The cave you fear to enter…

Part Two 

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.

UPPDATERING: På förfrågan finns en kort svensk översättning av ett utdrag av texten, i slutet av detta inlägg.

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

You never feel your soul more than when you’re being raped. You feel it break physically. As the trauma is happening, you can feel it start to crack up like thawing ice. Most of the panic and pain I experienced happened from the moment it started breaking until it exploded into a gazillion pieces, and I died. Because you do die when you get raped, in a very literal sense, you die in every single way except the fact that your body is still alive. I never understood why the rape victims I knew weren’t afraid of being raped again until it happened to me. You can’t lose the same someone to death twice. I was raped six times during the span of two weeks, and I have forgotten most of what happened after the time that I died; after that point, everything else lost importance. Because without a soul, there is no life. And you never realize how pointless a body is without a soul until yours is gone. I had never been suicidal without mental illness causing it until I felt that feeling. That kind of emptiness is hard to fight because, in a way, you lose everything that you have ever had and been since you were born. You don’t even have the sense of self that the narrator of nature documentaries describes in orcas or other intelligent animals when they compare them to humans. You are empty. You don’t know what kind of fruit you like, or what hobbies you want to spend your time on. You don’t know who you are because you have become a blank page. You are no one. Well, you are someone, but you don’t know that at the time. You have to relearn everything about yourself, everything about the people in your life, and everything else that life encompasses. You have to spend years remembering and discovering who you are. 

For the first time in a long while, I decided to watch one of my favourite documentaries. Finding Joe is basically about how to find/create the best life you can have, based on Joseph Campbell’s teachings. It’s a sort-of feel-good documentary for me, and it helps me focus on what’s important. Watching it this time was a real aha-moment. It felt like the puzzle of the last few years, and what I should do with the experiences I’d had, fell into place. ”The cave you fear to enter holds the treasure you seek” has always been the most baffling Joseph Campbell quote to me. Mostly because I couldn’t imagine what kind of treasure I must’ve missed when I was trying to escape my horrifying cave. Watching the documentary, I realized that I wouldn’t fully have dealt with everything unless I spoke about it in public, so here I am. (Hi! Welcome to 101 Fascinating Ways to Die by Lovisa Rydén. Have a marvellous time!). I also realized that I had been doing something I had always been strictly against: not talking about something because others didn’t want me to. When my memory came back, many people in my life didn’t want to talk about it. They were afraid of being useless and had that ridiculous idea that people often have: that they are supposed to fix everything. So, instead, they become afraid of failing that they hide. Don’t get me wrong; my loved ones didn’t abandon me. They tried to help me in every way that didn’t really work, and God knows I love them for it! (Side-note: if you want to know how to be around a person who’s been raped, think of it as the death of the closest person to them. That is, in effect, what has happened). After that fear passed, some still didn’t want me to speak of it in public because they were afraid of other people in my life finding out and wanting to kill the guy. I felt the same because I still felt powerless after my last relationship. Not anymore. I can speak about it now, without the feeling of needing permission. I decide the consequences of what happened to me, no one else. It happened to me, no one else. They don’t get to take my right to decide away. Going after him would only make things worse for me in every possible way, and if they did, the result would only be disaster, betrayal and that I wouldn’t be able to stand the sight of them. They would be risking themselves and me. I would feel guilty over anything that happened, and with that, they would be risking my well-being. My life would be ruined all over again. I can speak those words out loud now. I’m not hiding anymore; I’m not going to stay silent. 

Some stories don’t want to be told. Experiences we go through that lock themselves inside of us, holding on to us like leeches, preventing us from sharing them while they slowly suck life and meaning out of us. Creatures of darkness, the things that haunt us in the night, do not want to be dragged into the light. Light washes away fear and prevent the shadows from making things bigger, darker, and more frightening; light is where darkness dies. And often, when people around us see them, they want us to hide them away too. Because they feel helpless, thinking they should be fixing us but not knowing how. So, for their sake, we hide them away. As I said, I have been struggling with this issue for quite some time. In several of my Swedish posts here on RSMH, I have danced around the issue, trying to explain certain circumstances without actually mentioning the fact that I was raped. Except for the reactions of my loved ones, there was an additional reason for this: the other thing light does, is show what is and isn’t real. This is frightening for anyone trying to bend reality until they can believe that the demon in the middle of the room isn’t there and that the ghosts haunting them are not real. That everything is fine, and they are feeling great. That there are no shadows. As a rape victim, you also feel a bit like something used, something that should be thrown aside and that will never be interesting to anyone ever again. Because look how little that’s left of you. That’s how you feel, but you are wrong. Because the more difficult things we go through, the brighter we shine. Every scar is a diamond ore. You don’t get strength without pain or empathy without suffering. Isn’t it time to stop hiding things away and just talk about things openly? Most of us experience most things anyway; what is the point of pretending it’s not there? Think of all of the wasted energy. Think of all the wasted opportunities to help and save. It drives me mad(der!). No matter if your monster is made of trauma, mental health issues, gender, sexuality, or just heartbreak and painful experiences, shine a light on that sucker. Monsters in the dark can eat you slowly, while monsters in the light have no teeth to bite. Even when it’s hard, it gets easier in the long run. I wrote this post because I needed my monster to be drowned in light. I used to read these kinds of posts, thinking they were kind of dumb. I didn’t understand that my monster was consuming me like a parasite and couldn’t see that talking publicly is something we do to crawl out of our caves. I’m not only writing it now to make it easier for someone else, even if I want that too, but to tell every other ”younger me” out there that maybe you need to do it for you. Maybe you need to talk about it, not for others, but for you. My pain is not a secret that I should have to carry, and neither is yours. You are beautiful the way you are, warts and all, and you don’t have to hide. This is the last step of the Hero’s Journey. Don’t take my word for it; ask Joseph Campbell. 

I remember reading a book by survivors of sexual abuse. One of them said, ”You are going to have to try everything anew to find out who you are, and you are going to make mistakes, and that is okay.” I want to thank that person because reading it was the start of my journey to find my way back. I hope anyone who needs to hear it and is reading this will take it to heart. You will make mistakes, and that is okay. And that goes for anyone who has been struggling with anything. Don’t ever feel like you need to defend your struggle to heal from pain, trauma, or any other kinds of obstacles. You do the best with what you have, we all do, and it’s okay to make mistakes. Just make sure you learn from them and find your treasure in that cave you fear. Let your dark creatures into the light and remove the power they have over you and everyone else. We are pack animals; we get through things together, so let’s do it together. And remember, every wound heals if you just give it time – so give it time. I hope you guys have a wonderful year and that you find your bliss. And if you feel alone, know that all of us stand with you. You are our people, we are your people, and we stand and fight together. And remember: 

“The privilege of a lifetime is being who you are” – Joseph Campbell 

A thousand hugs and lots of love, 

Lovisa.  

På förfrågan kommer här en svensk översättning av ett kort utdrag av texten: 

Du känner aldrig din själ mer än när du blir våldtagen. Det känns som att den går sönder, rent fysiskt. När traumat inträffar kan du känna att den börjar spricka som tinande is. Större delen av paniken och smärtan jag upplevde kom från det ögonblick den började gå sönder, tills den exploderade i en gazillion bitar och jag dog. För du dör när du blir våldtagen, i bokstavlig mening, du dör på alla sätt utom det faktum att din kropp fortfarande lever. Jag förstod aldrig varför de våldtäktsoffer jag kände inte var rädda för att bli våldtagna igen förrän det hände mig.  

(…) 

Jag läste en bok av överlevare efter sexuella övergrepp. En av dem sa: ”Du kommer att behöva prova allt på nytt för att ta reda på vem du är, och du kommer att göra misstag, och det är okej.” Jag vill tacka den personen, för den läsningen var början på min resa tillbaka. Jag hoppas att alla som behöver höra det och läser det här tar det till sig. Du kommer att göra misstag, och det är okej. Och det gäller alla som har kämpat med något. Känn aldrig att du behöver försvara din kamp för att läka från smärta, trauma eller andra typer av hinder. Du gör det bästa med det du har, det gör vi alla, och det är okej att göra misstag. Se bara till att du lär dig av dem och hittar din skatt i den grotta som skrämmer dig. Låt dina mörka varelser komma in i ljuset och ta bort makten de har över dig och alla andra. Vi är flockdjur; vi tar oss igenom saker tillsammans, så låt oss göra det tillsammans. Och kom ihåg att varje sår läker om du bara ger det tid – så ge det tid. Jag hoppas att ni får ett underbart år och att ni hittar lyckan. Och om du känner dig ensam, vet att vi alla står med dig. Ni är vårt folk, vi är ert folk, och vi står och kämpar tillsammans. Och kom ihåg: 

”Livets privilegium är att vara den du är” – Joseph Campbell 

Tusen kramar och massor av kärlek, Lovisa 


The cave you fear to enter…

Part One

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.  

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters. 

Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.  

When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind. 

 For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive. 

In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.  

My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust. 

Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.  

Part Two of Lovisa’s story is released on the 14th of February.


Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade


Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.  

Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi. 

Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du  saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten. 

Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.

När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.

Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades. 

Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar. 

Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde. 

Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.

Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv.  Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen… 

Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.

Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd. 

För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här

/Ulrika Westerberg


Vi är laglösa

Bild på PaulinaUppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena! 

Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.

Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!

Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.

I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.

Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.

I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida?  När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?

När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.

Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.

Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på. 

Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.

Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!

/Paulina Tarabczynska


Alla som ser ut som kvinnor är inte det – jag är framför allt Paulina

PaulinaIdag är det den internationella kvinnodagen och jag skulle vilja dela med mig lite av mina tankar.

Jag vill börja med att skriva att jag inte representerar en grupp, jag pratar inte för en grupp, det enda jag gör i mitt blogginlägg är dela med mig av min resa, mina erfarenheter och tankar. Som hbtq+ är det viktigt att poängtera detta då vi alla har våra resor och ta och egna slutsatser att komma fram till. Det jag skriver i detta blogginlägg ska inte användas som någon mall för hur alla känner, hur alla tänker. Detta är hur jag känner, hur jag tänker och hur jag väljer att komma ut till världen.

Jag har berättat för dom absolut närmaste om vem jag är med detta är den absolut första gången jag väljer att komma ut helt offentligt. Jag väljer att dela detta med er för att idag älskar jag mig själv. Idag förstår jag mig själv lite bättre och för att visa att oavsett vilket fack man väljer sätta sig själv i så räcker det att vara exakt sån som man är.

Jag föddes som kvinna, eller det är det könet jag fick vid födseln. Mitt namn blev Paulina och jag växte upp och förväntades att göra allt det där flickor skall göra. Jag älskade att leka med dockor, men bara om det betydde att jag fick kapa av deras huvuden och ben och armar. Mina vänner lärde sig snabbt att det kanske inte var så bra ide att leka dockor med mig. 

Jag sprang runt och lekte med jord, bråkade med killarna i skolan och brukade komma hem med blåmärken och repor. Dessa märken symboliserade att jag valde att leka med killarna på rasterna för det kändes som vi hade mycket mer gemensamt. I alla fall stundvis. Ju äldre jag blev desto mer började mitt avvikande beteende synas. Fram tills en viss punkt kunde man bortförklara det mesta då jag var ett barn. Men jag växte upp i en liten by i Polen där alla kände alla och där katolicismen var och är en dominant religion. Alla hade speciella mallar och allt hade en ordning och en plats, jag passade inte in i den ordningen. Mamma blev kallad till möten hos rektorn på skolan, hos prästen i kyrkan och det tog egentligen aldrig slut. Mitt inre kompas visste klart och tydligt redan sedan jag var mycket liten vad som var okej och inte. Och jag utmanade auktoriteter så långt tillbaka jag kan minnas. När en elev i skolan fick bättre betyg i bild än jag för att hennes familj var rik blev jag förbannad och frågade läraren varför, hon kunde ju inte måla. Eller när prästen slog oss med linjaler på fingrarna för att han kände för det. En gång tog jag den där linjalen och slog tillbaka medan jag skrek: ”Hur känns detta då! Inte så skönt eller hur?” Ni kan ju bara ana vad min mamma har fått stå ut med.

Men i och med att jag är uppvuxen i ett katolskt land och dessa värderingar följde med min familj till Sverige började min kris födas. Jag levde som vanligt men fortfarande förväntades det att jag skulle stöpas in i en mall som passade, helt ärligt så var jag för ung för att ens förstå varför jag hamnade i sån fruktansvärd depression, eller varför jag blev så extremt psykiskt sjuk. Idag inser jag att den krisen och molnet av diagnoser och psykisk ohälsa lyckades dölja något som har följt med mig ända sen jag var liten. Det finns och fanns visa saker som jag grubblade över så långt tillbaka jag kan minnas.

Ett tag band jag mina bröst och klädde mig som en man. Detta var i 8:an till 1:an i gymnasiet. Jag har aldrig reflekterat över varför jag gjorde det, inte heller hade jag egentligen ork eller tid att reflektera över varför jag aldrig ville ha mina bröst. Varför allt kändes fel varenda gång jag tittade i spegeln, jag brukade skämta att jag skulle ta en kniv och skära av dom.

Jag hatade tonåren, min pubertet kom mycket tidigare än för resten av mina vänner i skolan. Mina bröst blev stora snabbt och i takt med att dom växte så började killarna kolla på mig annorlunda. De ville inte längre leka med mig på samma sätt, jag blev nu glodd på och visslad åt och pillad på. Jag brukade gå hem och hata att se dem i spegeln, jag var självklart för liten för att förstå men omedvetet kändes något fel. Jag ville inte att de skulle bete sig så, så jag började äta massa mat för att gå upp i vikt. Dels för jag ville inte vara attraktiv, dels för att jag mådde så dåligt. Mamma hade blivit tillkallad till skolan och en plan var uppgjord om hur man skulle försöka få mig att gå ner i vikt. Vi försökte alla hålla oss till den planen men en dag brast det i mig och jag gav upp. Jag började smyga ner i kylskåpet på nätterna och äta massor. Hela min uppväxt är fylld av smärta och lidande, mycket inläggningar på slutenpsykiatrin och bollandes som en jojo fram och tillbaka mellan avdelningar. Den är präglad av ätstörningar och sexuella övergrepp. Trauman och massvis med självskadebeteende och självmordsförsök. En extremt stor del av mitt liv har gjort ont. Det har gjort ont att leva så länge och så mycket att mitt i detta inferno tappade jag bort mig själv. Jag borde ha förstått redan då. Att allt mitt självförakt och hat, min dåliga självkänsla och känsla av att inte passa in och höra ihop, hade att göra med vem jag var. Men hur kunde jag ens veta det? Jag växte upp i en katolsk familj och innebörden av ordet gay blev inte ens introducerat för mig förrän i gymnasiet. Jag har sprungit i hela mitt liv för att komma ikapp en sanning jag inte förstod, jag har försökt lösa en gåta som gapat som ett tomt hål i mig. Jag försökte hantera tomheten och smärtan på alla sätt jag kunde, men allt blev fel. Jag visste ju aldrig vad problemet var, därför kunde jag aldrig lösa det.

Jag har levt majoriteten av mitt liv som kvinna. Och jag är fullt medveten om vad det innebär. Jag kommer väl för alltid vara kvinna i vissa människors ögon, oavsett vad jag gör, men idag har jag sprungit ikapp det som alltid varit utom synhåll. När jag började få ordning på mitt liv och när mitt mående började bli bättre började andra typer av tankar födas, tankar jag alltid avfärdat för att jag inte förstod dem eller för att jag inte vågat tänka på dem för att jag hade så mycket andra problem omkring mig. Jag har alltid blivit satt åt sidan, jag har aldrig egentligen funnits, inte förrän nu. Inte förrän jag kunde stilla mina tankar och mitt sinne började jag inse varför jag hatade min spegelbild, varför jag band mina bröst. Jag började inse varför jag betedde mig på ett visst sätt och varför jag hade vissa tankar. Nu förstod jag varför jag försökte skära av mig mina bröst en gång.

Men min resa till självinsikt har inte varit enkel, den är inte heller klar. Jag lär mig fortfarande att förstå och idag sliter jag med att acceptera att det är okej att inte vara säker. Det är okej att inte vilja sätta sig i ett fack. Det är okej att acceptera att mitt kön varierar, det är helt okej att inte förstå det helt.

Idag om jag måste sätta mig in i ett fack skulle jag vilja säga att jag är trans, ickebinär, genderfluid person. Det är komplicerat, och det är okej om du inte förstår, jag är förvirrad ibland med. Vissa dagar vaknar jag och känner mig extremt maskulin, andra feminin. Vissa dagar är jag definitivt inget av dem, någon blandning av alla men det som jag alltid är säker på är att jag är Paulina varendaste dag. Jag trodde ett tag att bara för jag inte var en kvinna så skulle jag vara en man, att jag var trans och skulle byta kön. Det tog mig många år att inse att det är inte så enkelt, inte för mig i alla fall. Jag ska inte ljuga, det finns en sak i mitt utseende som jag önskar förändra och det är mina bröst. De har alltid varit en måltavla och ett objekt för hat. De hör inte hemma på min kropp, men förutom det så finns det inget större behov för förändring just nu vad det gäller min kropp. Däremot skulle jag vilja att folk respekterade mig mer. Som jag skrev innan – det är okej att inte förstå, det är okej att vara rädd eller känna avsky, det är okej att vara osäker och förvirrad. Men istället för att diskriminera, förtrycka, felköna eller förneka ens existens – fråga istället! Fråga mig vad mitt pronomen är, låt oss diskutera och byta tankar. Jag vill inte höra: ”Men Paulina du ser så feminin ut” om och om igen. För mig är det inte så superviktigt om man kallar mig för hon, han eller den eller hen. Jag föredrar att bli kallad för Paulina då det känns bäst och det är den jag är. Detta varierar väldigt från person till person därför påpekade jag från första början att jag inte representerar alla hbtq-personer. Jag representerar mig.

Jag önskar att jag vågade raka mitt hår och kunde se en platt bröstkorg när jag tittade i spegeln. Det skulle göra det mycket enklare för mig att kunna gå på rätt toalett, eller byta om i rätt omklädningsrum. Jag kan ibland bli ledsen när jag tänker på det. Vi skapar våra egna burar och så går vi runt och vaktar och håller hårt i varandras nycklar. Vi skulle kunna vara fria, vi skulle kunna vara exakt vem vi vill vara, men istället vill vi trycka in oss i olika mallar och former. Vi går till och med så långt att vi tycker varandra in i dem, låser buren och vaktar nycklarna. Tänk om vi valde att släppa varandra fria? Om vi slängde alla nycklarna. En sådan värld vill jag leva i.

Mina utmaningar och hinder har varit många på vägen. Mitt liv är präglat av osäkerhet, psykisk ohälsa och en konstant jakt efter något som alltid tycktes befinna sig några få steg före och precis utanför mitt räckhåll. Idag har jag sprungit ikapp det jag aldrig sprang ifrån, även om det kändes så stundvis, utan det jag alltid sprungit mot i hela mitt liv. Omedveten men målbeslutet, jag ryser när jag bara skriver detta här och nu. För aldrig någonsin har något känts så rätt i hela mitt liv som det faktum att nu är det min tur att tillåta mig själv att utforska vad det innebär att vara Paulina.

Så idag när det är den internationella kvinnodagen skulle jag vilja dela med mig min berättelse om vad priset av att vara en kvinna har varit för mig och samtidigt påminna oss alla om att det finns olika typer av kvinnor där ute. Alla kvinnor du möter kommer inte se ut exakt så som du föreställer dig en kvinna ska göra men det gör dem inte mindre till kvinnor för det. Idag på den internationella kvinnodagen väljer jag att synliggöra en grupp som än idag kämpar för att bli accepterad och respekterad, att bli bekräftad och bara få finnas på sina egna villkor.

/Paulina Tarabczynska


Låt oss pröva neurofeedback

Ulrika Bäst1 PS beskurenEfter flera sexuella övergrepp och ett flertal olyckor med fysiska besvär som följd har jag inte behandlats med rätt insatser. Jag är terapiresistent och har prövat allt från biverkningsstinn medicinering med antidepressiva till neuroleptikapreparat.

Min kropp reagerar ständigt på möjliga hot 24-7, och mitt vardagliga liv har krympt. Jag undviker grupper av främlingar, miljöer med flera ljudkällor och andra stressande faktorer, såsom människor som inte har förståelse för mina begränsningar, våld på film eller nyheter. Stunderna av djup avslappning är få. Skyddar jag mig inte påverkar det mig till ytlig andning, värk, oförmåga att somna eller slappna av och social isolering.

Fram till 2017 trodde jag att läkare visste bäst men när resultat uteblev och deras så kallade vård dessutom bidrog till vårdskada började jag söka svar på egen hand via privatläkare. Jag har kommit långt med funktionsmedicin men att påverka ett dysreglerat nervsystem är en för stor uppgift för mig. Under tiden har jag sökt svar på egen hand och då har neurofeedback fångat mitt intresse. Neurofeedback används i bland annat USA och forskningsstudier visar snabbt resultat.

Boken ”Kan neurofeedback hjälpa hjärnan” är skriven av leg psykolog, klinisk specialist och neuropsykolog Pia Ahlstrand med flera (2018). Titeln på boken är blygsam med tanke på alla positiva upplevelser som beskrivs. Inom området neurofeedback är det speciellt metoden ILF som lyfts i boken vilken ”… kan leda till förbättrad koppling mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex …” vilket ökat blodflöde i nämnda funktioner antas vara ett bevis på.

Hittills har forskning visat att behandlingseffekten är oproportionerligt långsammare vid PTSD och CPTSD, vilket talat för att behandlingen bör fokuseras på att stärka nätverket runt personen. Hjärnan kan med neurofeedback hjälpa en drabbad individ att återskapa eller återta en mer adaptiv aktivering för att korrigera dysfunktion och på så sätt slippa att triggas av externa stimuli. I behandlingen instrueras individen att tänka på en triggande situation och därefter på en annan situation som är lugnande. Behandlaren får på så sätt feedback via sin mätutrustning och dialog som lär individen till snabbare, effektiv känsloreglering. Behandlingen ökar självkontrollen liksom minskar behovet av symtomdämpande medicinering. Det författarna inte nämner i sammanhanget är samhällskostnaderna för samtalsterapi för både individ och samhälle när behandlingar delvis felaktigt sätts in eller när rätt behandling saknas som alternativ till en grupp som är kraftigt eftersatt i den offentliga vården.

Antalet behandlingar för en individ beror på traumatillståndets komplexitet. En behandlares observationer efter olika försökspersoners behandling var att de bättre mindes sina drömmar, upplevde större lugn och hade rikare upplevelser i sitt vardagliga liv, som i samtal med andra och i fysiska aktiviteter.  En patient beskriver:

”Jag har aldrig tidigare kunnat blicka framåt eller leva i nuet. Jag kan tänka klarare och tänka mindre och bara låta tankarna finnas där utan att älta dem. Jag litar på mig själv nu. Ångesten är inte heller konstant”.

Enligt författarna visar studierna tydliga positiva resultat som behöver placebostuderas. I privat vård finns redan neurofeedback i Sverige för den som har råd och bor i de större städerna och framförallt i Stockholm. De individer som vill delta i experimentella studier borde få göra det, på samma sätt som exempelvis evidenssvag ECT-behandling används på svårt deprimerade personer, istället för att lämnas till sitt eget öde.

Idag scannas inte patienter tillräckligt effektivt. Där är jag ett exempel, som sökt hjälp så länge som från treårsåldern av olika anledningar, exempelvis återkommande stark magvärk fram till åttaårsåldern, återkommande depressioner och under perioden 2010-2018 med klassiska PTSD-symtom. Ingen tog sig tiden och gjorde skillnad för att scanna min historia och jag tror att de jag mött helt enkelt inte haft kompetensen då trauma är ett eftersatt område i Sverige.

Nu är det upp till beslutsfattare att bestämma om hur de ska finna de traumatiserade i primärvården. Gruppen traumatiserade är inte oansenlig. Obehandlad leder trauma inte enbart till psykisk sjukdom utan korrelationen är också hög med fysiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ätstörningar, stroke och astma.

Det lidande individ, anhöriga, vänner och samhälle erfar i social isolering, andra sjukdomar, för tidig död och ekonomisk belastning har de insatta inte missat, men politikers handlande för effektiv traumabehandling är hittills svag.

/Ulrika Westerberg


Vägs ände – lidandet för stort för psykiatrisk vård

thumbnail_20190319_152351-2Jag ger upp. Viljan att be om hjälp när jag behöver den har försvunnit. Två dygn i mitt liv på två slutenvårdsavdelningar plågar mig. En av mitt livs värsta upplevelser. Försöken att få svar av chefer, verksamhetsledning, Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg (IVO), har nått vägs ände. Uteblivna svar och avsaknad av dialog är plågsamt och jag har svårt att komma vidare. Upplevelserna har förföljt mig i 20 månader. Skadan av att inte få komma till tals och hitta en lösning har lagts till ovanpå slutenvårdsvistelserna.

18 månader har passerat sedan min anmälan och varje gång jag tänker på händelserna uppstår lätt inre panik med ökad hjärtrytm, svettiga handflator och oro som tvingar till rörelse för att känslorna inte ska ta över och orsaka ilska, uppgivenhet och oro. Det enda försök en chef gjort är att be mig komma till en av avdelningarna jag vistades på, som jag upplever som en brottsplats där jag utsattes för brott. Att be mig komma dit är som att inleda dialog med förövaren utan domare och advokat vid min sida.

Det mesta jag skrivit de senaste åren har berört negativa erfarenheter av den psykiatriska vården – som jag till en början inte förstod och dessutom beskyllde mig själv för. Min största önskan är att vända psykiatrin ryggen för att jag inte ska bli bitter och fastna i tankar på det som inte fungerar. Istället vill jag fokusera på något psykiatrin inte är i närheten av att ha, nämligen helhetsperspektiv och att vara nyfiken på att finna lösningar till orsakerna istället för att behandla symtom.

Jag har fått ett kortfattat standardbrev  med några rader om ena händelsen som brevskrivaren besvarat med att han ”djupt beklagar det inträffade”.  Ett brev. Ingen dialog. Inget konsekvenstänk på hur mina erfarenheter lett till att jag kan ha fått svårt att söka hjälp igen. Det genmäle jag gavs utrymme att skriva efter uppmaning från Patientnämnden har inte heller besvarats.

Jag är en patient som vet vart jag kan vända mig för att lyfta problem, klagomål och visa på galenskaperna som sker men det har bara lett till för mig som drabbad ointressant statistik hos Patientnämnden och IVO. Sedan årsskiftet har en handläggare ringt mig en gång per månad och hört om jag fått svar. Patientnämndens uppdrag är endast att medla och föra statistik men inte mer. Patientnämnden har inte befogenheter att stå på individens sida utan är bara en tandlös medlare.

Ingen driver patientens rätt till meningsfullt svar som leder till återupprättat förtroende eller en alternativ lösning. Patientnämndens påtryckningar är lama när responsen och svaren uteblir eftersom uppdraget är så inskränkt. IVO tar inte ställning till om arton månader är en rimlig tid för uteblivna svar utan har bara skickat kritiken till förövarnas sjukhusledning. IVO arbetar för ökad patientsäkerhet och personals framtida beteende generellt, men skiter i individuella upplevelser och berör inte problematiken i att jag har förlorat tilliten vid eventuell framtida vård och aldrig kommer att be om hjälp igen. Hellre dör jag än att be om den hjälpen igen.

Det finns ingen vård för personer som triggas av att bli inlåsta och utlämnade till tomma korridorer, som har tröttnat på doktorernas låsning i att fokusera på diagnoser istället för att ha ett helhetsperspektiv, på klinisk observation som inte inkluderar dialog med patienten samt på verkningslösa mediciner och som ogillar en passiv miljö där starka reaktioner under dåligt mående bestraffas med hot om bältesläggning. Därutöver sker vården med minst tjugo andra patienter i kris på en fullpackad avdelning som delas i detalj mellan många patienter. Med min beskrivning av slutenvården undrar jag vem som blir bättre av att vistas i den, för att på sikt tillfriskna och inte bli ett evigt projekt för offentlig vård.

/Ulrika Westerberg


Sommar med komplex PTSD

Ulrika Westerberg - beskuren störreLjuset flödar utomhus från tidig morgon till sen kväll under sommaren och med det blir livet bättre socialt, bidrar till utomhusaktiviteter och mer energi. För mig är det den enda tiden som känns meningsfull för så fort mörkret infinner sig isolerar jag mig hemma, ensam.

Med komplex traumatisering (Complex Post Traumatic Stress Disorder) som resultat av en dysfunktionell uppväxt, sexuellt våld och kunskapsbristen om hur det påverkar hälsan senare i livet när den inte bearbetas har resultatet blivit att nervsystemet sänder signaler om fara 24-7. Trots alla verktyg jag har och förmågan att förstå reaktioner som ett resultat av mitt förflutna har den starka och långvariga stressen försatt mig i ständigt ”flight/fight/freeze”-tillstånd.

Det är bara med kombinationen att vara utomhus i naturen och i rörelse med tryggt sällskap som jag får återhämtning. Tacksam är jag för att jag äntligen hittat det som stärker mig istället för att öka stressen. Att få vara intill en strand i tystnad, få återkomma till samma plats, simma i öppet vatten, cykla en kort tur över ett öppet fält, yoga på en brygga eller vandra med många pauser är min smala lycka.

Hjälpen från den offentliga vården är usel. Det tog år innan jag själv insåg hur jag mådde och kunde förmedla hur jag reagerar i olika miljöer. Jag kan inte ens minnas att en läkare frågat mig om det förekommit sexuellt våld i mitt liv och hur effekterna av det förstärkts av en uppväxt där det blev en fördel att inte ha kontakt med känslolivet för att överleva mentalt. När jag väl insett vad jag behöver finns inte hjälpen och kompetensen saknas. Diagnosen CPTSD blir officiell i Sverige först tidigast sent i år eller nästa år efter påtryckningar från FN:s världshälsoorganisation WHO.

På grund av skammen och skulden för att jag varit utsatt för både våldtäkt och flera sexuella övergrepp av kollegor på arbetsplatser, blottare och tafsare har jag inte berättat allt för någon – men om någon hade gett mig ett formulär eller vågat ställa flera frågor till exempel som standardfrågor på en vårdcentral hade mina besvär blivit synliga. Jag har inte heller förstått hur mycket det påverkat mig förrän jag läste på och sökte svar då jag inte blev frisk från nästintill  livslång depression, utmattning och felaktig diagnos i borderline (emotionell instabil personlighetsstörning).

Det finns mycket forskning kring dessa besvär men i Sverige saknas kompetensen och effektiva metoder. Dessutom förnekar den offentliga vårdens beslutsfattare i politiker att kompetensen redan finns som gör det besvärligt. Stockholms läns landsting har till exempel sagt upp avtalet med Kris- och Traumacenter, som numera bara erbjuder behandling för personer som får den betald via företag eller försäkringsbolag,  och den enda enhet där det finns specialister; WONSA (World Of No Sexual Abuse), är privat. Specialistkliniken som drivs med den till synes oförtröttliga verksamhetschefen Gita Rajan har ändå gett mig hopp om att det finns metoder som just kommit till landet och bedrivs av få som ”Neurofeedback” och ”Somatic Experiencing”.

Det är nämligen så, att när nervsystemet låst sig i ständigt försvar (hyper arousal) spelar det ingen roll hur förnuftig en individ är och hur mycket hen gör. Det enda jag har att göra är att minimera triggers eller situationer när stressen ökar, som att inte titta på våld, nyheter där våld kan ingå, undvika mörka platser, platser med mycket folk, tal om övergrepp eller att ha dysfunktionella kontakter som inte förstår eller har förmågan att stötta. Tyvärr är de flesta i vården inte traumainformerade så bara att få en injektion kan vara en trigger då personalen tar på mig utan att först göra mig uppmärksam på att hen som exempel behöver ta tag i mina fotleder för att justera min liggställning före injicering.

Utan internet hade jag kanske inte levt för jag trodde den offentliga vården visste bäst och när den visade sig till och med förvärra mitt tillstånd så letade jag efter svar i hundratals timmar. En läkare som lyft hur mycket trauma påverkar en individs hälsa och har fått mycket mediauppmärksamhet är  Nadine Burke Harris om hur barndomstrauma och hälsan i vuxenlivet. Precis som Nadine har psykiatrikern Bessel van der Kolk och Peter Levine oförtröttligt under decennier bidragit till att lyfta allvaret med obehandlad trauma för både samhälle och individ. I den omtalade nyzeeländska longitudinella dunedinstudien finns alla bevis för vad som händer med individers hälsa med tuff uppväxt ekonomiskt och mentalt utan behandling – som sannolikt resulterar i en mängd sjukdomar och inte enbart mentala problem utan också hjärt- och kärlbesvär, stroke, diabetes för att nämna några.

Trauma är inte enbart av sexuell eller psykologisk natur utan även fysisk trauma påverkar hälsan när de kombineras eller upprepas. Detta har äntligen börjat komma till allmänhetens kännedom. Stockholmspolitikernas landstingsrepresentanter däremot verkar efterblivna, alltför stressade för att sätta sig in i frågan eller kanske bara dåligt informerade och prioriterar fel.  Jag hoppas situationen är bättre på någon annan plats i landet för drabbade.

/Ulrika Westerberg


Har samhället råd med våldsverkare?

anne-sofie2FÄRGJag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.

Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.

Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.

Som reumatiker tar  jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.

Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.

Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.

Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.

De som har gett domarna, utredningarna, straffen  verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?

Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.

Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!

/Anne-Sofie Höij


Bra med samtyckeslag – men mer behövs!

Anne Sofie HöijInnan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.

Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.

Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.

För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.

Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.

Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.

Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.

Kan vi hjälpas åt? Tack.

/Anne-Sofie Höij

PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.