Efter fredagen: Döm ingen på förhand

Jag var på Stockholms Centralstation samtidigt som det hände. Jag såg fordon från polis och räddningstjänst som ryckte ut, och polishelikoptrar på himlen. Hallen skulle utrymmas och plötsligt hördes ett rykte om att det fanns en beväpnad skytt i närheten. Många människor började springa i panik. Jag fick en knuff och for omkull så att glasögonen gick sönder.

Det var obehagligt, men för många slutade fredagen värre än så – mycket, mycket värre. Efter det fruktansvärda dådet, då en man först körde en lastbil i hög hastighet på Drottninggatan innan han körde in i varuhuset Åhlens, så har fyra människor dött och många fler är skadade. Just nu vårdas nio personer på sjukhus. Dessutom är många människor chockade och omskakade efter att ha varit på plats. Sverige är fortfarande skakat.

En sådan här fruktansvärd händelse kan också påverka den som mår psykiskt dåligt extra starkt. Därför vill jag påminna om det vi skrev på Facebook i fredags, att det finns människor att prata med, för den som är ensam och/eller orolig. Kanske finns det någon på din lokalförening? Se annars telefonnummer efter texten.

Det mesta tyder på ett terrorbrott, även om man ska vara försiktig med att uttala sig tvärsäkert om motiv. Polisen kallar det just nu för ett ”befarat terrordåd”.

Det är samtidigt viktigt att hålla huvudet kallt. Det är lätt att rykten kommer i svang, som det om en skytt vid Centralstationen. Det är också lätt att man plötsligt börjar döma oskyldiga människor på förhand.

Minns ni det så kallade ”vansinnesdådet” i Gamla Stan 2003? Då en 50-årig man som haft kontakt med psykiatrin i fyra år, körde bil på Västerlånggatan i hög fart så att två människor dog och flera skadades. Det var den sommaren som en man också attackerade människor med ett järnrör i Åkeshov i Stockholm, och Anna Lindh knivhöggs till döds på NK:s varuhus. Allt utmynnade i en hätsk debatt där röster hördes om att man skulle låsa in alla ”psykfall”. Orsaken till dessa tragiska, brutala våldsdåd söktes bland annat i psykiatrireformen. Bilden spreds av människor med psykisk ohälsa som oberäkneliga, våldsamma och farliga. En bild som självklart inte stämde. Efter hand fick bland annat RSMH komma till tals och kunde ge en sannare beskrivning.

Därför ska vi också ta oss i akt när det nu framkommer att den man som misstänks för dådet i fredags har sökt asyl i Sverige, fått avslag och därefter varit efterlyst av polisen för att utvisas. Nu börjar det talas om att de som fått avslag på sin asylansökan ska skickas ut så snabbt som möjligt. Rsistiska och högerextrema krafter är inte sena att utnyttja läget. Jag tycker inte att vi ska gå i den fällan, inte spela det spelet.

Istället finns det alltför många människor som idag inte har möjlighet att få asyl, trots en mycket svår situation i sitt hemland. Många ungdomar kommer hit ensamma, varav många mår psykiskt mycket dåligt och flera har begått självmord på grund av sin pressade situation. Ingen människa ska behöva vara så utsatt. Därför har vi också startat projektet ”Gemenskap ger kamratstöd”, som är ett samarbete mellan RSMH och Sveriges Ensamkommandes Förening. Där utgår vi från kamratstödsmodellen och försöka utveckla och anpassa den till ensamkommandes behov och förutsättningar. Det här är något vi ska vara stolta över! Frågan om asylsökandes rättigheter och behov av ett gott bemötande och respekt kommer fortsätta vara viktigt – även långt efter fredagen den 7 april 2017.

Våga vägra döma människor på förhand. Dra inte alla över en kam. Vi som lever med psykisk ohälsa vet hur illa det kan bli.

/Jimmie Trevett

Om du känner stark oro och behöver prata med någon finns kontakter nedan:

Nationella Hjälplinjen. Alla dagar kl 13-21, telefon 020-22 00 60.

Bris – Barnens rätt i samhället. Måndag-fredag kl 15-21, lördag-söndag kl 15-18. Telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska. Alla dagar kl 21-06. Telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst. Alla dagar kl 21-06. Nås via 112.

Mind Självmordslinjen. Chatt och telefon dygnet runt. Telefon 90101.

Röda Korsets telefonjour 0771-900 800


Problematiskt med tvång när delaktighet eftersträvas

JimmieTrevett-leende-beskurenIgår, onsdag 15 februari, var jag och Åke Nilsson, jurist vid förbundet, tillsammans med en rad andra patient-/brukarföreträdare på en träff med regeringens psykiatrisamordnare Kerstin Evelius. Hennes fokus för dagen var tvång inom psykiatrin som drabbar barn. I sig en allvarlig och viktig fråga.

Samtidigt ligger där under ytan allmängiltiga utmaningar för psykiatrin som vi inom RSMH ser som strukturellt problematiska för såväl ung som gammal i kontakt med psykiatrin. Jag vill därför här återvända till en del tankar jag tidigare fört fram på ledarplats i RSMH:s förbundstidning.

Psykiatrin är speciell inom hälso- och sjukvård på många sätt. Inte minst i att dess andel av vårdens totala kostnader över tid synes ligga ganska konstant på dryga tiondelen. Att psykisk ohälsa nu är den vanligaste sjukskrivningsgrunden i Sverige verkar här inte ha påverkat fördelningen av resurser nämnvärt.

Slutenvårdsplatserna inom psykiatrin är nu så få att de direkt påverkar människors möjlighet att få adekvat hjälp vid allvarlig kris och psykisk ohälsa. Destruktiva förlopp tillåts nu alltför ofta få spelas ut till den punkt att människor kvalificerar sig för psykiatrisk tvångsvård och utmattade anhöriga inte – i brist på tillgängliga alternativ – förmår göra annat än att gilla läget.

Min och RSMH:s grunduppfattning är klar. Fysiskt tvång i sig främjar aldrig psykisk hälsa. Våld och tvång är för den människa som utsätts en kränkning och ett trauma och för utövaren en brutalisering och dehumanisering.

Att hävda att långsiktig och effektiv vård kan utövas i konstant konflikt med patienten är i våra ögon direkt verklighetsfrämmande. Den enda grund på vilken god vård som främjar psykisk hälsa kan byggas är och förblir dialog och delaktighet med respekt för både patientens och vårdgivarens personals integritet och människovärde. Kort uttryckt formeringen av en behandlingsallians under ömsesidig respekt. Att nå dit efter en ingress av tvång är inte lätt och ställer höga krav på kompetens, etik och kommunikationsförmåga för vårdgivaren.

Rätten att kränka en människa för att hjälpa henne är inte oproblematisk.

När frågan om ett tvångsomhändertagande blir aktuell har den ofta föregåtts av psykiska och fysiska försvagningsprocesser hos individen. Men, när en akut livskris blir så uttalad att man överväger tvångsvård är det viktigt att inte tappa fokus. Målsättningen i ett akut omhändertagande måste vara att häva krisläget för att få en kontakt med människan och göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig. Vården måste inriktas på att aktivera människans resurser så att hon blir i stånd att ta ansvar för sitt eget liv. Har tvångsinläggningen den utgångspunkten får det påtagliga konsekvenser för behandling och bedömning av tvångets funktion. Tvång är en kortsiktig lösning med stora inneboende problem. I denna uppfattning är RSMH inte ensam.

Att svensk rätt inte tydligt skiljer mellan vårdbehov som grund för tvångsvård respektive samhällsskydd som grund för frihetsberövande är dessutom problematiskt för såväl debatt-klimat som tillämpning. Är det individens vårdbehov som ligger till grund för tvångsvårdsingripande borde individens beslutskompetens vara avgörande för när tvång är legitimt. Är det däremot fråga om att skydda omgivningen från individen borde risken för våldsamma handlingar vara avgörande. I såväl nuvarande lagstiftning som i olika reformförslag smälter på ett olyckligt sätt dessa båda grunder ihop i de bestämmelser som anger intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

I slutändan kvarstår också den genom forskning bekräftade kunskapen att all medicinsk behandling blir mer effektiv om patienten/vårdtagaren känner sig delaktig och risken för vårdskada blir mindre vid ett gott bemötande och en god kommunikation som tar till vara patienten/vårdtagarens och dennes närståendes erfarenheter och kunskaper. Att på den grunden utveckla vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet är dock ett arbete där mycket återstår att göra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Ungas rätt till meningsfull vardag

 

JimmieTrevett-leende-beskurenDet är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.

De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.

Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.

Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.

Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!

/Jimmie Trevett


World Mental Health Day 10 oktober 2016

JimmieTrevett-leende-beskurenVärldsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.

Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.

Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.

Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.

Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.

Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.

RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.

Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Tur och retur Tanzania

NYbild[8]aRSMH har många systerorganisationer runt om i världen. En av dem vi har ett nära samarbete med är Tanzanian Users and Survivors of Psychiatry Organization (TUSPO).

TUSPO är en organisation i Tanzania som arbetar för människor som lider av psykisk ohälsa och vars mål är att stärka varje medlem. De vill förändra attityder/fördomar och stigma som finns i landet. TUSPO har 13 lokalföreningar i 8 regioner i Tanzania.

RSMH har med hjälp av biståndsmedel via MyRight kunnat stödja organisationens utvecklingsarbete i många år. Genom biståndsprojektet, inte minst i samband med våra årliga besök hos TUSPO i Tanzania, har vi ett givande och ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Många utmaningar och problem delar vi men förutsättningarna och möjligheterna ser ofta olika ut, liksom lösningarna. Det finns mycket att lära av varandra och här är vår reseberättelse från årets besök som ägde rum första veckan i juni.

Första dagen ett möte på TUSPO OFFICE där gick vi igenom projektplanen och pratade om register, medlemskap och ekonomi.  De informerade om att de har träffat 10 stora företag som eventuellt ska sponsra dem i framtiden. Men många av dessa företag har redan lagt sin budget för detta år. Så först i början av år 2017 får de svar på sina förfrågningar. Det ska bli spännande att se om det lyckas.

Organisationen har blivit starkare och nu har de 738 medlemmar. För att alla ska kunna vara medlem så ges möjligheten att delbetala medlemsavgiften med 515 TZS varje månad, ungefär 2 SKR. Det tyckte vi var bra eftersom då kan ju fler bli med i förening.

Arbete och möjlighet till försörjning är en viktig del i TUSPOs verksamhet och just nu är det fyra kvinnor som utbildar sig i sömnad och två män som utbildar sig inom el-installation. De blir färdiga i december 2016. Då ska TUSPO köpa in symaskiner och ordna lokal för kvinnorna och köpa verktyg till männen.

Vi fick också veta att TUSPO planerar att åka till Uganda på studiebesök. Där har de kommit långt i sitt arbete för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Vid hemkomsten skall de bjuda in politiker och pressen för att delge och påverka så att det kan bli förändringar även i Tanzania. Det intressepolitiska arbetet är aktivt och under vår vecka deltog vi tillsammans med TUSPOs ordförande Pangarasi i en träff med politiker i distriktet KISARAWE där han berättade om organisationens arbete.

Vi hade ett också ett möte med HSO och fick veta att de nu satt med i ett utskott i regeringen för människor med olika funktionsnedsättningar. Vi hoppas att även TUSPO får en plats där så småningom.

Okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa finns även i Tanzania. För TUSPO är det viktigt att kunna påverka ungdomar för att få dem att förstå att vem som helst kan drabbas och att det inte smittar samt för att inge hopp. Vi föreläste på KISARAWE tonårsskola om detta och en målsättning är att TUSPO själva ska kunna gå ut i skolorna när projektet är slut.

På en privat skola fick vi träffa rektorn och lärare. Vi förmedlade kontakter till en skola i Sverige som de själva hade önskat av oss förra året. TUSPO berättade för dem att de vill starta en mötesplats för personer med psykisk ohälsa i anslutning till skolan och det tyckte de var bra.

Vi hade flera möten med lokalföreningar och medlemmar. Bland annat åkte vi till TEMEKE lokalförening. De behöver föryngra sin styrelse för att många som varit drivande för denna lokalförening är gamla och sjuka. De står nu för en hel del förändringar och utmaningar för att kunna växa och överleva. Vi kände igen bilden från flera av RSMHs lokala föreningar.

Det är så givande att träffa dessa människor man får alltid höra några nya livsberättelser. Så även den här gången. På ett möte på TUSPO OFFICE tillsammans med medlemmar och ledare från 4 olika lokalföreningar pratade vi en hel del om återhämtning och att man kan få må bättre. Och vikten av att hjälpa varandra när man tvivlar och livet är så mörkt att man inte vill leva. Då räckte en kille upp sin hand och berättade att han haft det väldigt jobbigt hemma och han inte ville leva längre, så han rymde hemifrån. Han tog sig till lokalföreningens ordförande Robert där han stannade en vecka. Därefter bodde han med Pangarasi en vecka. Han blev bättre och livslusten kom tillbaka och han kunde återvända hem till sin familj igen.

På MYRIGHT OFFICE träffade vi Neema som arbetar som en samordnare för alla projekt som ligger under MYRIGHT i Tanzania. Hon berättade att hon tycker att TUSPO har ett bra ledarskap och att organisationen är stark. Den uppfattningen delar vi.

Under projektet har vi på plats kunnat se hur organisationen utvecklats. Det känns bra när vi nu ska inleda framtidsdiskussioner. 2017 är det sista året i den här projektperioden och om det blir en fortsättning och hur den i så fall ska se ut vet vi ingenting om ännu. Men oavsett det så har vi, Jimmie och Gunilla, knutit många band med människorna i TUSPO som vi hoppas och tror kan hålla bortom biståndsprojektet. Fortfarande har vi mycket kvar att ge varandra.

/Jimmie Trevett och Gunilla Brändström
Kontaktpersoner för RSMH:s biståndsarbete i Tanzania.


Ett Sverige för alla – om inte nu så när?

JimmieTrevett-leende-beskurenSverige den 6 juni 2016 är ett rikt land. Ett land som levt i fred under mer än 200 år. En demokrati där allas lika värde och rättigheter sedan länge fastslås i grundlag. Men, inte ett land där ännu alla medborgares liv är likvärdiga i hälsa och möjligheter.

Nästa år är det 50 år sedan RSMH bildades av intagna i psykiatrin och dem närstående. Slutet på 1960-talet var en radikal tid med en tro på och ett hopp om stora förändringar för dem vars val och möjligheter varit starkt begränsade i samhället som var. En uppsjö av förbund, föreningar och rörelser utmanade rådande strukturer. Krav på nödvändiga reformer och abstrakt revolutionärt jargongtrams tumlade om vart annat i en våg av förändringsvilja som sköljde över det svenska samhället.

PT_R_1975_1I denna flodvåg fanns en grupp i form av de så kallade R-förbunden som under demokratiska former sökte organisera de människor vars tillstånd (eller med maktens ord: problematik) ofta möttes med åtgärder förknippade med tvång från det allmännas sida. Förutom RSMH fanns här RFHL, KRUM  och ALRO (Alkoholproblematikernas riksorganisation) som tillsammans gav ut Pockettidningen R med socialpolitiska reportage med lite andra perspektiv än main-stream-media.
Ett nummer av Pockettidningen R som ännu decennier efteråt har en resonansbotten i debatten om hur förhållanden är för människor med psykisk ohälsa under vård är nr 1/1975 med titeln ”Vårdad till vanvett” (se bild). Fem journalister wallraffade sig in på Sundby mentalsjukhus (tre som patienter och två som mentalvårdare) tillsammans med en läkare för att ge en rapport från vårdens vardag. Den som är road av deja-vu kan ju jämföra debatten från 1975 med den som uppstod vid tillkomsten av Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack.

Vad som varken då eller 35 år senare riktigt fick ta plats i debatten var att den granskade vårdens faktiska praktik i verkligheten skilde sig från de väldokumenterade humana och effektiva former som omvärlden generellt förespeglats. Tyvärr hamnade fokus i mångt och mycket istället på det etiska i att ”lura” personal i vården. Inte på de förbättringsmöjligheter som framkom genom dessa vårdkonsumenternas potentiella Mystery-shoppers arbete.

Nu skriver jag inte detta för att skuldbelägga personal inom psykiatrin eller debattförare i media utan främst för att illustrera hur svårt det kan vara att ta till vara patienters och brukares inifrånperspektiv och de möjligheter till förbättringar i exempelvis patientsäkerhet och god vård som gömmer sig däri.

För förbättringar behövs om vi ska kunna uppnå jämlik hälsa i Sverige. Ännu idag är slutenvård inom psykiatrin en variabel kopplad till 15 till 20 års kortare medellivslängd i Sverige. Detta alltså för människor diagnosticerade med i sig icke dödliga tillstånd vars vård, stöd, omsorg och samhällsservice ska ges under krav på kvalitet, samordning och effektivitet!

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Möjligheterna att kunna återhämta sig och få verka i meningsfulla sammanhang liksom att med stöd och rehabilitering få arbeta till sin fulla förmåga, om så bara en timme eller två i veckan, kräver idag mycket av de med ohälsa själva. Ibland blir det absurt och övermäktigt för individen utan att samhället för den skull alltid griper in i någon positiv bemärkelse; ohälsa får fördjupas och livslånga utanförskap i fattigdom och misär tillåts utvecklas.

En statlig utredning pågår om jämlik hälsa som samma år som RSMH firar 50 år ska lägga fram hur vi i Sverige ska kunna uppnå jämlik hälsa inom en generation. Tidigare utredningar har tittat specifikt på helheten för människor med psykisk ohälsa; inte minst Anders Miltons från 2006. Men, de satsningar som bedömts nödvändiga för gruppen med psykisk ohälsa har hitintills aldrig fullt ut prövats och de mänskliga och samhälleliga vinsterna har, inte helt oväntat kanske, också de varit lägre än vad man kunde önska.

Sverige den 6 juni 2016 är fortfarande inte ett jämlikt land när det gäller hälsa och för människor med psykisk ohälsa är möjligheten att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta satt på undantag.

Låt oss ändra på det!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Förbättra systemet med gode män

NYbild[8]aI början av maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som tog upp att gode män hade förskingrat sina klienters pengar. Det är inte första gången detta belyses och det är bra att det uppmärksammas. Många av RSMH:s medlemmar har gode män och det är inte acceptabelt att ha ett system som inte fungerar.

Gode män kan vara oerhört viktiga för att få vardagen och privatekonomin att fungera, och det finns en hel del bra gode män. Men det behövs ett fungerande system som sätter dit de som är dåliga. Det går inte att se mellan fingrarna när man anar oegentligheter, bara för att det råder brist på gode män och att man är rädd för att färre skulle söka sig till uppdraget, vilket Sveriges kommuner och landsting, SKL:s förbundsjurist antyder, enligt SVT.

Kriminella handlingar ska alltid anmälas. Att det inte görs får en att ana att det handlar om diskriminering. Personer med psykisk ohälsa blir helt enkelt inte trodda på i lika hög grad som andra. För i vilka andra sammanhang skulle det vara okej att stjäla en halv miljon kronor från en annan människa utan att detta utreds?

Ledarredaktionen på Dagens Nyheter gör rätt i att efterfråga ett annat system, men frågan är om systemet i Finland, vilket Liberalerna efterfrågar, är det rätta. Enligt RSMH:s systerorganisation i Finland finns flera svagheter med att professionalisera de gode männen, såsom att den mänskliga kontakten försvinner och att staten blir tvungen att anlita vinstdrivande företag, vilket kan bli dyrt (se artikeln på sid 15 i Revansch från 2014) .

Men oavsett vilket system man väljer behövs det göras förändringar. När gode män tar pengar av sina klienter är det kriminella handlingar som ska anmälas. Det måste finnas en trygghet och rättsäkerhet för dem som har gode män och de gode männen bör ha en vettig utbildning så att de kan sköta uppdraget.

Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta att ha det som idag. I arbetet för att förändra systemet behöver brukarorganisationer såsom RSMH vara med.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH