Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?
Publicerat: september 6, 2023 Sparat under: Återhämtning, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, sjukdom, sjukskrivning, suicid | Tags: Nationell Strategi Psykisk Hälsa Lämna en kommentar
Nu har förslaget till regeringens nya strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention kommit. Mot den bakgrunden tål det att påminna sig ett par viktiga faktum påpekar Jenny Wetterling i RSMH:s förbundsstyrelse.
Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskriver alla människors rätt till hälsa. Liknande skrivelser återfinns i Sveriges grundlagar och en god hälsa för alla är ett uttalat mål i Agenda 2030. FN uttrycker sig vidare såsom ”Ingen hälsa utan psykisk hälsa”.
Världshälsoorganisationen, WHO, beskriver psykisk hälsa som ”Ett tillstånd av psykiskt välbefinnande som gör det möjligt för människor att klara av vanliga påfrestningar, förverkliga sina egna möjligheter, lära sig saker, arbeta och bidra i samhället. Psykiskt välbefinnande ses som en grundläggande förutsättning för människors möjligheter att nå sin fulla potential och för samhällets utveckling. Här råder ingen tvekan om hur högt ambitionerna för att uppnå psykisk hälsa bör sättas och visionerna klinga.
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser och har därav under flertalet år beskrivits vara ett prioriterat område politiskt. Detta har synts bland annat genom att olika regeringar genomfört ett antal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa genom åren.
Trots alla dessa satsningar fortsätter den psykiska ohälsan att öka i Sverige, särskilt bland unga, och samhällets insatser är fortsatt undermåliga och utan helhetsgrepp eller långsiktighet. RSMH bär dagliga vittnesmål om ett stort samhälleligt utanförskap, stora brister i tillgång till en god, personcentrerad, framgångsrik och lättillgänglig vård av hög kvalitet, bristande samordning av insatser och genomgripande sämre levnadsförhållanden och ett stort lidande för människor med psykisk ohälsa. Flertalet utvärderingar har också genomförts av de satsningar som gjorts de senaste åren på området som bekräftar att de resulterat i ett högst begränsat utfall. En del grupper har visserligen fått en ökad livskvalitet medan förutsättningarna för andra grupper har försämrats.
Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, i nära samverkan med 24 myndigheter och andra aktörer som berörs, har nu den 1 september 2023 presenterat förslaget till de kommande 10 årens Strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention; ”Det handlar om livet”. Men, obönhörligen ställer sig då RSMH frågan; vad ska ingjuta hopp och tillförsikt om att denna ska åstadkomma nödvändig förbättring som åratal av satsningar och tillförda resurser uppenbarligen inte lyckats uppnå?
Den övergripande visionen som presenteras i den nu föreslagna nya strategin lyder:
”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen, och
där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid”
Detta låter visserligen fint och vällovligt men ack så tamt och urvattnat! Man kan lätt förundras över varför man inte efter tusen dagars tankemöda nådde längre under de år som ärendet beretts av alla dessa aktörer. En rimligare och kraftfullare vision, enligt RSMH, med åtminstone potential att förverkliga allas våra mänskliga rättigheter och de lagar som finns vore:
”Ett samhälle som garanterar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och
där ingen hamnar i en situation där enda utvägen upplevs vara suicid”
En fundamental och grundläggande fråga man bör ställa sig är ju vad som är orsakerna till att alla dessa tillsatta resurser och satsningar genom åren inte fått avsedd effekt? Samt om det är försvarbart att satsa miljarder kronor på åtgärder som i praktiken inte fått avsedd eller enbart begränsad effekt?
Till visionen kopplas fyra övergripande mål som utgör strategins samlade 10- åriga målsättningar:
- En förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen
- Färre liv förlorade i suicid
- Minskad ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
RSMH anser att ambitionen snarare borde vara:
- En god psykisk hälsa i hela befolkningen
- Inga liv förlorade i suicid
- Ingen ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Inga negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
En sådan höjd ambitionsnivå skulle ha haft en större potential att ingjuta hopp för framtiden och sätta avtryck.
Frågan RSMH:s medlemmar nu ställer sig är vad som är nytt i denna strategi? Luttrade av den underfinansierade Psykiatrireformen 2009–2015 i Sverige och fortsatt inspirerade av norska Opptrappningsplanen for psykisk helse 1999-2008 tror RSMH fortsatt på värdet i långsiktig planering och resursförstärkning samt specifikt att rimliga resurser anslås till rätt åtgärder i rätt tid.
Utfallet av det nu presenterade strategiarbetet ligger i linje med att området är oerhört brett, tvärsektoriellt och har anknytning till många andra perspektiv och samhällsfrågor. Sambanden häremellan är dessutom komplexa, vilket ytterligare bidrar till svårigheten att täcka området som helhet. Frågan är om det är möjligt att göra detta och åtminstone resultatet i föreliggande strategi blir att den inte riktigt lyckats ringa in området som helhet. I stället berör det olika stora delar, som i sin tur är relaterade till varandra men ett helhetsgrepp förloras.
Annat som vore önskvärt är att en tydlig målhierarki beskrivits för att strategin och dess inriktning ska bli begriplig. Med flera olika och breda mål, finns det risk för att målkonflikter uppstår och det vore även viktigt att mål uttrycks på ett sätt som anger en önskad riktning. Kopplingen mellan de olika nivåerna, exempelvis vision och mål kan i vissa fall beskrivas som oklar eller komplex.
Strategin i nuläget är i viss mån utformad som en bruttolista av allt som är viktigt och när alltför många målsättningar eller områden innehåller svepande beskrivningar av allmänt viktiga aspekter, kan det bli svårt att omsätta innehållet till konkret handling. Många av de identifierade målen är breda och inte tydligt avgränsade eller konkreta, och de beskriver heller inte ett önskvärt förändrat tillstånd. Mot denna bakgrund vore det fördelaktigt att upprätthålla ett tydligt innehållsmässigt fokus i strategin och att klargöra prioriteringar. Detta inte minst för att minska risken för disparata styrsignaler, motstridigheter och målkonflikter samt att styrning av området riskerar att bli svårmanövrerad. Därmed skulle rimliga anspråk kunna ställas på vad strategin ska åstadkomma inom ramen för strategiperioden.
Något annat som RSMH särskilt vill belysa är att samverkan med representanter för brukare och patienter behöver öka där personer med olika erfarenheter av psykisk ohälsa i högre grad är delaktiga i beslutsfattande som berör personer med psykisk ohälsa. Både beslut som dagligen tas i vård och omsorg och beslutsfattande på övergripande strategisk och politisk nivå behöver prioriteras högre. Regioner och kommuner behöver bli bättre på att följa upp verksamheternas resultat ur ett brukarperspektiv där fler patienter, brukare och anhöriga behöver ges förutsättningar att vara med och utvärdera och förbättra verksamheternas kvalitet.
Nåja, i strategiförslaget återfinns givetvis även flera positiva ansatser. Med förslaget vill myndigheterna lyfta alla de möjligheter och tillgångar som finns i vårt samhälle för en god och jämlik psykisk hälsa i befolkningen. Med gemensamma ansträngningar vill man se att alla människor, oavsett behov och förutsättningar, ska ha en plats i samhället, erbjudas nya chanser i livet och kunna se optimistiskt på framtiden. Många aktörer, och var och en av oss, har en viktig roll att fylla i arbetet och det finns ett stort engagemang och mycket kunskap som behöver tas tillvara. RSMH ser därför strategin mer som en lovvärd gemensam plattform för hela samhällets pågående och kommande arbete inom området.
RSMH ser det vidare som lovande att väsentliga perspektiv och grundläggande utgångspunkter vid framtagandet av strategin har varit en god, jämlik och jämställd psykisk hälsa i hela befolkningen där jämställdhetsperspektivet, personcentrerad vård, mänskliga rättigheter liksom barnrättsperspektivet och funktionshinderperspektivet beskrivits genomsyra strategin. Samtidigt är vår upplevelse att man i strategin tyvärr mest synes slentrianmässigt hänvisa till perspektiven och detta utan att synliggöra fullt ut hur dessa perspektiv de facto inkluderas i strategins innehåll och tydligt koppla de vackra orden till den verkstad man vill utveckla.
Det är genuint hoppingivande att så många vill vara en del av lösningen för en bättre psykisk hälsa och minskat antal suicid och därmed tycks instämma i det som socialminister Jakob Forssmed uttryckte sig vid presskonferensen om strategin ”Psykisk hälsa är en livsviktig fråga”.
RSMH ser sig som en given part i detta arbete. Både genom våra paraplyorganisationer och genom ett mer handgripligt engagemang från alla nivåer av vår egen organisation från Kalix i norr till Trelleborg i söder.
Så, i korthet, bra att denna strategi nu finns och att god vilja manifesteras, men bättre behövs!
RSMH ser nämligen inga egentliga spår i strategin att aktörerna på djupet ställt sig den fundamentala och grundläggande frågan kring vad som är orsakerna till att alla de tillsatta resurser och satsningar genom åren som gjorts inte fått avsedd effekt. Inte heller hur man avser möta de uppenbara och stora utmaningar på området som finns som berör kompetens, resurser och medel, men RSMH när alltjämt en förhoppning att regeringen nu i sitt fortsatta arbete med strategin tillser att adekvata resurser tillsätts fullt ut och problembilder åtgärdas.
Jenny Wetterling
ledamot av RSMH:s förbundsstyrelse och intressepolitisk talesperson för riksförbundet RSMH
Så många känslor flödar i vårt hem nu
Publicerat: september 4, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser, sjukdom Lämna en kommentar
Kampen mot cancern är över och min käre svåger har somnat in. Det känns ofattbart att han inte finns med oss längre.
Jag har inte tagit in hans bortgång än, jag var ju inte där när han tog sitt sista andetag. Inte heller min make var där. Vi tog emot dödsbeskedet hemma tillsammans. Vi är fortfarande i chockfasen och pendlar över i reaktionsfasen.
Det är många känslor som flödar i vårt hem nu. Både vi och våra barn påverkas av sorgen på olika sätt.
För mig är det känslan av att inte räcka till och att jag måste vara stark som tar över. Jag vill skydda min familj och få alla att må bra, men jag glömmer bort mig själv och att jag också ska må bra.
Min make som redan är nedsatt psykiskt på grund av bipolär sjukdom är trött och nedstämd, men samtidigt sitter han uppe på nätterna och funderar mycket. Jag är orolig för honom och hans mående i sorgen. Vill nå fram men vet inte vad jag ska göra eller säga.
Äldsta sonen med adhd och ast är introvert och bär mycket själv, han bearbetar mycket genom att till exempel döpa Pokemon efter sin farbror.
Minstingen med adhd är extrovert och visar mycket känslor. Han pratar mycket om sin farbror och pendlar mycket i sina känslor. Det är gråt, ilska och skratt om vartannat.
Vi måste ta oss igenom detta tillsammans och hitta sätt att ta hänsyn och både sörja tillsammans och på sitt eget sätt.
//Lindha Holmqvist
Vi tvingas genomgå sorgens fyra faser
Publicerat: augusti 7, 2023 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist, sjukdom Lämna en kommentar
Svårigheter och livsomvälvande kriser ingår i livets cykel. Det är något alla människor går igenom på olika sätt och hanterar olika.
Jag och min familj genomgår en svår kris med en nära familjemedlem som är svårt sjuk i cancer, det går inte att bota utan bara smärtlindra. Tiden kvar i livet är kortare än vad hen hade förväntat sig. Enligt läkarna fungerar hens kropp som en gammal klocka som sakta tickar ner tills det inte längre går att vrida upp den.
Min livskamrat som jag berättat om innan har ju bipolär sjukdom, han står väldigt nära hen som är sjuk i cancer. Jag känner stor oro över hur min älskade kommer hantera krisen och vad som händer när vår familjemedlem går bort. Kommer han klara av det, eller blir han helt under isen.
Han som redan mår dåligt och pendlar mellan mani och depression.
Vid en kris går man oftast igenom fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.
Under chockfasen, som kan pågå i någon minut upp till en vecka, brukar de flesta uppleva en overklighetskänsla, som att det är svårt att ta till sig det som har hänt.
I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år, har du börjat förstå och reagera. Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld.
Bearbetningsfasen innebär ett accepterande och en känsla av att krisen är mindre påträngande. Här börjar du kunna tänka på annat.
I nyorienteringsfasen börjar du gå vidare och se krisen mer som en händelse som har inträffat och som du alltid kommer bära med dig, men som inte längre uppfyller din vardag.
Jag bär på min egen sorg i detta också, men för min älskades skull måste jag vara stark. Jag vill inte att han fastnar i chock- och reaktionsfasen.
//Lindha Holmqvist
Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap
Publicerat: mars 30, 2023 Sparat under: Diagnos, Min berättelse, myter om psykisk ohälsa, sjukdom, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.
Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare ….
Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.
30/3 är det internationella bipolärdagen.
Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.
Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.
Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.
Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.
Men det är ett mål jag har att få göra.
Förhoppningsvis.
Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.
Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.
Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.
Aldrig riktigt säker i min tillvaro.
Det påverkar allt vill jag påstå.
För mej.
Tyvärr.
Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.
Jag tror att det är en bra strategi.
Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.
Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.
Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.
Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.
Alla dessa bitar hjälper mej att leva.
Jag skriver och målar.
Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.
Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.
Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU!
Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.
Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.
Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.
Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.
En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.
Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen!
Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.
Att försöka samsas i mej.
Kompromissa lite.
Försöka få det att fungera.
Ångest är en daglig besökare i mitt liv.
För allt och inget.
En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.
Det pendlar.
Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.
Det gäller att hålla takten.
Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.
Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.
Utöver det varierar ju allt.
Vi är människor.
Och allt med det som är en hel del.
En sjukdom är en del till.
Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt.
Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.
Jag gör.
Jag pratar om min historia helt öppet.
För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.
Och det är viktigt att komma ihåg.
Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.
Att lyfta sjukdomen och vad det är.
Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.
Alla vill väl vara ”lite crazy”?!?
Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack?
Så enkelt det skulle vara.
Att slippa förklara.
Acceptera mera!!!
Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.
Till alla medmänniskor vi är.
Tack.
/Ylva Kristina Larsson
Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa
Publicerat: februari 13, 2023 Sparat under: Jimmie Trevett, Nationella Hjälplinjen, Samsjuklighet, sjukdom, Socialförsäkringen, utbildning, Vård Lämna en kommentar
Öppet brev till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson
Många lider i onödan när de möter vårdpersonal som saknar tillräcklig kunskap om hur psykiska besvär och sucidala tankar kan yttra sig. Därför vill jag uppmana sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och regeringen: Gör en nationell satsning på kompetenshöjning om psykisk hälsa hos dem som jobbar inom kroppssjukvården!
Acko Ankarberg Johansson är en av dem som länge har förespråkat ett återupprättande av den nationella hjälplinjen för människor i kris. När linjen lades ner var Ankarberg Johansson ordförande för Socialutskottet och lyfte bland annat att hjälplinjen gav tillbaka 17 gånger per investerad krona (information hämtad från Suicide Zeros debattinlägg). Därför hoppas jag att ministern kommer att följa min uppmaning om en kompetenshöjning hos vårdpersonalen.
För ett otränat öga kan det ibland vara svårt att se tecken på psykiska besvär och sjukdomar. Det är inte ovanligt att psykiskt lidande yttrar sig i smärtor eller andra fysiska åkommor.
Det finns också flera sorgliga exempel på det motsatta, det vill säga att att personer med långvarig psykisk ohälsa som sökt vård för fysiska besvär har blivit avfärdade med att det bara är psykisk ohälsa. Sedan har det visat sig att vården har missat allvarliga kroppsliga sjukdomar.
Den sortens felaktiga bedömningar kostar i slutändan mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Utredningen God och nära vård (SOU 2020:19) förespråkar att hälso- och sjukvården ställs om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Kompetenshöjning är en av de ingredienser som bör ingå i god och nära vård. Kunnig personal kan lättare ställa rätt frågor.
//Jimmie Trevett
Vikten av att tala
Publicerat: april 11, 2022 Sparat under: Anhöriga, Depression, sjukdom, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentarJag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.
Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.
Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.
När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.
Jag förstod ingenting.
Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.
Ingen sa nånting.
Jag tänker på vikten av att tala.
De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”.
Det hade räckt.
Jag hade förstått.
Lite mer.
Jag var väl 7–8 år då.
Ett barn.
Men inte dum i huvve.
Jag förtjänade att få förstå.
Ändå.
Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.
Förstod inte dem heller.
Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.
Det såg inte rätt ut däremot.
Jag blev förvirrad.
Lite rädd.
Jag kände inte igen min älskade släkting.
Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.
Ingen sa nånting.
Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.
Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.
Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.
Jag kände mej så fin.
Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.
Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.
Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.
Jag försökte förstå själv.
Men det var omöjligt.
Det hette manodepressiv sjukdom då.
Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.
Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.
Man måste inte säga deprimerad eller manisk.
Och absolut inte tokig!
Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.
De vet inte bättre.
Många fördomar gör att de inte vill veta ens.
Det räcker med tokig.
Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.
Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.
Jag förstår.
Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.
Men vägen till insikt var lång.
Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.
Under missbruksåren upplevde jag många trauman.
Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.
Adhd och ptsd.
Om jag bara hade sagt nåt.
Berättat.
Hur ont jag led.
Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.
Idag pratar jag.
Lite mer.
Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.
Jag kan vara ledsen ändå.
Jag kan stanna i det.
Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.
De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.
Och de vet när humöret går i topp.
Jag har bra koll på detta.
Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven!
Att kraftlös ligga och se dagen gå.
Se barnen.
Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är ….
Att jag inte är som alla andra.
Vad är alla andra?!?
Jag är en av dem så ….
Välkommen.
/Ylva Kristina Larsson
Bipolär vardag
Publicerat: januari 11, 2021 Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, sjukdom, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Jag skäms.
Över mej själv…
Att jag skulle vara sämre på så många vis än de flesta andra omkring mej.
På grund av mina återkommande depressioner.
Det är främst för dem jag skäms….
Och jag skäms att jag skäms för det.
Förlåt mej.
Så ligger jag på soffan igen sen några dagar.
Nånstans mellan vaken och sömn är jag.
Nånstans mellan natt och dag är det.
Jag vet inte.
Jag vill inte ligga så här men förmår mej inte att komma upp.
Jag ser min familj otåligt trampa runtomkring lite uppgivna men accepterande att deppen tar plats och tid.
Jag vill skynda på…
Det funkar inte så.
Jag skäms och blir hatisk min obrukbara gestalt.
Fan!
Dottern har sin kompis hemma igen.
Jag låg tyst nedbäddad på soffan sist hon var här också.
Hon tänker väl att jag måste vara lataste morsan ever…
Förlåt.
Jag brukar kunna ha en massa energi.
Men när den sinar…
Ja då försvinner den helt.
Jag försöker att pressa fram styrka.
Men orkar inte ens titta upp att möta ditt ”hej”.
Jag skäms men försöker att intala mej att de säkert förstår…
Förstår vadå?!
Finns det ens nåt att förstå?
Jag undrar efter alla dessa deppskovs tid.
Om inte förståndet lämnats bredvid.
Nästa gång.
Snart.
Imorron.
Kanske det är annorlunda.
Det är det nog.
Då kanske jag sitter upp i soffan i alla fall.
I bättre fall.
Hoppas.
Jag vill visa att jag är bra.
För när jag ligger så här orkeslös inför livet då känner jag mej så otroligt dålig.
”känn inte så”
”tänk inte på det viset”
”så är det ju inte”
JO – exakt SÅ är det!
Värdelöst.
Och jag skäms hela tiden då depressionen känns som ett inre svek som sveper in och över mej.
Som får mej att framstå på visst sätt.
Det är inte rätt!
Jag skäms.
Men jag är glad att dotterns vän fortsätter att hälsa på.
Att jag inte skrämt bort hen.
Hen vet att jag kommer att sätta mej igen.
Det är onödigt många onda tankar jag lägger över mej själv när jag ligger så här.
Tynger ner det redan tunga.
Lägger börda över bröst och lunga.
Skäms.
Om den här skammen ändå inte vore så total.
Och vad bottnar den i?!
Kunde jag så satte jag skammen fri.
Förbi.
Jag har en bipolär sjukdom som går i skov.
Jag kan faktiskt vara riktigt rolig också.
Som om jag måste förklara det.
Ska det vara så…
Att jag behöver intyga min existens.
I de lägen där jag inte längre känns.
Förlåt mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Att skämmas hjälper inte.
Tvärtom.
Ändå är det vad jag gör.
Ligger tyst och dödar tiden.
Överbliven.
/Ylva Kristina Larsson
Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Publicerat: januari 5, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Evidensbaserad, Forskning, Gemenskap, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Medicin, Psykiatri, sjukdom, socialpsykiatri, studier, Terapi, Vård Lämna en kommentar
Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.
1. Den bristfälliga vetenskapligheten
I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.
2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem
Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.
3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas
Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.
För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.
/Hannes Qvarfordt
Låt oss pröva neurofeedback
Publicerat: november 3, 2019 Sparat under: Övergrepp, Psykiatri, sjukdom, Trauma, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
Efter flera sexuella övergrepp och ett flertal olyckor med fysiska besvär som följd har jag inte behandlats med rätt insatser. Jag är terapiresistent och har prövat allt från biverkningsstinn medicinering med antidepressiva till neuroleptikapreparat.
Min kropp reagerar ständigt på möjliga hot 24-7, och mitt vardagliga liv har krympt. Jag undviker grupper av främlingar, miljöer med flera ljudkällor och andra stressande faktorer, såsom människor som inte har förståelse för mina begränsningar, våld på film eller nyheter. Stunderna av djup avslappning är få. Skyddar jag mig inte påverkar det mig till ytlig andning, värk, oförmåga att somna eller slappna av och social isolering.
Fram till 2017 trodde jag att läkare visste bäst men när resultat uteblev och deras så kallade vård dessutom bidrog till vårdskada började jag söka svar på egen hand via privatläkare. Jag har kommit långt med funktionsmedicin men att påverka ett dysreglerat nervsystem är en för stor uppgift för mig. Under tiden har jag sökt svar på egen hand och då har neurofeedback fångat mitt intresse. Neurofeedback används i bland annat USA och forskningsstudier visar snabbt resultat.
Boken ”Kan neurofeedback hjälpa hjärnan” är skriven av leg psykolog, klinisk specialist och neuropsykolog Pia Ahlstrand med flera (2018). Titeln på boken är blygsam med tanke på alla positiva upplevelser som beskrivs. Inom området neurofeedback är det speciellt metoden ILF som lyfts i boken vilken ”… kan leda till förbättrad koppling mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex …” vilket ökat blodflöde i nämnda funktioner antas vara ett bevis på.
Hittills har forskning visat att behandlingseffekten är oproportionerligt långsammare vid PTSD och CPTSD, vilket talat för att behandlingen bör fokuseras på att stärka nätverket runt personen. Hjärnan kan med neurofeedback hjälpa en drabbad individ att återskapa eller återta en mer adaptiv aktivering för att korrigera dysfunktion och på så sätt slippa att triggas av externa stimuli. I behandlingen instrueras individen att tänka på en triggande situation och därefter på en annan situation som är lugnande. Behandlaren får på så sätt feedback via sin mätutrustning och dialog som lär individen till snabbare, effektiv känsloreglering. Behandlingen ökar självkontrollen liksom minskar behovet av symtomdämpande medicinering. Det författarna inte nämner i sammanhanget är samhällskostnaderna för samtalsterapi för både individ och samhälle när behandlingar delvis felaktigt sätts in eller när rätt behandling saknas som alternativ till en grupp som är kraftigt eftersatt i den offentliga vården.
Antalet behandlingar för en individ beror på traumatillståndets komplexitet. En behandlares observationer efter olika försökspersoners behandling var att de bättre mindes sina drömmar, upplevde större lugn och hade rikare upplevelser i sitt vardagliga liv, som i samtal med andra och i fysiska aktiviteter. En patient beskriver:
”Jag har aldrig tidigare kunnat blicka framåt eller leva i nuet. Jag kan tänka klarare och tänka mindre och bara låta tankarna finnas där utan att älta dem. Jag litar på mig själv nu. Ångesten är inte heller konstant”.
Enligt författarna visar studierna tydliga positiva resultat som behöver placebostuderas. I privat vård finns redan neurofeedback i Sverige för den som har råd och bor i de större städerna och framförallt i Stockholm. De individer som vill delta i experimentella studier borde få göra det, på samma sätt som exempelvis evidenssvag ECT-behandling används på svårt deprimerade personer, istället för att lämnas till sitt eget öde.
Idag scannas inte patienter tillräckligt effektivt. Där är jag ett exempel, som sökt hjälp så länge som från treårsåldern av olika anledningar, exempelvis återkommande stark magvärk fram till åttaårsåldern, återkommande depressioner och under perioden 2010-2018 med klassiska PTSD-symtom. Ingen tog sig tiden och gjorde skillnad för att scanna min historia och jag tror att de jag mött helt enkelt inte haft kompetensen då trauma är ett eftersatt område i Sverige.
Nu är det upp till beslutsfattare att bestämma om hur de ska finna de traumatiserade i primärvården. Gruppen traumatiserade är inte oansenlig. Obehandlad leder trauma inte enbart till psykisk sjukdom utan korrelationen är också hög med fysiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ätstörningar, stroke och astma.
Det lidande individ, anhöriga, vänner och samhälle erfar i social isolering, andra sjukdomar, för tidig död och ekonomisk belastning har de insatta inte missat, men politikers handlande för effektiv traumabehandling är hittills svag.
/Ulrika Westerberg
Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.