Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Stoppa den ökande stressen i samhället!

NYbild[8]aI veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.

Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.

Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!

Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.

I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.

När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?

Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


De mystiska, psykiska sjukdomarna…

Hannes 4En programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.

Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.

Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.

Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.

/Hannes Qvarfordt


Unga i skugga

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


Sjukdom eller vad?

Hannes 4Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt