Att vi i samhället bryr oss om varandra minskar den psykiska ohälsan

Fredrik-allvarig1-låg1Skärtorsdag! Då är det dags för alla tokiga häxor att flyga till Blåkulla. Det är lite livat språkbruk kring detta idag och ingen tar det på allvar längre. Annat var det för flera hundra år sedan – då kunde häxor brännas på bål. På den tiden var det inte OK att avvika från mönstret och vara häxa. Att vara såååååå tokig var inte hälsosamt.

I påsk ska vi också komma ihåg Kristi lidande och död och det finns flera kyrkobesökare än vanligt i påsktider. Vi kommer ihåg Jesu lidande. Men vem bryr sig om de som lider idag?

Idag har många med psykisk ohälsa och speciellt psykisk funktionsnedsättning inte det så lätt. Många av dessa lever på bidrag och har svårt att få pengarna att räcka till.  Villkoren är många gånger så dåliga att de riskerar att bli utan hus och hem. Och i vissa fall mår de så dåligt att de skriker i sina hem eller inte tar hand om varken sig själva eller bostaden. Det har hänt att personer som beter sig så riskerar att bli av med sina kontrakt. Många är socialt isolerade.

Jag är också tokig. Jag har tvångstankar. De går ut på att alla människor har ett värde och förtjänar ett bra liv. Även om de är i behov av hjälp och stöd. Jag är en av dem som bryr mig om att personer inte har råd med mat och riskerar att bli av med sitt boende. Speciellt i de fall personerna inte kan föra sin egen talan själva. Jag bryr mig om dem. Men så har jag själv psykisk ohälsa och har många gånger betraktats som galen. Galen nog att bry mig om dessa personer.

I samhället idag ställs grupper mot varandra. Jag vet att det går att fatta vilka tokiga politiska beslut som helst. Så varför kan vi inte fatta besluten att bry oss om, och hjälpa alla grupper? Ju mer utsatt en person är – ju mer hjälp behöver personen.

Jag har sett att personer med psykisk ohälsa som börjar må bättre inte bara blir hjälpta av psykiatrin. Att få ett liv med människor runt omkring en som bryr sig om eller känner kärlek till en och för vilka jag spelar roll är många gånger lika viktigt för den psykiska hälsan som andra insatser. Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Jag anser att social isolering och samhällets för hårda krav på människor är en stor bidragande orsak.

Det antas att resurserna i samhället inte räcker till för alla och att de offentliga kostnaderna är för höga. Jag upprepar – det går att fatta vilka idiotiska beslut som helst och jag är tokig nog att anse att lägga pengar på att hjälpa utsatta till ett bättre liv faktiskt är möjligt. Och att minska social isolering och känslan av att inte räcka till hjälper personer att må bättre. Då minskar den psykiska ohälsan. Och personer blir gladare och mår bättre.

Kanske är det så att om vi bryr oss om varandra så minskar den psykisk ohälsan? Eller omvänt – den psykisk ohälsan ökar när personer inte räcker till och inte blir accepterade med de förutsättningar som de har.

För att förändra den existerande psykiatrin och kommunhanteringen så behöver vi börja bry oss om personer och höra vad som kan vara till hjälp för att just jag ska må bättre. Och inse att människor är i behov av ett sammanhang. Och anpassa insatserna därefter. Här ingår jobb, bostad och att någon bryr sig om en. Att samhället tillhandahåller sammanhang i insatser och har en välvillig attityd mot utsatta är något jag saknar idag. Men så är jag tokig också.

Den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka så länge som personer inte accepteras med de förutsättningar de har och blir utsatta för individuella insatser som leder till social isolering.

Nog sagt – token har talat!

/Fredrik Gothnier


Har samhället råd med våldsverkare?

anne-sofie2FÄRGJag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.

Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.

Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.

Som reumatiker tar  jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.

Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.

Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.

Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.

De som har gett domarna, utredningarna, straffen  verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?

Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.

Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!

/Anne-Sofie Höij


Vi kräver bättre livsvillkor

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoPsykisk ohälsa finns i alla samhällsgrupper, oavsett inkomst. Samtidigt är det vanligare att människor som saknar arbete och har ekonomiska besvär mår psykiskt dåligt. Dessutom ökar risken ifall du är icke-heterosexuell, har flyttat från ett annat land, är lågutbildad och upplever otrygghet och kränkningar.

Men allra störst betydelse har alltså sysselsättning och ekonomi, konstaterar Folkhälsomyndigheten när de för första gången någonsin kartlägger den psykiska ohälsan i befolkningen, vilket det står om i senaste Revansch.

Det är egentligen föga förvånande. Att ha något meningsfullt att göra om dagarna och slippa oroa sig för om du har råd med mat och räkningar påverkar självklart den psykiska hälsan. Ekonomi och meningsfull sysselsättning är två av de hjärtefrågor som vi driver sedan flera år tillbaka. Och redan 1972 lade vi till ”Social” i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, just för att betona att den psykiska hälsan inte bara handlar om mentala processer i hjärnan utan att ens levnadsvillkor och sociala liv har stor effekt på hur du mår. Ens psykiska ohälsa är inget benbrott där det räcker att gå till sjukvården för att gipsa, utan det behövs ett helhetsperspektiv där just arbete, uppväxtvillkor och ekonomi vägs in.

Av den anledningen är det positivt att Kerstin Evelius, avgående nationell samordnare inom området psykisk hälsa, betonar vikten av ett helhetsperspektiv i sin utredning. Hon vill att Folkhälsomyndigheten ska leda ett arbete där fler myndigheter samarbetar för att komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan och att brukarorganisationer ska få större inflytande. Det välkomnar vi.

Faktum är att RSMH redan idag är delaktiga i hög grad. Den nya ovannämnda rapporten från Folkhälsomyndigheten är ett exempel på det, för utan oss är det inte säkert att den hade blivit av. Det kanske låter som att vi slår oss för bröstet, men ända sedan 2016 har vi jobbat för att ojämlikheten i hälsa för vår grupp måste uppmärksammas. Vi gjorde ett nummer av Revansch med temat ”Jämlik hälsa”, delade ut flygblad om detta på politikerveckan i Almedalen och skrev debattartiklar i ämnet. Det ledde till att den regeringstillsatta Kommissionen för Jämlik Hälsa, från att ha låtit ganska ointresserade av att lyfta just situationen för personer med psykisk ohälsa, till slut i sin slututredning tog upp den stora överdödligheten som finns bland de som har vårdats inom den psykiatriska heldygnsvården. Därtill gav kommissionen också Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ytterligare utreda ojämlikheter i psykiska ohälsa, och det är den rapporten vi håller i vår hand i dag.

Det är mycket positivt att livssituationen för personer med psykisk ohälsa uppmärksammas. Nu gäller det att kunskapen leder till förbättringar i praktiken. Här har Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, och nytillträdda Lena Hallengren (S), socialminister, ett stort ansvar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

(Texten har tidigare publicerats i Revansch nr 1:2019)


I vanlig ordning

anne-sofie2FÄRGSom människa är jag nästan aldrig rätt person
Beter mig inte som förväntat
Saknar ofta hemkänsla
I min tillvaro
Då jag saknar samvaro
Med likställda
Liksom ekonomiskt och socialt rika
Utan är Fattigjan
Som inte kommer in
I tillvaron som beskrivs som fin
Men håller ofta en god min
Och håller käft
För har sådant vett
Det är bäst
När man har psykisk ohälsa
För det är inte självklart
Att få existera
Utan inlåsning
I vanlig ordning
Rättslös
Och ofta arbetslös

/Anne-Sofie Höij


Skönt att slippa bli fattigare år 2019!

Anne-Sofie

Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.

Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?

Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.

Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.

Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!

Kram och ta hand om dig!

Livet är till för att levas så gott det går

/Anne-Sofie Höij


Fira julen med oss på RSMH!

Jimmie-låg1 beskurenJag vill önska alla i RSMH en riktigt god jul och ett gott nytt år! Jag vill också säga ett varmt tack till alla medlemmar som är med och bidrar till att stärka RSMH i arbetet för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa. Varje insats i form av kamratstöd, aktiviteter, utbildning oh opinionsbildning är värdefull. Tack för att ni finns!

Under jul- och nyårshelgerna får ni gärna tänka lite extra på era RSMH-vänner och till exempel ringa någon med en julhälsning. Det uppskattas alltid!

Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhällets insatser ska bli bättre för oss som lever med psykisk ohälsa. Viktiga och högaktuella frågor att arbeta med under 2019 är förbättrade ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa, minskat användande av tvång inom psykiatrin samt större delaktighet och inflytande i vården och omsorgen.

Där jag bor i Lund, liksom på flera andra håll i landet, har RSMH öppet på julafton och det serveras gratis julmat. Jag har varit med i julfirandet hos RSMH flera julaftnar, och det brukar vara en bra gemenskap och god stämning.

På nyårsafton är jag med och arrangerar firandet hos min lokalförening i Lund. Då har vi tre kockar i köket denna kväll och vi brukar skåla i Champis på tolvslaget. Sedan tittar vi på stadens fyrverkerier!

Om du vill ta reda på vad RSMH har för aktiviteter under helgerna på din ort så hittar du kontaktuppgifter här till alla våra lokalföreningar runt om i landet:

https://rsmh.se/rsmh-lokalt-menu/hitta-din-lokalforening/rsmh-forening-efter-lan/

God Jul och Gott Nytt år!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Jag – ett av katastrofens offer?

PaulinaVi har haft en ovanligt varm sommar inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa, det har nog inte passerat någon förbi. Djuren stod på kö till slakthusen och skördar torkade bort i hettan. Skogar brann febrilt över hela Sverige, Europa och USA.

Förr kunde man med all säkerhet veta att följden av torkan vi har fått bevittna skulle varit svält och säker död för många.

Regeringen reagerade genom att ge bidrag till utsatta bönder. Det är bra även om reaktionen kom för sent och många skördar förstördes och djur fick slaktas. I bästa fall har bönderna fått lite pengar att i framtiden kunna investera tillbaka i sina skördar och djur genom att köpa frön och foder från andra länder.

Men jag har en klump i magen, en klump jag inte kan bli av med som växer mer och mer för varenda dag.

På söndag är det val i Sverige och miljö har kommit upp som en valfråga efter den varma sommaren.

Men det finns en sak ingen tycks ha tänkt på. När katastrofen slår oss alla, när medelklassens ekonomi skakas kraftigt till följd av de höga matpriserna kommer det finnas en grupp människor i Sverige som kommer lida mer än någon annan. När priset på grönsakerna redan har höjts och när nästa steg blir en prishöjning på kött kommer vårt land delas i två.

Vad skall människor som inte har extra pengar göra? Vilka kläder, skor eller nöjen ska de prioritera bort när deras vardag redan handlar om att vända på varenda krona?

Vad ska man ta pengar från när det inga pengar finns?

Klumpen i min mage växer när jag tänker på att jag tillhör den gruppen!

Jag vet att om jag går till socialen och ber om hjälp får jag inget för de har riktlinjer de följer. Riktlinjer som inte gäller i ett läge där vi har tvingats höja matpriser till följd av en katastrof.

Jag tänker på alla sjukpensionärer och pensionärer som främst är fattiga kvinnor.

Vad ska de prioritera bort i sin vardag där allt redan är bortprioriterat?

Vem ska hjälpa oss, vem ska skjuta till så vi inte dör av näringsbrist eller stress till följd av sömnlösa nätter? Jag har inte hört någon politiker prata om detta, har någon ens funderat på det?

Jag pratade med min syster idag. Hon gick till affären för att köpa grönsaker för att koka soppa. Soppa är fattigmansmat, något man kan leva på och spara pengar med. Om man till exempel behöver köpa ett par nya skor. Soppa har varit ett bra alternativ att spara några kronor här och där för eventuella extra avgifter. Min syster berättade att grönskaspriserna redan har skjutit i höjden och grönsakssoppa har nu blivit något vi fattiga äter för att unna oss. Då har inte priset på köttet höjts än. Jag pratande en stund med min syster och kom fram till att bästa sättet att överleva är att tömma frysen och bara fylla den med kött inför framtiden nu medan priset är lågt. Jag känner den där klumpen i magen igen när jag tänker på detta, för jag vet att busskort, som är en stor fråga för mig, är något jag då kommer behöva prioritera bort! Jag kan drömma om bussresor och råd att färdas med lokaltrafik i en kris som kommer kosta mig de extra kronor som jag i vanliga fall lägger undan på buss.

Det är valår och jag önskar att mitt hopp och tro på politiker fanns där, men deras lovord och lögner inför val är en säker strategi för att vinna röster. Jag vill inte ha massa tomma lovord för löften sätter inte mat på mitt bord! Jag vill sätta igång en diskussion, öppna upp ögonen för detta så att alla förstår att det finns folk i Sverige 2018 som redan sliter dag in och dag ut för att sätta mat på bordet!  Jag behöver konkreta åtgärder inte vallöften som kommer och går som vinden.

Kan någon ens börja prata om detta? Om någon ens kan tänka så här långt, vad är lösningen i så fall?

Jag vill inte behöva ha en insamling på Facebook för busskort igen, jag vill inte heller tigga om pengar från min familj som redan sliter själv.

Jag vänder mig till er politiker. Katastrofen har bara börjat och något måste göras för att Sverige inte ska delas i två.

Vem skall hjälpa oss fattiga när vi redan anses ha för mycket pengar för att söka extra bidrag hos socialen?

Vem skall betala för vår mat så vi kan fortsätta leva?

En sak är säker, jag är mycket orolig och klumpen i min mage slutar inte pulsera medan jag skriver detta blogginlägg.

Vi kan nog komma överens om en sak. Denna sommar har kostat oss mycket redan och hela Sverige kommer att få betala för framtidens extremväder. Men vissa av oss har inte råd som det redan ser ut, så vem tar notan i de hushåll där pengar är ett problem varenda dag?

/Paulina Tarabczynska