Nu är det jul igen – konsten att bibehålla lugn
Publicerat: december 22, 2022 Sparat under: Återhämtning, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
Att kunna meditera är en superkraft och en källa till självinsikt. Att notera hur ens tankar ökar hjärtats pulsslag och reaktioner i magtrakten är feedback på hur kroppen reagerar på dem. Att starta en meditationsrutin med trauma kan vara tuff när traumaomsorg och medvetenhet om hur en kan förhålla sig till ångest och andra reaktioner är mycket begränsad. Att sen förstå hur medvetenhet om ens tankar och andning kan reglera kroppsliga och emotionella reaktioner är guld värd. Att bara sitta och lägga fokus på sin in- och utandning utan att försöka ändra någonting i en, fem eller femtio minuter och göra det dagligen eller så ofta en kan, kan vara den skillnad som leder till återhämtning.
I juletider är bibehållet lugn en utmaning när stressnivån är för hög. Att meditera och samtidigt uppleva lugn med tanken på människor en möter till jul, kan bidra till att det faktiskt påverkar den verkliga situationen. Alternativet är att inte fira jul. Att sitta och meditera på självaste julafton för att få chansen att fundera på varför stressen kring jul är så hög kan jag rekommendera. Insikten att mina förväntningar om en jul med sinnesro bland människor inte stämmer med den verklighet jag har är mycket hjälpsamt. Med insikten att jag inte känner julefrid, glädje och lugn överhuvudtaget har gjort att jag tagit ställning för att reglera mitt nervsystem med allt jag lärt mig, till dess att larmet om fara som är aktiverat 24-7 stängts av. Sålunda ska jag fira jul på ett sätt som bibehåller mitt lugn.
God jul alla ni som kämpar. ✨❤️✨
//Ulrika Westerberg
Denna text har tidigare publicerats på Ulrika Westerbergs egen blogg Livslust med bagage.
Miljö och mentala besvär
Publicerat: maj 9, 2022 Sparat under: Forskning, Ulrika Westerberg Lämna en kommentarVisst är det märkligt att en psykiatrisk diagnos sätts före annat utesluts, som miljögifters inverkan på vår hälsa? Tungmetaller som bly har inverkan på depression, ångest, schizofreni och neuropsykiatriska tillstånd och är inget nytt för forskare men ändå testas vi inte innan psykiatrisk diagnos sätts. Vår miljö påverkar vår hälsa men ändå riktas för lite uppmärksamhet mot kemikaliers inverkan på vår mentala hälsa. Om dessa samband lyftes oftare till debatt kanske också forskare får medel att söka sambanden och på lång sikt bidra till ökad medvetenhet i offentlig vård.
Idag är de flesta av oss medvetna om att luft och vatten kontamineras av kemikalier från industri och i konventionell matproduktion. Det är också känt att miljögifter kan skada varje organ i våra kroppar, inkluderat vårt mag-tarmsystem och våra hjärnor. Ändå är forskning som utforskar sambanden mellan miljögifter och vår mentala hälsa underfinansierad. Samtidigt får medicinering fortgå på bred front. Mediciner i sig borde delas ut restriktivt med tanke på biverkningar och att läkare inte följer upp och ibland inte ens kan uppfatta skillnaden av symtom mellan biverkningar och försämring.
Utsläppen av gifter har pågått länge och tilltog med industrialiseringen vilka åtminstone har lett till att forskare konstaterat att vår luft påverkar vår hälsa vid ”ohälsosamma nivåer” av ozon, kväveoxid, svaveloxid, kolmonoxid och bly. (1) Det som möjligtvis ökar chansen till ökade forskningsmedel av miljöns inverkan på vår mentala hälsa, är att forskare funnit samband mellan luftföroreningar och inverkan på hjärnans funktioner som kan kopplas till depression, demens som alzheimer (2) och inlärningsproblem. Dessa upptäckter har lett till fokus på framförallt barns hälsa av föroreningar. Långa perioder av luftföroreningar tros ha samband med bipolaritet och personlighetsstörningar. (3) Även sambandet luftföroreningar och schizofreni har påvisats i en dansk studie. (4) En ytterligare indikation för sambanden mellan luftföroreningar och mental ohälsa är att fler barn söker akut för psykiatriska besvär.
Vattenkvaliten är liksom luften påverkad av miljögifter via våra marker och därmed i vårt dricksvatten med otillräcklig rening. Så länge vår regering och riksdag tillåter bönder att förbekämpa jord för grödor som antiogräsmedlet glyfosat och låter småodlare att bespruta sina växter med samma skit får vi det i oss det via vårt dricksvatten. Övriga ämnen som samlas i vatten är patogener, pesticider som glyfosat, gödningsmedel, tungmetaller som arsenik, kvicksilver, bly och radioaktiva ämnen som uran. Samtliga medel kan ge akuta och kroniska besvär. (6) Sverige står för en del av miljöarbetet och eftersom miljöföroreningar är olika beroende av geografisk plats i världen, samtidigt som vi delar varandras miljö är det viktigt att tänka globalt. Sverige borde också agera som föregångsland i miljöfrågor eftersom vår välfärd är hög.
Så har inte Sverige agerat vad gäller PFAS som tillåts i större mängd av svenska beslutsfattare i vårt dricksvatten, långt mer än vad den samlade internationella forskareliten anser bör vara mininivå. Om forskare får bestämma skulle 4 miljoner svenskar få avsevärt mindre PFAS i sitt dricksvatten eller rentav förbjuda det. (5 & 8)
Kombinationen av föroreningar i våra kroppar av luften vi andas, maten vi äter och prylarna vi omger oss med vet ingen hur det påverkar vårt arv och hälsa. Så, min tanke om min hälsa är att jag håller mig undan de värsta gifterna utifrån vad jag kan och det jag inte kan förändra försöker jag att inte oroa mig över. Oron i sig kan påverka hälsan till det sämre. Om du vill veta vad du kan göra kan du läsa vad till exempel Naturskyddsföreningen har för tips. (7)
Källor
1 https://www.lung.org/getmedia/17c6cb6c-8a38-42a7-a3b0-6744011da370/sota-2021.pdf
2 https://www.iqair.com/us/blog/air-quality/air-pollution-and-mental-health
3 https://bmjopen.bmj.com/content/8/9/e022404
4 https://www.ehn.org/air-pollution-mental-health-2639890370.html
(5) https://sverigesradio.se/grupp/23928
(6) https://www.ehn.org/drinking-water-pollution-2655521279.html
(7) https://www.naturskyddsforeningen.se/arkiv/inspiration-tips-och-verktyg/
(8) https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/svenskarnas-vatten-innehaller-for-hoga-varden-av-pfas/
https://www.ehn.org/air-pollution-and-mental-health-2656823544/air-pollution-and-mental-health
https://www.ehn.org/mental-health-2655533166/what-we-found
Inte en Putin till
Publicerat: april 4, 2022 Sparat under: Ulrika Westerberg, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar(Texten publicerades första gången på bloggen Livslust 2022-03-09
Kunskapen om orsaker till beteenden som av ACE (Adverse childhood experiences) uppmärksammas genom mannen de flesta av oss påverkas av sen åtminstone Ukrainakrisen. Redan för trettio år sedan fanns mitt intresse av att lyfta framstående politikers beteenden som lämpliga eller olämpliga för sina respektive maktpositioner. Handledaren i statsvetenskap avrådde dock mig från att fullfölja idén av det faktum att metoden med enkät skulle falla för ingen skulle ställa upp i en sådan studie. Min idé hade ändå viss verklighetsförankring för fler än jag har varit nyfiken på regenters mentala hälsa, som exempelvis när Jimmy Carter ville forma en grupp av professionella som kunde utvärdera en sittande presidents mentala hälsa, 1994. Den här gången har jag endast ambitionen att översätta och återge valda delar av det senaste mejlutskicket ”ACEs too High” som den rutinerade hälso- och vetenskapsjournalisten Jane Ellen Stevens skrivit. Janes syfte med texten är rätt och slätt att utbilda läsaren för att inte skapa fler Putins. I texten kommer ACE att förtydligas.
Bakgrund
Putin föddes i Leningrad 1952, staden som idag kallas S:t Petersburg. En stad som under andra världskriget dominerades av de tyska nazisterna under tre år. Under åren av ockupation dödades nära tre miljoner av Leningrads befolkning och ytterligare en miljon medborgare svalt ihjäl. Putins pappa sårades svårt under kriget och mamman var nära att dö av svält. Innan Putin föddes dog två av hans syskon i difteri. Livet i Leningrad var svårt under Putins första år. Putins familj hade ett rum och delade en lägenhet med två andra familjer utan badkar, hett vatten och värmen är det oklart med men sannolikt begränsad. Under sovjettiden begränsades elkonsumtionen periodvis av att använda belysning så få timmar som möjligt. Pappan arbetade mycket liksom mamman för att klara familjens behov. Vid föräldrarnas frånvaro tog ett center för barn hand om honom där han mobbades svårt.
Putin räddades från kriminalitet av en judolärare som såg en talang i honom liksom en lärare tog honom under sitt beskydd i småskolan. Han fick lära sig disciplin och träna sitt intellekt av dessa två beskyddare. Putin fick bra betyg i högstadiet och fortsatte sedan till juristutbildning och anslöts till KGB. Denna bakgrund bidrog till en man med förkärlek till machokulturen och konsten att tänja på sanningar och att utöva desinformation. Han blev en KGB-officer som kulturellt och psykologiskt knutits till ett Sovjet som inte längre existerar.
Putin har höga poäng på ACE-skalan som indikerar ökad risk för både mental och fysisk ohälsa i vuxenlivet. Putins många ACE-poäng samlas av hans bristen på mat, otillräckligt stöd i hemmet, mobbing, neglekt, sannolik depression hos föräldrarna eller en av dem och av att hans föräldrar sannolikt överförde obearbetade krigstrauman. Vad som också bidrar till risker för oönskade beteenden är att han inte fått utveckla en trygg anknytningsstil som består av starka emotionella band mellan en vuxen och barnet då föräldrarna mest var frånvarande av arbete och av de svårigheter livet i Leningrad innebar. Det tycks som andra trygga förebilder saknades av mostrar, fastrar, mor- och farbröder, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Ekonomisk och psykologisk trygghet, vänlighet och närhet saknades under Putins barndom.
Ingen föds ond
Barn formas av sin miljö och inte ens genetik är avgörande för en människas utveckling. Barns formas utifrån dess sociala och ekonomiska villkor och egna förmågor. Vi vet inte allt om Putin men med andra barnstudier går det att förutsäga hur ett barn sannolikt utvecklas. Alice Miller som är en känd psykolog och författare skrev:
”Children who are given love, respect, understanding, kindness, and warmth will naturally develop different characteristics from those who experience neglect, contempt, violence or abuse, and never have anyone they can turn to for kindness and affection. Such absence of trust and love is a common denominator in the formative years of all the dictators I have studied. The result is that these children will tend to glorify the violence inflicted upon them and later to take advantage of every possible opportunity to exercise such violence, possibly on a gigantic scale. Children learn by imitation. Their bodies do not learn what we try to instill in them by words but what they have experienced physically. Battered, injured children will learn to batter and injure others; sheltered, respected children will learn to respect and protect those weaker than themselves. Children have nothing else to go on but their own experiences.”
Miller menar vidare att barn som sårats fortsätter att såra andra. Bara med en dålig erfarenhet utan tillräckligt många positiva upplevelser får en människa sannolikt problem. Alla de barn Miller studerat av seriemördare och diktatorer var själva offer för extrema grymheter.
Putin återupprepar sin historia
Madeleine Albright, statssekreterare mellan åren 1997–2001, träffade Putin med Jeltsin och skrev om detta möte den 23 februari 2022 i New York Times. Hon beskriver Putin så kall att han påminde om en reptil:
Whereas Mr. Yeltsin had cajoled, blustered and flattered, Mr. Putin spoke unemotionally and without notes about his determination to resurrect Russia’s economy and quash Chechen rebels. Flying home, I recorded my impressions. ’Putin is small and pale,’ I wrote, ‘so cold as to be almost reptilian.’
Madeleine fortsätter med att sen hon mötte Putin har han fortsatt ignorera demokratisk utveckling och har Stalins sätt att tolka sin omvärld. Putin har ägnat sig åt att samla politisk och ekonomisk makt till sig själv och krossa motstånd för att kunna återskapa rysk dominans i de numera grannländerna och före detta sovjetstater. Putin tycks vara säker i att amerikaner delar hans cynism och lust till makt och öppnar inte för någon annan världsbild.
Även fast en person med makt som Putin omges av andra inflytelserika beslutsfattare och Putin har haft lång tid på sig att välja sina närmaste, i ett land som länge utvecklat konsten att styra sin befolkning utan att folket har fått vara med och bestämma i fria, öppna val. En och annan motståndare har mördats och utsatts för mordförsök under Putins tid.
Den 23 februari sa Putin att syftet med invasionen med Ukraina är att skydda folk som under åtta års tid utsatts för förudmjukelser som folkmord, utfört av Kievregimen. Ukraina ska avnazifieras. Orden om folkmord och nazism är en upprepning av hans egen barndom och har inte mycket att göra med Ukrainas samtid. Putins benägenhet att vilja framstå som tuff och agentlik är utöver en föreställning om att bli populär bland folk i allmänhet också ett beteende en mobbad. Under en presskonferens hos Wahington Post sa Putin att det är bra att använda militär makt för att lösa problem, för att undvika att verka svag. Putin fick frågan om han tycker att de goda måste framställas som svaga och hjälplösa? På det svarade Putin att ”god betyder att ha förmågan att försvara sig själv.”
Putin känner sig hotad av Ukraina och ser sig själv som offer. Han måste skydda sig själv precis som när han var ung och hittar anledningar för att rättfärdiga en invasion. Putin agerar ut sitt lidande, det han gått miste om och sin familjs existentiella hot som han växte upp med. Med sin invasion upprepar han det våld han upplevde sannolikt helt omedveten om orsaken till sitt eget beteende, samtidigt som har upprepar våldet mot människor i Ukraina.
Miller anser tvärtemot Putin att styrka inte finns i makten att förstöra. Äkta styrka avgörs av förmågan att uppleva de egna känslorna och den egna historien för att bli fri och därefter ta medvetna beslut. Jag tvivlar inte en minut på att Putin med alla andra mobbade och hårt ansatta människor behöver bemötas av medvetna beteenden och inte av omedvetna för att bryta våldskedjan från generation till generation.
/Ulrika Westerberg
Ojämlik och tillitsovärdig vård
Publicerat: mars 8, 2022 Sparat under: Återhämtning, Forskning, Medicin, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar(Detta inlägg publicerades första gången 2022-02-07 på bloggen Livslust med bagage)
En bra konsekvens av pandemilagen och samhällsrestriktionerna är att fler insett att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, något som förhoppningsvis minskar fördomarna om vem som kan drabbas. Vi påverkas nämligen av varandras synsätt likväl som att vi är beroende av varandra. Psykologiprofessorn Karin Brocki från Uppsala universitet kommenterade pandemins följder i en tv-intervju med att ”vi sitter i samma båt – vi är beroende av varandra och av att ha en socialt meningsfull kontext”. Utan social kontext av arbetslöshet, familjelöshet, sjukdom och märkt av psykiatrisk diagnos slår det hårt mot oss drabbade.
Andras, likväl som egna stigmatiserande föreställningar om personer med psykiatrisk diagnos, ackompanjerad med utanförskap och isolering, är kärnan av försämrad psykisk ohälsa. Det räcker därför inte med att minska fördomar om psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten gjort genom att studera folks uppfattningar kring psykisk ohälsa. Att bara visa folks uppfattning om psykisk ohälsa ifrågasätter inte och befäster rådande kunskapssyn. Det är ängsligt av Folkhälsomyndigheten att begränsa sitt arbete kring psykisk ohälsa till stigma när de också skulle kunna bidra med nya sätt att se på och lösa psykisk ohälsa.
Dra lärdom av de vårdskadade och felbehandlade
Fler borde få komma till tals och få utrymmet att påverka om vad som är hjälpsamt för att förbättra den egna återhämtningen. Fråga oss vårdskadade vad vi inte fått, varför vården misslyckades och följa upp ett systematiskt sätt som alla som gjort anmälan via Patientnämnden. Även fast Patientnämnden gör små insatser som att sammanfatta kritik från psykiatrin är förändringsarbetet så långsamt, så långsamt att flera av oss och däribland jag tappat hoppet om tillfrisknande.
Rättighetsbaserad vård
Den personcentrerade och rättighetsbaserade vården är A och O för återhämtning. Om jag inte får den vård jag efterfrågar, exempelvis inte kan välja bort medicin för att få terapi eller uppleva att rätten är på min sida vid vårdskada, blir utbudet inte tillitsvärdigt. När vården inte matchar behoven är också risken stor att patienter lämnar vården och självmedicinerar. Det egna experimenterandet med hälsan kan få konsekvenser som exempelvis destruktiv självreglering av självmedicinering, träning, mat eller undvikande, som självvald isolering. Konsekvenser som slår tillbaka på vården och samhället i stort då patienterna återkommer och inte blir friskare.
Minska stigman genom att ta bort diagnoser och bredda synen på psykiatriska besvär
Psykisk ohälsa är inte alltid livslånga problem och diagnos är inte med självklarhet ett statiskt tillstånd. Psykiatrin behöver starkt ifrågasättas för sitt sätt att ställa diagnos och vidga perspektiv av hälsa som av funktionsmedicinskt tänk. Att få ett piller begränsat terapiutbud och en stämpel i form av diagnos är inte på långa vägar vad jag kallar orsaksbehandling och återhämtning. Att jag inte är ensam om uppfattningen att psykiatrin saknar helhetsperspektiv och effektiva behandlingar vittnar arbeten i FN, WHO, Psykologförbundet, regeringen och intresseorganisationer som FAP tydligt om.
Den idag dominerande modellen av diagnoser och mediciner med biverkningar har svag vetenskaplig evidens. Ändå fortsätter läkare på vårdcentraler och specialistenheter att pumpa ut mediciner utan biomarkörer. Utöver akuta tillstånd som mediciner lugnar med själsdödande neuroleptika ska medicin vara en sista lösning. Otillräcklig uppföljning av medicinering har dessutom lett till ovärdiga, känsloflacka liv av biverkningar och liv i samhällets bakgårdar livet ut.
Att psykiatriska diagnoser ställs utifrån symtom och inte av orsaker leder det ibland till att en patient får än fler diagnoser i försök att förklara besvären. Men tro inte att fler diagnoser underlättar för vare sig vård eller patient. Fler diagnoser leder inte sällan till sämre vård på grund av fördomar och ingen tar på sig huvudansvaret för uppföljning. Vårdcentralernas läkare vill gärna inte agera huvudman i psykiatriatriska frågeställningar och de har inte ens någonstans att skicka vissa patienter på grund av resursbrister.
Diagnos kan bytas ut av redan existerande alternativ
Diagnoser förskjuter också kunskaper om orsakerna till lidande, som när en familj inte ser egna beteenden som del i problemen, klasskamrater mobbar, chefer projicerar sina svagheter på personalen och alltför många män betraktar kvinnor som svaga. Diagnos patologiserar patienters helt normala reaktioner av själsliga, sociala och strukturella problem som mäns våld. Diagnos I kombination med läkare som förringar speciellt kvinnors besvär även inom forskning där kvinnor är underrepresenterade, får många av oss gå hem utan förbättring. Idag finns redan alternativ till diagnoser som det brittiska psykologförbundet presenterat i ramverket ”The Power Threat Meaning Framework”.
Vi behöver ett nationell definition av återhämtning
Återhämtning är långt mer än att en patient inte längre söker vård och jag undrar varför det saknas en nationell definition av begreppet som skulle kunna bli grundvalen i vården för hur tillfrisknande kan gå till. Många har inte lärt sig ta hand om sig själva och därför skulle Folkhälsomyndigheten exempelvis kunna bidra med mycket i frågan tillsammans med forskare för att finna kontrollinstrument för god återhämtning. Maria Borelius bok Hälsorevolutionen skulle kunna vara en inledande orientering hos varje kommun och regionanställd. Särskilt beslutsfattare som älskar mediciner men inte förstår varför den biomedicinska modellen är otillräcklig och ibland försämrande behöver en populärversion i ämnet.
KBT-terapier passar inte alla
Det smala utbudet av terapiformer lämnar några utan behandling. Till och med regeringen har insett att evidens inte alltid räcker till för god vård och argument som att KBT-terapierna har god vetenskaplig evidens behöver inte utesluta annat. Att mäta patienters nöjdhet med insatsen och följa upp de som faller bort eller återkommer till vården är ett sätt. De terapier som erbjuds med evidens passar inte alla och därför missar vården patienter som inte är inskrivna i program när de inte svarat på behandlingen. De som inte passar in i ramen för vad de flesta får hjälp av – får därmed ingen hjälp alls.
Metoderna för att skapa insikter finns i grupp-, familje-, kreativa former som bild-, musik-, djur- och naturunderstödda terapier, dans och rörelseterapi, biblioterapi, gestaltterapi etcetera. I rådande psykiatri bör inte minst livsstilens betydelse som utgångspunkt för återhämtning lyftas och följas upp med biomarkörer initialt för att utesluta nutritionsbrist, födoämneskänslighet, hormonella obalanser, mitokondriella problem, gifter, svamp och mögel. Gluten kan som exempelvis orsaka depressiva besvär, hormonella besvär bör behandlas i en bättre kvinnohälsa än som erbjuds idag och oxidativ stress bör mätas för att avgöra om insatserna ger effekt.
Vidga kunskapssynen om psykisk ohälsa
Kunskapssynen på metoder för att minska psykisk ohälsa bör breddas med kontextuella förklaringar som av våld, trauma och systematisk skillnader som kvinnosyn och mäns våld. Kunskapssynen av hur trauma påverkar individer och samhällen bör också tas med i beräkningen av vad psykisk ohälsa orsakas av. Omfattande studier som ACE visar hur stora konsekvenserna blir av obehandlade trauman fysisk och mentala besvär. Det finns redan åtskilliga verktyg för den som förstått vad som behövs och kan söka sig till alternativ behandling likväl med risken av att försämras.
Dagens villkorade vård bidrar inte till tillfrisknande för alla
Varför är psykiatrin så anorektiskt byggd och dessutom med tvingande medel som jag hört patienter berätta att läkare sagt, som att ”tar du inte medicin får du ingen terapi”? Det är ingen nyhet att människor som själva får vara delaktiga och besluta om sin egen vård, får bättre utfall vid behandling. För att leva upp till andemeningen i bland annat papperprodukterna ”personcentrerad vård” och ”delat beslutsfattande” bör även medicinfri vård erbjudas. Medicinfri vård finns redan lagstadgat i Norge sen 2015 och utövas både privat och i offentlig vård. Även vid svår psykisk ohälsa och psykos lyfts medicinfri vård av den norska patientorganisationen, Hvite Örn. Varför är Sveriges beslutsfattare så ovilliga till att folk ska få må bättre när det till och med genererar samhällsvinster?
Oerkänd vårdskada försämrar tillfrisknandeprocessen
Att inte heller ha ett trovärdigt klagomålsförfarande som ger patienter rätten att bli utredda vid vårdskada på ett objektivt sätt hindrar flera av oss att sluta anmäla eller undviker att anmäla. Alla insatta vet att dokumenterad vårdskada är detsamma som förlängt vårdförlopp, delvis ett resultat av en kontraproduktiv kunskapssyn. Betänk därav hur långa vårdförlopp det blir för oss som inte får sin vårdskada bekräftad eller av oss som inte är beredd att anmäla den verksamhet vi är beroende av? Vem inbillar sig att Patientnämnden är till för annat än vårdutveckling allena så länge vården utreder sig själv, via läkarkollegiet?
Med mig som exempel har vårdskadan aldrig lösts och liksom andra har jag fått ett torrt svar om att vården ”djupt beklagar det inträffade”. Efter läsning i min journal för tiden av vårdskadan uttrycktes mina reaktioner som normala utifrån min dåvarande diagnos, tillsammans med bortförklaringar som att ”ansvarig läkare inte längre arbetar i landet”. Tror någon att en anklagad skulle vinna med så svaga argument i vilken annan brottsutredning som helst? Diagnosen var inte ens rätt och har tagits bort men ersatts av CPTSD som inte jag får rätt behandling för, annat än där allt mitt hopp står till, i det underfinansierade privata initiativet WONSA. Jag har aldrig satt min fot i slutenvården sedan 2017 och det är inte ett uttryck för att jag har tillfrisknat.
—
Texten är inspirerad av remissyttrande och arbete utfört via:
Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP): www.alternativ-till-psykofarmaka.se. www.lassemattila.com.
—
World needs “revolution” in mental health care. United Nations Human Rights – Office of the High Commissioner, 2017. https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21689.
Guidance on community mental health services: Promoting person-centred and rights-based approaches. World Health Organization (WHO), 2021-06-09. https://www.who.int/publications/i/item/9789240025707.
Power Threat Meaning Framework. The British Psychological Society, 2018. https://www.bps.org.uk/power-threat-meaning-framework.
Adverse Childhood Experiences (ACEs). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), 2020. https://www.cdc.gov/violenceprevention/aces/index.html.
Traumamedveten omsorg (TMO) – Stöd till barn som upplevt svåra händelser. Rädda Barnen, 2018. https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/tmo/.
Medikamentfri behandling for psykisk psyke i alle helseregioner. Norska Regeringen, 26 november 2015. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/medikamentfri-behandling-for-psykisk-syke-i-alle-helseregioner/id2464240/.
Recovery: veileder for psykose – En medikamentfri tilnærming. Hvite Örn, 2020. http://www.alternativ-till-psykofarmaka.se/unik-vagledning-lyfter-medicinfria-interventioner-vid-psykos/.
Att arbeta evidensbaserat. Socialstyrelsen, 2019. https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/arbeta-evidensbaserat/.
Tillitsreform, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/tillitsreformen
Tillitsdelegationens slutbetänkande, https://tillitsdelegationen.se/wp-content/uploads/2019/10/med-tillit-fljer-bttre-resultat-tillitsbaserad-styrning-och-ledning-i-staten.-sou-2019_43.pdf.
—
/Ulrika Westerberg
.
Ge dig tid att bearbeta döden
Publicerat: november 5, 2021 Sparat under: Stöd, Ulrika Westerberg 1 kommentarDöden.
Vi har alla tänkt på den någon gång. De flesta av oss skyr den och undviker därför att tänka på den. Undantagen är när vi tvingas på den eller gör den till ett tema som med den ursprungliga irländska traditionen Halloween, med en skräckfylld och festlig kväll.
Samtidigt som allt fler upplever sig sakna mening med livet och Sverige har avkristnats ökar mängden av grupper som arbetar för att öka känslan av sammanhang. Det senaste exemplet är prästen Olle Carlssons tolvstegsprogram i sitt Kontempel, som likt AA-rörelsen berör frågor från att vi ingår i sammanhang som är större än oss själva till praktiska steg för att forma en bättre vardag. Andra exempel på att vi behöver tala mer om döden är antalet poddar, böcker och rentav retreater i buddhistisk anda som berör de viktiga ämnena kring mening, liv och död.
Döden är en del av livet och när vi förnekar den genom att tiga om den med våra närmaste blir det en dålig förberedelse på det vi alla drabbas av. Psykiatrin berör inte heller existentiella frågor med rutin vilket är en stor miss av densamma för vi som grupp kanske lider av att inte lyfta döden mer i vardagen som förberedelse och för att sörja våra bortgågna. De enda som vinner på att vi tiger är medicinindustrin.
Jag ägnade nyligen en helg med andra kring temat döden och upptäckte vilken befrielse det vara att dela erfarenheter, familjeberättelser, begravningar, förluster och sorg, med andra delvis främmande människor. Temat döden förenade oss och jag lärde mig hur läkande det kan vara för alla berörda att dela dödenupplevelser utan dömanden. Till min förskräckelse upptäckte jag också hur många obearbetade förluster jag bär för att jag inte talat om dem eller ens haft kontakt känslomässigt i nära relationer – i form av självmord, försök till självmord, mord, död av sjukdom och olyckor, skilsmässor, och så vidare. Tänk dig själv vilken tickande bomb av elände det blir av att bära svårigheter för sig själv.
Mitt råd till dig är att inventera vad du bär, fundera hur du berör och berörs av döden i dina nära relationer och börja prata. Kan du inte prata, så skriv. Ge dig tid under tystnad att känna de förluster du upplevt. Blir arbetet för tufft kan du starta en studiecirkel och prata i grupp, gå en kurs i sorgebearbetning eller kontakta en präst. Allt blir bättre än att tiga och tränga bort.
/Ulrika Westerberg
Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade
Publicerat: september 20, 2021 Sparat under: Övergrepp, Forskning, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Självskadebeteende, Trauma, Ulrika Westerberg, Våld 1 kommentar
Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.
Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi.
Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten.
Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.
När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.
Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades.
Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar.
Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde.
Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.
Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv. Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen…
Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.
Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd.
För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här
/Ulrika Westerberg
Om förväntningar och återhämtning
Publicerat: juni 21, 2021 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, Medicin, Psykiatri, Ulrika Westerberg, Vård 1 kommentar Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.
Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp.
Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade.
Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess.
Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.
Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?
/Ulrika Westerberg
Den livsviktiga andningen
Publicerat: augusti 9, 2020 Sparat under: Återhämtning, Depression, Trauma, Ulrika Westerberg Lämna en kommentarVarför är andningen viktig? Att inte förstå och uppleva hur ett normalt andetag uttrycks i kroppen kan leda till ohälsa. Utan att förstå nackdelarna med att hålla in magen för att se smal ut begränsade jag min hälsa. Inte heller insåg jag att trauman uttrycktes i hur jag andades – med små in och utandningar genom bröstkorgens framsida. Med medveten närvaro och kunskap om andningens normala förlopp förlöstes de tillbakahållna reaktionerna från mitt traumatiska förflutna och tillfrisknandet kunde börja.
Med hämmad andning utvecklas ångest, dissociation och tillståndet freeze som djur och människor använder för att undkomma död. Trauma kan påverka andningen i decennier eller tills du är trygg nog att våga möta reaktioner och upptäcka att alla reaktioner kommer och går. Som liten höll jag omedvetet andan när någon skrek eller bråkade och slogs, kanske i föreställningen att jag inte existerade eller kunde synas när jag inte andades och jag överlevde mentalt på det sättet.
Med yoga och fokus på andningen, meditation och acceptans över alla känslor en människa kan bära har jag tagit kontrollen över depression, trauma och ME/CFS. Med den kontrollen har jag återfått tron om att kunna må bättre och återfått hoppet om att kunna fylla livet med något meningsfullt. Jag har till och med lärt mig att livet inte ens behöver vara meningsfullt för att leva ett fullt ut, i medveten närvaro.
Läkare har hånat mig när jag försökt beskriva mina besvär med andningen då jag försökt beskriva den med ”att jag har svårt att få luft”, varpå de testat syresättningen och påstått att det inte var något fel på mig. Som den dumbom jag var trodde jag dem och kallade mig själv för inbillningssjuk istället för att ta mig på allvar. Istället fortsatte jag att gå med hämmad andning i decennier tills en fysioterapeut berättade att jag hade väldigt tight andningsmuskulatur och att det var ett resultat av att jag inte andats rätt i decennier – trots att jag alltid gillat att träna och dessutom har tränat mycket i mer än ett decennium.
Fysioterapeuten konstaterade att de små musklerna i buken var svaga trots mina synliga starka och smidiga yttre muskler. Jag började med mediyoga, yin yoga, restorative yoga och kundaliniyoga som jag under lång tid försämrades av för att mina trauman bidrog till upplevelser av skräck, dissociation och sjukdom – utan att jag kunde uttrycka det. Utan traumainformerad personal kan yoga bli en trist upplevelse men jag visste att jag var något på spåret och har återkommit till övningarna och lärt mig att intuitivt lyssna på kroppen för att inte drabbas av dissociation och på så sätt sakta bygga motståndskraft (resiliens) och slippa återtraumatisering. Ibland möter jag så kallade professionella som uppmanar till övningar jag inte är beredd att utforska för stunden och kan då helt enkelt låta bli.
Den som kan yoga vet att det inte är en tävling med andra utan en inkännande aktivitet för att utforska och fördjupa kontakten med kroppen och sinnena. Det har lett till att jag har en stark och uthållig kropp och samtidigt lärt mig hantera mina upplevelser genom att kunna känna igen dem, acceptera dem och reglera styrkan på dem när jag behöver – genom långa och lugna utandningar.
Att andas lugnande kan börja med att ligga på rygg och att observera andningen och sen pröva att expandera nedre buken och fortsätta med en vågrörelse mot nyckelbenen samtidigt som du expanderar sidorna och bakre bröstkorgen ända till nedre delen av halsen – långsamt. Lungorna fylls väl men inte maximalt för att kort hålla andan och sen dubbelt så långsamt andas ut genom näsan, för att i slutet hosta till eller dra in anus och dra in naveln. Släpp sen all ansträngning och låt inandningen komma spontant. Det finns många andningsövningar att välja mellan för att djupandas
Jag andas
jag känner
jag lever
nu återfödd
I utmanande miljöer med buller och många samtidiga intryck eller skrämmande miljöer kan jag fokusera med andningsövningar och på så sätt inte bli så mottaglig för yttre eller ens inre stress och med den här kunskapen har livet blivit enormt annorlunda. Jag vet bättre om mina gränser och kan avgöra när andra lägger sig i eller beter sig illa, tror på vad jag upplever utan tvivel och med det kan jag skydda mig, med min personliga mentala ryggsäck.
Till en början hade jag bråttom och ville bli frisk snabbt och trodde det skulle bli bättre genom att träna ofta, men det blev kontraproduktivt med obehandlade trauman. Vården hade inget att bidra med inom psykiatrin utan det var en för mig välkänd, välutbildad och tålmodig fysioterapeut som visade vägen, liksom mina kontakter bland annat med en traumainformerad yogaterapeut i Los Angeles som kunde tipsa om rätt sorts yogaövningar att börja med – tills jag hade lärt mig att lyssna på kroppen, utveckla min intuition och resiliens.
I yogan fanns inslag av meditation och den väckte nyfikenhet som jag använder för att finna närvaro i kroppen och fortsätta lära känna mig själv allt bättre. Dåliga dagar har jag bara fokus på andningen så länge det finns utrymme på morgnarna men inte heller för länge och sämre dagar använder jag andningsövningar eller kombinerar yoga med andningsövningar. Bra dagar kan jag nyfiket betrakta olika stadier av andningen, känna tacksamhet över livet i stort och smått, nära vänlighet till mig och andra, uppleva lugn och glädje eller leka med föreställningar som att flytta klot av värme i kroppen med kroppslig närvaro och vilja. Meditation och yoga kommer jag att fortsätta med till mina sista andetag.
/Ulrika Westerberg
Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd
Publicerat: februari 9, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, Depression, Diagnos, Forskning, Psykiatri, Schizofreni, Ulrika Westerberg, Vård Lämna en kommentarI läkaren Mark Hymans populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.
”What other doctor dont look at the organ they treat?”
Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.
Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).
Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.
Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva. Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.
”If you dont know the Why, its hard to do the What.”
Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.
Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.
En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.
Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:
- du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
- huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
- vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
- om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
- att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
- att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
- sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
- det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner. Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.
För att hålla dig frisk bör du:
(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv. Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.
(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.
(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.
(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.
(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.
(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.
(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..
(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.
(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk
(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.
(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).
/Ulrika Westerberg
——————————————————————————————-
Kommentar från RSMHbloggens redaktör:
OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.
Låt oss pröva neurofeedback
Publicerat: november 3, 2019 Sparat under: Övergrepp, Psykiatri, sjukdom, Trauma, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
Efter flera sexuella övergrepp och ett flertal olyckor med fysiska besvär som följd har jag inte behandlats med rätt insatser. Jag är terapiresistent och har prövat allt från biverkningsstinn medicinering med antidepressiva till neuroleptikapreparat.
Min kropp reagerar ständigt på möjliga hot 24-7, och mitt vardagliga liv har krympt. Jag undviker grupper av främlingar, miljöer med flera ljudkällor och andra stressande faktorer, såsom människor som inte har förståelse för mina begränsningar, våld på film eller nyheter. Stunderna av djup avslappning är få. Skyddar jag mig inte påverkar det mig till ytlig andning, värk, oförmåga att somna eller slappna av och social isolering.
Fram till 2017 trodde jag att läkare visste bäst men när resultat uteblev och deras så kallade vård dessutom bidrog till vårdskada började jag söka svar på egen hand via privatläkare. Jag har kommit långt med funktionsmedicin men att påverka ett dysreglerat nervsystem är en för stor uppgift för mig. Under tiden har jag sökt svar på egen hand och då har neurofeedback fångat mitt intresse. Neurofeedback används i bland annat USA och forskningsstudier visar snabbt resultat.
Boken ”Kan neurofeedback hjälpa hjärnan” är skriven av leg psykolog, klinisk specialist och neuropsykolog Pia Ahlstrand med flera (2018). Titeln på boken är blygsam med tanke på alla positiva upplevelser som beskrivs. Inom området neurofeedback är det speciellt metoden ILF som lyfts i boken vilken ”… kan leda till förbättrad koppling mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex …” vilket ökat blodflöde i nämnda funktioner antas vara ett bevis på.
Hittills har forskning visat att behandlingseffekten är oproportionerligt långsammare vid PTSD och CPTSD, vilket talat för att behandlingen bör fokuseras på att stärka nätverket runt personen. Hjärnan kan med neurofeedback hjälpa en drabbad individ att återskapa eller återta en mer adaptiv aktivering för att korrigera dysfunktion och på så sätt slippa att triggas av externa stimuli. I behandlingen instrueras individen att tänka på en triggande situation och därefter på en annan situation som är lugnande. Behandlaren får på så sätt feedback via sin mätutrustning och dialog som lär individen till snabbare, effektiv känsloreglering. Behandlingen ökar självkontrollen liksom minskar behovet av symtomdämpande medicinering. Det författarna inte nämner i sammanhanget är samhällskostnaderna för samtalsterapi för både individ och samhälle när behandlingar delvis felaktigt sätts in eller när rätt behandling saknas som alternativ till en grupp som är kraftigt eftersatt i den offentliga vården.
Antalet behandlingar för en individ beror på traumatillståndets komplexitet. En behandlares observationer efter olika försökspersoners behandling var att de bättre mindes sina drömmar, upplevde större lugn och hade rikare upplevelser i sitt vardagliga liv, som i samtal med andra och i fysiska aktiviteter. En patient beskriver:
”Jag har aldrig tidigare kunnat blicka framåt eller leva i nuet. Jag kan tänka klarare och tänka mindre och bara låta tankarna finnas där utan att älta dem. Jag litar på mig själv nu. Ångesten är inte heller konstant”.
Enligt författarna visar studierna tydliga positiva resultat som behöver placebostuderas. I privat vård finns redan neurofeedback i Sverige för den som har råd och bor i de större städerna och framförallt i Stockholm. De individer som vill delta i experimentella studier borde få göra det, på samma sätt som exempelvis evidenssvag ECT-behandling används på svårt deprimerade personer, istället för att lämnas till sitt eget öde.
Idag scannas inte patienter tillräckligt effektivt. Där är jag ett exempel, som sökt hjälp så länge som från treårsåldern av olika anledningar, exempelvis återkommande stark magvärk fram till åttaårsåldern, återkommande depressioner och under perioden 2010-2018 med klassiska PTSD-symtom. Ingen tog sig tiden och gjorde skillnad för att scanna min historia och jag tror att de jag mött helt enkelt inte haft kompetensen då trauma är ett eftersatt område i Sverige.
Nu är det upp till beslutsfattare att bestämma om hur de ska finna de traumatiserade i primärvården. Gruppen traumatiserade är inte oansenlig. Obehandlad leder trauma inte enbart till psykisk sjukdom utan korrelationen är också hög med fysiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ätstörningar, stroke och astma.
Det lidande individ, anhöriga, vänner och samhälle erfar i social isolering, andra sjukdomar, för tidig död och ekonomisk belastning har de insatta inte missat, men politikers handlande för effektiv traumabehandling är hittills svag.
/Ulrika Westerberg
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.