Vi står stadigt på två ben

Publicerat: maj 29, 2015 | Författare: | Sparat under: Det är vi som bloggar! | 1 kommentar

NYbild[8]aRiksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH står ju på två ben – opinionsbildning (intressepolitik) och att stötta varandra i återhämtningen, så kallat kamratstöd. Det märktes tydligt då styrelsen och representanter från lokalföreningarna samlades till kongress den 8-10 maj i Södertälje i år. Förutom att umgås bytte vi mycket idéer och tankar, bland annat hur fler medlemmar skulle kunna värvas och hur vi ska bli bättre på att arbeta intressepolitiskt lokalt.

I år hade vi dokumentet: ”Kvalitet på Dina Villkor” som underlag när vi bland annat diskuterade hur lokalföreningar kan agera intressepolitiskt. Det är ett dokument som medlemmarna kan använda sig av för att påverka kommuner och landsting till att förbättra kvaliteten brukarna. I det tar vi upp allt från att patienten har rätt att vara medskapande i sin psykiatriska behandling till att socialtjänsten har skyldighet att erbjuda meningsfull sysselsättning.

Dokumentet har arbetats fram under flera år. Det som togs upp på kongressen var fjärde upplagan, och kommer att finnas som tryckt exemplar till hösten. Men även efter att denna upplaga har tryckts är det fritt fram för alla medlemmar att komma med ytterligare ändringar om det är något man anser fattas eller behöver rättas till. Vi välkomnar alla synpunkter!

Efter tre intensiva dagar på kongressen åkte jag sedan vidare till RSMH i Örnsköldsvik. De är en av RSMH:s äldsta föreningar och i år firade de 40 år! Det var mycket lyckat med lunch för 55 personer i deras café, musikunderhållning och jag och flera andra höll tal.

Efteråt slog det mig återigen hur viktigt det är att vi alla driver på arbetet med både kamratstöd och intressepolitik i våra föreningar.

Opinionsbildning är viktigt men glöm för den sakens skull inte kaffekoppen!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

Lägg tandvården i högkostnadsskyddet!

Publicerat: maj 26, 2015 | Författare: | Sparat under: Henrik Larsson | 3 kommentarer

Henrik LarssonSitter uppe en tidig lördagsmorgon och kommer fram till att hela debatten om tandvårdsstöd är uddlös. För att komma till en verklig förändring i systemet måste man lägga tandvårdskostnader på samma högkostnadsskydd som övrig sjukvård.
Radikalt, tänker du nu. Vilka jätteskattekostnader!

Jag tänker i ställer vilken effektivisering av byråkratin. Som det är nu så måste ärendet (läs pengarna) som tandläkaren ska ha för sina ingrepp gå igenom massor av instanser som socialtjänst osv. Här skulle en radikal reform kunna göras som var mycket samhällsekonomiskt effektiv. Plus att många av de svaga individerna som inte orkar driva processen med att få tandvård som de inte har råd med, plötsligt skulle få en chans till god tandvård!

/Henrik Larsson

Självmord

Publicerat: maj 21, 2015 | Författare: | Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning | 5 kommentarer

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska