Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar
Publicerat: februari 23, 2020 Sparat under: biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Schizofreni Lämna en kommentarEn finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.
En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.
Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.
/Hannes Qvarfordt
Livet kan vända – trots psykisk ohälsa
Publicerat: februari 16, 2020 Sparat under: Ångest, Depression, Det är vi som bloggar!, Diagnos, familj, Lovisa Rydén, mat, Min berättelse, självmord, Självskadebeteende Lämna en kommentarÄnda sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.
Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.
Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.
Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.
Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.
Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.
När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet. Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.
Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.
Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.
Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.
Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.
Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.
Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.
På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.
Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.
Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.
Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.
Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.
Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.
Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.
Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?
/ Lovisa Rydén
Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd
Publicerat: februari 9, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, Depression, Diagnos, Forskning, Psykiatri, Schizofreni, Ulrika Westerberg, Vård Lämna en kommentarI läkaren Mark Hymans populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.
”What other doctor dont look at the organ they treat?”
Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.
Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).
Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.
Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva. Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.
”If you dont know the Why, its hard to do the What.”
Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.
Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.
En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.
Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:
- du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
- huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
- vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
- om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
- att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
- att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
- sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
- det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner. Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.
För att hålla dig frisk bör du:
(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv. Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.
(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.
(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.
(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.
(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.
(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.
(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..
(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.
(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk
(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.
(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).
/Ulrika Westerberg
——————————————————————————————-
Kommentar från RSMHbloggens redaktör:
OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.
Ångesten har naturliga skäl
Publicerat: februari 2, 2020 Sparat under: Anhöriga, Ångest, Elin Engström, livskriser Lämna en kommentarJag brukar tycka att jag är en stabil person, bra på att organisera och göra det viktigaste först. Kanske har jag en genetisk sårbarhet för psykisk ohälsa. Ofta är jag osäker på vad som är psykiskt friskt och psykiskt sjukt hos mig själv. Jag har svårt att veta var gränsen går mellan sorg, stress och psykisk ohälsa.
I dessa dagar har jag ångest mest hela tiden. Det kommer ett tryck över bröstet, jag börjar hyperventilera, det bränner på höger baksida av huvudet. Förklaringen är enkel. Min son, som har svår intellektuell funktionsnedsättning, har fått en plats på barnboende och håller på att skolas in där. I går hämtades han av en ung man som jobbar på boendet och som jag bara hälsat på som hastigast en gång tidigare. Tidigare i veckan hade jag packat mitt barns kläder, hans sommarjackor och hans vinterjackor, skridskohjälmar, skor, stövlar, två leksaksbilar och en fjärilsformad plyschkudde som från början varit hans storasysters.
Nu ska han bo borta fem dygn i veckan, och komma hem söndagar till tisdagar. Hans omvårdnadsbehov har blivit för stora. Jag har många exempel från förra året då jag allt tydligare insett att jag inte längre klarar att ha hela ansvaret ensam. Jag kan inte längre ta honom till vårdcentralen ensam för att ta blodprover. En gång fick jag hjälp av två sköterskor, men senast blev vi tvungna att vända med ogjort ärende. Han fick epilepsi för ungefär ett år sedan. Han har ramlat flera gånger, det är inte längre möjligt för mig att ha den tillsyn som är nödvändig.
Jag försöker att inte känna skuld, men hur skulle det ens vara möjligt? Jag vänder ut och in på mig själv och mina tankar. Jag känner skuld när jag en lördagskväll gör någonting roligt med min dotter, som att gå ut och äta indisk mat, samtidigt som jag vet att jag behöver finnas för henne också, ordna så att hon får studiero hemma ibland och kan klara skolan.
Ibland kan jag se att jag är frisk, att mina reaktioner är sunda och normala. Det är lätt att föreställa sig hur det känns att vara tvungen att lämna ifrån sig sitt eget barn, till okända människor, som säkert vill väl men där du inget vet om deras förutsättningar att göra ett bra arbete.
Så ångesten kommer hela tiden, och det får vara så.
/Elin Engström
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.