Vi patienter är inte hjälplösa, vi är tillgångar i samhället
Publicerat: januari 2, 2024 Sparat under: brukare, brukarinflytande, makt, Maria Nilsson, Vård 2 kommentarer
Jag vill förklara varför patientperspektivet behövs och varför vi patienter behövs i vårdens jobb och i samhället. Varför vi patienter behövs i debatten och varför vi behöver bli tillfrågade. Varför vi inte ska vara avundsjuka på den som orkar ta sig igenom, på att andra med funktionshinder kanske blir lyssnad på, eller för att en del kan klara sej bra inom vård och/eller samhälle trots att de har funktionshinder.
Jag vet inte hur det är med er, men livet är inte som att glida fram på en räkmacka direkt. Har man funktionshinder känns det stundtals mer som att gå på taggtråd. Men det kanske bara är jag? I alla fall jag är med om, eller hör talas om funkofobi och blir behandlad märkligt på grund av mitt funktionshinder varje vecka. Patientperspektivet och det egenupplevda perspektivet behövs! Men det kanske bara är jag?
Patientperspektivet behövs:
- Så länge det finns läkare som tar beslut att barn med funktionshinder lider i sin grunddiagnos och därför väljer att inte sätta in behandling när barnet kommit in på sjukhus vid infektion eller annan skada. Risken är att barnet avlider och därför behövs patientperspektivet och vår kompetens
- När människor som har funktionshinder inte får jobb som handläggare inom socialtjänsten med motiveringen att det skulle inte gå med tanke på funktionshindret. Då behövs funktionsperspektivet!
- När personal inom skolan tror att man får stöd från Socialtjänsten bara man ansöker om det och inte vet att det är en kamp och överklaganden ända upp i rätten att få igenom ansökningar. Då behövs brukarperspektivet och vi som visar på bristerna. För att det ska kunna bli någon förändring?
- När patienter får som kommentar från läkare att du är ju ändå inte ute i arbetslivet, så dej behöver vi inte behandla. Då behövs brukarperspektivet och vi som påminner om att vi ska räknas med!
- När förutsättningarna för att kunna jobba efter sjukskrivning är som att gå vilse i en snårig skog när man har med Försäkringskassan och vården att göra så behövs vår kompetens och våra erfarenheter!
Så låt oss se verkligheten för vad den är, som en påminnelse till oss. Det finns ett helt hav med funkofobi och särbehandling där ute som vi behöver kämpa för att förändra och det räcker för oss alla! Låt vår levda kompetens och vår vilja att ha ett socialt hållbart samhälle. Gör så att vi går från att vara en grupp stackars funktionshindrade till människor bakom funktionshinder som har både bra och dåliga sidor, men vi är inte hjälplösa miffon! Vi är tillgångar! Det är bara att kavla upp ärmarna och börja!
/Maria Nilsson
Lördag på RSMH-kongressen: Delaktighet gör vården mycket bättre
Publicerat: maj 13, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, Läkemedelsbolag, RSMH Lämna en kommentar
Hejsan igen!
Nu sitter jag här på RSMH:s kongress och det är dag två av tre. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater som jag hade när jag arbetade här i Stockholm för cirka 14 år sedan. Idag är det förhandlingar hela dagen med olika intressanta punkter som vi ska gå igenom.
Det kommer även att vara lite olika föreläsningar under dagen som alltid är trevligt att kunna lyssna på. Ikväll blir det kongressmiddag när dagens förhandlingar är över. Sen blir det att åka över till hotellet och bara koppla av och ladda upp för morgondagen, och sen hemresan.
Jag kommer att driva frågan om organisationens utveckling och hur man ska göra för att få in yngre personer i verksamheten. Det blir ett måste nu för att verksamheten ska utvecklas i den linje som man vill. Men det kommer att vara ett stort och intressant arbete och där är mycket som måste göras nu och inte senare. Det man säger och vill måste man verkställa och ta tag i och inte flytta fram det. Jag har haft den frågan på min agenda i så många år och påtalat det här problemet utan det har tagits på allvar, tyvärr. Men vi är där nu i vår verksamhet som jag sa att skulle hända.
Det som man hör i diskussioner är att man vill få in nya målgrupper till verksamheten och organisationen, men man är rädd för att ändra sin verksamhet för att den ska passa in till alla. Där har vi det stora problemet som vi måste lösa, för det är inte så svart eller vitt. Man kan ha både och men man kan höra att om de unga ska komma in så ska inte de gamla kunna vara kvar. Det gör mig så arg för vill man så kan båda vara med i organisationen. För man kan ha enskild verksamhet för de unga men även gemensamma verksamheter för alla.
I skrivande stund pågår en föreläsning om personcentrerad vård och delaktighet, och det är intressant. Där tar man även upp frågan om diagnoser men även ökningen vi har hos våra unga medborgare när man kommer in på medicinering. Det är en helt sjuk ökning som det är, och det måste man ta tag i anser jag, för den ökningen kan inte fortsätta. Det viktiga är att man utgår från vilka svårigheter våra barn har och hjälper dem med den biten. Man måste utgå från de andra behandlingsalternativen som finns istället för att fylla våra barn och ungdomar med mediciner. I många fall gör medicinen bara att man lägger locket på istället för att ta tag i problemet, anser jag.
Det är många som känner att de inte får vara delaktiga i sin vård och det skrämmer mig väldigt mycket. Finns det en skillnad mellan psykiatrin och den somatiska vården? Personligen tror jag att man får vara mindre delaktig i sin vård inom psykiatrin än inom den somatiska vården. Men vi vet sedan länge att om får man var delaktig i sin vård så blir slutresultatet så mycket bättre. För hur man än väljer så är det vi som kan oss själva och vet hur vi själva fungerar bäst. Sen har vi kanske inte den medicinska kunskapen som behövs och det är då viktigt att man samarbetar med vården.
De olika behandlingsmetoderna måste bli tillgängliga för alla och det ska inte vara en ekonomisk fråga. Ekonomin ska inte avgöra vilken behandling man ska kunna få. Men så anser jag att det är i vårt samhälle i dagsläget.
Nu kommer dagens förhandlingar att snart igång och det kommer bland annat handla om stadgar, olika motioner och verksamhetsinriktning. Det är frågor som ofta kan väcka lite debatt så vi få se vad det är som händer.
Jag återkommer imorgon igen om vad som händer här på Hagaberg!
/ Jonas Andersson
Skrivet lördag 12 maj klockan 11.34
Äntligen kongress!
Publicerat: april 27, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH Lämna en kommentarHejsan alla!
Snart är det äntligen tid för RSMH-kongressen 2023. Jag vet hur nervös jag själv var på min första kongress. Att man skulle träffa många nya personer som man inte visste vem det var och vad de skulle tänka om mig, med mera. Det var många olika tankar som snurrade i huvudet hur det skulle vara att resa till Stockholm och mycket mer. Men det är nu cirka 30 år sedan och det var min första kongress på RUS som skulle vara när det skulle startas upp igen.
Det slutade med att jag blev invald som förbundsordförande och kongressen var nog det roligaste jag har gjort. Det var så trevligt att träffa alla de här nya personerna som vill göra så mycket tillsammans och utveckla vår verksamhet som var. Så jag ångrar verkligen inte att jag åkte den första gången: sen där efter har jag varit på sex kongresser med Rus och jag tror det blir min fyra med RSMH nu och det ser jag så fram emot.
Bland RSMH-vännerna finns det en sådan värme och alla pratar med alla fast man kanske inte tycker lika om alla beslut men det tillhör. Det är viktigt att alla som vill få komma till tals för det är då som man utvecklar verksamheten. Jag ska inte skönmåla det här med kongresser med att det bara är en rolig sak att vara på.
Det är många handlingar som man ska gå igenom med, till exempel verksamheten, framtiden, motioner och ekonomin, med mera. Men jag måste säga att det är så intressant och man lär sig så mycket av det samtidigt. Så man ska känna sig hedrad om man har blivit utvald som ombud av sin förening. Jag såg att förbundet skulle ha något nu innan kongressen om hur det fungerar på en kongress via nätet. Har ni inte varit med innan så kan jag rekommendera att ni är med och lyssnar på det för där får man lite mer insyn om vad det handlar om. (För mer info eller anmälan, kontakta Jennie Åhlén på RSMH:s förbundskansli, jennie.ahlen@rsmh.se).
Sen finns vi som har varit med länge och vi hjälper er som inte har varit med innan det är en självklarhet. Vi alla är där för att få en gemensam underbar trevlig och lärorik helg tillsammans.
Men samtidigt så händer det väldigt roliga saker på kvällarna med goda middagar ibland någon aktivitet och många roliga och intressanta diskussioner kommer spontant och det är så viktigt och det ska man inte underskatta.
Sen kan jag bara också säga att man får vänner för livet måste jag säga för den vänskapen som finns där är guld värd. Jag har vänner kvar än från min första kongress efter så många år sedan. Kamratstödet som vi pratar mycket om kommer verkligen fram här måste jag säga och det är jag så glad över.
Jag ser fram emot att träffa er alla som ska vara med på kongressen och jag önskar er alla varmt välkomna så ses vi.
/ Jonas Andersson
RSMH Kristianstad
”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker”
Publicerat: februari 6, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Diagnos, Maria Nilsson, Samsjuklighet Lämna en kommentarJag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa …
Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar!
Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.
Pressas in i en färdig mall
Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet!
Man är inte en diagnos
Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!
Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.”
/Maria Nilsson
Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.
Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?
Publicerat: december 5, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, brukarinflytande, Demokrati, Kamratstöd, RSMH 1 kommentar
Jag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.
Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.
Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.
Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.
Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad.
Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda.
//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
17 oktober – FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen
Publicerat: oktober 17, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett Lämna en kommentar
Idag den 17 oktober 2022 är det FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen. Som många sådana dagar sveper den snabbt förbi i flödet om man inte själv står utan jobbskatteavdrag, fast inkomst eller långsiktig försörjning på vettig nivå eller i sin bekantskapskrets har någon som inte får ihop det ekonomiskt. Att leva på pension eller sjukersättning på garantinivå är ingen lek, inte heller att stå länge utanför arbetsmarknaden som utförsäkrad eller med minimal sjukpenning.
Rent krasst säger Statistikmyndigheten SCB att andelen människor som är 16 år eller äldre och lever i materiell och social fattigdom legat konstant mellan 3 till 4 procent i Sverige länge vilket framhålls som den lägsta andelen i något EU-land. Men, i grova drag rör det sig om över 300 000 människor varav många varken får snabb eller effektiv hjälp med sin psykiska hälsa eller vettigt stöd till en långsiktig försörjning.
RSMH är främst en organisation för psykisk hälsa, men våra medlemmars erfarenheter är entydiga; fattigdom främjar inte psykisk hälsa utan ökar riskerna för motsatsen inte minst i oro, ångest och depression. På våra medlemmars uppdrag vill vi verka mot fattigdom och samverka med alla goda krafter som delar uppfattningen att i ett samhälle för alla kan fattigdom faktiskt fås att försvinna.
RSMH är medlemmar i EAPN Sverige och stödjer helhjärtat våra gemensamma krav och ståndpunkter:
att målet måste vara ett samhälle utan fattigdom och socialt utanförskap, ett samhälle som bygger på demokrati och delaktighet, solidaritet och jämlikhet i levnadsvillkor.
att det effektivaste sättet att motverka fattigdom och utslagning är en generell välfärds- och socialpolitik som omfattar alla medborgare. En generell välfärdspolitik är därför en viktig hörnsten i kampen mot fattigdom och utslagning.
att kampen mot fattigdom och social utslagning kräver en aktiv socialtjänst som utifrån ett ”brukarperspektiv”, demokratiska och solidariska värden, tillgodoser människors grundläggande behov, när dessa inte kan tillgodoses på annat sätt.
att ökade resurser behövs för att utveckla stödformerna, t.ex. olika former av rekryteringsstöd, lönebidrag etc., för att människor med sociala, psykosociala eller fysiska arbetshandikapp ska ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Liksom att satsning på verksamheter som bygger på en ”social ekonomi” är viktiga resurser för att tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning, oavsett det handlar om arbetstillfällen eller andra sociala behov.
att ett annat viktigt ansvar för samhället är att tillgodose rätten till en god bostad för alla, till en rimlig kostnad för den enskilde.
att det är viktigt att man motverkar segregation genom att tillföra resurser till resurssvaga områden i form av nya arbetstillfällen, upprustning av bostadsmiljöer och utbyggnad av den kommunala servicen. Det finns också ett stort behov av mötesplatser och gemenskaps- och identitetsskapande verksamheter i folkrörelse- och organisationsregi i dessa områden.
Så tycker jag, så tycker RSMH och så tycker EAPN Sverige. Vad tycker du och vad tycker vår nya regering?
/Jimmie Trevett,
Ledamot av RSMH:s Förbundsstyrelse och aktiv inom EAPN Skåne
Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang
Publicerat: september 6, 2022 Sparat under: brukarinflytande, Gemenskap, Jimmie Trevett, makt, NSPH, Sysselsättning Lämna en kommentar
Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier.
Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem.
Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang.
I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.
Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en.
Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället?
//Jimmie Trevett
Alla har rätt till en hållbar vardag
Publicerat: maj 2, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett Lämna en kommentarHur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag?
En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.
Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.
Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också.
Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.
Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna.
Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö.
Basinkomst – räddad ekonomi?
Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv.
Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.
Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.
Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället.
Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst:
Revansch: Röster om basinkomst
Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst
Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord
//Jimmie Trevett
RSMH bör entydigt stå för brukarerfarenheten
Publicerat: mars 28, 2022 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Psykiatri Lämna en kommentar
Den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten på psykiatriområdet har väldigt svårt att få genomslag, både i själva vården och i debatten, av en rad skäl. Jag ska nedan beröra några av dem.
1. Läkemedelsindustrin styr vård och forskning till ett biologiskt perspektiv
Forskning är dyrt, och de kapitalstarkaste sponsorerna till all medicinsk forskning är läkemedelsbolagen. Den bolagsstyrda forskningen – både den som sker i egen regi och den som sponsras vid universiteten – är dock ingen oegennyttig verksamhet för mänsklighetens bästa, utan har som yttersta målsättning att generera ekonomisk avkastning åt bolagen. Psykosocialt inriktad forskning och behandling, som exempelvis traumaforskning och psykoterapi, genererar inga vinster åt företagen och sponsras därför inte heller. Företagen vill sälja läkemedel och understöder, både ekonomiskt och med propaganda, biologiska perspektiv på psykisk ohälsa. Det är viktigt att ha klart för sig, att sådana perspektiv inte härrör från brukarerfarenheten.
2. Den medicinskt inriktade psykiatrin försvarar sin medicinska status
Den akademiska disciplinen psykiatri är idag sammanväxt med, och därför helt präglad av, läkemedelsindustrins intressen. Att i varje fall formellt tillhöra den medicinska vetenskapen ger också betydligt högre status, än om psykiatrin skulle räknas som enbart beteendevetenskap. Därför försvarar psykiatrins företrädare envist denna tillhörighet, trots att disciplinen inte alls står på någon stadig, naturvetenskaplig grund, till skillnad från merparten av den övriga medicinska vetenskapen. Även detta bidrar till att det biologiska perspektivet dominerar.
3. Med biologiska förklaringsmodeller behöver samhällsutvecklingen inte ifrågasättas
Politiker och allmänhet anammar beredvilligt de medicinska förklaringsmodellerna för psykisk ohälsa, eftersom de innebär att man kan isolera ohälsan till de direkt berörda individerna. Det handlar då om enskilda, sjuka människor, inte om ett samhälle som genererar ohälsa och som då kräver insatser på samhällelig nivå. Politikerna kan anslå pengar till den psykiatriska sjukvården, men behöver inte bry sina hjärnor med kopplingar till hur samhället fungerar. Samma typ av tänkande är det vanligaste också hos allmänheten, som gärna vill hålla ohälsan på avstånd som något som berör andra men inte dem själva.
4. Biologiska förklaringsmodeller avlastar skuld från föräldrar och anhöriga.
Även föräldrar och anhöriga spelar i hög grad med i spelet, eftersom det medicinska perspektivet erbjuder skuld- och ansvarsbefrielse. Om mitt barn mår psykiskt illa för att det har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, så har ju jag ingen skuld i det. Tvärtom kan jag ju snarare förklara mitt eget psykiska illamående med att mitt barns ohälsa belastar mig så hårt att jag själv drabbas. Det här tänkandet styr oerhört kraftfullt mot biologiska förklaringsmodeller.
5. Ångestridna och hjälptörstande patienter skolas i psykiatrins synsätt
Alla bör ha klart för sig, att sjukdomsperspektivet inom psykiatrin inte står för den ursprungliga brukarerfarenheten. Det finns inga nyblivna patienter som sätter biomedicinska diagnoser på sig själva. Dessa får de snabbt lära sig av psykiatrin, när de söker hjälp eller blir tvångsintagna för sin ångest och andra psykiskt plågsamma upplevelser. Patienterna själva förknippar ofta sina upplevelser med traumatiska händelser, svåra sociala situationer, vanmaktskänslor inför övermäktiga förväntningar, och så vidare. Det är i dessa erfarenheter vi kan spåra de brukarförankrade förklaringarna till den psykiska ohälsan.
Psykiatrin som ”vetenskap” bygger helt på subjektivt beskrivna och bedömda symtom. De på denna subjektiva grund konstruerade diagnoserna saknar därför helt naturvetenskaplig förankring. Av nämnda skäl bör psykiatrisk vård utgå från patienternas egna upplevelser och erfarenheter och inget annat. Av samma skäl bör också RSMH förfäkta den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten – och inget annat! – i sitt arbete för att förbättra villkoren för psykiatripatienter.
/Hannes Qvarfordt
Från patient till utbildare
Publicerat: augusti 30, 2021 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, coronapandemin, Jimmie Trevett, RSMH, utbildning Lämna en kommentar
Vi – du och jag som har erfarenheter av psykiatrin besitter unika kunskaper och har en viktig roll att fylla som utbildare. Vi behövs för att bidra med våra erfarenheter av psykiatrin för att utbilda personalen inom psykiatrin genom brukarrevisioner och möten. Vi besitter viktiga insikter om hur vården ska bedrivas, hur människor borde bemötas och har ofta en expertis för att prata om biverkningar av mediciner, återhämtning och liknande.
Vi som har en egen erfarenhet av psykiatrisk vård känner till saker på ett djupare sätt. Det är viktigt både för oss själva och för andra att förvalta insikten om att vi har den här unika erfarenheten och kunskapen. Har man varit med om psykiatrin har man helt enkelt en bättre och djupare kunskap om den än om man inte har det.
Brukarrevision är en av flera möjligheter för tidigare patienter till att utvärdera och skapa ett lärande inom psykiatrin. För den som kanske är obekant med tillvägagångsättet så är en brukarstyrd brukarrevision en undersökning av verksamheter som ansvarar för vård, stöd eller service till personer med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa. Undersökningen brukar bygga på intervjuer med brukarna som analyseras och sammanställs till en rapport som presenteras för ledning och personal, med förslag på hur verksamheten kan utvecklas.
Vi vill ha en psykiatri där patienten är medbestämmande om vården och utvecklingen inom vården. Det är en absolut nödvändighet med utbildning inom psykiatrin då det väldigt ofta finns brister i bemötande och man skulle även kunna tänka sig brukarutbildningar inom lite svårare områden såsom tvångsvård, suicidprevention och medicinbiverkningar.
Vi har sett påfrestningar på vården nu i coronatider och det har inte påverkat psykiatrin i någon positiv riktning. Det är dags att komma i gång igen med utbildningar och organisationer som RSMH behöver ta en viktig position och vara ledande i detta arbete.
Att hålla i utbildningar leder också till ett personligt växande. Att få möjligheten att använda sina erfarenheter, kanske bland de mörkaste i livet, av tvångsvård, medicinering eller psykiskt illamående. Dina erfarenheter kan bidra till att andra får chansen till att få en bättre upplevelse än kanske du fick av vården, eller lära av det som fungerade för just dig.
/Jimmie Trevett
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.