Telefonsamtalsterapi

khai-bild-blogg-breddareDet lär inte finnas någon sådan form av terapi, än – förutom kanske bara för min egen del. Man ska ha tur med att ha en ”jourhavande kompis”, som man kan ringa till och prata med. VAD man pratar om, spelar mindre roll, bara personkemin stämmer. Det kan vara samhällsfrågor, idrott, politik, föreningslivet m.m. … en NEUTRAL tanke är alltid bättre än en ångestladdad tanke!

Tyvärr har min teleräkning också varit mycket hög på grund av detta, men det finns ingen lag som ger mig rätt till ersättning för det, trots att det beror till 98 procent på min psykiska funktionsnedsättning.

Ungefär på samma sätt, fungerar också internet. Jag brukar besöka ett diskussionsforum. Här deltar flera psykiskt handikappade personer för att skriva av sig, lindra ensamheten, få ”vänner” och/eller stöd, både när man mår dåligt som när man mår bra.

Det är nyttigt att uttrycka sig och det är nyttigt att få reda på hur andra har det, kanske för att då vet man åtminstone att man inte är ensam om att ha det si eller så … människan är ju en social varelse, trots allt!

/Khai Chau


Vardagskatastrofer

anna iÄr det någon som känner igen sig?

Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!

När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.

Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.

Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.

Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.

Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.

Må väl.

/Anna Isaksson


Valpterapi

anna iKan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson


Det går att rädda liv

Jimmieblogg2I sommar har siffror från Socialstyrelsen presenterats på att självmorden fortsätter öka. Mest ökar självmorden bland unga mellan 15 och 24 år. Antalet självmord har ökat från 1378 år 2011 till 1600 år 2013. Riksdagen har beslutat om nollvision för dödsolycker i trafiken och även för självmord. Förra året var självmorden 6 gånger fler än antalet döda i trafiken. Tyvärr uppmärksammas detta inte tillräckligt. Men det är hög tid att på allvar våga tala om självmord.

Regeringen och riksdagen måste ta de höga självmordstalen och ökningen på allvar och ta initiativ till en systematisk satsning för att ge människor stöd och vård. På samhällsnivå handlar det om att skapa framtidstro, god välfärd till alla och speciella stöd- och vårdinsatser till dem som behöver det.

Hannes Qvarfordt har i ett tidigare blogginlägg bland annat uppmärksammat att förskrivningen av SRRI-preparat till unga ökar och även antalet självmord. Ett skäl till den ökade förskrivning är att människor med depression får dessa preparat utskrivna av primärvården som har för få möjligheter att erbjuda annan psykologisk behandling.

Det finns starkt stöd för att terapi är effektiv behandling av lindriga och medelsvåra depressioner. Men tillgången på dessa vårdinsatser är starkt eftersatta. Det är väsentligt att ha någon att prata med om sina självmordstankar. Tyvärr är det fortfarande så att självmord och tankar om självmord är kopplade till känslor som skam och skuld. Inte minst unga människor saknar ofta någon vuxen att tala med.

Eftersom det bland annat är primärvården som i hög grad möter patienterna är det viktigt med en bred utbildningssatsning. Personalen inom vården måste känna trygghet i sina bedömningar om någon är självmordsbenägen och i bemötande av människor med självmordstankar. Personalen måste också få tillgång till de resurser i form av stöd och vård som människor verkligen behöver.

Det går att rädda liv och det går att finna en meningsfull tillvaro.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande,RSMH

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/