Marknadens mörka baksida
Publicerat: november 29, 2016 Sparat under: ekonomi, Hannes Qvarfordt, Vård 2 kommentarerVad karaktäriserar en marknad? Mycket förenklat att varor och tjänster fritt tävlar med varandra om sina köpare och användare. Vissa blir vinnare, andra blir förlorare. Det är ett mycket effektivt system för att stimulera utvecklingen av goda varor och tjänster. Effektivt, men inte helt idealiskt, eftersom det också stimulerar snabba genvägar, genom fusk och bedrägerier. Om vårt samhälle enbart bestod av robotar, som utvecklade och sålde varor och tjänster till varandra, skulle den fria marknaden vara en idealisk konstruktion. Robotarna kunde programmeras att avstå från girighet, fusk och bedrägerier, och det vore heller ingen tragedi, att robotar som inte klarade sig i konkurrensen slogs ut och hamnade på skroten.
Nu är det dock inte så vårt samhälle ser ut, utan det består av levande människor, vars välbefinnande borde vara samhällets yttersta mål, snarare än utvecklingen av varor och tjänster. I ett samhälle med levande människor får den fria marknaden fascistoida konsekvenser, vilket jag skall ge några exempel på.
I en marknadsstyrd skola, vars yttersta mål är överlevnad och vinst för det enskilda skolföretaget (eller snarare dess ägare), blir det överordnade målet att vara eller åtminstone framstå som bättre än andra skolföretag. Man behöver ”effektiva” lärare, vilket leder till utgallring av de mindre effektiva, men kanske inte nödvändigtvis sämre lärarna. Man behöver också produktiva elever, vilket ger en drivkraft att undvika svagpresterande och störande elever. Konkurrensen mellan skolorna ökar benägenheten att sätta högre betyg, än som motsvarar elevernas prestationer, för att gynna skolans marknadsföring. Slutligen uppstår en drivkraft att pressa kostnaderna så långt som möjligt, vilket leder till minskad lärartäthet och sämre utrustning. En skola av det här slaget sorterar fram de lojalaste lärarna och de starkaste eleverna och sorterar ut de övriga.
På en fri arbetsmarknad är arbetsgivarnas intresse inriktat mot den starkaste och effektivaste arbetskraften. Ju mer försvagade människor är, i relation till arbetsmarknaden, desto svårare har de att hitta ett arbete åt sig. Allra svårast är det för funktionsnedsatta och för människor som inte har eller har kunnat fullfölja en högre utbildning. När samhället ställer samma självförsörjningskrav på alla människor, står kravet inte i samklang med den arbetsmarknad de försvagade skall försöka slå sig in på. Effekten blir ett förtryck av utsatta människor.
Samma sorts drivkrafter byggs in i en marknadsanpassad sjukvård. Kroniskt sjuka och multisjuka människor undviks, därför att de blir en för hög kostnadsbelastning. Man söker hellre patienter med lättare och mer snabbehandlade åkommor. Man skär också ned på provtagningar och utredningar och pressar in fler patientbesök per läkare och dag. De starkaste och friskaste patienterna gynnas, medan de mer utsatta och krävande sätts på undantag.
Till marknadsanpassningen av sjukvården hör också den tilltagande oviljan att via skattesedeln bekosta en gemensam sjukvård för alla och de ökande, privata sjukförsäkringarna, som ger välbeställda snabbare tillgång till vård. Sammantaget återigen en utsortering av svagare grupper i samhället, till förmån för de starka och väletablerade.
I ett mänskligt och människovärdigt samhälle måste därför marknaderna regleras. Ju mer verksamheterna direkt berör människors väl och ve, desto hårdare måste regleringen vara, och i de allra viktigaste samhällsfunktionerna bör marknad och vinstintresse helt rensas ut.
/Hannes Qvarfordt
Välfärden behöver inte falla samman
Publicerat: november 11, 2016 Sparat under: ekonomi, Paulina Tarabczynska 2 kommentarer
Ni har säkert någon gång kommit i kontakt med påståenden som: sjuka människor vill inte jobba för de är lata och våran välfärd kommer att gå under om folk inte jobbar och betalar skatt. Eller kanske så har du till och med hört argumentet att utan jobb skall man inte ha rätt att ta del av välfärden. Sådana påståenden är inte bara osanna, utan visar även på att de som argumenterar inte vet vad de pratar om.
Jag kommer väldigt enkelt och kortfattat beskriva hur ekonomin i Sverige påverkar välfärden. Man tänker på statlig budget som ett företag. Det är väl egentligen här som det blir fel. Till skillnad från företag som är begränsade till sina ekonomiska tillgångar så kan inte den principen riktigt gälla för staten. När budgeten går på minus så tänker politiker direkt att man måste dra ner på utgifterna. Vilket är rätt i ett företagssammanhang men kunde inte varit mer fel i ett statligt sammanhang. Skillnaden är att staten äger ekonomin, att de styr ekonomin, vilket skiljer sig avsevärt från att vara företagare.
Man har under många år fört en debatt om att människor som inte jobbar är lata. Det argumentet är irrelevant. Man kan inte argumentera så när man har misslyckats i sin jobbpolitik och inte får ut ens de som vill jobba i arbete.
Men varför är vi så rädda att människor som lever på välfärden skulle vara arbetsskygga? Och är det nödvändigtvis så farligt att vissa människor väljer att inte arbeta? Låt mig tydliggöra en sak: Att leva på välfärden är en kamp. Med en minimal ekonomi som leder till att man bland annat inte har råd att köpa busskort, kläder, gå på bio med sina vänner. På det beloppet kan man överleva, men det blir inte mycket kvar till att faktiskt leva.
Att spara konstant på de som är fattiga påverkar en hel nations ekonomi. Om befolkningen blir fattigare i ett samhälle blir följderna att en större andel människor inte har råd att köpa saker och då går olika firmor/företag under.
När ekonomin är blomstrande i ett samhälle så köper folk tjänster för att de har råd, dessa tjänster i sin tur levererar inkomster till staten i form av skatt, momsavgift, skatt på dom som jobbar och så vidare. Ju sämre ekonomin desto större sannolikhet att människor sparar. När man ger människor bra ekonomiska förutsättningar återinvesterar de i samhällets ekonomi.
Därför är det dummaste man kan göra från statens sida att spara! När man skär ner på välfärden så tar man bokstavligen bort en bit av sin egen inkomst. Där börjar den onda cirkeln som leder till att staten tror att de måste spara för att det går dåligt men egentligen skär dom bara ner på sina egna intäkter.
Man skulle kunna tror att våra politiker och finansministrar borde veta hur det här fungerar, men när man ser hur ekonomin har skötts under alla dessa år så kan jag inte låta bli att undra… Om man vågar investera i välfärden och ger utsatta människor tryggare ekonomi, så satsar man ju bara på sig själv i slutändan.
Men varför är det då så viktigt att ha en fungerande välfärd? Av humanitära grunder först och främst. Men det är även viktigt att ge människor möjlighet till ett stabilt samhälle med en fungerande ekonomi. Vi har kommit till en punkt där jobben blir mer och mer automatiserade (fler och fler jobb tas över av robotar och datorer), och där vi faktiskt har råd att jobba mindre. Och de som har ett jobb och ekonomisk trygghet jobbar samtidigt på tok för mycket. Det är faktiskt rätt så sinnessjukt att man jobbar lika mycket idag som förr. Vi behöver hitta andra sätt att lösa jobbproblemen på. I och med automatiseringen kommer fler och fler människor att tvingas leva på välfärden, då jobbtillfällena minskar. Vilket i praktiken händer redan idag. Vi behöver hitta lösningar som alstrar en dräglig inkomst för alla.
Skall vi låta samhällsmodellen vi har nu falla samman eller skall vi försöka hitta en lösning som fungerar för alla och vara rädda om välfärden som vi har byggt upp? Till en viss grad genererar automatiseringen nya jobb, men det som begränsar en stadig jobbtillväxt är möjligheten till innovation. Det finns många lösningar på problemet, men en av de skulle kunna vara medborgarlön.
Låt oss leka med tanken att man i framtiden lyckas frånta människor möjlighet och rätt till välfärden. Vad skulle det innebära? Att föra sådan debatt är korkat. Välfärd är mycket i vårt samhälle, men en av dom viktigaste sakerna är möjligheten till utbildning. Om man fråntar människor rätten till utbildning kommer Sverige att gå tillbaka till att bli ett underutvecklat land.
Är det vad man strävar efter i smyg, att låta Sverige bli ett otryggt land att leva i, där människor dör på grund av man inte har råd med sjukvård? Eller är det så att det är lite förvirrande för politikerna att förstå hur ekonomiflödet fungerar i ett samhälle. Jag hoppas att det är det sistnämnda för i så fall kan man faktiskt utbilda de ansvariga i hur man sköter en statlig ekonomi.
/Paulina Tarabczynska
Ungas rätt till meningsfull vardag
Publicerat: november 2, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, studier 2 kommentarer
Det är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.
De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.
Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.
Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.
Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!
/Jimmie Trevett
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.