Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering

Publicerat: februari 18, 2015 | Författare: | Sparat under: Jimmie Trevett, sjukskrivning, Socialförsäkringen | 2 kommentarer

Jimmieblogg2För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.

Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?

Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.

Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH

Det får aldrig hända igen

Publicerat: februari 17, 2015 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård | 3 kommentarer

anneli3webbMin tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.

Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?

I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.

Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.

Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.

Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.

/Anneli Jäderholm

Förmynderi som metod mot stigmatisering?

Publicerat: februari 12, 2015 | Författare: | Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Biologiskt synsätt, biverkningar, brukarinflytande, Diskriminering, Hannes Qvarfordt, Psykos | Tags: | 3 kommentarer

Hannes 4Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:

Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.

Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?

I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!

Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!

Med hälsningar!

Hannes Qvarfordt

Föreningen RSMH-Livet, Göteborg

Den inbillade sjukdomen

Publicerat: februari 11, 2015 | Författare: | Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Psykos | 6 kommentarer

Hannes 4Som lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.

Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?

Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!

/Hannes Qvarfordt

PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.

Vakta, vårda, värna…

Publicerat: februari 5, 2015 | Författare: | Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård | 2 kommentarer

NYbild[8]aFör en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.

Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.

De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.

Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.

/ Jimmie Trevett,

Förbundsordförande i RSMH

* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.