lögner inför val är en säker strategi för att vinna röster. Jag vill inte ha massa tomma lovord för löften sätter inte mat på mitt bord! Jag vill sätta igång en diskussion, öppna upp ögonen för detta så att alla förstår att det finns folk i Sverige 2018 som redan sliter dag in och dag ut för att sätta mat på bordet! Jag behöver konkreta åtgärder inte vallöften som kommer och går som vinden.
Kan någon ens börja prata om detta? Om någon ens kan tänka så här långt, vad är lösningen i så fall?
Jag vill inte behöva ha en insamling på Facebook för busskort igen, jag vill inte heller tigga om pengar från min familj som redan sliter själv.
Jag vänder mig till er politiker. Katastrofen har bara börjat och något måste göras för att Sverige inte ska delas i två.
Vem skall hjälpa oss fattiga när vi redan anses ha för mycket pengar för att söka extra bidrag hos socialen?
Vem skall betala för vår mat så vi kan fortsätta leva?
En sak är säker, jag är mycket orolig och klumpen i min mage slutar inte pulsera medan jag skriver detta blogginlägg.
Vi kan nog komma överens om en sak. Denna sommar har kostat oss mycket redan och hela Sverige kommer att få betala för framtidens extremväder. Men vissa av oss har inte råd som det redan ser ut, så vem tar notan i de hushåll där pengar är ett problem varenda dag?
/Paulina Tarabczynska
Ekonomi – en (av)stressande faktor
Publicerat: augusti 22, 2018 Sparat under: ekonomi, fattigdom, Khai Chau 1 kommentar
Det går nog inte att blunda för att ekonomin har en stor betydelse, i vardagen och därmed för återhämtningen, speciellt för personer med psykisk ohälsa.
Denna grupp drabbas ofta svårare ekonomiskt, på grund av flera olika skäl: tidigt insjuknande i livet, oförmåga att hantera egna pengar, avsaknad av inkomster med mera.
Personligen blev jag hänvisad till socialbidrag, som det hette förr, fast jag hade läkarintyg. Dessutom var det upp till mig att ta kontakt med socialen själv, om jag orkade bry mig, trots svåra biverkningar av neuroleptika.
Det tog mig många år, innan jag äntligen fick sjukbidrag, alltså en tidsbegränsad sjukersättning som fanns då, vilket blev en betydlig förbättring av ekonomin.
Jag har träffat många människor inom olika verksamheter/träfflokaler, vilka säger sig inte ha råd med en kopp kaffe eller ett mål mat – inte ens till självkostnadspris. Vissa frågar om de kan köpa en halv kopp kaffe för halva priset eftersom de inte har råd med en hel kopp för 5 kronor. Då är det väldigt illa! Hur ska då dessa människor kunna ägna sig åt återhämtning – eller ens tänka på saken?
Grunden för att jag har kunnat ägna mig åt bowling, som är en grundpelare i min vardag, är att jag har haft råd med alla kostnader.
Medicinering och psykoterapi är nog så viktiga, men alla människor behöver ha pengar att ”röra sig med”. Och vi är en eftersatt grupp, ekonomiskt, i samhället!
Skulle vi ha en acceptabel ekonomi skulle de psykiska symtomen minska. Det är belagt med forskning.
/Khai Chau
PS. Läs också gärna RSMH:s organisationstidning Revansch temanummer om ekonomi och även artiklar på sidan 3 och 4 i detta nummer.
Orättvisan ökar och det är med flit
Publicerat: juni 27, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, familj, fattigdom 1 kommentar
Semesterersättning 0 kronor. Sparat till semester 0 kronor. Och inget arbete att gå till. Arbetsmarknaden är inte öppen för mig på grund av funktionsnedsättning, ålder och bristande kompetens.
Ej fullföljd grundskola och gymnasium, eftersom jag försökte ta livet av mig. Orkade inte med mer mobbing och våld.
Jag har aldrig haft semesterpengar på grund av ovannämnda förutsättningar. Kan och får inte arbeta. För sånt ser inte samhället ut. Är du utsorterad som arbetsoförmögen på sextiotalet likväl som nu, har du inga chanser att få en bättre ekonomisk tillvaro annat än till lägsta möjliga lön, eller socialt bistånd.
Som funktionsnedsatt fixar du sällan arbete på hundra procent. Så du får aldrig mycket mer än existensminimum att leva på till hyra, mat, försäkringar och telefon.
Det samma gäller dina barn och ofta barnbarn. De fixar inte heller skolan för sociala arvet enligt Skå-Gustav lever än på 2000-talet. Det är svårt att med egen kraft bryta utslagningen som man är utsatt för.
De ekonomiska skillnaderna har ökat de senaste 20 – 30 åren. De är inte löneskillnaderna som har ökat mest utan de är allra rikaste med förmögenheter som har blivit ännu rikare, samtidigt som vi som inte kan arbeta knappt har fått någon förbättrad levnadsstandard alls. Vi har bara blivit fattigare.
Det är orättvist. Jag tycker man ska sluta skuldbelägga oss fattiga och funktionshindrade. För vi har inte valt detta. Däremot den som är rik och frisk har helt andra valmöjligheter att skapa sig en trygg ekonomisk värdig tillvaro.
Samhället måste se de ökade skillnaderna i levnadsstandard. Politikerna bör se över förmögenhetsbildningen hos den bättre bemedlade övre medelklassen och de riktigt rika. Vad har hänt efter att föregående regering tog bort förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, införde jobbskatteavdragen, rut- och rot, tillät stora avdrag på höga lån och bilar, båtar, sommarstugor och kapitalvaror? Vilka fick ta kostnaderna?
Skatter – borde inte vi betala det efter bärkraft? Liksom våra gemensamma sociala omkostnader, alltså sjukvård, tåg, bussar, skola, äldre- barn och handikappomsorg och stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalar en orättvis större del av de kostnaderna procentuellt.
Det är fel.
/Anne-Sofie Höij
En meningsfull syssla kan skingra tankarna
Publicerat: juni 21, 2018 Sparat under: ekonomi, ensamhet, fattigdom, Hobby, Khai Chau 2 kommentarer
I dessa härliga sommartider, kan jag tänka mig att det finns också en baksida: nämligen de som sitter hemma och mår extra dåligt. På grund av alla utökade sociala krav som hör till sommaren…semesterresa, grilla, sol och bad och så vidare. Det är långt ifrån alla som har det så glamouröst. För det krävs att man har pengar och vänner att umgås med.
Dessutom när ordinarie personal tar sommarsemester så uppstår en inre oro hos patienten inför det nya och att invanda rutiner faller bort.
Personligen har jag fysiologiska problem med sommaren på grund av ljuset och hettan. En kombination som gör att jag både sover och äter sämre.
För övrigt när det gäller daglig meningsfull sysselsättning, som det så vackert heter, så har jag en fråga…Hur har kommunerna lyckats med det?
Jag är tacksam över att för egen del ha hittat till bowlinghallen sedan 21 år (!) tillbaka, där jag funnit min väg till återhämtning, plus genom mitt medlemskap i RSMH, såklart.
Dock får man inte glömma att utan skaplig ekonomi…så hade det inte heller blivit något bowlande för min del eftersom i början behövde jag betala samma pris som alla andra och skaffa mig egna bowlingklot…
Det är alltså på det sättet som saker och ting hänger ihop! Det kostar att bowla, det kostar att leva och att ha pengar till det hjälper en att återhämta sig. Mycket grundläggande fakta som ansvariga myndigheter tydligen missat!?
Jag känner utbildade akademiker som haft avancerade arbete, men har blivit sjuka och idag plockar elektroniskt skrot för 5 kr i timmen. Inte okej, enligt mig.
Det finns mycket kvar för ansvariga myndigheter att göra…
/Khai Chau
Med pengar kan du prata med någon
Publicerat: maj 15, 2018 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Khai Chau 1 kommentarDet är ett trist faktum att bristen av pengar, är ett stort hinder i återhämtningen. Vår målgrupp brukar ligga efter i penningligan på grund av flera olika skäl.
För det första, om man som jag insjuknade i ganska tidig ålder, utan att ha hunnit gå ut på arbetsmarknaden, så får man inte heller någon sjukpenning, även om det finns läkarintyg. I normala fall, ska ett sjukintyg också berättiga till sjukpenning. Istället har jag blivit hänvisad till socialbidrag, som det hette då 1990.
Idag har jag fått sjukersättning på egen begäran. Men någon form av handikappersättning därutöver finns inte – i alla fall är det svårt att få den beviljad för många av oss med psykisk ohälsa.
Ett förslag till handikappersättning är Telebidrag, som jag vill arbeta för. Psykiska handikapp kräver knappast några fysiska hjälpmedel, men däremot så är till exempel behovet av att ringa och prata i telefon ganska stort.
Det lindrar faktiskt mycket att kunna prata med någon, när man känner sig ensam eller mår dåligt. Numera kan man också ”prata” via internet, genom att delta i den diskussionsfloran som finns där.
/Khai Chau
Fel att ställa utsatta grupper mot varandra
Publicerat: april 27, 2018 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, fattigdom, Forskning, Jimmie Trevett, Samverkan, Socialförsäkringen 3 kommentarer
Personer med psykisk ohälsa är en av de grupper med sämst ekonomi samhället. Så har det sett ut i 30 års tid, och de satsningar som nuvarande regeringen har gjort på vår grupp är visserligen bra men inte tillräckliga. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har det sämst av alla grupper inom funktionshinderrörelsen och 9 av 10 uppger att de har nedsatt arbetsförmåga (se Revansch sid 13-14).
Detta är frukanstvärt och politikerna, oavsett parti, måste se till att levnadsstandarden förbättras för vår grupp.
Inom vissa kretsar tycks det tyvärr dock florera en uppfattning om att vår grupp skulle ha det dåligt på grund av invandringen.
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, tar starkt avstånd från den uppfattningen. Det är helt fel att sätta utsatta grupper mot varandra. Istället bör alla människor med psykisk ohälsa – oavsett etnicitet – jobba tillsammans för att levnadsvillkoren ska förbättras för oss. Och alla – oavsett var du är född – ska välkomnas inom RSMH.
Hur ska resurserna räcka när det talas så mycket om nedskärningar? kanske någon undrar nu.
Vi har inga tydliga svar, men anser för det första att det är oklart om invandringen är kostsam på lång sikt. Vissa studier visar att invandring kan vara en vinst för ett land. För det andra handlar det om politiska prioriteringar. Samhället kan utformas på många olika sätt.
Staten kan se till att skatteintäkterna ökar så att de gemensamma resurserna blir större. Därtill handlar det om hur pengarna i statskassan omfördelas. Vi anser så klart att politikerna bör prioritera en mänskligare sjukförsäkring, förbättra möjligheterna till återgång i arbete, förbättra psykiatrin och se till att kvaliteten på stödet inom kommunerna höjs.
Därtill kan vården och stödet till personer med psykisk ohälsa bli effektivare. Lösningen heter brukarinflytande. Genom att personer med psykisk ohälsa får vara medbestämmande i besluten skräddarsys vården och stödet efter individen och kvaliteten höjs. Personen får makt över sitt eget liv, och det leder till återhämtning. Det är ju bara du själv som vet var skon klämmer.
Det finns andra sätt för politikerna att omfördela statskassan än att ta från människor i nöd. Alla personer med svårare psykisk ohälsa bör få det bättre ekonomiskt – oavsett etnicitet. Så ökar den psykiska hälsan.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Tack till dig som hjälpte mig när jag var i nöd
Publicerat: april 26, 2018 Sparat under: Barn, Bemötande, Boende, ekonomi, familj, fattigdom, Jenny K Lundgren Lämna en kommentar
För flera år sedan bodde jag i en liten etta i en ruffig del av staden. Jag hade min son hos mig ungefär halva tiden och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Det var omöjligt att tänka att någonting skulle lösa sig, att min situation någonsin skulle kunna bli bättre. Vi trivdes inte där, det var fullt av familjer med djupa sociala problem, barn for illa och en massa saker hände som fick en att må dåligt: det var krossade glasrutor med splitter ingen plockade upp, slagsmål i lägenheterna, polisutryckningar, jag hittade ofta stulna, länsade handväskor i trapphuset. När jag skulle följa mitt barn till skolan kunde det ligga gubbar som sov ruset av sig i trappan som vi fick kliva över för att komma förbi, vodkaflaskan stod bredvid. Det var inget bullerbyhus precis, om ni förstår.
Jag avskydde att bo där men hade samtidigt väldigt lite förmåga att agera och se framåt. Jag anmälde i alla fall mitt intresse för att byta lägenhet inom samma fastighetsföretag, för jag visste ju att jag hade noll chans att få en lägenhet, med min ekonomi och situation, ute på bostadsmarknaden. Det kom inte in några bytesförslag och en dag när jag mådde lite bättre, ringde jag in till företaget för att fråga varför jag inte fått några förslag på nya lägenheter. Jag berättade hur vi hade det och den unga lägenhetsförmedlaren som svarade sa att jag skulle vänta lite, hon skulle kolla någonting och sedan ringa tillbaka. Hon gjorde som hon lovade, hon ringde snart och sa att hon hade en tvåa jag kunde få titta på redan i morgon, hon skulle bara visa den för mig och den låg mitt i stan! Jag var extatisk, det är så otroligt unikt att mötas av förståelse i min situation, särskilt när en ringer ett stort, vinstdrivande företag.
Jag visste att jag skulle tacka ja till lägenheten hur som helst, jag hade inga andra alternativ. När jag gick dit för att titta på den blev jag tyvärr ganska besviken då det inte var en tvåa i egentlig mening: den hade öppen planlösning och nåt kök var det egentligen inte tal om även om det fanns en spis. Men jag tog den. Den var milsvida mycket bättre än den jag hade för tillfället, det var ett säkert område och det låg en fin skola till mitt barn precis runt hörnet.
Nu har vi bott här i fem år, min son bor hos mig hela tiden, vi har det bra. Det har inte varit ett idealiskt boende för oss och nu är det dags att flytta igen. Jag har lyckats få en riktig tvåa genom den allmänna bostadskön i det kommunala fastighetsföretaget efter fyra års köande. Det är också ganska fantastiskt.
Jag glömmer aldrig den människa som hjälpte mig den gången, hon gjorde det för att hon tyckte att det var det rätta att göra, inte för att det tillhörde hennes uppgifter. Hon såg vår nöd och hon gjorde ett undantag från företagets policy och gav mig en lägenhet som passade oss bättre än den vi hade. Där mötte jag en människa som såg och som vågade. Hon hjälpte mig för all framtid, för jag blev varse om att sådant kan hända i vår värld och det är jag henne tacksam för.
/Jenny K Lundgren
