Det får aldrig hända igen

Publicerat: februari 17, 2015 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård | 3 kommentarer

anneli3webbMin tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.

Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?

I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.

Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.

Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.

Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.

/Anneli Jäderholm

Bältning är ingenting annat än tortyr!

Publicerat: september 25, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Bemötande | Tags: , | 2 kommentarer

anneli3webbSedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.

”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.

I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.

Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.

Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.

Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.

Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50

/Anneli Jäderholm

Bältning bältning3bältning2

På vilka grunder bältades jag?

Publicerat: maj 9, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård | 1 kommentar

anneli3webb 2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.

Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.

Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.

Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.

Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.

Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.

Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .

Här finns en protestlista mot bältesläggning.

 
/Anneli Jäderholm

Jag klarar inte en bältning till

Publicerat: mars 27, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning | 2 kommentarer

anneli3webbVarje dag bär jag mina erfarenheter av att ha blivit bältad på en brits med benen isär och med blottat skrev i min allra största själsliga smärta. Jag jämställer bältning med tortyr. För så är det för mig. Det värsta är att traumatiseringen hindrar mig att söka vård igen. Jag klarar inte en bältning till i mitt liv. Det går bara inte.

I P1 Morgon kunde vi lyssna till ”Lisa”. En av flera unga tjejer som Barnombudsmannen (BO) lyssnat på under en granskning av hur barns mänskliga rättigheter respekteras i psykiatrin. Idag lämnade BO sin rapport till regeringen och jag hoppas regeringen lyssnar.
”Lisa” som knappt börjat sitt vuxna liv berättade hur hon bältats så många gånger inom barn- och ungdomspsykiatrin att hon inte längre klarar av att höra ordet bälte. Att hon till och med har svårt att använda säkerhetsbälte i bilen.

Jag lider med henne. Jag vet hur hon har det. Jag har det likadant. Åtminstone nästan. Jag var i trettioårsåldern när jag utsattes första gången, hon mycket yngre än mig. Jag beundrar hennes styrka. berättar att hennes ångest inte blir mindre av en fastspänning. För mig, som lider av psykoser, förstärks problematiken av bältet. Jag glider djupare in i psykos vid en bältning. Psykosen är min flykt när verkligheten blir för svår att hantera.

Jag trodde tills för några år sedan att det bara var jag och alla starka patienter, 200 kilo tunga och två meter höga, som bältades. Men så är det inte.
De flesta är unga kvinnor. Det gör det här också till en kvinnofråga. För mig känns det som allra mörkast när jag hör att BUP i Malmö just nu bygger nya bältesrum. Varför? Det finns andra vägar att gå.

I höstas besökte jag och min coach Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde man sig av med alla mekaniska tvångsmedel för åttio år sedan, alltså redan 1933. Sedan dess har man utvecklat en vårdkultur som fokuserar på mänsklig närvaro och kommunikation i mötet med lidande människor. Detta, förklarade en isländsk psykiater, gör det möjligt att tränga igenom hinnan av vanföreställningar och nå fram till det friska i människan. Man har även specialutbildade team bestående av handplockade personer med särskilt engagemang i att möta fysiskt utåtagerande personer. De jobbar med verbala nedtrappnings- och förhandlingsmetoder för att hjälpa patienten att återfå kontroll över sitt beteende.

Ibland, i extrema situationer, används fysisk fasthållning – men man talar hela tiden med patienten. Kommunikation är A och O.Det låter löjligt enkelt, men har funkat på Island sedan 1933. Regeringens psykiatrisamordnare och Socialstyrelsen borde åka dit på studieresa för att lära mer om vilka attityder, metoder och organisatoriska förutsättningar som krävs för en bältesfri vård. Viktigt i sammanhanget är också att Europarådets antitortyrkommité kritiserat just bältesläggning inom psykiatrin, senast var det Danmark som fick svidande kritik.

Ska vi lyckas finna lösningar och nå en bättre vård med mindre tvång måste vi arbeta hårt. Redan nu bör vi börja arbeta med en riskanalys över vilka skador en bältesläggning kan ge för framtiden, hur stor risken är att bältesläggning missbrukas och hur traumat kan se ut för patient likaväl som för personal.

Nu driver vi kampanjen No more! No more bältesläggning helt enkelt. Psykiatrin är en fråga för hela samhället. Hur vill du att du själv, din mamma eller pappa, din syster eller bror eller dina vänner skall bemötas om, eller när, deras själ ligger i tusen bitar och de har svårt att ta ett andetag till?

/Anneli Jäderholm

 

Skonsamt bemötande i kris och kaos

Publicerat: februari 11, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård | Tags: | Lämna en kommentar

anneli3webbAtt arbeta inom psykiatrin är att arbeta med själva livet. De arbetar med det jag vill kalla själslig intensivvård och vi i samhället bör prioritera deras arbete.
De bör få högre status och tränas kontinuerligt, både som grupp och enskild individ, för att känna sig trygg i de svåraste situationerna.

Jag har egen erfarenhet av att vara utåtagerande som patient och många gånger har jag tvingats bältesläggas. Detta har varit traumatiserande, ja till och med något jag vill likna vid tortyr. Jag vill inte vara patienten som ingenting vill, som vägrar allt och som är bitter och revanschlysten mot personalen. Jag vill ta ansvar, bidra och inspirera till att tänka i andra banor och därför har jag tillsammans med Durewall Institutet publicerat en kortfilm om ett alternativt, mer skonsamt bemötande av mig som utåtagerande individ i kris och kaos.

Vi har ett omfattande material med olika scener men just denna kortfilm färdigställdes 2013 och det vi vill visa i detta klipp är att det är bra om personalen kan tänka vård, inte konflikt eller kamp. Det är också bra om de kan fokusera på varför jag är utåtagerande. Det kan i stundens hetta vara svårt att förstå, helst vill man få stopp på situationen så fort som möjligt, ge mig en gräns för mitt eget bästa men många gånger har jag upplevt att personal betett sig irrationellt, det är mänskligt. Jag kan vara utåtagerande för att jag har ångest, panik eller är jätterädd.  Jag kan vara upprörd och ha en känsla av att personal brustit i sitt bemötande, min verklighetsuppfattning kan vara knepig eller så kan jag ha farit illa av att vistas i en känslomässigt utsatt miljö i flera månader, under dygnets alla timmar, sju dagar i veckan.  Ja, det finns mycket som kan ligga bakom mitt beteende men oavsett vilka yttringar som visar sig är det ett resultat av det lidande jag bär inom mig.

I alla lägen är det bra att ha fokus på att lugna och försöka göra mig trygg och också ha fokus på att försöka få två vinnare och ingen förlorare. En konflikt kan till och med ses som kontaktskapande. Beröringen och den mänskliga närvaron är utslagsgivande för att kunna tränga igenom min hinna av vanföreställningar och nå fram till det friska inom mig.
Kommunikationen är också A och O för jag är närvarande även i de svåraste situationerna även om jag inte själv förmår att göra min röst hörd.
Viktigt är också att man stöttar min autonomi, att jag har möjlighet att göra ett eget val om än ett så litet. Till exempel kan de ställa frågan vart jag vill ha sprutan. Även om jag inte kan prata kan jag kanske peka med mitt finger att visa att jag vill ha sprutan på höger sida. Det valet kan förhindra att jag känner mig helt försvarslös och hjälper till så att jag inte åker in i mitt minnes dimridåer, till gamla situationer av övergrepp där jag också var helt försvarslös. Det förhindrar att jag re- traumatiseras.

Jag har också varit med om fysiskt smärtsamma sekvenser under mina sex sjukdomsepisoder; Jag har dragits över betong golv av poliser, jag har kastats upp på en bältessäng och bundits fast. Jag har omringats och blivit överfallen av personal som snabbt velat föra mig från det allmänna utrymmet till mitt eget rum på avdelningen. I kris och kaos är hela jag fylld av en rörelseenergi som bör få komma till utlopp för att inte den rent fysiska smärtan ska förta mig. I filmen ges tydliga exempel på hur instruktören arbetar med rörelseenergin. Dessutom visas ett mycket bra grepp utan tumme för att inte orsaka mig som patient mer fysisk smärta än nödvändigt.

Se filmen som en inspiration, ett förslag till annan gränssättning än bältesläggning. Prata om den, kommentera, dela den i sociala medier för att nå diskussion i vårt offentliga rum. För du, glöm inte att det är vi tillsammans som skapar vår morgondag och att psykiatrins bemötande faktiskt är en fråga för hela samhället. Hur vill du att din mamma eller pappa, din syster eller bror, din granne eller partner eller någon där du bor skall bemötas om eller när deras själ brister? Hur prioriterar du, jag, hur prioriterar vi tillsammans?

Idag agerar jag ofta ”proffspatient”. Såklart kan jag bara utgå från mig själv och det jag upplevt inom psykiatrin, men jag försöker skapa realistiska scener där behandlande
personal kan gå in och öva på gränssättning utav mig för att få någon liten idé. Det finns inga färdiga paketlösningar, alla är vi unika individer.
Se kortfilmen här.

/Anneli Jäderholm

Läs mer: http://www.annelijaderholm.se

Vill du lära dig med om metoden? www.durewall.se

Det går att få patienter lugna genom samtal

Publicerat: januari 21, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Det är vi som bloggar!, Tvångsvård | 1 kommentar

anneli3webbNyligen besökte jag och min coach, journalisten och filmaren Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde de sig av med all mekanisk tvångsvårdsutrustning redan på 1930 – talet och vi var mycket spända på vilka metoder de använder i de situationer som i Sverige leder till bältesläggning. Under sju dagar gjorde vi 40 intervjuer som vi nu skriver ner för att kunna analysera och reflektera djupare kring det som berättades för oss.

Redan i februari kommer du att i tidningen Revansch kunna läsa en artikel som baseras på en intervju med Páll Matthíasson, psykiater och sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus. Han berättar om hur det gick till när de gjorde sig av med bältena och vad de satsade på istället. I artikeln finns också röster från brukare om hur de upplever att det är att tvångsvårdas på Island. Men innan det vill jag ge dig en liten munsbit, ett smakprov av det vi fann.

Jag vill berätta för dig om deras specialteam som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. De har specialteam som går in i de riktigt tuffa situationerna och som tränas kontinuerligt i olika nedtrappningstekniker. Teamen består av människor, både kvinnor och män, som handplockats utifrån sina personliga egenskaper och när jag träffade två av dem kände jag nästan direkt att de var lämpade att möta mig i kris och kaos, de var lugna, nästan lite sävliga, hade snälla ögon, utstrålade värme och såg ut att ha en ängels tålamod. Dessutom var det människor som valt denna typ av arbete själv och inte, som i vårt land, att de tvingas att utföra det någon annan beordrat. I en fjärdedel av alla fall leder deras ingripande till en fysisk gränssättning och i hela tre fjärdedelar av alla situationer så pratar de patienterna lugna. Det viktiga vid den fysiska gränssättningen var att de absolut inte får ligga på patienten utan endast hålla i, hålla om, hålla ut och härbergera. Vid besöket kom jag att språkas med en hel del människor om olika typer av gränssättning och då ofta om gränssättningens längd. I Sverige blir jag lagd i bältessäng i fyra timmar medan de som får en fysisk gräns av specialteamet oftast slipper den efter tjugo eller max trettio minuter. Deras förklaring på varför deras gränssättning var så mycket kortare än den jag utsätts för var att alla, både patienter och personal, vill ur situationen fortast möjligt.

Under vår resa undersökte vi även hur de behandlar unga människor som är självdestruktiva, de som ibland får dialektisk beteendeterapi men som också kan hamna på rättspsykiatriska anstalter hos oss.

Nu ser jag fram emot en vår där vi får sprida våra kunskaper från Island på allehanda föreläsningar. Hoppas vi ses!

/Anneli Jäderholm

Nya tankar om bältesläggning

Publicerat: januari 7, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård | Tags: | Lämna en kommentar

anneli3webbEfter mitt senaste inlägg om bältesläggning har det hänt en del. Jag har insett att det finns personal som kämpar för att ge en mer human vård. Men ofta hjälper inte det, för bältet kan missbrukas. Det finns för mycket machokulturer.

Till viss del förstår jag problemet. Många har velat hjälpa mig men inte varit tillräckligt kompetenta, utbildade. Människor som stått böjda över mig har haft ”tunnelseende”, försökt ta ansvar för allt. Det är mänskligt. Stressen kan förta oss.

Jag har tagit del av att man på vissa håll i landet utbildar personal i att utföra en mer skonsam bältesläggning. En utbildning som går ut på att en person står helt utanför gruppen, deltar inte i själv i utförandet, men tar fullt ansvar och ger direktiv för hur det hela skall utföras. Det gör det enklare. De andra kan slappna av, ta order och slipper bete sig förvirrat, stramt och ta ansvar för allt.
Jag tänker att det hade gjort bältesläggningen lite lättare att uthärda. Jag hade sluppit leva för resten av mitt liv med alla dessa människors stela förvridna ansikten för min inre syn. Alla vet att man fryser bilderna i ett trauma. De bältesläggningar jag utsatts för har varit trauman. Svåra trauman. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
I utbildningen får man lära sig att också kommunicera med patienten i situationen, trots att flera som jag mött har sagt att det inte funnits tid till det. Den som står utanför och bär ansvaret ger direktiv till gruppen via patienten. Till exempel: ”Anneli, nu tar Lena och spänner fast en rem runt din vänstra handled” och då vet Lena att hon skall göra det. Det hade inneburit att jag trots att jag blundat för att jag inte orkat se ändå hade förstått vad som hänt med min kropp.

På många håll i vårt land så kämpar man med att höja statusen på den som vakar. Det skall vara en mycket erfaren och kunnig person. En som förmår att möta, att finnas, en som förmår vara närvarande. Då blir ju själva bältesläggningen ett hållande som sedan kan bli ett tröstande och inte som en bestraffning. Sist jag bältades satt en man vid mitt skrev, satt tyst, jag kunde bara höra hans andning. Det kändes som ett övergrepp. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
Jag har samarbetat med Durewall Institutet, http://www.durewall.se, de har ett mjukare sätt att möta konflikter. Metoden går ut på att ha förståelse för den rörelseenergi som finns i min kropp och som behöver få utlopp, speciellt när jag har panik i kris och kaos. Då när jag vanligtvis spänns fast på en brits och inte kan röra en lem. Då när det gör så ont att jag, ja jag skulle vilja benämna det som tortyr.

Jag vet att psykiatrin idag jobbar stenhårt med att förbättra tvångsvården. Jag har själv deltagit i Sveriges Kommuner och Landstings fantastiska genombrottsprojekt ”Bättre vård – mindre tvång” och jag är stolt över att ha fått vara en del av det. Jag vet att det finns många fantastiska eldsjälar inom psykiatrin.

Men trots den vetskapen, säger jag ändå att det inte räcker. Bältet kan missbrukas!
Förra sommaren bältades jag tufft i en ”machokultur”. Jag hade otur. I teamet var det en ordinarie och resten vikarier. Flera var män med attityden ”att sätta mig på plats”, att med våld och makt styra mig i min sjukdom. Jag bältades fyra gånger på tre dygn och kom ut i ett värre tillstånd än när jag kom dit. Bra eller dålig vård får inte vara som ett lotteri. På flera håll fattas resurser och kompetent personal. Det är akutvård som bedrivs och det ser olika ut över Sverige.

Nu åberopar jag mänskliga rättigheter och rätten att få välja att inte bli bälteslagd inom akutpsykiatrin en gång till. Mitt hjärta orkar helt enkelt inte det. Bältet måste bort, det är för stor risk att det missbrukas. I Finland pratas det om målet att ta bort all mekanisk utrustning till år 2020 inom psykiatrin. Låt oss i Sverige vara djärvare! Låt oss arbeta för att bältet skall bort innan Mental Health Day 2014!

Jag gör nu allt jag kan för att lyfta samhällsdebatten om bältesläggning inför valet då jag anser att bemötandet av mig i mina akuta psykosskov inte bara är psykiatrins ansvar utan faktiskt ett ansvar för hela vårt samhälle. Hur prioriterar du? Hur prioriterar vi tillsammans? Vad menas med en god vård och omsorg? Och till sist, hur vill vi att vi själva, våra partners eller våra barn skall bemötas om eller när själen går i tusen bitar? Vi måste våga ställa oss den frågan! Vill du vara med?

/Anneli Jäderholm

Bältet hjälper, du ligger ju still!

Publicerat: april 5, 2012 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Min berättelse, Tvångsvård | 3 kommentarer

Det är inte min kropp som är problemet. Den är full av adrenalin, skräck och panik. Rörelseenergin måste få utlopp annars förtar mig den rent fysiska smärtan. Den fysiska smärtan är oerhörd när jag spänns fast med remmar runt händer och fötter. De flesta vet hur kroppen svullnar och ömmar vid stress men få har förmågan att tänka på hur det skulle kännas att spännas fast då.  Hela rummet är fullt av rörelse. Personalen vill mig väl, stressar, drar och sliter. De måste skynda sig att ge mig en gräns. Alla vill ta ansvar och gör vad de kan. De vill verkligen hjälpa mig.

Jag ligger och lallar om solen. Det är svårt att tro att jag är närvarande. Men det är jag. Men jag är inte verbal. Jag kan inte prata men jag är en mästare på att läsa av gester, tonfall och kroppsspråk när jag är i kris. Det ingår liksom i mitt försvar. Men ingen tänker på det. Jag ligger i den tunnaste sjukhusskjortan som inte skyler någonting, har jag tur sitter sista knappen kvar då knapphålen är mycket urtvättade. (Hur många skulle våga gå ut med den tunnaste nattskjortan i staden, bland främmande människor?) Jag ligger med benen isär och blottar mitt skrev. Ingen vet vad jag bär på. Att jag slungas tillbaka till de gånger jag förgreps under mina tidiga år.

Det är bråttom och över mig har jag män och kvinnor med ansträngda ansikten, jag ser deras strama drag, deras sammanbitna läppar, deras blodådror som pulserar och deras rödsprängda ögonvitor. Jag tror att jag möter Djävulen. Jag förstår inte då ingen pratar med mig, informerar mig om vad som händer. Jag orkar inte mer.

Jag dras än längre in i min magi, min magiska verklighet. Dit jag tar mig när jag inte längre står ut. Jag blir än en gång Jesus. Jag blir korsfäst. Jag blir förrådd av Judas. Vem Judas är av de som drar och sliter runt mig, vet jag inte. De kommer med en spruta. Jag tror att det är min sista i livet. Jag kämpar för allt jag är värd. Jag skulle kunna slåss för mitt liv. Men jag ligger fastnaglad. Ingen frågar mig vart jag vill ha sprutan. Ingen ger mig det mandatet. Ingen tror heller att jag kan välja eller ser mitt svagt pekande finger att jag vill ha den på höger skinka.

Jag ger upp. Stelnar. Ligger still. Blundar hårt. Jag ser mitt liv passera revy för min inre syn. Jag skall snart dö när giftet från sprutan spridit sig. Det är min verklighet. Lika verklig som verkligheten. Jag är vettskrämd och helt maktlös. Jag ser brutala bilder för min inre syn, gamla övergrepp från det förflutna dyker upp och sargar min själ än mer. Nu skall någon sitta och vaka över mig. Se till att jag klarar mig rent fysiskt, att inte mitt tillstånd är livshotande samt kontrollera min känslomässiga status. Jag är skräckslagen. Jag vet inte vem det är. Någon sitter på en stol med ryggen vänd mot mig, kikar över axeln lite då och då men tittar mest ut genom dörren mot de andra. Tydligen en vikarie då de andra behöver utföra mer viktiga uppgifter.

/Anneli Jäderholm

Anneli Jäderholm

Publicerat: april 5, 2012 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Det är vi som bloggar! | 1 kommentar

Jag har tolv års erfarenhet av en psykossjukdom. Jag brukar kalla mig för brukarprofessionell och anser att jag är en auktoritet i mitt liv. Jag har gett mig själv mandat att berätta min historia.

Jag kommer att ha en del att säga om tvångsvården i mina bloggar .  Jag har vårdats inom slutenvården i ganska långa perioder och upplevt olika bemötande när jag varit utåtagerande och i kris. Jag har ibland bältats och tvångsinjicerats.

Med mina blogginlägg vill jag bidra till utformningen av morgondagens psykiatri. Jag deltar sedan några år ofta i utbildningar och konferenser och har kontakt med många personalgrupper över hela vårt land. Jag har också som uppdrag att vara ambassadör i kampanjen Hjärnkoll.

Hoppas att ni kommer att följa mina bloggar.

/Anneli Jäderholm