Att flytta som fattig

Jenny K LundgrenEn del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.

Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.

Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.

När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.

Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.

Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.

Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.

Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.

Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.

Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.

Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.

Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.

/Jenny K Lundgren


Vi bör stå på barrikaderna för de utsatta

Fredrik-allvarig1-låg1RSMH har funnits i 50 år och verkat för att förbättra livssituationen för personer med psykisk ohälsa. På de 50 åren har man verkat för att stänga mentalsjukhusen och för att personer efter stängningen ska få stöd och hjälp i hemmet.

RSMH har också generellt velat verka för sin utsatta grupp med att dessa personer ska ha en jämlik hälsa och jämlika levnadsvillkor. (Personer med psykisk ohälsa dör tidigare än ”vanliga” människor och har under dessa åren ofta ett ”sämre liv” ur samhällelig synpunkt).

Om RSMH behövs de 50 kommande åren beror mycket på samhällsutvecklingen. Kanske kommer inte RSMH att behövas om 20 år? Men med den samhällsutvecklingen som finns nu skapas problem fortfarande med utanförskap, fattigdom och sämre levnadsår. Samhällsutvecklingen idag går allt mer mot att människor med bidrag som gruppen psykisk ohälsa tillhör börjar ses som snyltare, fuskare och folk som man kanske inte borde hjälpa. Likaså sänks bidragen och priser höjs så att det blir svårt att överleva på bidrag.

Bidragen idag är ekonomiskt bestämda – de utgår inte som jag ser det från ett behov utan bestäms av Försäkringskassan och regeringen utifrån besparingsbeting. Lagen följs inte i bidragssystemet utan bedömningar avgörs av nämnda besparingsbeting.

Jag har haft och har vänner med psykisk funktionsnedsättning som antingen lever på bidrag eller insatser från kommun och landsting eller de som inte gör det men har rätt till bidrag och insatser. Jag har sett människor som är i desperat hjälpbehov och verkligen vill ha hjälp som ändå inte har fått den/de bidrag eller insatser de har rätt till.

Jag har sett desperationen i deras ansikten eller den totala hopplöshet som kan infinna sig när de sökt insatser de har rätt till men nekats med någon idiotisk och ibland lagstridig formulering. Jag har upplevt deras ekonomiska utsatthet när myndigheter inte verkar bry sig och när de hotar att svälta ihjäl på grund av dålig eller obefintlig ekonomi på grund av nekade bidrag.

Jag har ibland själv agerat medmänniska och försökt att hjälpa dessa människor. Ibland har min hjälp varit skillnad mellan liv och död. Men nu har jag sett detta hända alltför många gånger. JAG ÄR UPPRIKTIGT TRÖTT på att dessa människor av kött och blod – verkliga människor – bara har blivit en lyckad bock i statistiken för någon myndighets ekonomiska kalkyler, medan de i verkligheten får simma på oändligt djupt vatten för att KANSKE få uppleva livet någon mer gång. Och sedan se myndighetspersoner tala om den lyckade socialtjänsten eller om Försäkringkassans intentioner och insatser. För att inte tala om de som vill arbeta men på grund av regler inte har råd att arbeta – då de inte klarar av att arbeta heltid. Det krävs kanske att någon granskar levnadsvillkoren i sin helhet för denna grupp.

Kanske borde vi inom RSMH idag på grund av hur bidragssystemet ser ut inte bara tala om psykiatrisk vård och återhämtning utan ta ett bredare grepp på personer med psykisk ohälsas levnadsvillkor. Kanske borde vi inom RSMH med hårdare kraft kräva att man följer gällande lag och arbeta hårdare för att personer med psykisk ohälsa och/ eller psykisk funktionsnedsättning får sina samhälleliga rättigheter tillgodosedda. Kanske borde man vända sig hårdare mot det krav på besparing och så länge inte lagen ändras se till att personer får de bidrag de har rätt till.

Personer bör kanske inte leva på bidrag men så länge det är svårt med det rådande systemet att ha råd att arbeta om man lever på bidrag – att arbeta deltid och få sänkta bidrag är en vinst för staten – så borde kanske vi inom RSMH arbeta starkare för en strategi där man kraftigare syns i debatten om människors lika värde, rätt till liv och arbete, att verka för minskad diskriminering, jämlik hälsa och att ens rättigheter tas tillvara? Det skulle vara en utökning av att arbeta för bra levnadsvillkor och skulle kunna göras politiskt neutralt genom att man vänder sig mot ”systemet” och inte ett enskilt politiskt parti.

Vi inom RSMH borde kanske än en gång stå mer på barrikaderna och verka för ett samhälle där synen på psykisk ohälsa även borde inkludera synen på bidragstagare och allas lika rätt att ta del av samhället.

Kanske bör vi inom RSMH ändra inriktning då samhället svänger.

/Fredrik Gothnier

 

 


Utsatta grupper ska inte ställas mot varandra

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Vi som organiserar personer med psykisk ohälsa tycker att det är osmakligt av SVT att ställa utsatta grupper mot varandra. Problemet handlar om bristen på bostäder. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar.

I går kväll (2/11 kl. 22) debatterades bostadsfrågan och integration i SVT:s program Opinion Live. På ena sidan Boel Godner, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje, och Göran Greider, författare och samhällsdebattör, på den andra SvDs ledarskribent Per Gudmundson samt Adam Reutersköld, moderat kommunalråd på Ekerö. Programledaren Belinda Olsson talade om kommuner som nu måste prioritera nyanlända framför människor som stått i bostadskön i åratal och som därmed trängs undan.

Det är högst olyckligt att ställa grupper av människor mot varandra på det sätt som gjordes i programmet. Där antyddes en konkurrenssituation mellan svenskar, som får stå tillbaka i bostadskön, och flyktingar, som snabbt kan få en bostad. Att odla sådana motsättningar är oprofessionellt, när vad det handlar om är bristen på bostäder.

Människor som beviljats asyl i Sverige ska räknas till svenska folket och har samma rätt som alla andra till en bostad. Detta är en gemensam uppgift för samhället, och alla kommuner behöver ta sitt solidariska ansvar. Det är orimligt att ställa gruppen svenska invånare mot gruppen barnfamiljer, gruppen flyktingar eller gruppen människor med psykisk ohälsa. Sverige är ett välfärdsland och vi har alla möjligheter att bygga ett samhälle där alla får plats. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar. Vi behöver bygga fler bostäder, se till att det finns hyresrätter och att behovet av bostäder för olika ändamål kan tillgodoses.

Att ställa grupper emot varandra på det sätt som gjordes i Opinion Live i går kväll gynnar bara rasistiska strömningar. Det är ovärdigt debatten.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.


Jag såg dig

Till tjejen utanför kyrkan idag: jag såg dig. Jag såg hur ni grälade, jag hörde det. Jag såg hur han avslutade grälet med att kasta en full ölburk efter dig, på gatan utanför kyrkan. Jag hörde på när han skrek efter dig; hur ful du är och att han ändå inte ville ha dig, att ingen ville ha dig. Han beskrev varför ingen ville komma dig nära; det är för du är så frånstötande, fast han han var mycket grövre i mun än så. Han hade två kompisar som kretsade kring honom när han gjorde detta, två kumpaner som låtsades att det regnade, för det är ju så det fungerar.

Du gick. Männen gick åt andra hållet och jag såg hur kompisarna slätade över det han just sagt, nu skulle de glömma allt, det är så det fungerar; inget har hänt, ingen har gjort något fel, ingen har hört något, vi ska bara fortsätta som vanligt och inget ska rubba möjligheten till nästa rus, inget ska störa vägen till nästa fest.

Mannen och hans två följare anslöt sig till resten av gänget av de öppet missbrukande individer i vårt område. Jag stod kvar och såg att du stannade efter att du gått en bit och tusen desperata tankar och känslor måste ha grumlat ditt omdöme, för du om vände gick efter honom. Så klart. Ditt ansikte lyste av förtvivlan.

Det var jag som stod med den lilla hunden på gräsplanen vid kyrkan, det var jag som tittade på dig, det var jag som såg allt hända. Jag såg att det gjorde för ont, att ensamheten inte gick att uthärda för dig i den här stunden.

Jag fylldes av en stark önskan, en bön, om att du en dag ska ska stå över allt det där, att livet du har nu bara är ett mörkt minne, att du en dag får sitta på kanten av en sandlåda och bygga en sandkaka med ditt barn och att det är sol och att ni har en cykel med barnsäte på, att ni är fria att åka vart ni vill på den där cykeln. Att ingen man kan smutsa ner det ni har.

Och jag ville berätta att allt detta har hänt mig, har hänt andra. Jag såg ditt ansikte idag, hur det till bredden fylldes upp av sorg, av ensamhet. Jag såg dig.

/Jenny K Lundgren


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska


Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose