Utsatta grupper ska inte ställas mot varandra

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Vi som organiserar personer med psykisk ohälsa tycker att det är osmakligt av SVT att ställa utsatta grupper mot varandra. Problemet handlar om bristen på bostäder. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar.

I går kväll (2/11 kl. 22) debatterades bostadsfrågan och integration i SVT:s program Opinion Live. På ena sidan Boel Godner, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje, och Göran Greider, författare och samhällsdebattör, på den andra SvDs ledarskribent Per Gudmundson samt Adam Reutersköld, moderat kommunalråd på Ekerö. Programledaren Belinda Olsson talade om kommuner som nu måste prioritera nyanlända framför människor som stått i bostadskön i åratal och som därmed trängs undan.

Det är högst olyckligt att ställa grupper av människor mot varandra på det sätt som gjordes i programmet. Där antyddes en konkurrenssituation mellan svenskar, som får stå tillbaka i bostadskön, och flyktingar, som snabbt kan få en bostad. Att odla sådana motsättningar är oprofessionellt, när vad det handlar om är bristen på bostäder.

Människor som beviljats asyl i Sverige ska räknas till svenska folket och har samma rätt som alla andra till en bostad. Detta är en gemensam uppgift för samhället, och alla kommuner behöver ta sitt solidariska ansvar. Det är orimligt att ställa gruppen svenska invånare mot gruppen barnfamiljer, gruppen flyktingar eller gruppen människor med psykisk ohälsa. Sverige är ett välfärdsland och vi har alla möjligheter att bygga ett samhälle där alla får plats. Vad vi som land behöver göra är att hålla samman, visa solidaritet och att skapa en bostadspolitik som fungerar. Vi behöver bygga fler bostäder, se till att det finns hyresrätter och att behovet av bostäder för olika ändamål kan tillgodoses.

Att ställa grupper emot varandra på det sätt som gjordes i Opinion Live i går kväll gynnar bara rasistiska strömningar. Det är ovärdigt debatten.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Andrum efter Almedalen 2017

Nyss hemkommen från årets nedslag i Gotlands Politikervecka i och kring Almedalen i Visby har ännu inte alla intryck och väckta tankar hunnit sätta sig. Mängder med människor, hög som låg och många kloka kamrater från RSMH, NSPH:s övriga organisationer och funktionshinderrörelsen i stort.

Under Almedalsveckan deltog RSMH i sex seminarier från frågan om barns och ungas rättigheter vid tvångsvård till vikten av att personer med psykisk ohälsa får bidra till att förbättra vård och behandling och hur psykiskt tufft läget är i Sverige för många ensamkommande unga flyktingar i väntan och utredning inför beslut. Därutöver fick undertecknad möjlighet att höra, se och möta mänger av intressanta människor i myllret inte minst medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.

Många av dem hade i veckan ännu en gång krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att tillsammans sprida information om psykisk hälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning och värdet av inifrånperspektiv på psykisk ohälsa med tillresta fastlänningar. Sånt gör mig glad.

Stor eloge också till Föreningen JAG och Funktionsrätt Sverige som vägrade acceptera normaliseringen av att nazistiska och anti-demokratiska organisationer får propagera för hatbrott och diskriminering vägg-i-vägg med representanter för människor med funktionsnedsättning. Deras gemensamma manifestation och uppsättningen av en utställning om T4 – Nazitysklands program för det systematiska mördandet av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning som pågick mellan januari 1940 och augusti 1941 känns både modig och nödvändig.

Dessa brott mot mänskligheten var kulmen på år av propaganda mot utsatta grupper och för högerextrema samhällsvisioner där bara vissa människors värde erkändes. Med historien i backspegeln finns bara en sak att säga. Aldrig Mer!

Ett samhälle för alla kräver orädda och engagerade medborgare som vågar och vill värna varandra när hatets kolportörer knackar på. Vi får aldrig glömma när vi kämpar mot okunskaper och oförmågor i vårt samhälle som genererar ojämlikhet för människor med funktionsnedsättning att det finns de där ute som vill diskriminera hårt och direkt.

/ Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Sommar, framtidsfullmakter och Almedalen 2017

JimmieTrevett-leende-beskuren

Den första juli 2017 träder den nya Lag (2017:310) om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Det är med lite blandade känslor jag noterar detta.

RSMH har under många år diskuterat frågan om hur man skulle kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Detta gentemot såväl vården, socialpsykiatrin och myndigheter som civilrättsliga motparter som hyresvärdar med flera.

Ett förslag från brukarrörelsen har bland annat varit så kallade Nätverkskontrakt

När det gäller legala ställföreträdare som förvaltare och god man har RSMH genom åren noterat att det inte är alla som fullföljer sitt uppdrag – Överförmyndarnämnderna till trots – på exakt det sätt som de som de företrätt önskat. Vi har därför samverkat med organisationer som Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare för att ta fram stöd både för de som accepterar uppdrag som exempelvis god man och för den som får god man eller förvaltare så att det ska vara mer lätt att få det rätt.

När det gäller förslaget till den lag som nu kommer om Framtidsfullmakter lyfte RSMH en rad kritiska synpunkter som inte självklart besvarats genom det slutgiltiga lagförslaget.

Men, nu är det dags. Var och en av oss har nu möjlighet att upprätta en framtidsfullmakt åt någon vi själva väljer och känner förtroende för. Konsekvenserna av ett sådant dokument är dock fortfarande inte alldeles helt glasklara.

Kort kan dock sägas att:

  • En fullmakt är en förklaring av fullmaktsgivaren (den som utfärdar fullmakten) att fullmäktigen (den som tar emot fullmakten) har rätt att agera för fullmaktsgivarens räkning. Fullmakter är företrädesvis skriftliga för att undvika oklarheter. I vissa fall accepteras endast skriftliga fullmakter, som när man säljer eller ger bort fast egendom.
  • Vare sig en fullmäktig (eller förvaltare, god man eller anhöriga för den delen) får fatta beslut om medicinsk vård avseende fullmaktsgivaren.
  • En framtidsfullmakt kan upprättas av den som fyllt 18 år och är beslutskapabel. Framtidsfullmakten ska i likhet med ett testamente bevittnas av två samtidigt närvarande personer, vilka ska känna till att det är en framtidsfullmakt de bevittnar. Fullmakten kan omfatta både ekonomiska och personliga angelägenheter, som att ansöka om särskilt boende eller att kunna bistå fullmaktsgivaren vid vårdkontakter men omfattar inte vård eller tandvård. Inte heller familje- och arvsrättsliga ärenden, som exempel äktenskapsskillnad och upprättade av testamente, omfattas.
  • En framtidsfullmakt gäller från och med att fullmaktsgivaren är i ett sådant tillstånd att denne inte själv kan fatta beslut åt sig. Det är upp till fullmaktshavaren att avgöra när det inträffar. Fullmaktsgivaren får som villkor inkludera att ikraftträdandet av fullmakten ska prövas i tingsrätt. Domstolen tar då ställning till om fullmaktsgivaren förlorat sin beslutsförmåga i tillräckligt hög grad. Återfår fullmaktsgivaren sin beslutsförmåga får framtidsfullmakten anses ha förlorat sin verkan även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten i sig.
  • En framtidsfullmakt kan återkallas av fullmaktsgivaren så länge denne är beslutskapabel. Återkallandet sker lämpligen genom att dokumentet förstörs. En framtidsfullmakt ska kunna lämnas till fler än en person.
  • Fullmakten saknar verkan i den utsträckning godmanskap eller förvaltarskap har anordnats för fullmaktsgivaren.

Som synes är Framtidsfullmakter i den form som nu införs inte någon generallösning på hur människor ska kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Men, på ett principiellt plan är det givetvis en delseger för visionen om att i första hand utgå från den berördes egen vilja snarare än andras bedömningar von oben om vad som är bäst.

Sommaren 2017 är dock Sverige ännu inte på långt när ett jämlikt land för människor med psykisk ohälsa vars möjligheter att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta är satt på undantag.

Med den insikten i bagaget bär det av mot årets politikervecka i Almedalen.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Efter fredagen: Döm ingen på förhand

Jag var på Stockholms Centralstation samtidigt som det hände. Jag såg fordon från polis och räddningstjänst som ryckte ut, och polishelikoptrar på himlen. Hallen skulle utrymmas och plötsligt hördes ett rykte om att det fanns en beväpnad skytt i närheten. Många människor började springa i panik. Jag fick en knuff och for omkull så att glasögonen gick sönder.

Det var obehagligt, men för många slutade fredagen värre än så – mycket, mycket värre. Efter det fruktansvärda dådet, då en man först körde en lastbil i hög hastighet på Drottninggatan innan han körde in i varuhuset Åhlens, så har fyra människor dött och många fler är skadade. Just nu vårdas nio personer på sjukhus. Dessutom är många människor chockade och omskakade efter att ha varit på plats. Sverige är fortfarande skakat.

En sådan här fruktansvärd händelse kan också påverka den som mår psykiskt dåligt extra starkt. Därför vill jag påminna om det vi skrev på Facebook i fredags, att det finns människor att prata med, för den som är ensam och/eller orolig. Kanske finns det någon på din lokalförening? Se annars telefonnummer efter texten.

Det mesta tyder på ett terrorbrott, även om man ska vara försiktig med att uttala sig tvärsäkert om motiv. Polisen kallar det just nu för ett ”befarat terrordåd”.

Det är samtidigt viktigt att hålla huvudet kallt. Det är lätt att rykten kommer i svang, som det om en skytt vid Centralstationen. Det är också lätt att man plötsligt börjar döma oskyldiga människor på förhand.

Minns ni det så kallade ”vansinnesdådet” i Gamla Stan 2003? Då en 50-årig man som haft kontakt med psykiatrin i fyra år, körde bil på Västerlånggatan i hög fart så att två människor dog och flera skadades. Det var den sommaren som en man också attackerade människor med ett järnrör i Åkeshov i Stockholm, och Anna Lindh knivhöggs till döds på NK:s varuhus. Allt utmynnade i en hätsk debatt där röster hördes om att man skulle låsa in alla ”psykfall”. Orsaken till dessa tragiska, brutala våldsdåd söktes bland annat i psykiatrireformen. Bilden spreds av människor med psykisk ohälsa som oberäkneliga, våldsamma och farliga. En bild som självklart inte stämde. Efter hand fick bland annat RSMH komma till tals och kunde ge en sannare beskrivning.

Därför ska vi också ta oss i akt när det nu framkommer att den man som misstänks för dådet i fredags har sökt asyl i Sverige, fått avslag och därefter varit efterlyst av polisen för att utvisas. Nu börjar det talas om att de som fått avslag på sin asylansökan ska skickas ut så snabbt som möjligt. Rsistiska och högerextrema krafter är inte sena att utnyttja läget. Jag tycker inte att vi ska gå i den fällan, inte spela det spelet.

Istället finns det alltför många människor som idag inte har möjlighet att få asyl, trots en mycket svår situation i sitt hemland. Många ungdomar kommer hit ensamma, varav många mår psykiskt mycket dåligt och flera har begått självmord på grund av sin pressade situation. Ingen människa ska behöva vara så utsatt. Därför har vi också startat projektet ”Gemenskap ger kamratstöd”, som är ett samarbete mellan RSMH och Sveriges Ensamkommandes Förening. Där utgår vi från kamratstödsmodellen och försöka utveckla och anpassa den till ensamkommandes behov och förutsättningar. Det här är något vi ska vara stolta över! Frågan om asylsökandes rättigheter och behov av ett gott bemötande och respekt kommer fortsätta vara viktigt – även långt efter fredagen den 7 april 2017.

Våga vägra döma människor på förhand. Dra inte alla över en kam. Vi som lever med psykisk ohälsa vet hur illa det kan bli.

/Jimmie Trevett

Om du känner stark oro och behöver prata med någon finns kontakter nedan:

Nationella Hjälplinjen. Alla dagar kl 13-21, telefon 020-22 00 60.

Bris – Barnens rätt i samhället. Måndag-fredag kl 15-21, lördag-söndag kl 15-18. Telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska. Alla dagar kl 21-06. Telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst. Alla dagar kl 21-06. Nås via 112.

Mind Självmordslinjen. Chatt och telefon dygnet runt. Telefon 90101.

Röda Korsets telefonjour 0771-900 800


Problematiskt med tvång när delaktighet eftersträvas

JimmieTrevett-leende-beskurenIgår, onsdag 15 februari, var jag och Åke Nilsson, jurist vid förbundet, tillsammans med en rad andra patient-/brukarföreträdare på en träff med regeringens psykiatrisamordnare Kerstin Evelius. Hennes fokus för dagen var tvång inom psykiatrin som drabbar barn. I sig en allvarlig och viktig fråga.

Samtidigt ligger där under ytan allmängiltiga utmaningar för psykiatrin som vi inom RSMH ser som strukturellt problematiska för såväl ung som gammal i kontakt med psykiatrin. Jag vill därför här återvända till en del tankar jag tidigare fört fram på ledarplats i RSMH:s förbundstidning.

Psykiatrin är speciell inom hälso- och sjukvård på många sätt. Inte minst i att dess andel av vårdens totala kostnader över tid synes ligga ganska konstant på dryga tiondelen. Att psykisk ohälsa nu är den vanligaste sjukskrivningsgrunden i Sverige verkar här inte ha påverkat fördelningen av resurser nämnvärt.

Slutenvårdsplatserna inom psykiatrin är nu så få att de direkt påverkar människors möjlighet att få adekvat hjälp vid allvarlig kris och psykisk ohälsa. Destruktiva förlopp tillåts nu alltför ofta få spelas ut till den punkt att människor kvalificerar sig för psykiatrisk tvångsvård och utmattade anhöriga inte – i brist på tillgängliga alternativ – förmår göra annat än att gilla läget.

Min och RSMH:s grunduppfattning är klar. Fysiskt tvång i sig främjar aldrig psykisk hälsa. Våld och tvång är för den människa som utsätts en kränkning och ett trauma och för utövaren en brutalisering och dehumanisering.

Att hävda att långsiktig och effektiv vård kan utövas i konstant konflikt med patienten är i våra ögon direkt verklighetsfrämmande. Den enda grund på vilken god vård som främjar psykisk hälsa kan byggas är och förblir dialog och delaktighet med respekt för både patientens och vårdgivarens personals integritet och människovärde. Kort uttryckt formeringen av en behandlingsallians under ömsesidig respekt. Att nå dit efter en ingress av tvång är inte lätt och ställer höga krav på kompetens, etik och kommunikationsförmåga för vårdgivaren.

Rätten att kränka en människa för att hjälpa henne är inte oproblematisk.

När frågan om ett tvångsomhändertagande blir aktuell har den ofta föregåtts av psykiska och fysiska försvagningsprocesser hos individen. Men, när en akut livskris blir så uttalad att man överväger tvångsvård är det viktigt att inte tappa fokus. Målsättningen i ett akut omhändertagande måste vara att häva krisläget för att få en kontakt med människan och göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig. Vården måste inriktas på att aktivera människans resurser så att hon blir i stånd att ta ansvar för sitt eget liv. Har tvångsinläggningen den utgångspunkten får det påtagliga konsekvenser för behandling och bedömning av tvångets funktion. Tvång är en kortsiktig lösning med stora inneboende problem. I denna uppfattning är RSMH inte ensam.

Att svensk rätt inte tydligt skiljer mellan vårdbehov som grund för tvångsvård respektive samhällsskydd som grund för frihetsberövande är dessutom problematiskt för såväl debatt-klimat som tillämpning. Är det individens vårdbehov som ligger till grund för tvångsvårdsingripande borde individens beslutskompetens vara avgörande för när tvång är legitimt. Är det däremot fråga om att skydda omgivningen från individen borde risken för våldsamma handlingar vara avgörande. I såväl nuvarande lagstiftning som i olika reformförslag smälter på ett olyckligt sätt dessa båda grunder ihop i de bestämmelser som anger intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

I slutändan kvarstår också den genom forskning bekräftade kunskapen att all medicinsk behandling blir mer effektiv om patienten/vårdtagaren känner sig delaktig och risken för vårdskada blir mindre vid ett gott bemötande och en god kommunikation som tar till vara patienten/vårdtagarens och dennes närståendes erfarenheter och kunskaper. Att på den grunden utveckla vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet är dock ett arbete där mycket återstår att göra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Ungas rätt till meningsfull vardag

 

JimmieTrevett-leende-beskurenDet är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.

De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.

Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.

Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.

Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!

/Jimmie Trevett