”Du borde vara tacksam”

”Du borde vara tacksam för det du har.” Denna fras har jag, kanske inte så olikt dig som läser detta inlägg, hört ett antal gånger i mitt liv. Den används flitigt av människor i situationer då jag försöker få dem omkring mig att förstå hur svårt det är att vara fattig. Varendaste argumentation jag hittar mig själv i, där jag försöker visa på dagens Sverige och utanförskapet, samt det ständigt växande polariseringen som sker i en oroväckande takt, så kommer den där frasen alltid förr eller senare.

Man ska ju vara tacksam för det man har, tacksam för att man bor i Sverige för det finns människor där ute som har det mycket värre. Jag har väl länge böjt mig för den ideologin av någon slags tacksamhet och skuldbeläggning. Kanske har jag till och med gjort det största delen av mitt liv, jag ska inte ljuga heller. Den typen av tankesätt har gjort mig mindre arg och mer underkastad ett system som ser människor som jag som parasiter. Såna som jag, utan arbete och utan möjlighet att via skatt kunna bidra till den gemensamma ekonomiska kassan. Som om ekonomi vore det enda sättet man kan bidra till samhället, men det är ett blogginlägg för en annan gång.

Idag tänker jag istället fokusera mer på detta tankesätt om tacksamhet som jag har fått förhålla mig till under hela mitt liv. Ett tankesätt som jag vet att människor som jag, utan jobb och inkomst, människor utan trygghet, sjuka och fattiga och dom som levet i utanförskap får höra kanske oftare än resten av medborgarna i detta land.

Var helt ärlig med dig själv – hur många gånger har du inte hamnat i en diskussion där du argumenterat mot människor som klagar och sagt att de ska vara mer tacksamma? Du kanske oftast gör det av välvilja men jag skulle här och nu avråda dig från att någonsin göra det igen.

Är det inte poetiskt komiskt att människor man försöker få att förstå hur jävla jobbigt det är att leva utanför samhället – otryggt och fattigt, att de alltid förr eller senare ber oss att vara tacksamma?! Speciellt när människor som säger det har hus, villor bilar, jobb och någon form av trygghet. Här kommer vi tillbaka till delen som rör skuldbeläggning och skam.

Jag har varit tacksam större delen av mitt liv tills jag insåg att jag inget har att vara tacksam för! Mina ord ska eka högt och folk ska lyssna. Det handlar inte om att vara otacksam när man kämpar för att ha samma rättigheter som människor med trygghet, jobb och inkomst har. Det är inte att klaga när man påpekar att man inte har råd att åka buss eller köpa kläder. Det är inte gnäll att önska sig få samma respekt och trygghet som alla dom människor som ständigt tycker jag skall vara tacksam, har. I grund och botten är det en omedveten härskarteknik.  

Det kanske är så att ni borde vara tacksamma. Tacksamma för era bilar, hus, villor. För era jobb och inkomster, för  hälsan och trädgården ni har. Dom tillfällena ni går på afterwork, bio och fika. Dom semestrar ni ändå har råd med och kläder och skor ni kan köpa. Om någon ska vara tacksam så är det ni! Ni med trygghet och position. Hur egoistiskt och privilegierat är det inte av just er att bemöta en utsatt människa i samhället med just ett argument om tacksamhet.

Jag tycker att ni ska hålla käften, hårt med sant. Inte förrän ni får avstå bussresor eller lappa ihop kläder med hål. Inte förrän ni väljer mellan receptbelagda mediciner eller receptfria, inte förrän ni själva får ljuga för era vänner och ställa in möten för 100:e gången för att ni skäms över att ni inte har råd till bussresan, biobesöket eller fikat. Inte förrän ni får kriga med alla myndigheter för att få det ni har rätt till men ändå inte får det ni lagligen har rätt till. Inte förrän eran hälsa aldrig blir bättre för att ni underprioriteras. Inte förrän ni förstår det utanförskap som det innebär att leva i utkanten anser jag att ni borde ha någon rätt att tycka att människor som jag ska vara tacksamma.

Som jag skrev innan, jag har i hela mitt liv levt med någon form av skuld. Skuld och skam för att jag måste vara tacksam för att jag snyltar på samhället. Skulden och skammen jag burit på under så många år hindrade mig från att se sanningen- att denna skuld och skam inte är min att bära. Den är designad för att förslava mig så jag håller käften. Men jag har fått nog av att hålla käften. Hur kan det sticka i ögonen på folk så mycket att jag kämpar för att ha trygghet? Hur kan jag anses vara otacksam när jag klagar på ett system som kostar människor som jag livet? Hur privilegierad måste man vara och hur länge kan vi förneka det faktum att det enda jag klagar på och det enda jag kämpar för är bara samma respekt och trygghet som många tar för givet. Inget mer, inget mindre.

Hur länge ska detta skadliga tankesätt få användas som någon form av härskarteknik när människor som lever i fattigdom och utanförskap står upp för sitt människovärde och sin rätt till exakt samma mängd trygghet och värdighet som alla andra? När ska vi börja lyssna på dom mest utsatta utan att tillrättalägga deras rop på hjälp och förväxla det med gnäll och otacksamhet?

Hur många fler generationer kommer det ta innan dom som har mer börjar kriga för dom som inte har lika mycket? Varför begår vi alltid samma misstag och agerar först när vi själva ligger nere? När ska vi rösta på politiker och partier som värnar om dom som lever utanför, för att vi förstår att det kan drabba oss själva när som helst? Är vi dömda att repetera våra egna misstag?

Jag har inga svar på alla dessa frågor utan bara fler frågor.   

Jag väljer att avsluta med att berätta att jag är tacksam för att jag idag inser hur skadligt detta tankesätt om tacksamhet har varit för mig som människa. Att den skulden jag tvingats bära har hindrat mig från att faktiskt se sanningen om hur komplext utanförskapet och klyftorna faktiskt är. Tills vidare är jag också tacksam för min intelligens och förmåga att reflektera över saker. Tacksam över att jag inte bara köper allt utan kan skapa mig en mer friskare syn på saker som är mer humanitär och medmänsklig. Det är ett synsätt som får mig att inse att det inte är min börda att bära att ett välfärdssamhälle misslyckas att distribuera välfärden rättvist till alla sina medborgare.

/Paulina Tarabczynska