Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar

Min bloggarkollega Pebbles Karlsson Ambrose förmedlar i föregående blogginlägg sina intryck från ett besök vid Karolinska institutet under ”Schizofrenidagen” i våras. Hon beskriver bland annat den svenska schizofrenistudien (”S3”) och det relativt nya inflammationsspåret i institutets sökande efter förklaringar till psykotiska tillstånd. Pebbles slutsats är att alla typer av insatser kan vara värda att pröva mot den psykiska ohälsan. Läkaretikens främsta bud är emellertid att aldrig tillfoga skada, och psykiatrins medicinska behandlingar har en lång rad allvarliga biverkningar, utan att man egentligen vet vad man behandlar med preparaten. Psykiatriska diagnoser är konstruerade utifrån subjektivt bedömda symtombilder. Ur naturvetenskaplig synvinkel saknas det kunskap om den psykiska ohälsans primära orsaker. Det innebär i praktiken, att potenta, biokemiska ingrepp i kroppens funktioner baseras på rena gissningar. Något som rimligen inte kan betraktas som acceptabelt i modern sjukvård.

Avsikten med schizofrenistudien S3 är att försöka kartlägga genetiska faktorers inverkan på uppkomsten av psykostillstånd. Det är i sig inget fel att ha den utgångspunkten för forskningen, men när man redan i förutsättningarna för studien grovt övertolkar forskningsresultat om ärftlighet, är risken stor att man också går vilse i sin metodik och i sina kommande slutsatser. Vad vi vet idag är att ett antal genvarianter, som man tror påverkar sårbarheten för psykisk ohälsa, i viss men mycket måttlig utsträckning är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa. På mer lättförståelig svenska betyder det, att genvarianterna finns hos flertalet människor – även ”friska” sådana! – men oftare i lite högre grad hos människor med psykisk ohälsa. Det finns alltså människor som har varianterna, utan att lida av ohälsa, och det finns människor som inte har fler av dem än andra, men som ändå lider av psykisk ohälsa. Den enda slutsats man kan dra av dessa fynd är, att genvarianterna ingår i den mänskliga normalvariationen och att det krävs andra faktorer för att människor skall drabbas av psykisk ohälsa. Generna är alltså inte orsaken till ohälsan!

Inflammationsspåret är på många sätt intressant och går kortfattat ut på, att inflammationer, exempelvis orsakade av infektioner, skulle kunna ligga bakom mycket av den psykiska ohälsan. Inte osannolikt kan infektioner på det sättet bidra till att öka sårbarheten för psykiska påfrestningar, men kanske än mer intressant är att stress, framförallt långvarig sådan, ger upphov till just inflammatoriska processer i kroppen. Psykosociala påfrestningar är den kanske främsta orsaken till stresspåverkan, och ju mer sårbar en människa är – exempelvis under tidig barndom – desto större blir stresspåverkan i kroppen. En av många effekter av stress är att immunförsvaret aktiveras, vilket anses ha till syfte att skydda kroppen från insjuknanden, när en människa hotas och måste försvara sig. Vid upprepat stark eller långvarig stressförhöjning överaktiveras emellertid immunförsvaret, som då kan skadas permanent. Det kan i sin tur leda till autoimmuna reaktioner och sjukdomar, och det kan också skada den hormonella balansen i kroppen. Resultatet blir bland annat destruktiva, inflammatoriska processer, dvs. just sådant man nu har sett spår av hos människor med psykisk ohälsa.

Varken inflammationsspåret eller den nu rådande kunskapen om genetiska samband ger därför grund för slutsatser om genetiska/biologiska orsaker till psykisk ohälsa. Faktum är att det vi idag vet snarare stärker den miljögrundade och kanske framförallt den psykosociala förklaringsmodellen. En föreläsning av dr. Vincent Velitti vid California Institutes of Preventive Medicine ger en god illustration till det ovan beskrivna.

/Hannes Qvarfordt


Ungas rätt till meningsfull vardag

 

JimmieTrevett-leende-beskurenDet är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.

De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.

Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.

Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.

Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!

/Jimmie Trevett


Stoppa den ökande stressen i samhället!

NYbild[8]aI veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.

Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.

Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!

Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.

I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.

När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?

Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr

Anne Sofie HöijDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)

Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.

Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.

Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.

För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.

Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.

Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.

Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?

Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.

/Anne-Sofie Höij


Arbete och psykisk ohälsa

fredrikHenrik LarssonRegeringen har fört en politik för att få även personer med psykisk ohälsa ut i arbetslivet. Vi anser att tanken bakom politiken varit bra. Även personer med psykisk ohälsa vill, och kan, många gånger arbeta. Att arbeta är en del i återhämtning från psykisk ohälsa. Personer med långvarig psykisk ohälsa lever många gånger på bidrag. Lön för utfört arbete stärker individen och är ett välkommet tillskott i kassan. Att kunna unna sig något i slutet av månaden är också bra för den psykiska hälsan. (Till skillnad från att alltid behöva oroa sig för ekonomin. Det leder ofta till att man mår sämre psykiskt) Om personen med psykisk ohälsa återhämtar sig så pass att denne kan arbeta blir samhällskostnaderna också mindre. Arbetet måste dock vara anpassat efter förmågan.

Psykisk ohälsa kan leda till psykisk funktionsnedsättning. Det är inte alla med psykisk ohälsa som har en funktionsnedsättning. Det senaste året har det funnits ett projekt som heter IPS- projektet som har syftat till att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få hjälp att söka arbete, studier eller praktik på den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser att regeringens försök att få personer med psykisk ohälsa i arbete varit behäftade med brister som grundar sig på dålig kunskap om målgruppen. Vi vill med denna skrivelse vidarebefordra kunskap om psykisk ohälsa och arbete.

Psykisk ohälsa och arbete- några synpunkter.
Man insjuknar ofta i psykisk ohälsa i unga år varpå sjukskrivning ofta blir följden. Efter insjuknandet följer ofta några kaotiska år innan man börjar få ordning på tillvaron igen. Under den tiden kan man normalt inte arbeta. När man börjar få ordning på tillvaron igen så kanske man känner sig beredd och vill arbeta igen.
När personer som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa i några år försöker komma tillbaka till arbetslivet igen finns det att antal försvårande omständigheter som det krävs kunskap om. Här behöver lagstiftningen förändras för att göra det lättare för personer med sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa att komma tillbaka till arbetslivet.

Studier

Det första problemet man ställs inför är att om man vill omskola sig och studera och har aktivitets- eller sjukersättning är att man inte är berättigad till studiemedel eller studiebidrag på universitetet och högskola och i allmänhet inte har råd att studera. Man kan inte heller vara säker på att handläggaren på Försäkringskassan tillåter en att studera.  Det är ett beslut som varje handläggare får ta efter eget tycke. Vi har kännedom om fall där den sjukskrivne för psykisk ohälsa har velat studera men nekats studera. Istället har handläggaren velat få den sjukskrivne för psykisk ohälsa i arbete med ett lågkvalificerat arbete som individen inte har motivation för.

Vi vill föreslå att man ska vara berättigad till studiebidrag om man har sjukersättning eller aktivitetsersättning samt att Försäkringskassan tillåter personen med psykisk ohälsa att utbilda sig utan några krav för att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden.

I landet pågår ett projekt som kallas IPS- projektet som går ut på att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få möjlighet att ta del av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Tanken är att de ska arbeta så mycket de vill och orkar med. Många väljer att försöka arbeta deltid. Många av de här personerna har problemet att de mår bra nästan hela året men mår dåligt och kan inte arbeta en eller två månader per år. Det betyder att de är i stånd att arbeta säg tio månader per år och mår dåligt och inte kan arbeta två månader per år. Problemet är att de inte vet i förväg vilka månader de kommer att må dåligt och då vara borta från arbetet. Då kan det vara svårt för en arbetsgivare att anställa. Personen får en lön när denne arbetar och bidragen från Försäkringskassan sänks eller upphör helt beroende på om man arbetar heltid eller deltid under samma tid. Vad händer då när personen med psykisk ohälsa börjar må dåligt?

Vi föreslår att arbetsgivaren ska få bidrag för den anställde med psykisk ohälsa när denne mår dåligt och är borta från arbetet samtidigt som den sjuke återgår till att leva på bidrag igen under den tiden. Sedan kan man återgå till arbetet igen.

Oro för ekonomin
Personer med psykisk ohälsa som är sjukskrivna och lever på bidrag, men vill arbeta, kan vara rädda för att förklaras arbetsföra av Försäkringskassan när de arbetar. Men om de insjuknar igen och förlorar arbetsförmågan kan de stå utan både lön eller sjukersättning/aktivitetsersättning.  Detta är ett orosmoment. Risken att börja må dåligt under pågående arbete medför rädslan att stå utan försörjning under en period då man dessutom kanske inte orkar ta del av vardagliga aktiviteter, och inte heller orkar med proceduren att söka bidrag. Följderna kan bli allvarliga, såsom vräkning.

Vi föreslår att det ska bli lättare att både arbeta med aktivitetsersättning samt att det ska bli lättare att återfå aktivitetsersättningen om man blir sjuk utan att rädslan ska finnas att förlora bidragen helt.

/Fredrik Gothnier
/Henrik Larsson