”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Stämmer din diagnos?

Anne-SofieDet är så mycket jag inte förstår. Jag har haft flera psykiatriska diagnoser genom åren. Mitt största problem har alltid varit återkommande depressioner, men plötsligt får jag läsa i remissen från vården till socialtjänsten att jag skulle ha schizofreni. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har aldrig blivit utredd för den diagnosen. Ändå står det där. Jag begriper inte varifrån det kommer.

Sedan 1962 har jag vårdats inom psykiatrin. Jag har visserligen haft ett fåtal psykoser och tar numera lägsta dosen av ett antipsykotiskt läkemedel för att slippa detta, men år 2008 utkristalliserades diagnosen affektiv störning. Det står svart på vitt i ett läkarintyg från en överläkare, som jag har stort förtroende för.

Att det nu står en helt annan diagnos i pappren till socialtjänsten gör att jag börjar undra. Förra året var jag hos en psykiatriker som jag hamnade i konflikt med. Jag kan ha verkat förvirrad i mötet med henne, eller så ville hon kanske hämnas för att jag ifrågasatte henne. Jag börjar undra om det kan ha varit hon som gav mig diagnosen, kanske som ett straff?

Eller kan det vara för att landstinget vill att jag ska vara med i psykosregistret? Jag vet att landstinget får extra ersättning för varje patient som är med i psykosregistret. Det var i varje fall vad den läkare som intervjuade mig till registret sa. Jag ifrågasatte att jag skulle vara med där, eftersom det var tio år sedan jag hade en psykos. Men då fick jag till svar att landstinget får mer pengar ju mer patienter man har i psykosregistret. Kan det vara så att ekonomerna i landstinget uppmuntrar läkarna att sätta in så många som möjligt i psykosregistret, för att det genererar mer pengar? Kan det vara därför jag har fått diagnosen schizofreni?

Tidigare när jag hade hemtjänst felmedicinerade hemtjänstpersonalen mig för min diabetes. De lyssnade inte på mina kunskaper om min sjukdom utan gav mig insulin trots att jag visste att blodsockret redan var för lågt. Nu när jag har fått den felaktiga diagnosen schizofreni är jag rädd för att samma sak ska hända med medicinerna där.

Det är något som inte stämmer när du inte har fått veta att psykiatrin gett dig en ny diagnos, när du inte får en ordentlig utredning eller om du som patienten intervjuas till ett register för att det ger mer pengar till sjukvården, och inte för att du faktiskt kan bidra med din kunskap. Jag trodde att vården var till för att hjälpa mig. Det här är inte riktig vård.

Jag vill uppmana er läsare att kolla upp detta:

Vad står det i din journal om dig? Stämmer det med dig egen uppfattning? Och blir du behandlad så att du blir hjälpt?

Hoppas ni har bättre erfarenheter än jag!

Ta hand om er!

/Anne-Sofie Höij


Vem är du som läser min journal?

Jimmieblogg2När man söker och i förekommande fall får vård förs en patientjournal. All personal som man kommer i kontakt med som är legitimerade inom hälso- och sjukvården måste skriva ner sina bedömningar, åtgärder och liknande i journalen. Även en del yrkesgrupper som inte är legitimerade ska föra journal, till exempel kuratorer.

Det främsta syftet med patientjournalen är att man genom dokumentationen i journalen ska få en bra och säker vård. Den blir en informationskälla som följer med i den behandling man får. I journalen ska till exempel röntgen-, laboratoriesvar och foton ingå om det finns sådana.

Idag förs de flesta patientjournaler digitalt och är tekniskt möjliga att läsa på helt andra platser än där den i journalen dokumenterade vården gavs. Men, givetvis finns där lagar och regler som sätter gränser för vem som ska få läsa din journal. Formellt är det patientdatalagen som reglerar allt som rör hur patientjournalen skapas och används. Inte minst sätter den ramar för hur personuppgifter och själva journalhandlingarna ska föras och skyddas. En av de viktigaste grundprinciperna är att det är vårdenheten, till exempel en vårdcentral eller en privatmottagning, som förvarar journalen.

Det som står i patientjournalen skyddas av sekretess, det vill säga alla uppgifter skyddas mot att obehöriga får tillgång till den och kan sprida innehållet. Det är bara den hälso- och sjukvårdspersonal man blir vårdad av som har rätt att läsa journalen. Det är till exempel inte tillåtet för vårdpersonal att läsa en journal bara för att man råkar känna en patient.

Elektroniska journaler sparas inte på nätet, utan i lokala journalsystem. Men, Uppsala läns landsting har som första landsting gjort patientjournaler tillgängliga över nätet för patienten själv. Flera av våra landsting vill följa efter även om inte alla säkerhetsrisker ännu till fullo utretts.

Ytterst är det ju nu som förr vårdgivaren som ansvarar för journalen. Men, sammanhållen journalföring innebär att vårdgivare delar med sig av journaluppgifter till varandra oavsett var man har sökt vård. Det kan innebära att om man får vård på ett nytt ställe så kan vårdpersonalen där se till exempel uppgifter om tidigare provresultat, mediciner och behandlingar. Förutsättningen är att både den vårdgivare som lämnar journaluppgifter och den som tar emot dem är anslutna till sammanhållen journalföring.

Den läkare, eller annan vårdpersonal, som man får vård av ska informera om vad den sammanhållna journalföringen innebär och att man har rätt att motsätta sig att uppgifter om en själv görs tillgängliga för andra vårdgivare. Om vårdgivaren vill hämta journaluppgifter från en annan vårdgivare ska man som patient tillfrågas om man godkänner det.

Den som vill ha sina journaluppgifter spärrade ska i första hand begära det hos den läkare som man blir behandlad av. I andra hand ska man vända sig till verksamhetschefen för den vårdenhet där man har sin vårdkontakt. Många landsting/regioner har också en särskild person som man kan vända sig till om man vill ta reda på hur man spärrar sina journaluppgifter. Den kontakten ska man kunna få genom att vända sig centralt till landstinget/regionen eller via personalen där man får sin vård.

Skälet till att man spärrar journaluppgifter ska man aldrig behöva ange. Det är en personlig fråga. Ett syfte kan dock vara att man upplever att man i nutid får ett bättre bemötande och mer fokuserad vård. En vård med avstamp i aktuella behov så att exempelvis inte dyrbar läkartid förspills på de 15 minuters akut-tid som går att boka på den lokala vårdcentralen. Man slipper på gott och ont bli ”avläst” utifrån gamla journalanteckningar och kan vid vårdkontakten faktiskt hinna bli undersökt. Finns det relevanta frågor i dagens situation som bäst besvaras genom tillgång till spärrade uppgifter kan man ju som patient häva spärren och hänvisa till dem.

Är du i akut fara och inte kontaktbar brukar vården rutinmässigt, med lagens goda minne, nonchalera eventuella spärrar. Om det kan man ha synpunkter, men så är rättsläget av idag.

Varje gång någon i vården läser i en elektronisk journal registreras det. Då går det att spåra via en så kallad logg vem som har läst journalen, var den personen arbetar och när det skedde. Landstinget eller den privata vårdgivaren ska genom stickprover kontrollera att ingen obehörig tittar i journalen.

Som patient har man rätt att få veta vem som läst ens journal och kan begära ut kopia av sin journals logg. Min uppmaning är att regelbundet göra detta och finns där någon man inte känner igen eller kommer ihåg bör man fråga vårdgivaren av vilken anledning personen ifråga dyker upp i loggen. Har de inte aktivt deltagit i ens vård borde de ju inte finnas listade där.

Utöver nödvändig information för att kunna ge och dokumentera god vård samlas mycket skräp i patientjournaler; utan relevans ens då de lades in och än mindre för nya vårdgivare i nya vårdsituationer. Med relevans menar jag här att de på någon rationell grund behövs för att kunna ge god vård. Behöver doktorn skriva av sig efter ett personligen frustrerande möte med en patient, där inget i personkemin fungerade, är det sällan i journalen sådant gör nytta.

Journaler ska i teorin kunna gallras vid behov och inaktuell eller missvisande information tas bort. Med det närmast oändliga lagringsutrymme modern IT-teknik erbjuder att spara information eftersätts ofta sådan gallring. Orkar man kan det därför vara värt att gå igenom sin journal och påpeka om något faktiskt skulle kunna gallras bort. Detta inte minst med syftet att journalen ska vara användbar för de i vården som söker hjälpa en här och nu likväl som framöver.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande/ RSMH


Välkommen höst

kaisvvEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.

Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…

Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.

Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna


Rapport från Almedalen

Jimmie Almedalen 2013Av Almedalens otaliga arrangemang medverkade jag under gårdagen i två. Ett av dessa arrangerades av Psykologförbundet och temat var psykologisk behandling. Efter en kort inledning fick jag möjlighet att ge min bild av hur viktigt det med lättillgänglig psykologisk behandling och påpekade att det ofta är långa väntetider för att få komma till en psykolog, i synnerhet om man har små möjligheter att betala tusentals kronor i månaden för att få psykologhjälp. Psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz medverkade också på seminariet. Anders Printz meddelade att han under hösten kommer att inleda arbete med att skapa en satsning för psykologer som liknar den så kallade METIS-satsningen, vilken syftar till att rätta till de brister i den teoretiska utbildningen som ST-läkare i psykiatri har idag.

Det andra seminariet handlade om attityder och diskriminering av personer med psykisk funktionsnedsättning. Carina Gustafsson från Socialstyrelsen presenterade oroande, men tyvärr inte oväntade resultat som visar att personer med psykisk ohälsa får sämre kroppslig vård än andra. Detta är inte nytt för oss inom RSMH, men helt oacceptabelt och en fråga som förhoppningsvis kommer att belysas mer, inte bara från oss.

Idag lyssnade jag på (H)järnkolls samtal om vinsterna med att arbeta förebyggande med psykisk ohälsa där bland andra socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) medverkade. Det gjorde även representanter från SKL, Svenskt näringsliv, Psykologförbundet och Arbetsgivarförbundet. En sak som framkom är att företagare vet hur mycket det kostar när personalen blir sjukskriven på grund av psykisk ohälsa, men inom kommun och landsting har man sämre koll på det. Min reflektion är att en ordentlig översyn av vad psykisk ohälsa kostar samhället skulle kunna öka incitamenten för att ta problemet på det allvar som krävs.

Ulf Kristersson inledde sitt anförande med att säga att det är bra att fler sjukskrivs för psykisk ohälsa eftersom det innebär att ”vi inte säger att vi har ont i ryggen när vi har ont i själen” längre. Men självklart, menade han, behövs bättre insatser för personer med psykisk ohälsa och det ryms inte inom dagens socialförsäkring som är mer anpassad efter somatiskt sjuka.

Dagen avslutades med för Almedalen sedvanligt mingel med psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Fotoprojekt: Dagens välfärdssamhälle och psykisk ohälsa

PaulinaI lördags började jag på ett mycket spännande projekt. Det går ut på att jag och Ida Knudsen som går på Nordens foto folkhögskola i Stockholm bokstavligen ska fota livet av oss. Under två månader ska vi leva tillsammans under olika intervall och fotografera varandra. Vi vill utforska var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går, eller om det ens finns någon gräns. Här gäller det att vara sig själv och skildra varandras liv. Den 11 maj kommer projektet avslutas med en utställning på galleri Kontrast i Stockholm. Om allt går bra så kanske vi kommer att ställa ut på fler ställen än enbart i Stockholm, vem vet.

Jag känner mig mycket upprymd och ser fram emot detta. Psykisk ohälsa är ett så stigmatiserande begrepp vilket gör jobbet att bryta muren mycket svårare. Just därför tycker jag att detta projekt ger så mycket möjligheter. För här behövs inga ord, här kan du i lugn och ro titta själv på bilderna och tänka det som ingen annan kan höra dig tänka och kanske inse att jag är bara ännu en människa och inte mer.

Det har nu gått 2 dagar och vi har bara börjat skrapa på ytan än, här krävs det att våga lita på varandra och bygga upp ett förtroende, först då kan muren falla och linsen kan fånga verkligheten.

Om du skulle vilja följa mig och Ida under processen kommer jag i slutet lägga ut en länk som du kan gå och titta på. Dessutom kommer jag att försöka uppdatera här så ofta jag bara kan.

Jag befinner mig själv just nu i en lite mindre svacka, jag fungerar men känner att minnet inte fungerar som det gör i vanliga fall och att orken sviker mig en aning. Men så fort jag har tillfälle och ork så kommer jag slänga mig på tangentbordet och skriva fingrarna av mig. Ha det bra nu tills vidare och många stora kramar från mig!

Om ni vill besöka bloggen gå gärna in på:

http://www.valfardssamhallet.se/blogg

/Paulina Tarabczynska