Så kan det gå när man lägger locket på för länge

Lindha Holmqvist: Blond kvinna i ett kök

Igår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.  
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.  
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.   

Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra.  Något man borde veta när man är 40.  

 
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans.  Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser.  Vi var båda ganska trasiga redan från börjat.  Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.  
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.  
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.  

Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.  
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.  
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.  
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi! 

/Lindha Holmqvist


Så tacklar vår superfamilj utmaningarna

Att ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.  

Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.  

”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan. 
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar. 

//Lindha Holmqvist 


Julen närmar sig och det ger mig ångest

Julen närmar sig med stormsteg och det ger mig ångest. Både över att vara ledig och hemma så länge med familjen och hur liten plånboken är. Det är tungt att bara ha en inkomst i familjen. Jag arbetar och min man är hemma utan någon ersättning alls. Men vår inkomst är för hög för att vi ska kunna få ekonomiskt bistånd från kommunen. Det är frustrerande att det ska vara så. Att människor ska hamna utanför skyddsnätet för att de enligt normen tjänar för mycket. Men ska pengarna verkligen bara räcka för mat och husrum? Vi som lever på marginalen har ingenting över till att sätta guldkant på vår tillvaro.  
Ofta har vi på marginalen psykisk ohälsa och att leva med dålig ekonomi leder knappast till att måendet förbättras.  
Inte konstigt att många inte orkar och ger upp livet.  

Jag är trött på att kämpa, men jag har livsvilja och mina älskade söner. Det är för deras skull jag kämpar. Men det skulle vara skönt om allt bara kunde flyta på någon gång.  

Men jul blir det ändå och jag ska försöka njuta ändå.  

//Lindha Holmqvist 


Mitt i stormens öga

Jag har så många tankar som far runt i huvudet just nu, allt är bara ett stort trassel av tankar. Som ett garnnystan ungefär.  
Hur jag än försöker trassla ut och rulla ihop det, så ramlar det och jag får börja om.  
Jag försöker vara stark och hålla ihop mig själv i en galen värld. En familj med superkrafter är inte lätt att rodda. Allt kan hända och det blir fel ibland. Min utmattningsdepression gör sig påmind med jämna mellanrum, kroppen säger till mig att stanna upp och återhämta mig. Jag har faktiskt börjat lyssna och agerar därefter, vill inte krascha igen.  

När saker och ting blir fel och planer ändras så är jag lågaffektiv utåt, men på insidan är det kaos och storm. Jag håller det inom mig och imploderar istället för att explodera.  
Jag är inte övertygad om att det är en bra strategi, men den fungerar just nu. Får arbeta på att hitta ett bättre sätt att hantera mitt inre kaos.  

Det är så mycket omkring mig just nu att jag inte vågar stanna upp och känna efter. Lika bra att kämpa vidare och hålla ut.  
Äldsta sonens skolgång fungerar inte, maken har inget jobb och är frustrerad över det. Minstingen har energi till tusen och bristande impulskontroll. Mitt i stormens öga står jag som ett ankare och försöker hålla i resten av familjen.  

Så här ser mitt liv ut, varför ska det få vara enkelt? Nä, jag fortsätter strida som den sköldmö*) jag är. 

//Lindha Holmqvist 

*) En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Mer information finns till exempel på Wikipedia.


Djuren – medicin för många människor

Jag tror helt klart att djur är viktiga för människor och har varit i alla tider, antagligen mer än vi förstår. Inte minst för oss med psykisk ohälsa. Jag respekterar såklart om man är rädd, men om man vill och det är möjligt tror jag att det är bra att försöka bli kvitt rädslan för att må bättre och slippa bära på onödig stress, oro, etcetera. Synd om dem som är allergiska, en liten tröst kan vara att det är rätt rogivande att ibland sitta och titta in ett akvarium en stund. Dessutom finns det vissa hundraser där pälsen inte ger allergi och vissa kattraser är mindre allergiframkallande. 

Av djuren får vi villkorslös kärlek och de dömer oss inte efter utseende och så vidare. De lär bara dra sig undan från oss om vi behandlat dem illa under lång tid och/eller om de inte mår bra. 

Jag älskar djur och hade förmånen att få växa upp på bondgård, vilken mina föräldrar har kvar än idag. Vi hade grisar, får och lamm, värphöns, frigående dvärghöns, katter och hund. Vi plockade ägg hos värphönsen och använde äggen vid matlagning och bakning, och letade efter kattungar i halmen. Jag hade en egen kanin i två omgångar. Det tror jag var både bra och viktigt för mig på många plan. Jag var ett blygt barn som hade svårt med kamratrelationer, men det fungerade ofta tillsammans med djuren. 

En gång i lågstadiet besökte hela klassen mitt hem – vår bondgård – och fick hälsa på alla djuren och blev bjudna på fika. Efter besöket fick de rita något de kom ihåg från besöket. Min kompis ritade när en gris kissade på en klasskamrat. Ja, vilka minnen! 🙂 

Tyvärr uppskattade jag det föga under uppväxten och tyckte det var jobbigt att det var långt till affären och halvt pinsamt att säga min adress i skolan för jag hade ingen gatuadress som de andra barnen. Jag borde varit stolt, extra stolt då min kompis familj åkte på bondgårdssemester längre upp i landet. Hon älskade att hoppa i halmen på vår loge. 

Idag är jag stolt av att ha vuxit upp på landet, framförallt på den platsen eftersom sker utgrävningar alldeles intill och det omnämns ibland i media. 🙂

Jag tror jag att det präglat mig positivt av att ha växt upp på landet tillsammans med djur och jag lär ha det i mig, det har tyvärr bara slumrat lite. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med djur idag, men känner ibland behovet och försöker träffa mina föräldrars älskade japanska spets regelbundet. 

Jag gjorde ett försök att få praktik på hunddagis, men när det inte kändes bra vid besöket valde jag att gå tillbaka och få praktik inom administration. Det gick bra i sig, men det är alldeles för påfrestande för mig att ha en massa andra människor runtomkring mig hela dagarna. Fast just detta ställe var nog meningen för mig för jag lärde mig en del som jag tar med mig, men nu inser att jag verkligen skulle behöva hitta en praktikplats som har minst ett djur på regelbunden basis. 

Det sitter nog omedvetet ”i blodet” på mig att jag är uppvuxen på landet och är van vid djur och van vid att ha “space” från andra människor. Jag tycker inte illa om andra, men tror jag behöver andas ”lantluft” oftare och inte träffa så många åt gången på daglig basis för då försvinner min energi för snabbt, jag blir överväldigad. Jag har ett känsligare nervsystem än många andra (en del människor har det) och är med största sannolikhet högkänslig och behöver därför lugn & ro runtomkring mig och space. 

Anledningen till att jag inte själv har djur är för att jag känner mig för uppbunden och det blir för kravfyllt. Jag har provat att ha katt. Dessutom tycker jag inte att djur och lägenhet är den bästa kombon. 

På Facebook följer jag bland annat sidor med vackra naturbilder, fina djurbilder, roliga djurklipp och fakta om djurs beteenden, främst hundar. Himla härligt! 

Som vuxen andas jag frihet och hyfsat lugn när jag cyklar hem till mitt föräldrahem eller kliver av bussen från stan (då jag varit på besök där, bor inte i stan, det hade aldrig fungerat för mig med alla intryck och allt som låter mest hela tiden) och promenerar eller får skjuts en kilometer hem till mina föräldrar. 

Jag känner att jag blir lugn av djur, natur och av havet. Få intryck, fina, sköna vyer och frihet. Det är inte dumt att borra in nosen i en tjock, gosig hundpäls :). 

 
Mer läsning om djur 

Jag delar en artikel från SVT Nyheter som visar på människors positiva erfarenheter av att umgås med (sina) djur vid stress.  
 

En fin berättelse om en hunds avgörande betydelse för ägarens överlevnad. Jag vill påtala att det är en känslostark artikel.  
 

Här kommer en kort faktatext som visar på djurens och naturens betydelse för människan genom forskning.  

”Forskning har visat att djur har en läkande kraft på oss människor. I vårt stressade samhälle har människor olika metoder för att koppla av och varva ner. Forskning har visat att djur och natur är en effektiv nedvarvare, och att de som spenderar tid i naturen har en större känsla av god hälsa. Päivi Juuso är forskare på Luleå tekniska universitet och leder ett projekt som fokuserar på naturens betydelse för hälsan. I projektet undersöker de hur resurserna ska räcka för att främja hälsan och motverka ohälsan för befolkningen i Norrbotten.” 

Källa: Luleå tekniska universitet,  2019 

Jag funderade om det inte blir ännu mer märkbart och betydelsefullt för oss med psykisk ohälsa. Hursomhelst är här en artikel om djurs betydelse för oss med psykisk ohälsa, och här är en om hästunderstödd terapi

 
Djur som hjälp vid behandling 

Djur används ibland vid rehabilitering vid till exempel utmattning och stress och det gör skillnad har det visat sig. Man får klappa och sköta om dem i sin egen takt och de ställer inga krav. En del människor njuter av att rida. Jag har provat att gå med häst och sitta upp på häst. Jag gillade att gå med häst, men vet inte riktigt om jag vill rida. Jag tänker att det lätt kan bli för mycket det här med all hästskötsel. Det är nog bra att det är bra att ta det lugnt och känna sig för i början och har man psykisk ohälsa lär det vara smart att gosa i omgångar och bara få vara utan en massa att göra, lite småpyssel här och där kanske som till exempel rykta en häst. Man kan säkert fråga om man får besöka en bond/hästgård om man inte känner någon som har det eller till exempel besöka en 4H-gård eller en ridskola. 

Även inom äldrevården och handikapp-/LSS-omsorgen används hundar, då främst för att motverka ensamhet och göra tillvaron lite ljusare och kanske även för att vara till hjälp. Nu har det även kommit robothundar, men det tror jag inte riktigt på, äkta vara lär vara det bästa i det fallet är min tes. 

Inte att förglömma assistanshundarna, polishundarna, läshundarna och terapihundarna (terapihund är en typ av social tjänstehund som tillsammans med en förare ger stöd till människor inom vård, skola och omsorg. Källa Wikpedia) Troligtvis samma sak som psykisk hälsahund. Också finns det kontorshundar ;). Det finns kanske ännu fler varianter. 

Försök hitta ett djur att klappa regelbundet om du vill & vågar! 🙂 

/Caroline Nilsson 


Så blev npf-familjens höstlov

Höstlovet blev inte riktigt som det var tänkt. Jag åkte på en rejäl förkylning i början av veckan, men mådde bättre senare delen av veckan. Det har gjort att jag har vilat mycket för att bli frisk igen.  

 
”Tonåringen” har varit utanför dörren två gånger under lovet, resten har han spenderat framför en skärm. Men ändå varit social på sitt sätt, med chattar och mess på mobilen till kompisar.  
Jag försöker att släppa mina egna värderingar om vad det innebär att vara social. Trots allt har han sina svårigheter med både adhd och ast.  


”Lilla Ferrari” som jag kallar yngsta sonen för. Smeknamnet kommer sig av att han har adhd och vill ha fullt ös från morgon till kväll. Han har lekt en del kompisar under veckan. I lördags var vi iväg till Vetlanda för poolspel med hans lag Craftstaden Fighters. Han är med i ett parasportlag, så blandade åldrar men gemenskap tack vare att alla har npf-diagnoser eller IF (intellektuell funktionsnedsättning). Det gick bra, laget vann 2 av 3 matcher. Mellan matcherna var ”lilla Ferrari” över hela hallen tillsammans med de andra två yngre spelarna i laget. De tre är knattekedjan. Det är inte så många andra lag som har yngre spelare, men Crafstaden har det, vilket känns coolt.  

Maken har kämpat på och gjort det ganska bra under veckan, trots sina svårigheter och diagnoser. Det blev ett större affektutbrott som kom sig av att han slarvat med sin energi, han gjorde för mycket saker och glömde bort återhämtningen. Men vi pratade om det och vi har en plan för kommande ledigheter.  
Han har ändå varit iväg på det han brukar göra under veckorna, daglig verksamhet och träffa sin kontaktperson. Det är jag glad för att han har gjort.  

Alla kvällar har vi tittat på filmer och haft det mysigt hela familjen, det blev även en runda till våra avlidna husdjurs gravar för att tända ett ljus. Till och med tonåringen följde med, vi avslutade promenaden med en minispökjakt i skogen.  

/Lindha Holmqvist


Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder

Min superfamilj blev större när minstingen fick sin diagnos, adhd. Nu har samtliga i familjen utom jag en npf-diagnos.  Jag är givetvis tacksam över att de fått sina diagnoser och därmed kan få bättre stöd från samhället. Men en del av mig känner också ett sting av oro och förtvivlan för framtiden. Hur ska det gå för barnen i framtiden? Kommer stigmat kring npf att minska eller försvinna? Får de drömma och göra vad de vill? Ja, frågorna är många. Det jag vet är att jag aldrig kommer sluta kämpa för mina barn och deras rättigheter. Det är en ständig kamp och jag kan aldrig slappna av och tro att allt bara flyter på. Mitt liv är inte enkelt, mina barn är en extra utmaning.  
Det är också en oro för maken och vår framtid. Han kämpar för att få jobb och känner mycket skuld och skam över att misslyckas. Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder.  
Jag funderar också en hel del över vårt förhållande, vi har varit tillsammans i snart 22 år. Senaste åren har varit en ordentlig prövning på många sätt. Han åldras snabbare än mig på grund av sin bipolära sjukdom och det är obehagligt att se. Vi är nästan jämngamla på pappret, men i sinnet känns han mycket äldre än mig.  
Jag brottas med min utmattningsdepression och min ångest. Ibland känner jag skam över att jag mår dåligt, Thord har diagnoser som ger honom rätt att må dåligt i perioder. Men jag ska stå upp och klara av livets prövningar. Den skammen jobbar jag aktivt med att få bort. Men ibland kommer det över mig och då biter jag ihop och visar inte hur jag egentligen mår.  
Jag hoppas verkligen att vi får bli gamla tillsammans, för trots allt är han mitt livs kärlek i nöd och lust. 

//Lindha Holmqvist 


When mom went crazy

Where did I go? 

När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.  

Mamma är på sjukhus.  

Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.  

Den största frågan i deras huvuden just då.  

De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.  

Men inte tryggheten eller hemkänslan.  

Ingenting är sej likt fastän de varit där förut. 

De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.  

Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.  

Medberoendet är stort hos de små liven.  

Allt för att skydda hemmiljön.  

Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.  

Men mamma behöver hjälp på oviss tid.  

Medicinjusteringar oftast.  

Suicidprevention ibland.  

Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.  

Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.  

Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.  

Det finns besöksrum att boka.  

Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.  

Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.  

Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.  

Barn är starka.  

Men de är sköra.  

Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.  

Men barnen sätts oftast åt sidan.  

Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in? 

Barn förstår.  

Och speciellt om de släpps in i det som sker.  

Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.  

Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.  

Det om nåt vore ett preventivt arbete.  

Inför psykisk ohälsa på skolschemat.  

Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.  

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.  

Det är bra att vara rustad då.  

Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.  

För ens egna existentiella utveckling.  

Mina barn är tonåringar idag.  

Väl insatta i psykisk ohälsa.  

Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.  

Har de litat på mej? 

Jo, jag tror att de kunnat det.  

Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.   

Jag har självklart utvecklats under åren.  

Vi har gjort resan tillsammans.  

Jag var sjuk långt innan jag fick barn.  

Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.  

Jag vet att jag är en bra mamma.  

Ingen är väl fulländad.  

Det är en uppgift jag växt med.  

Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.  

För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.  

Känslor är friskt.  

Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.  

Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).  

Den värld och vardag vi har är fin.  

Men den kan raseras på ett ögonblick.  

Dessa barn skulle behöva ett kristeam.  

Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.  

Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.  

Att sen skriva under det som ett avtal.  

Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.  

Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.  

Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.  

Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.  

Jag tror att det kan hjälpa enormt.  

Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.  

Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.  

Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa. 

Och chansen att få förstå är otroligt viktig.  

Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.  

Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.  

Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.  

Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.  

Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.  

(Min bestämda åsikt) 

Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.  

Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.  

Tvärtom.   

Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.  

Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.  

Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.  

Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.  

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.  

Men det ska inte behöva vara så.  

En kamp.  

Att överleva.  

Så ge barnen främst en chans att leva.  

//Ylva Kristina Larsson 


Efter semestern ska jag mikronjuta mer

Före semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.  
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.  

Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.  
Kaos mellan varven och tårar har fallit.  

Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.  


Utan kontroll känner jag mig svag och liten

Som fru och mamma i en superfamilj är det viktigt för mig att ha koll på läget och planera. Det är en skön känsla när allt bara flyter på och vardagen ändå fungerar.  
Men jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över. Jag är så rädd att det inte kommer fungera utan mig.  Även om våra rutiner är väl inarbetade så finns det tider under året då det inte är så bundet. Ett exempel på det är sommarlovet, barnen har ingen skola. Men jag jobbar några veckor till innan min semester börjar.  
Minstingen ska till fritids på morgonen och stora sonen går helst ingenstans utan kan sitta inne hela dagar med skärmen, även om det är sommar.  
Jag har farhågor när jag cyklar iväg till jobbet om att familjen kommer försova sig och inget blir bra hemma.  
Var går gränsen till när det blir ett överdrivet kontrollbehov? Att ha kontroll gör att jag mår bra eftersom det jag gör gynnar mig och min familj. Om jag inte planerar och styr upp så mår jag psykiskt dåligt.  
Enligt psykologiguiden.se blir det överdrivet när tankarna på kontroll blir så starka att man mår dåligt över att inte ha kontroll på allt. Jag kan helt ärligt säga att så är det i mitt fall. Utan kontroll känner jag mig svag och liten. Jag vet att jag måste jobba på det och våga släppa taget ibland. Våga lita på andras förmåga att klara av saker.  

Men gränserna är svåra. Min familj förlitar sig på att jag planerar och förbereder för att underlätta.  Visst mått av curling antar jag.  

Samtidigt så blir det svårt för mig att slappna av på grund av behovet att ha koll på läget.  

//Lindha Holmqvist