”Du borde vara tacksam”
Publicerat: november 16, 2020 Sparat under: ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska Lämna en kommentar
”Du borde vara tacksam för det du har.” Denna fras har jag, kanske inte så olikt dig som läser detta inlägg, hört ett antal gånger i mitt liv. Den används flitigt av människor i situationer då jag försöker få dem omkring mig att förstå hur svårt det är att vara fattig. Varendaste argumentation jag hittar mig själv i, där jag försöker visa på dagens Sverige och utanförskapet, samt det ständigt växande polariseringen som sker i en oroväckande takt, så kommer den där frasen alltid förr eller senare.
Man ska ju vara tacksam för det man har, tacksam för att man bor i Sverige för det finns människor där ute som har det mycket värre. Jag har väl länge böjt mig för den ideologin av någon slags tacksamhet och skuldbeläggning. Kanske har jag till och med gjort det största delen av mitt liv, jag ska inte ljuga heller. Den typen av tankesätt har gjort mig mindre arg och mer underkastad ett system som ser människor som jag som parasiter. Såna som jag, utan arbete och utan möjlighet att via skatt kunna bidra till den gemensamma ekonomiska kassan. Som om ekonomi vore det enda sättet man kan bidra till samhället, men det är ett blogginlägg för en annan gång.
Idag tänker jag istället fokusera mer på detta tankesätt om tacksamhet som jag har fått förhålla mig till under hela mitt liv. Ett tankesätt som jag vet att människor som jag, utan jobb och inkomst, människor utan trygghet, sjuka och fattiga och dom som levet i utanförskap får höra kanske oftare än resten av medborgarna i detta land.
Var helt ärlig med dig själv – hur många gånger har du inte hamnat i en diskussion där du argumenterat mot människor som klagar och sagt att de ska vara mer tacksamma? Du kanske oftast gör det av välvilja men jag skulle här och nu avråda dig från att någonsin göra det igen.
Är det inte poetiskt komiskt att människor man försöker få att förstå hur jävla jobbigt det är att leva utanför samhället – otryggt och fattigt, att de alltid förr eller senare ber oss att vara tacksamma?! Speciellt när människor som säger det har hus, villor bilar, jobb och någon form av trygghet. Här kommer vi tillbaka till delen som rör skuldbeläggning och skam.
Jag har varit tacksam större delen av mitt liv tills jag insåg att jag inget har att vara tacksam för! Mina ord ska eka högt och folk ska lyssna. Det handlar inte om att vara otacksam när man kämpar för att ha samma rättigheter som människor med trygghet, jobb och inkomst har. Det är inte att klaga när man påpekar att man inte har råd att åka buss eller köpa kläder. Det är inte gnäll att önska sig få samma respekt och trygghet som alla dom människor som ständigt tycker jag skall vara tacksam, har. I grund och botten är det en omedveten härskarteknik.
Det kanske är så att ni borde vara tacksamma. Tacksamma för era bilar, hus, villor. För era jobb och inkomster, för hälsan och trädgården ni har. Dom tillfällena ni går på afterwork, bio och fika. Dom semestrar ni ändå har råd med och kläder och skor ni kan köpa. Om någon ska vara tacksam så är det ni! Ni med trygghet och position. Hur egoistiskt och privilegierat är det inte av just er att bemöta en utsatt människa i samhället med just ett argument om tacksamhet.
Jag tycker att ni ska hålla käften, hårt med sant. Inte förrän ni får avstå bussresor eller lappa ihop kläder med hål. Inte förrän ni väljer mellan receptbelagda mediciner eller receptfria, inte förrän ni själva får ljuga för era vänner och ställa in möten för 100:e gången för att ni skäms över att ni inte har råd till bussresan, biobesöket eller fikat. Inte förrän ni får kriga med alla myndigheter för att få det ni har rätt till men ändå inte får det ni lagligen har rätt till. Inte förrän eran hälsa aldrig blir bättre för att ni underprioriteras. Inte förrän ni förstår det utanförskap som det innebär att leva i utkanten anser jag att ni borde ha någon rätt att tycka att människor som jag ska vara tacksamma.
Som jag skrev innan, jag har i hela mitt liv levt med någon form av skuld. Skuld och skam för att jag måste vara tacksam för att jag snyltar på samhället. Skulden och skammen jag burit på under så många år hindrade mig från att se sanningen- att denna skuld och skam inte är min att bära. Den är designad för att förslava mig så jag håller käften. Men jag har fått nog av att hålla käften. Hur kan det sticka i ögonen på folk så mycket att jag kämpar för att ha trygghet? Hur kan jag anses vara otacksam när jag klagar på ett system som kostar människor som jag livet? Hur privilegierad måste man vara och hur länge kan vi förneka det faktum att det enda jag klagar på och det enda jag kämpar för är bara samma respekt och trygghet som många tar för givet. Inget mer, inget mindre.
Hur länge ska detta skadliga tankesätt få användas som någon form av härskarteknik när människor som lever i fattigdom och utanförskap står upp för sitt människovärde och sin rätt till exakt samma mängd trygghet och värdighet som alla andra? När ska vi börja lyssna på dom mest utsatta utan att tillrättalägga deras rop på hjälp och förväxla det med gnäll och otacksamhet?
Hur många fler generationer kommer det ta innan dom som har mer börjar kriga för dom som inte har lika mycket? Varför begår vi alltid samma misstag och agerar först när vi själva ligger nere? När ska vi rösta på politiker och partier som värnar om dom som lever utanför, för att vi förstår att det kan drabba oss själva när som helst? Är vi dömda att repetera våra egna misstag?
Jag har inga svar på alla dessa frågor utan bara fler frågor.
Jag väljer att avsluta med att berätta att jag är tacksam för att jag idag inser hur skadligt detta tankesätt om tacksamhet har varit för mig som människa. Att den skulden jag tvingats bära har hindrat mig från att faktiskt se sanningen om hur komplext utanförskapet och klyftorna faktiskt är. Tills vidare är jag också tacksam för min intelligens och förmåga att reflektera över saker. Tacksam över att jag inte bara köper allt utan kan skapa mig en mer friskare syn på saker som är mer humanitär och medmänsklig. Det är ett synsätt som får mig att inse att det inte är min börda att bära att ett välfärdssamhälle misslyckas att distribuera välfärden rättvist till alla sina medborgare.
/Paulina Tarabczynska
Hur har du haft det i sommar?
Publicerat: augusti 16, 2020 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Depression, fattigdom, Psykos Lämna en kommentar
Själv har jag delvis varit isolerad i mitt hem. Jag har valt att göra det i coronatider. Jag har inte varit på musikfest, nästan inte träffat några vänner, vare sig i hemmet eller ute. Jag har suttit på min uteplats, när vädret och hälsan tillåtit, njutit av min kaffekopp och min katts sällskap. Pratat med grannarna lite på avstånd, när de har gått förbi.
Det här är inget ovanligt beteende för mig. Min budget tillåter inga festivaler, att gå på krogen eller sådant. Jag är låginkomstpensionär efter ett liv som låginkomsttagare och mycket förtidspensionering. Ekonomiskt har jag det trots allt bättre än hemmafruarna och kan unna mig grönsaker, frukt och näringsrik mat som diabetiker.
Att det nästan varit som vanligt denna sommar beror också på att jag ofta isolerar mig på grund av ångest och psykos. Deprimerad är jag nästan aldrig på sommaren, men under vinterhalvåret. Med åren har jag lärt mig att inte ha dåligt samvete för att jag inte är social med andra och att inte förakta mig själv för att jag är annorlunda – det blir det inget bättre av utan tvärtom sämre.
Som ålderspensionär är det därtill normalt att vara hemma. Det var det däremot inte när jag var 32 år och fick sjukbidrag efter många års sjukskrivning. Jag känner mig inte så annorlunda längre, även om var och en utav oss är unik.
Jag försöker att hitta det i vardagen som är bra till exempel en god kopp kaffe, en smörgås eller en tallrik gröt. Jag hoppas också på en framtid när jag kan hitta det som är bra lättare i form av ett vänligt ord, ett leende från någon eller en kelen katt.
Det här sommaren har utan tvekan varit tuff. Jag har legat på sjukhus i nästan en och en halv månad, isolerad på grund av fysiska orsaker. Jag hoppas att du har haft en bättre sommar än jag, även om det periodvis varit underbart. Vi får, det valet har vi, att göra det bästa av den stund och dag som är och förstora det för då blir livet bättre och det blir lättare att hålla den psykiska ohälsan i schack. Det är en daglig kamp, men det är värt.
Jag mår nu mentalt bättre så jag orkar vistas bland folk. Igår var jag och handlade fysiskt för första gången sedan den sjätte mars. Det var en stor frihetskänsla. Jag hade handsprit och munskydd och åt en härlig surdegsräkmacka i sällskap av min bästa kompis.
Kramar på avstånd
/Ann Sofie Höij
Corona och psykisk ohälsa
Publicerat: juni 7, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Depression, fattigdom, Jonas Andersson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, självmord Lämna en kommentar
Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.
Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.
Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.
Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.
Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.
Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.
Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.
Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.
Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Min Återhämtning
Publicerat: maj 17, 2020 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Kamratstöd, Khai Chau, RSMH 1 kommentar
Hej alla läsare
I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.
Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.
Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.
Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:
RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.
Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?
RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…
På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.
Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?
Tack för ordet
/Khai Chau
Oro för den psykiska ohälsan i coronatider
Publicerat: april 26, 2020 Sparat under: Ångest, Barbro Hejdenberg Ronsten, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Gemenskap, Internet, Kamratstöd, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Det har nu snart gått tre månader sedan Sverige fick sitt första coronafall men vägen tillbaka till en normal tillvaro känns fortfarande lång. Den fysiska isoleringen, massarbetslösheten, nyheter om anhörigas och andra människors död är alla faktorer som påverkar människors psykiska hälsa. Det saknas ännu samlad statistik rörande coronautbrottets effekter på den psykiska hälsan, men bilden från enskilda poliser, bland annat på Gotland, är att polisingripanden vid psykisk ohälsa har ökat med över 30 procent perioden 15 januari till 15 april 2020 jämfört med samma period förra året. Organisationen Mind vittnar också om 9000 fler samtal till deras självmordslinje i mars 2020 jämfört med mars 2019.
Situationen är extra tuff för personer som redan innan krisen led av psykisk ohälsa. Många har sedan tidigare en ansträngd ekonomi. Det rör sig bland annat om personer med osäkra anställningar som är de första att få gå vid nedskärningar. Coronapandemin innebär också att personer som haft få sociala kontakter riskerar att hamna i en väldigt isolerad tillvaro.
Det finns också en risk att ensamhet, isolering och en försämrad ekonomi kan leda till en ökad psykisk skörhet hos nya grupper. På NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, uttrycker man exempelvis oro för att mer isolering kan leda till fler självmordstankar. Normalt sett brukar antalet självmord att gå ner vid samhällskriser, men den här krisen kan vara annorlunda genom att den fysiska isoleringen i flera fall leder till en social isolering.
Det kommer att behövas långsiktig hjälp från staten, att man redan nu väljer att jobba förebyggande och satsar på att mildra coronavirusets effekter på den psykiska ohälsan hos befolkningen. Det inger visst hopp att regeringen i mars tillsatte en utredning för att få till ett mer modernt regelverk gällande stöd vid rehabilitering och att man ser över sjuk- och aktivitetsersättningen. Förhoppningsvis gör det att det blir lättare att få ersättning framöver. Det skulle förbättra situationen för vår målgrupp som idag har svårt att få en hållbar och långsiktig ekonomisk ersättning.
Föreningsrörelsen spelar också en viktigare roll än någonsin och våra lokalföreningars arbete behövs om möjligt ännu mer än i vanliga fall. Många lokalföreningar visar också på en stor uppfinningsrikedom i sina aktiviteter, har utomhusmöten och promenader, umgås på nätet i Teams och Zoom och ringer varandra och skriver sms. Att fortsätta tänka nytt och kreativt för att bryta människors isolering är en viktig pusselbit för att alla ska orka sig igenom den här krisen.
I P4:s specialprogram ”Låt oss hoppas – med Stina Wollter”, delar Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri, med inriktning på suicidprevention, med sig av goda råd till alla som har det svårt just nu på grund av coronapandemin. Hon säger att det är viktigt med självmedkänsla, rutiner och att inte glömma bort de verktyg vi redan har för att ta hand om oss själva när det är svårt och vi blir rädda. Vi har alla en viktig roll som medmänniskor – alltifrån ett leende till ett samtal till en annan människa har betydelse. Hon påminner också om att våga söka hjälp när det är svårt, att ta hjälp av en vän, en jourlinje eller professionella instanser.
Ta hand om er och varandra!
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Fattigdom är grund till och förvärrar den psykiska ohälsan
Publicerat: mars 15, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Jimmie Trevett Lämna en kommentar
Oro, ångest och hungrig mage – det är lätt att glömma bort att en hel del människor faktiskt har det så. Att varje vecka tänka på hur du ska ha råd med matbudgeten påverkar självklart hur du mår i vardagen. Det blir en tillvaro som tär också på den som är tusenkonstnär på att försöka få ekonomin att gå ihop.
Fattigdom kan upplevas som skamfylld, skapar och förstärker psykisk ohälsa och kan leda till både dålig fysisk hälsa och tandhälsa. Att inte få ihop till hyra, räkningar och mat är situationen för många människor i Sverige idag, särskilt bland personer med psykisk ohälsa.
Den innebär att det sällan eller aldrig finns utrymme för att gå på bio, en fotbollsmatch, konsert eller utställning. Att äta en pizza med en gammal vän kan vara alldeles för dyrt. För att må bra behöver vi alla socialt fungerande liv, men har du inga pengar är det lätt att tacka nej till att träffa vänner, kanske med en bortförklaring om att du inte har tid för det är jobbigt att behöva berätta att du är pank.
Det finns ett ganska stort samband mellan fattigdom och psykisk ohälsa. Allra hårdast drabbade är ofta de personer med psykisk ohälsa som står längst från arbetsmarknaden. Det kan handla om att ha ont om pengar redan vid månadens början och att leva med en konstant stress kring pengar, att kanske ha det så under ett helt liv för att en dag bli fattigpensionär. Det är inte konstigt att återhämtning blir svårare under dessa förutsättningar.
Även om det på intet sätt är lösningen så finns det tack och lov fonder att söka pengar från och föreningar som RSMH som ordnar subventionerade aktiviteter. Men det skulle behövas större reformer i samhället som skulle göra det enklare för personer att jobba fem, tio, femton timmar i veckan för en skälig ersättning.
Det handlar också om att vi som har pengar måste bli mer solidariska. Många lever väldigt gott i samhället idag, om de skulle avstå från lite av sitt välstånd för att bidra till en inkomstökning för de som lever med allra minst resurser i samhället skulle det kunna göra stor skillnad.
/Jimmie Trevett
Härda ut en minut till – livet kan bli bättre
Publicerat: januari 1, 2020 Sparat under: Ångest, Bemötande, Depression, ekonomi, fattigdom, Fredrik Gothnier, Psykiatri, självmord, socialpsykiatri Lämna en kommentar
På nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH i en debattartikel på Expressen Debatt som publiceras idag på nyårsdagen.
Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.
Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.
Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.
Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.
Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.
Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.
Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.
Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.
/Fredrik Gothnier
Aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och RSMH:s representant i regeringens patientråd.
Läs fler av våra debattartiklar här.
Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
Publicerat: december 29, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, Stöd, Tillgänglighet Lämna en kommentar
På RSMH:s kongress i maj i år valdes jag till förbundsordförande och blev därmed den första kvinnliga förbundsordföranden i RSMH sedan starten 1967 – på 52 år. Det är ett hedersamt och fint uppdrag, som för min del följer på 15 års medlemskap och 8 år som styrelseledamot i RSMH.
Arbetet tog snabbt fart och under de följande månaderna uppmärksammade vi flera viktiga frågor inom området psykisk ohälsa i alla de stora dagstidningarna:
Dagens Nyheter: Att ensamheten ökar beror inte bara på individen utan bör ses som ett samhällsproblem, där fattigdom och minskade möjligheter att få billig psykoterapi faktiskt bottnar i politiska beslut. Det framförde vi i en replik den 3 juli på en kolumn där Hanne Kjöller raljerade om ensamma människor.
https://www.dn.se/ledare/inlagg/ensamhet-ar-inget-individuellt-val-utan-en-samhallsfraga/
Expressen: Om 56-åriga Birgitta som trots sjukintyg från flera läkare nekades rätt till ersättning av Försäkringskassan skrev vi den 9 juli. En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk ohälsa med nedsatt arbetsförmåga som följd. I artikeln uppmanade vi alla som nekats stöd att överklaga, eftersom domen visade på det orimliga med krav på så kallat objektiva fynd vid psykisk ohälsa.
https://www.expressen.se/debatt/nya-domen-ger-hopp-till-dem-forsakringskassan-nobbat/
Svenska Dagbladet: Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skrev vi på suicidpreventiva dagen den 10 september. De flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka och ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det.
https://www.svd.se/aterinfor-plikt-att-anmala-vid-sjalvmord
Aftonbladet: På Världshälsodagen för psykisk hälsa den 10 oktober skrev vi om att Försäkringskassan måste bli bättre på att hjälpa människor i stället för att stjälpa. Att stärka skyddsnätet så att hela samhället arbetar för att främja goda livschanser är en viktig del i det självmordsförebyggande arbetet. Om samhället blir bättre på att förebygga självmord sparar det människoliv och minskar lidandet hos anhöriga. Samhället blir vinnare när människor mår bra och väljer livet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/50kLEE/f-kassans-beslut-ledde-till-saras-sjalvmord
En viktig händelse tidigare i höstas var Katarina Grims avhandling, som hon försvarade vid Högskolan i Dalarna, om delat beslutsfattande inom psykiatrin. Hon beskriver vägar för hur patienters egenmakt kan öka. Väldigt ofta befinner sig patienter med psykisk ohälsa i underläge gentemot läkare och övrig vårdpersonal. Personal är inte alltid medveten om orsaker till att patienter kanske inte vågar vara mer delaktiga i vården. Patienter i psykiatrin har inte sällan låg tilltro till sig själva, gamla journalanteckningar hänger kvar och kan färga personalens tilltro till patienten. Det är viktigt att patienterna får sin röst hörda, det är ju som bekant den som bär skon som vet var den klämmer.
Ofta lär sig patienter med tiden att upptäcka tidiga signaler på psykisk ohälsa och många kan hitta strategier att hantera det.
Under hösten har RSMH börjat styra in på temat ”Ingen ska falla mellan stolarna”, det vill säga hur alla med psykisk ohälsa ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett var i vården eller omsorgen de kommer in med sina bekymmer. Det duger inte att en människa med både psykisk ohälsa och missbruksproblematik ska lämnas utan vård för det ena eller det andra. Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen löper parallellt men de saknar hängrännor mellan varandra – det finns inga övergångar överhuvudtaget. Här måste det skapas bättre möjligheter, som utgår från den enskilde individen, inte de olika huvudmännen.
Med detta avslutar jag det här året och önskar alla RSMH-medlemmar och övriga läsare ett Gott Nytt År 2020!
/Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Välkommen vackra höst!
Publicerat: oktober 27, 2019 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, ensamhet, familj, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Khai Chau Lämna en kommentar
Äntligen är min favoritårstid här: Hösten! Luften blir klarare och himlen blir djupblå, träden får rödgula blad som även täcker marken.
Så småningom blir det kyligare, lite mörkare och disigt, vilket är bättre, fysiologiskt. För att våra ögon reagerar olika, när det är mörkt respektive ljust. Mörkt betyder att kroppen kan varva ner, medan ljuset triggar upp hjärnan.
Och kanske är ändå det bästa att saker och ting är igång igen efter ett långt sommaruppehåll. Allt kommer i sina gängor igen och olika verksamheter är åter öppna. Till exempel Bowlinghallen på min ort, då serien och träningen rullar åter.
Ett mycket grundläggande faktum, som ofta viftats bort hittills är sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi. För oavsett höst eller sommar – vi behöver alla pengar, i klarspråk, för att kunna unna oss det lilla men goda i vardagslivet. Annars är det inget liv – inget komplett sådant! Jag brukar nämna, lite på skämt, att även för att kunna använda toaletten på Stockholms central, så kostar det pengar (10 kr) och att inte mycket är gratis i dagens samhälle.
Och är det för tidigt att tänka på att snart så kommer vi fram till julen, om några månader faktiskt!? Vissa saker är bättre att ha framför sig, för att man ska kunna ha något att se fram emot. Numera har det blivit min tradition, att jag åker till min bror i Märsta över julen. I början av min sjukdomstid tyckte jag att julen var en pina. Jag satt ensam hemma och inbillade mig att ”alla andra har det så bra och är så lyckliga”.
Ha en bra höst, ni därute – gamla och nya medlemmar! RSMH behöver er!
/Khai Chau
En kamp för livet i cirkelns ytterkant
Publicerat: september 12, 2019 Sparat under: fattigdom, Paulina Tarabczynska, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, svaghet, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarJag har många gånger funderat på när jag pratar med folk och deltar i olika debatter om jag verkligen är så negativ och bitter som många säger. Stämmer det att jag bara fokuserar på det som är dåligt i vårt samhälle och glömmer bort allt det positiva och bra som faktiskt sker? Är jag en sån där Party Pooper som lever för att gnälla om allt? Jag blir ofta kontrad med att allt inte är skit, utan mycket blir bättre. Jag vet att mycket bli bra, jag ser och läser om politiska åtgärder som faktiskt förändrar Sverige till det bättre. Men löften om förändring för dem som har det svårast och är utsatta förblir oftast löften och fina ord inför val. Varför är det så svårt för mig att inkludera allt det positiva?
Idag satte jag mig på sängkanten och utbrast i gråt. Allting föll på plats för mig. Jag hade just pratat med min syster som är rädd för sin framtid. Försäkringskassan frågar när hon kan jobba. Faktum är att jag kanske är mer rädd för hennes framtid än hon är. Jag hade just sett dokumentären om Marika Sellgren i Uppdrag Granskning och den väckte så mycket känslor i mig. Där och då i samtalet med min syster träffades jag av en tanke jag länge jagat. Några ord, en bild i mitt huvud som jag försökt förstå. Varför ser jag inte allt det positiva på samma sätt som människor jag diskuterar med, varför fastnar inte de positiva förändringarna som Sverige faktiskt går igenom i mitt huvud? Svaret kom som en blixt i form av en bild. Och med svaret kom tårarna.
Att jag inte förstod vad människorna jag debatterade med pratade om, beror på att jag aldrig fått se den delen av Sverige. Den bra och glada delen är något jag enbart hört människor påpeka, tidningar och nyheter prata om. Min verklighet ser faktiskt inte ut så där. Min verklighet är att kriga för min trygghet och rätt att existera. Kriga med myndigheter, bestrida avslag, konfrontera diskriminering i vården, ja ni förstår – kriga om allt. En annan fråga jag ofta lämnades med var varför det är så svårt för mig att nå ut till folk. Varför har just människorna jag försöker nå så otroligt svårt att förstå vad det är jag pratar om? Det var där och då bilden av Sverige som en ring formades i mitt huvud och det var här alla bitarna föll på plats.
Föreställ dig Sverige och välfärden som en rund ring (cirkel). Här bor vi alla utspridda lite överallt. Vi som är mest utsatta i samhället representerar den absolut yttersta kanten av ringen. Vi står där hand i hand och försöker desperat hålla oss kvar medan ringen snurrar. Den snurrar så otroligt snabbt här längst ut på kanten. Många av oss släpper taget och faller till följd av g-kraften (accelerationskraften). Många av oss håller fast så hårt vi kan, vissa orkar inte hålla mer och släpper. Vi kämpar för livet. Men faktum är att många av oss betalar med sina liv när orken att kämpa lämnar våra kroppar. Vilka är vi? Vi är de som är psykiskt sjuka, vi som är gamla, vi som är sjuka, vi som kom hit för att skapa ett bättre liv utan krig och förföljelse, vi som är hbtq plus. Det är vi som står här på kanten och betalar med våra liv för att mitten av ringen bekymmerslöst ska få existera. Vi håller så hårt vi kan, där i utkanten. Våra kroppar skyddar mitten av ringen. Jag väljer att kalla mitten av ringen för medelklassen. Och ju närmare ringens mitt du kommer desto rikare och mer privilegierad medborgare av samhället är du. Det är på bekostnad av oss som välfärden fortsätter att existera, snurra. Ju närmare mitten av ringen desto mindre upplever de att denna cirkel faktiskt snurrar. Det gör det svårare att relatera till hur snabbt saker går åt helvete samt hur olika verkligheten kan se ut för oss beroende på var i ringen vi befinner oss. Men här ute på kanten snurrar det så fort att många av oss trillar över kanten. Vi ser allt här i ytterkanten, vi blickar in och drömmer oss bort till ett liv närmare mitten. Ytterkanten ser först och känner först av att ringer håller på att gå sönder, vi märker hur den börjar snurra snabbare. Vi skriker och ber om hjälp men ingen lyssnar. Hur kan de? Deras verklighet snurrar inte ens i närheten lika fort. Men här ute krävs det otroligt lite för att folk skall börja trilla över kanten.
Jag är trött på att leva i ett samhälle där vi måste betala priset för att medelklassen ska finnas och existera. Det är alltid oss samhället gör besparingar på först. Det är vi som får mindre bistånd, det är vi som får allt mindre sjukpenning. Det är vi som nekas asyl, det är vi som får avslag för att komma till äldreboenden. Mittersta delen av ringen tittar på oss med förakt. Men hur kan de se på oss på något annat sätt? Hur kan de relatera? För dem snurrar inte ringen lika fort. Vi har skämt bort mitten genom att envist vägra släppa taget om varandras händer. Vi kanske borde släppa och se hur alla faller. Men vi fortsätter att kämpa och klamrar oss fast i varandra för denna lek är på liv eller död! Det heter besparingar, allt handlar om pengar, siffror går alltid före värdet av ett liv. Här i den yttersta delen av kanten finns det inte mycket kvar att spara. Jag har fått nog nu, jag vägrar! Jag är en värdig människa och en medborgare av detta samhälle! Jag har levt hela mitt liv i ytterkanten av ringen, jag är van vid att kämpa och kriga. Men jag har många gånger funderat på om det är värt att fortsätta hålla fast så hårt när alla ändå vill se en falla. Och kom inte nu och säg att ni inte vill se oss falla! Ord har ingen betydelse här, era handlingar talar mycket högre än alla de fantastiska löften och ord av välvilja. Politiken är omöjlig att missuppfatta. Våra liv känner de förändringar ni så fint tar avstånd från i alla debatter på tv. Mitt liv är ditt liv.
Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag kikat in i mitten av ringen fylld av hat och bitterhet, fylld av avund och drömmar. Drömmar om att någon gång få åtminstone för en stund vandra fri där allt snurrar långsammare. Jag har hoppats att någon skulle se hur hårt vi som står här ute kämpar för att resten av ringen ska leva ett tryggt liv. Men jag kostar pengar, jag är politik, jag är inte välkommen och definitivt inte lika värdig! Min existens gör folk obekväma, ambivalenta och förvirrade. Ingen kan väl ha det så i ett välfärdssamhälle. Inte kan saker vara så hemska?
Jag har sneglat in i mitten av ringen hela mitt liv, jag har förundrats över medelklassens privilegier och förmåga att apatiskt titta på och tro att allt kommer ordna sig till slut. Politiker går inte in på forum på Facebook och läser de kommentarer vi lämnar, om ni verkligen bryr er behövs en dialog med politiker. Idag förstår jag varför det är så svårt att nå människor i en diskussion. De kan ju inte relatera, hur skulle de kunna? Ju närmare mitten desto mindre snurrar ringen, desto finare ser livet ut. De märker inte effekterna av politiska beslut på samma sätt. Allt i samhället är inte skit, det kan jag hålla med om. Men trots att mycket har blivit bättre så måste ni förstå att här i ytterkanten av vårt samhälle och i ytterkanten av ringen har saker inte blivit bättre. Här finns ingen plats för besparingar. Vi håller fast så hårt vi redan kan. Ni i mitten förstår inte på grund av alla privilegier som innersta sidan av ringen har. Jag har kämpat hela mitt liv för att bevisa min värdighet och möjlighet att bidra till samhället. Jag har blivit förlöjligad, trampad på, jag har gått sönder om och om igen. Jag kan stånga mig blodig men saker blir bara värre. Dit jag vände mig för medmänsklighet, där har jag fått kalla handen. Vi har fått kämpa och vi kämpar varenda dag för att behålla vår värdighet som människor. Vart vi än vänder oss skriker alla att vi kostar pengar.
Så det jag gör nu är att jag tittar en sista gång in i mitten av ringen och vädjar och ber att ni orkar ta striden för oss som är på ytterkanten och redan kämpar för våra liv. Vi är också människor, vi har så mycket att bidra med om ni bara ger oss chansen och förutsättningarna att orka. Idag går all tid och ork till att kämpa för de grundläggande rättigheter som myndigheterna nekar oss. Vi behöver stöd nu mer än någonsin förut, för en sak är solklar! När vi har fallit från kanten av ringen, när våra kroppar som skyddar er och uppehåller illusionen av trygghet ni lever i kommer ringen att fortsätta att gå sönder.
Vi bär hela strukturen för eran illusion av välfärdssamhälle. Och när vi fallit över kanten är det eran tur. Tänk på det nästa gång du tittar på en människa som ligger nere på marken och tänker ”det är ju ledsamt och allt, men det berör inte mig”.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.