Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Världarnas kollision

Hannes 4Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.

Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.

Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.

– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.

– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.

– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.

– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.

– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.

– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.

– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.

Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.

– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.

– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.

– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.

– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.

– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.

– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.

Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.

/Hannes Qvarfordt


Bipopulär

JimmiebloggI helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.

Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.

Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Hjälpmedel att hantera ekonomin

annelisvvVad händer med mitt barn som har psykiska funktionsnedsättningar när jag inte finns tillgänglig? Det frågar sig många mammor och pappor inom Intresseföreningen för Schizofreni.

Föräldrar måste inse att de inte är oumbärliga. Barnen måste till slut klara sig utan sina föräldrar. Många nu äldre IFS föräldrar, föräldrar som är medlemmar i Intresse-föreningen för Schizofreni, oroar sig för barnens ekonomiska situation. Problemet är att barnen inte kan ta hand om sin egen ekonomi. De har aldrig fått lära sig hur man gör!

Hör upp föräldrar! Ni måste ge era barn möjlighet att skapa rutiner. Barnen måste få rätt hjälpmedel och ni måste instruera och träna barnen att sköta sin ekonomi själva. Ju tidigare i livet desto bättre. Med hjälp av välutbildade pedagoger och arbetsterapeuter som provar ut rätt hjälpmedel så lär sig barnen.

I Täby finns nu Täby Skoldatatek, en IT-satsning för elever med behov av särskilt stöd. På skoldatateket finns hjälpmedel samlat för att kunna lånas ut. Min dotter har under några år använt ett gratisprogram med kassabok, budget, hantering av räkningar och kalender. Gå in på: http://www.hemekonomi.com/

Jag är så glad att min dotter sköter sin egen ekonomi, med programmet som hon laddat ner gratis. Vidare, att betala återkommande räkningar med autogiro, såsom hyran och elräkningen är jättebra. Då missar man inte att betala viktiga räkningar i tid!

/Anneli Westling


Sommartankar

ElisabethNu strålar solen, nu faller ljummet regn, nu blommar ängen och havets vågor brusar. Naturen är smyckad för vår glädje, de skönaste dofter möter oss där löv och blommor knoppas. Själv har jag fyllt krukor med grönskande växter, amplar med blommor i överflöd och skapat ett litet paradis på min uteplats. Där kan jag sitta och varva ned efter årets alla bestyr. Arbetet har varit hektiskt och det tar tid för lugnet att infinna sig. Men i år tar jag en lång sammanhängande semester för att få ro i kropp och själ.

De senaste åren har jag tagit hand om min mor som är gammal och behöver visst stöd i vardagen. Det är ett kärt besvär, det ger mig mycket att få finnas till för henne. Men ibland blir man trött även i anhörigrollen, och behöver lite vila. Därför reser jag utomlands en vecka i sommar tillsammans med en god väninna, vi ska äta gott, sola och bada och gå långa promenader på stranden.

Sommaren fylls av aktiviteter, umgänge med vänner, fester, utflykter. Det jag ser fram emot mest i sommar är ett besök av min bror med familj. Att träffa familjen är efterlängtat. Eftersom vi bor på olika håll i världen är det inte så ofta vi får chans att ses. Resor är dyra och man får spara för att ha råd med dem.

Livet ter sig rätt idylliskt för mig numera, arbete, semester, familj och vänner. Men det har inte alltid varit så. Jag minns ungdomsåren med täta inläggningar, mycket tvång i vården, och stor ensamhet dessemellan. År då sommaren var en plåga, då avund präglade tankarna när andra samlades till mysiga grillfester men jag satt ensam i lägenheten. År då desperationen trängde bort lugnet och sinnesnärvaro för att ta in fågelsången saknades. År då rösterna fyllde medvetenheten och verkligheten tedde sig långt bort. Tur att allt kan förändras.

Till dig som just nu lever med katastroftankar och hopplöshetskänslor vill jag ge hopp. Det kan bli bättre. Man lär sig hantera rösterna och ångesten med tiden. Man kan till och med få sådan ro i kroppen och själen att sommarens skönhet når in, smittar av sig och skapar glädje i sinnet. Det är möjligt. Det är möjligt även för dig. Ge dig själv tid. Tid att lära dig handskas med just dina svårigheter. Tid att mogna, att utvecklas, att få livserfarenhet. Tid att återhämta dig och kanske att tillfriskna. Tid att leva.

Till just dig sänder jag många varma goda tankar!

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce