Att inte vara till besvär

dsc_0600Jag stod vid diskbänken idag när jag ställde mig frågan: Hur länge ska jag fortsätta med att förminska mig själv? När kommer ”att ta plats” inte längre låta som något negativt?

Min hand skivade jordgubbar till fredagsmyset. Jordgubbar som min son betalat och burit i en påse till bilen. Han hade fått extra i veckopengen och valde att köpa jordgubbar.

Det var jordgubbar som var ljusröda till färgen och inte sådär härligt mörkröda som vi hade kunnat haft istället. Det var mitt fel! Saftiga och mörkröda bär fanns där, men närmast försäljaren låg de ljusröda. Jag visste att jag kunde peka på jordgubbarna som såg godast ut och jag visste att om jag inte gjorde det skulle han som fått min sons veckopeng, välja åt oss.

Jag tog för lång tid på mig med att fundera över vad jag skulle säga för att det skulle låta rätt och så plötsligt hade jag en kartong med ljusröda, sura, omogna jordgubbar i en påse och gick därifrån. Jag var något lättad över att ha sluppit välja. Även lite glad att jag av en underlig anledning trodde att jag gjort försäljaren en tjänst som tagit de mindre attraktiva gubbarna. Jag hade inte varit till besvär utan tyst tagit emot vad han tyckte att jag förtjänade. Han fick välja vad han ansåg var bäst för mig. Jag gav någon annan rätten att bestämma något som jag själv hade kunnat bestämma över.

När jag tänkte igenom hur mina tankar gick under byteshandeln sköljde skammen över mig. ”Hur kan du låta dig ens tänka så om dig själv, Linda!” Jag svor och pratade lite tyst för mig själv och hackade jordgubbarna i mindre bitar. Det som fick mig att stanna upp och reflektera var egentligen inte mina tankar om mig själv. Det var så bekant att tänka att jag inte skulle vara till besvär, att inte ta plats och säga vad jag vill utan låta någon annan tala om vad som är rätt för mig. Nej, det var tanken på att konsekvensen av det tänkandet hade gått ut över min son. Det var han som fick äta de mindre goda jordgubbarna och det gjorde ont när han inte ville ha mer efter ett par stycken.

Det är svårt att ändra på invanda mönster men jag kan förändra små saker ganska fort om jag vill. För jag tror att det går lite lättare för varje förändring jag gör och lite lättare att upptäcka när jag gör något galet emot mig själv eller andra.

Efter det här har jag köpt jordgubbar vid två tillfällen och då var det minsann jag som bestämde vilka jag ville ha och jag valde de bästa för mig och min son. Jag väljer att ta plats i mitt liv och vill inte ge den rätten till någon annan.

/Linda Fändriks


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play


Nya kränkningar i ursäktens spår

olle storDen 21 november 2011 var jag inbjuden som en av de utsatta, till en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus för människor som vanvårdats i samhällsvården av barn och unga. Riksdagens talman, som representerade samhället, bad oss kollektivt om ursäkt. Varnvården är en skam för Sverige, hette det då.

Ceremonin var första steget i den process till upprättelse som skulle följas av ursäkt och ekonomisk ersättning till den enskilde. Den 1 januari 2013 bildades ersättningsnämnden. Samtidigt trädde en särskild lag i kraft. Lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. För att övergreppen eller försummelserna ska kunna ge rätt till ersättning ska de:
– ha skett någon gång under perioden I januari 1920 till och med 31 december 1980,
– ha skett i samband med vården när personen varit omhändertagen för samhällsvård,
– vara av allvarlig art.

Av 921 fall som ersättningsnämnden fattat beslut om har endast 531 fått ersättning beviljad och hela 390 har fått avslag. När man tar del av dessa siffror ska man också vara medveten om att de som utsatts efter 1980 inte ens har möjlighet att ansöka. Det har inte heller de finska krigsbarnen eller de som lämnats av sina föräldrar att tas om hand, så kallade privatplacerade. Det är en skam att det blev så här och det är regeringen som bär ansvaret.

Ett stort antal forskare har i en skrivelse till Maria Larsson pekat på det orimliga att 43% av de som söker statlig ersättning får avslag av ersättningsnämnden. På till exempel Irland hade man i slutet på december 2012 handlagt 15 397 ansökningar. 7% hade fått avslag eller dragit tillbaka sin ansökan. En kartläggning av de norska kommunala oppreisningsärendena år 2009 visade att 22% inte fick ersättning. Journalisten Linnea Nilsson har i ETC Malmö skrivit flera artiklar där hon visar att barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäckter inte får ersättning. En flicka hade till exempel tvingadats till samlag 5-6 gånger av en inneboende i fosterhemmet. Hon får ingen ersättning eftersom det inte går att visa att fosterföräldrarna kände till övergreppen.

Man kan fundera mycket på vad vanvård är och vad det leder till för den enskilde. I mitt fall är min missade skolgång värre än stryk jag fått. Den skolgång som jag missat på grund av mina bristande hemförhållanden har påverkat hela mitt liv och kraftigt begränsat mina möjligheter på arbetsmarknaden. En medlem jag pratade med sa att värre än slagen är att aldrig ha haft en trygg famn att krypa upp i när det har behövts.

För att hindra att vanvården upprepas behövs nya lagar, regler och bestämmelser, tillsyn och skydd, och att reglerna verkligen följs. Det barnperspektiv som det talas om i Regeringens proposition saknas i praktiken. Nya lagar och regler har kommit, men fler behövs. När man ser resultaten av Ersättningsnämndes beslut följer nya svek och kränkningar i ursäktens spår. Gör om! Gör rätt! Glöm inte barnperspektivet igen.
/Olle Hammarberg