Sommarlovet kommer – oavsett om jag är redo eller inte
Publicerat: maj 29, 2023 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Sommarlovet närmar sig med stormsteg, 10 veckors ledighet. Något som borde förknippas med avkoppling och återhämtning. Men jag känner stor oro inför ledigheten. Min tonåring med ast och adhd sitter helst inne framför en skärm. Han gillar inte att vara utomhus eller att röra på sig mer än nödvändigt. Han är inte överviktig utan snarare tvärtom. Men jag känner stor oro för hans fysiska hälsa ändå. Han har problem med leder och han orkar inte gå längre sträckor längre. Motivationen till fysiskt aktivitet är inte hög hos honom.
Nästa oro är yngsta sonen med adhd och ett extremt behov av rörelse och aktivitet. Han är inte pepp på att vara på fritids när jag jobbar. Det är några veckor innan jag går på min semester.
Han vill att saker ska hända hela tiden. Jag är så orolig att hans pappa som är hemma med sjukersättning för sina psykiska besvär inte ska orka med sommaren. Minstingen skulle behöva vara på fritids och få aktiviteter där. Men han vill ju inte gå dit.
Sen funderar jag mycket över min egen ledighet när jag väl går på semester, kommer jag få återhämtning och vila? Min läkare vill att jag ska försöka trappa ner och så småningom sluta med min sertralin. Han sa att det är bättre att göra det när man är ledig, för då är det inte samma krav.
Fast jag har en kravfylld vardag även hemma när jag är ledig. Men jag är inte ens säker på att setralinet hjälper mig längre.
Nåväl sommarlovet kommer oavsett om jag är redo eller inte.
//Lindha Holmqvist
Samhället är funktionshindrande, inte individerna
Publicerat: mars 6, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.
/Lindha Holmqvist
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Lämna en kommentarJag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
Så kan det gå när man lägger locket på för länge
Publicerat: januari 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarIgår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.
Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra. Något man borde veta när man är 40.
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans. Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser. Vi var båda ganska trasiga redan från börjat. Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.
Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi!
/Lindha Holmqvist
Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Lämna en kommentarAtt ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Julen närmar sig och det ger mig ångest
Publicerat: december 16, 2022 Sparat under: ekonomi, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJulen närmar sig med stormsteg och det ger mig ångest. Både över att vara ledig och hemma så länge med familjen och hur liten plånboken är. Det är tungt att bara ha en inkomst i familjen. Jag arbetar och min man är hemma utan någon ersättning alls. Men vår inkomst är för hög för att vi ska kunna få ekonomiskt bistånd från kommunen. Det är frustrerande att det ska vara så. Att människor ska hamna utanför skyddsnätet för att de enligt normen tjänar för mycket. Men ska pengarna verkligen bara räcka för mat och husrum? Vi som lever på marginalen har ingenting över till att sätta guldkant på vår tillvaro.
Ofta har vi på marginalen psykisk ohälsa och att leva med dålig ekonomi leder knappast till att måendet förbättras.
Inte konstigt att många inte orkar och ger upp livet.
Jag är trött på att kämpa, men jag har livsvilja och mina älskade söner. Det är för deras skull jag kämpar. Men det skulle vara skönt om allt bara kunde flyta på någon gång.
Men jul blir det ändå och jag ska försöka njuta ändå.
//Lindha Holmqvist
Mitt i stormens öga
Publicerat: november 21, 2022 Sparat under: Anhöriga, Arbetsmarknad, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag har så många tankar som far runt i huvudet just nu, allt är bara ett stort trassel av tankar. Som ett garnnystan ungefär.
Hur jag än försöker trassla ut och rulla ihop det, så ramlar det och jag får börja om.
Jag försöker vara stark och hålla ihop mig själv i en galen värld. En familj med superkrafter är inte lätt att rodda. Allt kan hända och det blir fel ibland. Min utmattningsdepression gör sig påmind med jämna mellanrum, kroppen säger till mig att stanna upp och återhämta mig. Jag har faktiskt börjat lyssna och agerar därefter, vill inte krascha igen.
När saker och ting blir fel och planer ändras så är jag lågaffektiv utåt, men på insidan är det kaos och storm. Jag håller det inom mig och imploderar istället för att explodera.
Jag är inte övertygad om att det är en bra strategi, men den fungerar just nu. Får arbeta på att hitta ett bättre sätt att hantera mitt inre kaos.
Det är så mycket omkring mig just nu att jag inte vågar stanna upp och känna efter. Lika bra att kämpa vidare och hålla ut.
Äldsta sonens skolgång fungerar inte, maken har inget jobb och är frustrerad över det. Minstingen har energi till tusen och bristande impulskontroll. Mitt i stormens öga står jag som ett ankare och försöker hålla i resten av familjen.
Så här ser mitt liv ut, varför ska det få vara enkelt? Nä, jag fortsätter strida som den sköldmö*) jag är.
//Lindha Holmqvist
*) En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Mer information finns till exempel på Wikipedia.
Djuren – medicin för många människor
Publicerat: november 14, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Diagnos, familj, Hobby, Terapi Lämna en kommentar
Jag tror helt klart att djur är viktiga för människor och har varit i alla tider, antagligen mer än vi förstår. Inte minst för oss med psykisk ohälsa. Jag respekterar såklart om man är rädd, men om man vill och det är möjligt tror jag att det är bra att försöka bli kvitt rädslan för att må bättre och slippa bära på onödig stress, oro, etcetera. Synd om dem som är allergiska, en liten tröst kan vara att det är rätt rogivande att ibland sitta och titta in ett akvarium en stund. Dessutom finns det vissa hundraser där pälsen inte ger allergi och vissa kattraser är mindre allergiframkallande.
Av djuren får vi villkorslös kärlek och de dömer oss inte efter utseende och så vidare. De lär bara dra sig undan från oss om vi behandlat dem illa under lång tid och/eller om de inte mår bra.
Jag älskar djur och hade förmånen att få växa upp på bondgård, vilken mina föräldrar har kvar än idag. Vi hade grisar, får och lamm, värphöns, frigående dvärghöns, katter och hund. Vi plockade ägg hos värphönsen och använde äggen vid matlagning och bakning, och letade efter kattungar i halmen. Jag hade en egen kanin i två omgångar. Det tror jag var både bra och viktigt för mig på många plan. Jag var ett blygt barn som hade svårt med kamratrelationer, men det fungerade ofta tillsammans med djuren.
En gång i lågstadiet besökte hela klassen mitt hem – vår bondgård – och fick hälsa på alla djuren och blev bjudna på fika. Efter besöket fick de rita något de kom ihåg från besöket. Min kompis ritade när en gris kissade på en klasskamrat. Ja, vilka minnen! 🙂
Tyvärr uppskattade jag det föga under uppväxten och tyckte det var jobbigt att det var långt till affären och halvt pinsamt att säga min adress i skolan för jag hade ingen gatuadress som de andra barnen. Jag borde varit stolt, extra stolt då min kompis familj åkte på bondgårdssemester längre upp i landet. Hon älskade att hoppa i halmen på vår loge.
Idag är jag stolt av att ha vuxit upp på landet, framförallt på den platsen eftersom sker utgrävningar alldeles intill och det omnämns ibland i media. 🙂
Jag tror jag att det präglat mig positivt av att ha växt upp på landet tillsammans med djur och jag lär ha det i mig, det har tyvärr bara slumrat lite. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med djur idag, men känner ibland behovet och försöker träffa mina föräldrars älskade japanska spets regelbundet.
Jag gjorde ett försök att få praktik på hunddagis, men när det inte kändes bra vid besöket valde jag att gå tillbaka och få praktik inom administration. Det gick bra i sig, men det är alldeles för påfrestande för mig att ha en massa andra människor runtomkring mig hela dagarna. Fast just detta ställe var nog meningen för mig för jag lärde mig en del som jag tar med mig, men nu inser att jag verkligen skulle behöva hitta en praktikplats som har minst ett djur på regelbunden basis.
Det sitter nog omedvetet ”i blodet” på mig att jag är uppvuxen på landet och är van vid djur och van vid att ha “space” från andra människor. Jag tycker inte illa om andra, men tror jag behöver andas ”lantluft” oftare och inte träffa så många åt gången på daglig basis för då försvinner min energi för snabbt, jag blir överväldigad. Jag har ett känsligare nervsystem än många andra (en del människor har det) och är med största sannolikhet högkänslig och behöver därför lugn & ro runtomkring mig och space.
Anledningen till att jag inte själv har djur är för att jag känner mig för uppbunden och det blir för kravfyllt. Jag har provat att ha katt. Dessutom tycker jag inte att djur och lägenhet är den bästa kombon.
På Facebook följer jag bland annat sidor med vackra naturbilder, fina djurbilder, roliga djurklipp och fakta om djurs beteenden, främst hundar. Himla härligt!
Som vuxen andas jag frihet och hyfsat lugn när jag cyklar hem till mitt föräldrahem eller kliver av bussen från stan (då jag varit på besök där, bor inte i stan, det hade aldrig fungerat för mig med alla intryck och allt som låter mest hela tiden) och promenerar eller får skjuts en kilometer hem till mina föräldrar.
Jag känner att jag blir lugn av djur, natur och av havet. Få intryck, fina, sköna vyer och frihet. Det är inte dumt att borra in nosen i en tjock, gosig hundpäls :).
Mer läsning om djur
Jag delar en artikel från SVT Nyheter som visar på människors positiva erfarenheter av att umgås med (sina) djur vid stress.
En fin berättelse om en hunds avgörande betydelse för ägarens överlevnad. Jag vill påtala att det är en känslostark artikel.
Här kommer en kort faktatext som visar på djurens och naturens betydelse för människan genom forskning.
”Forskning har visat att djur har en läkande kraft på oss människor. I vårt stressade samhälle har människor olika metoder för att koppla av och varva ner. Forskning har visat att djur och natur är en effektiv nedvarvare, och att de som spenderar tid i naturen har en större känsla av god hälsa. Päivi Juuso är forskare på Luleå tekniska universitet och leder ett projekt som fokuserar på naturens betydelse för hälsan. I projektet undersöker de hur resurserna ska räcka för att främja hälsan och motverka ohälsan för befolkningen i Norrbotten.”
Källa: Luleå tekniska universitet, 2019
Jag funderade om det inte blir ännu mer märkbart och betydelsefullt för oss med psykisk ohälsa. Hursomhelst är här en artikel om djurs betydelse för oss med psykisk ohälsa, och här är en om hästunderstödd terapi.
Djur som hjälp vid behandling
Djur används ibland vid rehabilitering vid till exempel utmattning och stress och det gör skillnad har det visat sig. Man får klappa och sköta om dem i sin egen takt och de ställer inga krav. En del människor njuter av att rida. Jag har provat att gå med häst och sitta upp på häst. Jag gillade att gå med häst, men vet inte riktigt om jag vill rida. Jag tänker att det lätt kan bli för mycket det här med all hästskötsel. Det är nog bra att det är bra att ta det lugnt och känna sig för i början och har man psykisk ohälsa lär det vara smart att gosa i omgångar och bara få vara utan en massa att göra, lite småpyssel här och där kanske som till exempel rykta en häst. Man kan säkert fråga om man får besöka en bond/hästgård om man inte känner någon som har det eller till exempel besöka en 4H-gård eller en ridskola.
Även inom äldrevården och handikapp-/LSS-omsorgen används hundar, då främst för att motverka ensamhet och göra tillvaron lite ljusare och kanske även för att vara till hjälp. Nu har det även kommit robothundar, men det tror jag inte riktigt på, äkta vara lär vara det bästa i det fallet är min tes.
Inte att förglömma assistanshundarna, polishundarna, läshundarna och terapihundarna (terapihund är en typ av social tjänstehund som tillsammans med en förare ger stöd till människor inom vård, skola och omsorg. Källa Wikpedia) Troligtvis samma sak som psykisk hälsahund. Också finns det kontorshundar ;). Det finns kanske ännu fler varianter.
Försök hitta ett djur att klappa regelbundet om du vill & vågar! 🙂
/Caroline Nilsson
Så blev npf-familjens höstlov
Publicerat: november 10, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarHöstlovet blev inte riktigt som det var tänkt. Jag åkte på en rejäl förkylning i början av veckan, men mådde bättre senare delen av veckan. Det har gjort att jag har vilat mycket för att bli frisk igen.
”Tonåringen” har varit utanför dörren två gånger under lovet, resten har han spenderat framför en skärm. Men ändå varit social på sitt sätt, med chattar och mess på mobilen till kompisar.
Jag försöker att släppa mina egna värderingar om vad det innebär att vara social. Trots allt har han sina svårigheter med både adhd och ast.
”Lilla Ferrari” som jag kallar yngsta sonen för. Smeknamnet kommer sig av att han har adhd och vill ha fullt ös från morgon till kväll. Han har lekt en del kompisar under veckan. I lördags var vi iväg till Vetlanda för poolspel med hans lag Craftstaden Fighters. Han är med i ett parasportlag, så blandade åldrar men gemenskap tack vare att alla har npf-diagnoser eller IF (intellektuell funktionsnedsättning). Det gick bra, laget vann 2 av 3 matcher. Mellan matcherna var ”lilla Ferrari” över hela hallen tillsammans med de andra två yngre spelarna i laget. De tre är knattekedjan. Det är inte så många andra lag som har yngre spelare, men Crafstaden har det, vilket känns coolt.
Maken har kämpat på och gjort det ganska bra under veckan, trots sina svårigheter och diagnoser. Det blev ett större affektutbrott som kom sig av att han slarvat med sin energi, han gjorde för mycket saker och glömde bort återhämtningen. Men vi pratade om det och vi har en plan för kommande ledigheter.
Han har ändå varit iväg på det han brukar göra under veckorna, daglig verksamhet och träffa sin kontaktperson. Det är jag glad för att han har gjort.
Alla kvällar har vi tittat på filmer och haft det mysigt hela familjen, det blev även en runda till våra avlidna husdjurs gravar för att tända ett ljus. Till och med tonåringen följde med, vi avslutade promenaden med en minispökjakt i skogen.
/Lindha Holmqvist
Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder
Publicerat: oktober 24, 2022 Sparat under: Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarMin superfamilj blev större när minstingen fick sin diagnos, adhd. Nu har samtliga i familjen utom jag en npf-diagnos. Jag är givetvis tacksam över att de fått sina diagnoser och därmed kan få bättre stöd från samhället. Men en del av mig känner också ett sting av oro och förtvivlan för framtiden. Hur ska det gå för barnen i framtiden? Kommer stigmat kring npf att minska eller försvinna? Får de drömma och göra vad de vill? Ja, frågorna är många. Det jag vet är att jag aldrig kommer sluta kämpa för mina barn och deras rättigheter. Det är en ständig kamp och jag kan aldrig slappna av och tro att allt bara flyter på. Mitt liv är inte enkelt, mina barn är en extra utmaning.
Det är också en oro för maken och vår framtid. Han kämpar för att få jobb och känner mycket skuld och skam över att misslyckas. Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder.
Jag funderar också en hel del över vårt förhållande, vi har varit tillsammans i snart 22 år. Senaste åren har varit en ordentlig prövning på många sätt. Han åldras snabbare än mig på grund av sin bipolära sjukdom och det är obehagligt att se. Vi är nästan jämngamla på pappret, men i sinnet känns han mycket äldre än mig.
Jag brottas med min utmattningsdepression och min ångest. Ibland känner jag skam över att jag mår dåligt, Thord har diagnoser som ger honom rätt att må dåligt i perioder. Men jag ska stå upp och klara av livets prövningar. Den skammen jobbar jag aktivt med att få bort. Men ibland kommer det över mig och då biter jag ihop och visar inte hur jag egentligen mår.
Jag hoppas verkligen att vi får bli gamla tillsammans, för trots allt är han mitt livs kärlek i nöd och lust.
//Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.