Efter fredagen: Döm ingen på förhand

Jag var på Stockholms Centralstation samtidigt som det hände. Jag såg fordon från polis och räddningstjänst som ryckte ut, och polishelikoptrar på himlen. Hallen skulle utrymmas och plötsligt hördes ett rykte om att det fanns en beväpnad skytt i närheten. Många människor började springa i panik. Jag fick en knuff och for omkull så att glasögonen gick sönder.

Det var obehagligt, men för många slutade fredagen värre än så – mycket, mycket värre. Efter det fruktansvärda dådet, då en man först körde en lastbil i hög hastighet på Drottninggatan innan han körde in i varuhuset Åhlens, så har fyra människor dött och många fler är skadade. Just nu vårdas nio personer på sjukhus. Dessutom är många människor chockade och omskakade efter att ha varit på plats. Sverige är fortfarande skakat.

En sådan här fruktansvärd händelse kan också påverka den som mår psykiskt dåligt extra starkt. Därför vill jag påminna om det vi skrev på Facebook i fredags, att det finns människor att prata med, för den som är ensam och/eller orolig. Kanske finns det någon på din lokalförening? Se annars telefonnummer efter texten.

Det mesta tyder på ett terrorbrott, även om man ska vara försiktig med att uttala sig tvärsäkert om motiv. Polisen kallar det just nu för ett ”befarat terrordåd”.

Det är samtidigt viktigt att hålla huvudet kallt. Det är lätt att rykten kommer i svang, som det om en skytt vid Centralstationen. Det är också lätt att man plötsligt börjar döma oskyldiga människor på förhand.

Minns ni det så kallade ”vansinnesdådet” i Gamla Stan 2003? Då en 50-årig man som haft kontakt med psykiatrin i fyra år, körde bil på Västerlånggatan i hög fart så att två människor dog och flera skadades. Det var den sommaren som en man också attackerade människor med ett järnrör i Åkeshov i Stockholm, och Anna Lindh knivhöggs till döds på NK:s varuhus. Allt utmynnade i en hätsk debatt där röster hördes om att man skulle låsa in alla ”psykfall”. Orsaken till dessa tragiska, brutala våldsdåd söktes bland annat i psykiatrireformen. Bilden spreds av människor med psykisk ohälsa som oberäkneliga, våldsamma och farliga. En bild som självklart inte stämde. Efter hand fick bland annat RSMH komma till tals och kunde ge en sannare beskrivning.

Därför ska vi också ta oss i akt när det nu framkommer att den man som misstänks för dådet i fredags har sökt asyl i Sverige, fått avslag och därefter varit efterlyst av polisen för att utvisas. Nu börjar det talas om att de som fått avslag på sin asylansökan ska skickas ut så snabbt som möjligt. Rsistiska och högerextrema krafter är inte sena att utnyttja läget. Jag tycker inte att vi ska gå i den fällan, inte spela det spelet.

Istället finns det alltför många människor som idag inte har möjlighet att få asyl, trots en mycket svår situation i sitt hemland. Många ungdomar kommer hit ensamma, varav många mår psykiskt mycket dåligt och flera har begått självmord på grund av sin pressade situation. Ingen människa ska behöva vara så utsatt. Därför har vi också startat projektet ”Gemenskap ger kamratstöd”, som är ett samarbete mellan RSMH och Sveriges Ensamkommandes Förening. Där utgår vi från kamratstödsmodellen och försöka utveckla och anpassa den till ensamkommandes behov och förutsättningar. Det här är något vi ska vara stolta över! Frågan om asylsökandes rättigheter och behov av ett gott bemötande och respekt kommer fortsätta vara viktigt – även långt efter fredagen den 7 april 2017.

Våga vägra döma människor på förhand. Dra inte alla över en kam. Vi som lever med psykisk ohälsa vet hur illa det kan bli.

/Jimmie Trevett

Om du känner stark oro och behöver prata med någon finns kontakter nedan:

Nationella Hjälplinjen. Alla dagar kl 13-21, telefon 020-22 00 60.

Bris – Barnens rätt i samhället. Måndag-fredag kl 15-21, lördag-söndag kl 15-18. Telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska. Alla dagar kl 21-06. Telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst. Alla dagar kl 21-06. Nås via 112.

Mind Självmordslinjen. Chatt och telefon dygnet runt. Telefon 90101.

Röda Korsets telefonjour 0771-900 800


De mystiska, psykiska sjukdomarna…

Hannes 4En programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.

Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.

Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.

Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.

/Hannes Qvarfordt


Tänk på konsekvenserna för oss med psykisk ohälsa

PaulinaFör ett tag sedan krockade ett flygplan under konstiga omständigheter. Det dröjde inte länge innan man hittade läkemedel och sjukintyg i lägenheten som tydde på att piloten hade någon form av psykisk ohälsa och häxjakten var i full fart.

Viktigt att tänka på: människor med psykisk ohälsa har genom alla tider porträtterats som mindre begåvade, mindre värda. Media älskar en smaskig historia men det man inte har i åtanken här är vad konsekvenserna av detta kommer få eller kanske redan har fått för följder. Att koncentrera sig på att denna tragiska händelse skulle bero på psykisk ohälsa kan få väldigt negativa konsekvenser för oss som lever med psykisk ohälsa.
Det vi vet idag är att tre av fyra lever med någon form av psykisk ohälsa eller känner någon i sin närhet. Så hur många påverkar detta? Ja, tre av fyra.

Depression är en av de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, över 20 procent drabbas av depression i vuxen ålder. Det kan drabba framgångsrika personer, likväl som gemene man. Att då påstå att dessa inte skulle kunna arbeta inom vissa yrken är absurt.

Viktigt att komma ihåg är också att det är ytterst sällan som någon person med psykisk ohälsa skadar andra. Sannolikheten att en schizofren person till exempel blir skadade av andra eller av sig själv är större än att hon skadar någon annan.

Jag har nu i några år varit en del av (H)järnkoll och försökt få folk att våga öppna sig och prata om det som gör ont och det vi väljer att dölja nämligen vår psykiska hälsa. Jag är ledsen över att medias häxjakt kommer leda till att många kommer välja att dölja sin psykiska hälsa i rädslan om att bli jämförd med piloten som störtade planet.

Händelsen är otroligt tragisk och jag sörjer att så många människoliv gick till spillo.
Men att spekulera i att orsaken endast skulle bero på hans psykiska hälsa kostar så mycket mer än tittarsiffror, sålda tidningar och webbtester. Det kostar människor deras självkänsla det kostar oss trygghet och kanske till och med integritet.

/Paulina Tarabczynska

PS. Läs även denna text i the Guardian som tar upp liknande tankegångar:

http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/27/depression-germanwings-tragedy-pilot-andreas-lubitz-mental-health?CMP=fb_gu

Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Karolinska väljer biologismen

Hannes 4Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.

I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.

Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.

I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.

I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!

Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?

/Hannes Qvarfordt


Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt


Vad är psykisk sjukdom?

Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?

Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).

Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.

/Hannes Qvarfordt