Guldkorn i tillvaron

En av de vänner jag fortfarande har kontakt med ringde mig en dag i höstas och undrade om det var okej att komma och hälsa på. Hon var på väg till Yogahuset för att börja en yogaklass för de som på grund av olika anledningar inte kan gå på vanlig yoga. Man utför rörelserna sittande eller stående och de anpassas efter var och ens förutsättningar. Yogahuset ligger tre minuters gångväg från min lägenhet och min vän hade lust att komma upp och träffa mig efter lektionen.

Till min och hennes förvåning hör jag mig säga ”Vet du, jag hänger på”. Hade hon ringt dagen innan hade jag sagt att det där fixar jag inte just nu.

Vi går dit tillsammans och jag har nu blivit rejält nervös och undrar vad jag gett mig in på. Yoga handlar mycket om andning och där har jag min akilleshäl. Jag tänker att om det blir för jobbigt kan jag gå ut eller försöka tänka på något annat.

Direkt jag kommer in i lokalen känner jag att det här kan gå riktigt bra. Det är en lugn, rofylld atmosfär och alla är koncentrerade på sig själva. Det här är en trygg plats, jag kan göra det jag förmår även om det blir fel ibland.

Ledaren är vänlig och uppmärksam på var och ens behov, hon går runt och hjälper till där det behövs. Jag har balansproblem så jag har en bom, ribbstol och en vanlig stol för att inte falla.

Den första fantastiska upplevelsen är hur rörligheten ökar på bara en lektion. Jag har provat det mesta och då fått ont i hela ryggkotpelaren i flera veckor. Här ökar rörligheten direkt utan att det gör det minsta ont.

Det är faktiskt så att hela kroppen med lugna rörelser får sig en genomkörare ändå leder det inte till någon som helst smärta.

Ledaren poängterar att i yoga ska man inte titta på de andra och vad de klarar av utan helt koncentrera på sig själv.

Vänlig och engagerad går hon lugnt och lågmält omkring och korrigerar var och en. Det är viktigt att göra rätt även om det är på sitt eget sätt och man får alternativa övningar när det behövs.

Min största aha-upplevelse gäller andningen. Första lektionen tänker jag på annat, vid andra lyssnar jag och vid den tredje medverkar jag. Genom att inta en speciell ställning kan jag fylla hela lungorna vid inandning. Vet inte sist jag varit med om något så fantastiskt.

Det var som om himlen öppnade sig.

Sedan jag var barn har jag varit stel och krokig i bröstryggen och det har förmodligen gjort att jag andas med nedre delen av lungorna och känner inte till något annat.

Det är en otrolig upplevelse, är det så här man andas? Jag är sextiotre år och för första gången får jag uppleva det här.

Jag känner ett lugn och en stilla frid när jag promenerar hem efter mitt första yogapass och så är det fortfarande.

För mig och många andra är yoga välgörande för både kroppen och det psykiska måendet.

Nej, jag är inte manisk . Som bipolär kan man vara både ledsen, glad och tillfreds utan att varken vara manisk eller deprimerad. Det är något som omgivningen har svårt att inse. Det är inte illa menat men de har tidigare upplevt hur det kan svänga.

Tänk att jag får vara med om det här. Jag känner mig så tacksam att det finns något som kan få mig att må så bra på ett stillsamt, harmoniskt sätt.

Jag tror och hoppas att det för var och en av oss finns något som känns så rätt och är så välgörande.

För mig var det en tillfällighet att jag bara en kort stund före min första lektion fick ett telefonsamtal som jag nappade på.

För det allra mesta säger jag nej direkt eller så behöver jag massor av tid att förbereda mig. Många gånger är det också rätt, jag lärt mig att undvika sådant som leder till att det blir för intensivt och får tråkiga följder.

Där ute i den värld man ofta inte vågar befinna sig i kan man hitta sitt eget guldkorn. De finns lite här och där, kanske olika för var och en av oss men det finns.

/Anna Isaksson