Civilsamhället har mycket att bidra med i kampen mot suicid 

Emma Henriksson (KD) utsågs i februari av regeringen till särskild utredare för översyn av vissa frågor inom det suicidpreventiva området. Det innebär att hon ska analysera och föreslå en så kallad haverikommission när det värsta redan har hänt, det vill säga att någon har tagit sitt liv.  

Hon ska också analysera det suicidpreventiva arbetet, bland annat inom hälso- och sjukvården. 

Eftersom jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige fick jag möjlighet till ett möte med Emma Henriksson. Med på mötet var också en person som förlorat en anhörig i suicid.  

Jag valde bland annat att tala om vad vi inom civilsamhället kan bidra med. Vi kan till exempel vara ett stöd för efterlevande på längre sikt. Visserligen går det att få en del stöd från samhället direkt efter en kris, men föreningarna finns där även när en längre tid har gått.  

Vi talade också om Lex Sarah och Lex Maria-anmälningar. Jag menar att man bör prioritera att analysera de suicidfall där det har funnits uppenbara brister hos exempelvis vården. Det ger bäst effekt. Det är dessvärre vanligt att människor har varit i kontakt med vården, ofta den somatiska (kroppsliga), kort innan de avlidit i suicid.  

Till sist underströk jag vikten av förebyggande arbete. Ofrivillig ensamhet och ekonomisk utsatthet är välkända orsaker till psykisk ohälsa. Det visar till exempel en rapport som Socialstyrelsen publicerade i september 2023, och som heter “Högre risk för psykisk ohälsa och suicid bland mottagare av ekonomiskt bistånd”

RSMH gör just nu en stor satsning på att förhindra ofrivillig ensamhet eftersom det kan vara extra svårt att vara ensam under jul- och nyårshelgen. Läs mer på vår hemsida

/Jimmie Trevett 


Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?

Nu har förslaget till regeringens nya strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention kommit. Mot den bakgrunden tål det att påminna sig ett par viktiga faktum påpekar Jenny Wetterling i RSMH:s förbundsstyrelse.

Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskriver alla människors rätt till hälsa. Liknande skrivelser återfinns i Sveriges grundlagar och en god hälsa för alla är ett uttalat mål i Agenda 2030. FN uttrycker sig vidare såsom ”Ingen hälsa utan psykisk hälsa”.

Världshälsoorganisationen, WHO, beskriver psykisk hälsa som ”Ett tillstånd av psykiskt välbefinnande som gör det möjligt för människor att klara av vanliga påfrestningar, förverkliga sina egna möjligheter, lära sig saker, arbeta och bidra i samhället. Psykiskt välbefinnande ses som en grundläggande förutsättning för människors möjligheter att nå sin fulla potential och för samhällets utveckling. Här råder ingen tvekan om hur högt ambitionerna för att uppnå psykisk hälsa bör sättas och visionerna klinga.

Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser och har därav under flertalet år beskrivits vara ett prioriterat område politiskt. Detta har synts bland annat genom att olika regeringar genomfört ett antal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa genom åren.

Trots alla dessa satsningar fortsätter den psykiska ohälsan att öka i Sverige, särskilt bland unga, och samhällets insatser är fortsatt undermåliga och utan helhetsgrepp eller långsiktighet. RSMH bär dagliga vittnesmål om ett stort samhälleligt utanförskap, stora brister i tillgång till en god, personcentrerad, framgångsrik och lättillgänglig vård av hög kvalitet, bristande samordning av insatser och genomgripande sämre levnadsförhållanden och ett stort lidande för människor med psykisk ohälsa. Flertalet utvärderingar har också genomförts av de satsningar som gjorts de senaste åren på området som bekräftar att de resulterat i ett högst begränsat utfall. En del grupper har visserligen fått en ökad livskvalitet medan förutsättningarna för andra grupper har försämrats.

Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, i nära samverkan med 24 myndigheter och andra aktörer som berörs, har nu den 1 september 2023 presenterat förslaget till de kommande 10 årens Strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention; ”Det handlar om livet”. Men, obönhörligen ställer sig då RSMH frågan; vad ska ingjuta hopp och tillförsikt om att denna ska åstadkomma nödvändig förbättring som åratal av satsningar och tillförda resurser uppenbarligen inte lyckats uppnå?

Den övergripande visionen som presenteras i den nu föreslagna nya strategin lyder:

”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen, och
där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid”

Detta låter visserligen fint och vällovligt men ack så tamt och urvattnat! Man kan lätt förundras över varför man inte efter tusen dagars tankemöda nådde längre under de år som ärendet beretts av alla dessa aktörer. En rimligare och kraftfullare vision, enligt RSMH, med åtminstone potential att förverkliga allas våra mänskliga rättigheter och de lagar som finns vore:

”Ett samhälle som garanterar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och
där ingen hamnar i en situation där enda utvägen upplevs vara suicid”

En fundamental och grundläggande fråga man bör ställa sig är ju vad som är orsakerna till att alla dessa tillsatta resurser och satsningar genom åren inte fått avsedd effekt? Samt om det är försvarbart att satsa miljarder kronor på åtgärder som i praktiken inte fått avsedd eller enbart begränsad effekt?

Till visionen kopplas fyra övergripande mål som utgör strategins samlade 10- åriga målsättningar:

  1. En förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen
  2. Färre liv förlorade i suicid
  3. Minskad ojämlikhet i psykisk ohälsa
  4. Minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd

RSMH anser att ambitionen snarare borde vara:

  1. En god psykisk hälsa i hela befolkningen
  2. Inga liv förlorade i suicid
  3. Ingen ojämlikhet i psykisk ohälsa
  4. Inga negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd

En sådan höjd ambitionsnivå skulle ha haft en större potential att ingjuta hopp för framtiden och sätta avtryck.

Frågan RSMH:s medlemmar nu ställer sig är vad som är nytt i denna strategi? Luttrade av den underfinansierade Psykiatrireformen 2009–2015 i Sverige och fortsatt inspirerade av norska Opptrappningsplanen for psykisk helse 1999-2008 tror RSMH fortsatt på värdet i långsiktig planering och resursförstärkning samt specifikt att rimliga resurser anslås till rätt åtgärder i rätt tid.

Utfallet av det nu presenterade strategiarbetet ligger i linje med att området är oerhört brett, tvärsektoriellt och har anknytning till många andra perspektiv och samhällsfrågor. Sambanden häremellan är dessutom komplexa, vilket ytterligare bidrar till svårigheten att täcka området som helhet. Frågan är om det är möjligt att göra detta och åtminstone resultatet i föreliggande strategi blir att den inte riktigt lyckats ringa in området som helhet. I stället berör det olika stora delar, som i sin tur är relaterade till varandra men ett helhetsgrepp förloras.

Annat som vore önskvärt är att en tydlig målhierarki beskrivits för att strategin och dess inriktning ska bli begriplig. Med flera olika och breda mål, finns det risk för att målkonflikter uppstår och det vore även viktigt att mål uttrycks på ett sätt som anger en önskad riktning. Kopplingen mellan de olika nivåerna, exempelvis vision och mål kan i vissa fall beskrivas som oklar eller komplex.

Strategin i nuläget är i viss mån utformad som en bruttolista av allt som är viktigt och när alltför många målsättningar eller områden innehåller svepande beskrivningar av allmänt viktiga aspekter, kan det bli svårt att omsätta innehållet till konkret handling. Många av de identifierade målen är breda och inte tydligt avgränsade eller konkreta, och de beskriver heller inte ett önskvärt förändrat tillstånd. Mot denna bakgrund vore det fördelaktigt att upprätthålla ett tydligt innehållsmässigt fokus i strategin och att klargöra prioriteringar. Detta inte minst för att minska risken för disparata styrsignaler, motstridigheter och målkonflikter samt att styrning av området riskerar att bli svårmanövrerad. Därmed skulle rimliga anspråk kunna ställas på vad strategin ska åstadkomma inom ramen för strategiperioden.

Något annat som RSMH särskilt vill belysa är att samverkan med representanter för brukare och patienter behöver öka där personer med olika erfarenheter av psykisk ohälsa i högre grad är delaktiga i beslutsfattande som berör personer med psykisk ohälsa. Både beslut som dagligen tas i vård och omsorg och beslutsfattande på övergripande strategisk och politisk nivå behöver prioriteras högre. Regioner och kommuner behöver bli bättre på att följa upp verksamheternas resultat ur ett brukarperspektiv där fler patienter, brukare och anhöriga behöver ges förutsättningar att vara med och utvärdera och förbättra verksamheternas kvalitet.

Nåja, i strategiförslaget återfinns givetvis även flera positiva ansatser. Med förslaget vill myndigheterna lyfta alla de möjligheter och tillgångar som finns i vårt samhälle för en god och jämlik psykisk hälsa i befolkningen. Med gemensamma ansträngningar vill man se att alla människor, oavsett behov och förutsättningar, ska ha en plats i samhället, erbjudas nya chanser i livet och kunna se optimistiskt på framtiden. Många aktörer, och var och en av oss, har en viktig roll att fylla i arbetet och det finns ett stort engagemang och mycket kunskap som behöver tas tillvara. RSMH ser därför strategin mer som en lovvärd gemensam plattform för hela samhällets pågående och kommande arbete inom området.

RSMH ser det vidare som lovande att väsentliga perspektiv och grundläggande utgångspunkter vid framtagandet av strategin har varit en god, jämlik och jämställd psykisk hälsa i hela befolkningen där jämställdhetsperspektivet, personcentrerad vård, mänskliga rättigheter liksom barnrättsperspektivet och funktionshinderperspektivet beskrivits genomsyra strategin. Samtidigt är vår upplevelse att man i strategin tyvärr mest synes slentrianmässigt hänvisa till perspektiven och detta utan att synliggöra fullt ut hur dessa perspektiv de facto inkluderas i strategins innehåll och tydligt koppla de vackra orden till den verkstad man vill utveckla.

Det är genuint hoppingivande att så många vill vara en del av lösningen för en bättre psykisk hälsa och minskat antal suicid och därmed tycks instämma i det som socialminister Jakob Forssmed uttryckte sig vid presskonferensen om strategin ”Psykisk hälsa är en livsviktig fråga”.

RSMH ser sig som en given part i detta arbete. Både genom våra paraplyorganisationer och genom ett mer handgripligt engagemang från alla nivåer av vår egen organisation från Kalix i norr till Trelleborg i söder.

Så, i korthet, bra att denna strategi nu finns och att god vilja manifesteras, men bättre behövs!

RSMH ser nämligen inga egentliga spår i strategin att aktörerna på djupet ställt sig den fundamentala och grundläggande frågan kring vad som är orsakerna till att alla de tillsatta resurser och satsningar genom åren som gjorts inte fått avsedd effekt. Inte heller hur man avser möta de uppenbara och stora utmaningar på området som finns som berör kompetens, resurser och medel, men RSMH när alltjämt en förhoppning att regeringen nu i sitt fortsatta arbete med strategin tillser att adekvata resurser tillsätts fullt ut och problembilder åtgärdas.

Jenny Wetterling
ledamot av RSMH:s förbundsstyrelse och intressepolitisk talesperson för riksförbundet RSMH  

 


Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!

TRIGGERVARNING. Texten berör ämnet suicid.  

Någonting i mitt inre säger att jag behöver stanna upp och läka. Jag behöver hela mig själv just här och nu, på den här platsen, i den här kroppen, just den här tidpunkten. Erfarenheten säger mig, det jag innerst inne redan vet, att det inte är någon idé att fly. Det kommer bli lika rotlöst och meningslöst där. Det är inte de yttre faktorerna det är fel på och det vore nästan taskigt mot mig själv att säga att det faktiskt är jag som är problemet. Men vilka andra slutsatser ska jag dra egentligen? Efter allt jag varit med om, så är det trots allt en sak kvar som gnager. Jag gnager, det gnager, psyket ömmar på något sätt som jag inte lyckas råda bot på. 

Det är det sammanvägda faktumet av min nuvarande livssituation som får mig att skriva. Att jag fortfarande inte efter 13 år njuter i det som ska vara tankar och känslor rörande mig själv. Det avskalade, det gråa och det naturliga utan att rubba med kemin går inte ihop för mig. Jag kan inte leva i den konstanta tomheten, instängdheten eller för den delen tröttheten. Jag kapitulerar, jag intalar mig själv att jag är maktlös inför något större. Jag vädjar efter den hjälp som kan tänkas finnas där ute, så jag kan orka fortsätta finnas till. 

Jag har tidigare känt att jag aldrig aktivt skulle få för mig att avsluta mitt eget liv. Däremot, har jag dock, i någon mening, passivt eller ”omedvetet”, ställt och fortfarande ställer mig likgiltig till om det skulle ske. Att min kropp, kanske en dag inte orkar mera med tanke på allting jag gör för att få mig att ”må bra”. Då talar jag naturligtvis om hormonerna, min adhd-medicin, alkoholen som det ibland dricks för mycket av. 

Vill jag inte må bättre? På riktigt ta tag i det som gör ont? Har jag inte kraften att kämpa liiiiite till?  Ärligt talat, så börjar jag tveka. Jag gör, vad jag tänker, det jag kan för att hålla mig flytande. Även om jag, som det beskrivits ovan, görs med otvivelaktiga metoder emellanåt. Men jag vill mer än att flyta, jag vill simma också. Jag vill leva och inte bara överleva. Det finns så mycket mer jag vill men som jag känner mig oförmögen att ta mig tid för att göra. Jag orkar inte, utmattningen i kombination med någon slags skygghet och rädsla, hindrar mig från att leva ut på riktigt.  

Målsättningen jag har, rent generellt, hur jag faktiskt hade velat leva, kan vara något diffus och kanske inte alltid den mest greppbara. Men när jag skriver att jag inte bara vill överleva, utan leva mer på riktigt så handlar det i grunden om att orka det “alla andra” tycks orka med. Jag vill ha ett välfungerande socialt liv, jag vill ha utpräglade fritidsintressen, jag vill ha ett välstädat hem. Jag vill bry mig mer om mig själv och det som är mitt!  

 Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva! 

/Livya Nordberg 


Döden och jag.

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  

Tvärtom.  

Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  

Dråpförsök.  

Självmordsförsök.  

Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  

Borta.  

Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  

Betraktar.  

Blundar.  

Vill inte.  

Vill.  

Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 

Förvirrad.  

Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  

Död 

Död 

Död 

Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson


En konversation om självmord

Alltför många av oss har varit där. Platsen utan framtid, utan hopp, utan glädje. Platsen där det alltid är vinter, men aldrig jul; platsen där man aldrig kommer bli glad igen. Ett oräddat Narnia fullt med dementorer, vars kyssar suger ut ens själ. Varje plats i skönlitteraturen som är ett land där ondska härskar och förtrycker sina invånare, är en realistisk beskrivning av depression och suicidtankar. Varje år försöker 15 000 personer i Sverige att ta livet av sig, varav 1500 personer lyckas. Detta betyder att 4 personer om dagen dör av suicid i vårt land – i världen är det en person var 40:e sekund. Jag har länge funderat över hur vi pratar om självmord, både inom psykiatrin och inom resten av samhället. På något sätt känns det alltid fel. Inte berättelserna eller syftet utan hur vi pratar om det. Det finns något inom alla konversationer om suicid som jag hört som är snedvridet när det gäller formuleringar eller grundkoncept. Det är dags att ha en transparant konversation om självmord. 

Det första problemet jag ser är hur vi ser på självmord. Detta problem existerar både hos de som har psykisk ohälsa och de som inte har det. Låt mig säga det en gång för alla: SJÄLVMORD ÄR INTE ETT VAL. Inte på något sätt överhuvudtaget. Jag menar att det inte ens är ett val som personen med psykisk ohälsa bestämmer när de är sjuka, på samma sätt som personer med cancer eller tuberkulos inte bestämmer någonting som sjukdomen gör.

Vår hjärna kan liknas vid en dator. Jag brukar tänka att alla våra instinkter och liknande är datorns bakgrundsprocesser som styrs av en programmerare i bakgrunden, och vår medvetenhet motsvarar det vi ser och gör på skärmen – det vi bestämmer själva så att säga. Depression motsvarar ett datorvirus som långsamt tar över datorn, och självmordstankar är signalen som säger att programmeraren har skrivit in en kod för att förstöra datorn. Notera att jag är fullt medveten om att denna beskrivningen endast beskriver psykisk ohälsa, inte datorer, jag försöker inte imponera med mina beundransvärt undermåliga teknologiska färdigheter. Utifrån att vår hjärna är datorn blir vår upplevelse av detta endast att vi känner depressionen och självmordstankarna och att vi medvetet kan kämpa emot. Men att stå emot bakgrundsprocesserna innebär i princip bara att medvetenheten kämpar emot kroppen, och den blir vårt enda skydd. Och om vi faller i slutändan, så är det för att viruset vann, inte för att det var vårt val. Ett virus som blir vår torterare, som utsätter oss för en kraftig fysisk och psykisk smärta som verkar ändlös. Och under dessa timmar, dagar, veckor och ibland månader av konstant tortyr viskar den kontinuerligt i vårt öra att det enda vi behöver göra för att det ska sluta är att ta livet av oss. Det är virusets enda löfte. Det viskar att vi ska sluta kämpa emot, att släppa taget – bara en sekund, så fixar viruset alla våra problem.

Det är en lögn såklart. Inga problem löses så, ingen smärta slutar och den smärta som våra nära och kära får ta över är tusen gånger större, och till skillnad från den vi burit på finns det ingen lösning på den smärta. Man kan inte fixa problemet när personen är död. Skillnaden mellan psykisk ohälsa och dödliga ”fysiska” sjukdomar (psykisk ohälsa är också fysisk, benämningen beskriver symptom, inte orsak, just saying) är att dessa berättar att de dödar dig i slutet. De lurar dig inte att tro du har kontrollen, att du bestämmer, eller att allt kommer lösa sig. ”Fysiska” sjukdomar slår ner som en väldigt tydlig fiende, psykisk ohälsa är förrädaren innanför våra gränser. Förrädaren som vänder oss från de viktigaste personerna runt oss, isolerar oss från de som kan rädda oss, tar över våra tankar och åsikter, stjäl vår framtid, och säger till oss att det är vi som vill detta. Den är sektledaren som får oss att vända våra vapen mot oss själva, för att de kommer leda oss till paradiset på andra sidan. Fast vid psykisk ohälsa är det mindre ”paradis” och mer ”det där stället som åtminstone inte kommer vara helvetet jag befinner mig i”.

På vilket sätt låter detta som ett val? Självmord är den enda dödsorsaken där man beskyller offret för sättet de dör på, för vad deras sjukdom gör med dem. Och visst, det är ju en rätt obehaglig tanke att vi kan få ett virus i hjärnan som vänder vår egen kropp emot oss och som får den att döda oss. Men jag börjar bli rätt trött på att anpassa mig efter vad som kan få alla som inte är sjuka att bli obekväma, medan jag ser virusets offer falla en efter en. Detta leder oss till problem nr 2:

Varför kallas detta fortfarande för ”självmord”? Själv + mord. Att säga att vi tar vårt liv och liknande är väl ändå inte helt fel, det kan tolkas som den fysiska mekanismen utan att inkludera vad avsikten är. Till skillnad från självmord, vars definitioner får mig att vilja skrika.

självmord

  1. (psykologi, sociologi) det att en individ (avsiktligt) dödar sig själv, vilket kan vara ett resultat av psykisk ohälsa (utdrag ur Wiktionary. Svensk ordbok har nästan samma, utan att nämna psykisk ohälsa).

Det är inte ofta jag saknar ord, det ska gudarna veta, men de säger att om du inte har något trevligt att säga så ska du inte säga något alls. Varje gång jag ger mig in i detta ämne har jag väldigt mycket jag vill säga, men tyvärr räknas 99% av dem som saker som inte borde sägas högt. Jag antar att citatet ”This is Sparta!” kan beskriva den bakomliggande känslan. Ta ett djupt andetag, höj dig över det och fokusera Lovisa, we talked about this.

Ordet självmord antyder, redan innan man läst definitionen, att personen i fråga vill eller ville dö. Låt mig göra något väldigt tydligt: Om du inte vill dö när du är frisk, om du inte vill dö när du mår bra, så vill du inte dö överhuvudtaget. Du är sjuk och om du bara väntar, hur ont det än gör, och söker den vård du behöver (och säger till vårdpersonalen att du anmäler dem om de inte gör som de ska, vilket är din rätt, bara för att göra en helt orelaterad och oskyldig minnesanteckning) så kan livet bli bra. Det är inte du som vill dö, det är din sjukdom som vill döda dig. Det finns inga självmord inom psykisk ohälsa, det finns bara dödsfall på grund av psykisk ohälsa eller suicid på grund av sjukdom. Om du inte tror mig, fråga varenda person som försökt vad de kände efter, det finns studier där man pratat med de som överlever och de säger samma sak: jag ångrade mig så fort jag inte kunde göra det ogjort. Detsamma gällde mig. Varje gång. Varför bli det så? Jo för att psykisk ohälsa stänger av den överlevnadsinstinkt som annars skulle räddat dig, fram tills ditt liv är i direkt fara och allt redan gått för långt. Och låt oss vara helt ärliga: vi vill inte dö, vi orkar bara inte leva i en smärta som verkar ändlös. Och vi förstår inte att smärtan inte är ändlös när vår hjärna övertygat oss att den varar resten av våra liv.

Problem nummer 3: vad i hela världen pratar alla om och varför säger de inte sakerna som behöver sägas?

Har du någon gång besökt en psykiatriker, psykolog eller sjuksköterska som har förklarat psykisk ohälsa (som har suicidrisk) som en vanlig läkare skulle förklarat en allvarlig sjukdom som kunde döda dig? Jag har mött en del som har pratat med mig om att situationen är allvarlig, men jag visste aldrig hur allvarligt det var – varken när jag kämpade och gjorde allt jag skulle var någon ärlig med mig, eller när jag precis skrivits ut från sjukhus. Det var alltid beskrivet som ”mitt val”. Jag visste inte att suicid inte är ett val om jag var utan rätt behandling (det känns ju som att allt är jag), att jag inte hade den kontrollen jag trodde jag hade, hur farligt det var för mig varenda gång jag blev sjuk eller att min sjukdom hade en dödlighet på upp till 20%. Då jag förlorat tre släktingar till suicid under 10 år har gjort den senare väldigt tydlig, att jag förlorat fler släktingar till konsekvenserna av dessa dödsfall har också gjort det väldigt tydligt vad suicid leder till i verkligheten.

Tro mig när jag säger detta: vad vi tror när vi är sjuka spelar ingen roll, för vi bestämmer inte hur de som älskar oss påverkas av vår bortgång. Det är inte vår rätt, det är ingenting vi råder över. Den är aldrig vad vi tror att den kommer vara när vi är sjuka. Kanske skulle behandlingens brister mildrats i våra sinnen om vårdpersonalen började prata om detta på samma sätt som om alla andra sjukdomar. En vän till mig gick till en läkare när hen var överviktig och läkaren sa ”Om du vill träffa ditt framtida barn så måste du ändra din livsstil nu.” Tänk om vår vårdpersonal sa ”Okej så läget är allvarligt och du kan dö om det förblir obehandlat, för suicid är inte ett val utan ett symptom på psykisk ohälsa. Men om du ger det tiden som krävs för att hitta rätt behandling, så kan du leva ett bra liv utan att det påverkar dig allt för mycket och vi kan få smärtan och lidandet att försvinna. Jag kommer inte ljuga: innan vi hittat rätt behandling för dig kommer behandling kännas som skit många gånger, och medicinerna kan ha kraftiga biverkningar, men om du vill kunna ta hand om dina föräldrar när de är äldre, om du vill leva ett långt liv med möjligheter och glädje så måste du gå igenom behandlingen. Om du vill att smärtan ska försvinna, om du vill kunna jobba, ha kul och om du vill leva, så gör du som jag säger.”

Om vi började prata om psykisk ohälsa på ett sätt som motsvarar hur farlig den kan vara om den förblir obehandlad (och gör så att läkare lyssnar mer etc. etc.) så kanske konversation om suicid börja handla om mer än ett dåligt och tragiskt ”val”, och psykisk ohälsa kan bli mer än ett populistiskt uttryck som politiker och andra kan använda för att framstå som att de bryr sig (utan att göra ett dyft såklart). Folk lider och dör varje dag och varje gång jag säger det högt till någon så tycker de att jag överdriver. Även en del av de som känner människor som tagit sitt liv. Det är dags att ta problemet på allvar nu, och kräva att alla andra gör det samma. Vi måste sluta anpassa sättet vi tänker och pratar om detta, och stå med ryggen rak inför vad vi upplever varje dag, faran vi lever i, smärtan som vi lever med och den smärta som alla andra får leva med om det inte bekämpas. Det är dags att göra de som vill gömma sig för ämnet något obekväma. Genom att vara öppna, realistiska, samlade och (lagom) ödmjuka kan vi säga som det är, utan att de kan avfärda oss som galna (läget är ju som det är…).

Jag uppmuntrar dig som läser detta att börja prata om suicid varje chans du får, och att inte sluta bara för att du är rädd att personen blir obekväm. Vi behöver inte skrika (än) eller vara för pushiga, men samtalen måste börja. Jag tror helhjärtat på att detta problem kan lösas och att det är värt att kämpa för. Jag tror att om vi alla börjar prata om det, kan det inte ignoreras längre. Vi är starka nog, kompetenta nog, erfarna nog, och gudarna ska veta att vi är envisa nog. Det är dags att sluta använda ordet ”självmord”; bortförklaringarna och den frivilliga blindheten slutar här. Denna tiden är vår.

Många kramar,

Gästbloggare