When mom went crazy

Where did I go? 

När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.  

Mamma är på sjukhus.  

Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.  

Den största frågan i deras huvuden just då.  

De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.  

Men inte tryggheten eller hemkänslan.  

Ingenting är sej likt fastän de varit där förut. 

De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.  

Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.  

Medberoendet är stort hos de små liven.  

Allt för att skydda hemmiljön.  

Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.  

Men mamma behöver hjälp på oviss tid.  

Medicinjusteringar oftast.  

Suicidprevention ibland.  

Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.  

Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.  

Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.  

Det finns besöksrum att boka.  

Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.  

Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.  

Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.  

Barn är starka.  

Men de är sköra.  

Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.  

Men barnen sätts oftast åt sidan.  

Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in? 

Barn förstår.  

Och speciellt om de släpps in i det som sker.  

Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.  

Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.  

Det om nåt vore ett preventivt arbete.  

Inför psykisk ohälsa på skolschemat.  

Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.  

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.  

Det är bra att vara rustad då.  

Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.  

För ens egna existentiella utveckling.  

Mina barn är tonåringar idag.  

Väl insatta i psykisk ohälsa.  

Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.  

Har de litat på mej? 

Jo, jag tror att de kunnat det.  

Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.   

Jag har självklart utvecklats under åren.  

Vi har gjort resan tillsammans.  

Jag var sjuk långt innan jag fick barn.  

Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.  

Jag vet att jag är en bra mamma.  

Ingen är väl fulländad.  

Det är en uppgift jag växt med.  

Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.  

För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.  

Känslor är friskt.  

Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.  

Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).  

Den värld och vardag vi har är fin.  

Men den kan raseras på ett ögonblick.  

Dessa barn skulle behöva ett kristeam.  

Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.  

Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.  

Att sen skriva under det som ett avtal.  

Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.  

Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.  

Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.  

Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.  

Jag tror att det kan hjälpa enormt.  

Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.  

Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.  

Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa. 

Och chansen att få förstå är otroligt viktig.  

Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.  

Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.  

Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.  

Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.  

Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.  

(Min bestämda åsikt) 

Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.  

Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.  

Tvärtom.   

Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.  

Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.  

Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.  

Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.  

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.  

Men det ska inte behöva vara så.  

En kamp.  

Att överleva.  

Så ge barnen främst en chans att leva.  

//Ylva Kristina Larsson 


Efter semestern ska jag mikronjuta mer

Före semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.  
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.  

Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.  
Kaos mellan varven och tårar har fallit.  

Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.  


Utan kontroll känner jag mig svag och liten

Som fru och mamma i en superfamilj är det viktigt för mig att ha koll på läget och planera. Det är en skön känsla när allt bara flyter på och vardagen ändå fungerar.  
Men jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över. Jag är så rädd att det inte kommer fungera utan mig.  Även om våra rutiner är väl inarbetade så finns det tider under året då det inte är så bundet. Ett exempel på det är sommarlovet, barnen har ingen skola. Men jag jobbar några veckor till innan min semester börjar.  
Minstingen ska till fritids på morgonen och stora sonen går helst ingenstans utan kan sitta inne hela dagar med skärmen, även om det är sommar.  
Jag har farhågor när jag cyklar iväg till jobbet om att familjen kommer försova sig och inget blir bra hemma.  
Var går gränsen till när det blir ett överdrivet kontrollbehov? Att ha kontroll gör att jag mår bra eftersom det jag gör gynnar mig och min familj. Om jag inte planerar och styr upp så mår jag psykiskt dåligt.  
Enligt psykologiguiden.se blir det överdrivet när tankarna på kontroll blir så starka att man mår dåligt över att inte ha kontroll på allt. Jag kan helt ärligt säga att så är det i mitt fall. Utan kontroll känner jag mig svag och liten. Jag vet att jag måste jobba på det och våga släppa taget ibland. Våga lita på andras förmåga att klara av saker.  

Men gränserna är svåra. Min familj förlitar sig på att jag planerar och förbereder för att underlätta.  Visst mått av curling antar jag.  

Samtidigt så blir det svårt för mig att slappna av på grund av behovet att ha koll på läget.  

//Lindha Holmqvist 


Sommarens ledighet ger blandade känslor

Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet. 

Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.  
 

Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.  

Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar.  Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.  

Vi är en familj med flera olika behov och viljor.  Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla.  Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.  

Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara.  Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.   

Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser! 

//Lindha Holmqvist 


Den blomstertid nu kommer

Bild på Ylva Kristina Larsson

Kyrkklockorna ringer för vissa skolor och spelar ”den blomstertid” högt på orgeln.  

Det är sommarlov igen.  

En välförtjänt tid av ledighet för landets alla elever som på olika sätt kämpat sej igenom läsåret.  

Sommarlov.  

En tid av sol och bad.  

Semester.  

Vila.  

Men många barn sitter hemma.  

Det finns ingen ekonomi.  

För de barnen kan sommarlovet innebära mer ångest än vila.  

Nervösa redan nu för hur de skall redovisa sitt sommarlov till hösten i skolstarten.  

Till alla dessa maskrosbarn i landet vill jag säga att ni blomstrar oxå med lust och fägring stor.  

Ingen eller inget kan ta ifrån er det.  

Men det är svårt.  

Svårt att se sina klasskamrater packa iväg på resor och äventyr.  

Det borde inte vara så viktigt.  

Ändå är det det.  

Och betygen kanske inte blev som tänkta.  

De där insatserna som ska finnas uteblev.  

För vissa uteblev hela skolåret i väntan på en tid på bup.  

Mediciner och sjukskrivningar.  

Det är inte som förr.  

Eller har det verkligen alltid varit så här? 

Sån stor efterfrågan på hjälp.  

Vi sviker barnen.  

Och kanske just dessa dagar sviker vi dem som allra mest.  

Där de får ”bevis” på sin oförmåga.  

Betyget.  

Jag är ledsen för hur hårt vi driver våra barn som driver sej själva över kanten om å om igen utan att komma nånstans.  

Vilken hopplöshet.  

Dysfunktionella familjer borde ha samma förutsättningar som alla familjer.  

Men det är inte så.  

Barnen sjunker medan flaggan går i topp. 

//Ylva Kristina Larsson


Måste man vara glad när det är vackert väder?

Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.  
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.  

Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark.  Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.  
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.  
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.  

Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.  
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.  
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.  

//Lindha Holmqvist
 
 


Våga vara ego

Jag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.  
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna.  I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker.  Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.  

Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.  
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.  

Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.  

Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.  
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.  

VÅGA VARA EGO! 

//Lindha Holmqvist


Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag

Jag är ankaret i vår superfamilj.  Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.  
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.  
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser.  Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.  
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen.  Men på något märkligt sätt fixar jag det.  
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.  
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.  
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.  
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.  
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.  
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.  
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf. 

//Lindha Holmqvist 


Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör

Många bollar ska upp i luften 
jag ska vara jonglör 
får inte tappa taget 
Ingen boll får falla 
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.  
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag  vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.  
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar.  Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.  
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.  
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.  

En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt.  Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.  

Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.  

//Lindha Holmqvist


Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén