Är jag hög eller död?

***Triggervarning***
Texten innehåller väldigt starka beskrivningar av självmordstankar så läs inte om du själv känner dig skör.

Tankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka.

Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet.

Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.

Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden – bipolär sjukdom och borderline och allt däremellan på samma gång. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egen uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. De har aldrig känt den tomheten jag har känt. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just mina tankar.  Givetvis blir det svårt att förstå… När inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning tycker jag. Det känns som att det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man ser allt i svart eller vitt. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så…

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Du påbörjar olika projekt, får nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen du redan har kan du bli expert på, det blir svårt att hålla reda på och sortera allt du vill göra, en del kanske du slutför, annat inte. Du sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Du kan tjata hål i huvudet på alla. Du ser ingenting annat än just det du blivit manisk/hypomanisk för.  Samtidigt kan du handla upp alla dina pengar, köpa ”onödiga” saker som du bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar… Du känner dig som världens bästa, vill fixa dig, sminka dig och göra dig fin, samtidigt som du har oerhört bra självförtroende.

Du kan göra och säga saker som om du aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer bli konsekvenser av dem… Du kan börja med droger, alkohol, ta olika piller, och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande. Du gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att vara kapabel till att bry sig. Du tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det du gör. Som om du vore i en tunnel och allt du ser är det som är längst bort. Du kan sluta med din medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för du tror att du inte är sjuk längre. ”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, tänker du inte på konsekvenserna…

Ibland kan det vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig.

Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner du att hela världen är helt underbar, livet är underbart, det finns inga problem. I all kaos och eufori känner du dig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, kan inte hjälpa hur du beter dig mot människor i din omgivning. Du kan börja skrika mot en person helt utan anledning på grund av din ilska. Du kan börja gråta för minsta lilla, då du fortfarande känner dig ledsen inombords, men det döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och din utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll…
Du börjar känna att sinnesstämningen mörknar, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då du enbart tittar ut i intet och inte tänker på någonting, du bara finns, fast ändå känner du inte att du existerar, och det spelar ingen roll. Du orkar inte bry sig om något, INGET alls… du isolerar dig, vill inte vara en börda gentemot andra. Till slut faller du ner i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att kunna göra någonting åt det. Du börjar få dåligt självförtroende och självkänsla, får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Du ångrar saker som du gjort i det hypo/maniska skovet, utan att tänka klart i stunden… Du tänker för dig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihop. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.” 

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv. Slå huvudet i väggen, misshandlar sig själv, slår sig själv, river sig själv, skär sig själv…

Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. ”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan… man orkar inte svara folk, man orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv.

Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan skingra de mörka tankarna. Det är här kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister.

Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. De tror att man är lat… Men jag undrar verkligen, vem VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat bra liv?

Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta.

Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100 procent, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig svänger det ibland flera gånger bara över en dag. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det.

Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma… men jag vet att det oftast känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är också trött på att skämmas över hur jag mår.
Jag har nu kommit i gång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här bloggtexten. Oftast är det otroligt svårt att komma i gång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något jag kommer behöva göra för resten av mitt liv.

Bara för att man piffar upp sig, ler, skrattar betyder det inte att det inte gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se… så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del.

Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att den som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor hen bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet, att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå 

• då blir allting plötsligt lite lättare och man känner sig inte lika ensam.
• För vi är inte ensamma.
• Vi står enade tillsammans.
• Vi är en 💓

Tack till alla som läste. 

Styrkekramar, kärlek & omtanke till er!