Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang

Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier. 

Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem. 

Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang. 

I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.  

Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en. 

Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället? 

//Jimmie Trevett


Fyra saker jag vill lyfta inför riksdagsvalet

Den 11 september 2022 är det riksdagsval i Sverige. Här är fyra saker som jag önskar att politikerna ska göra inom området psykisk hälsa. 

  1. Mer pengar till psykiatrin. I alla 21 regioner pågår en diskriminering när det gäller finansiering av psykisk ohälsa. Nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige beror på psykisk ohälsa (enligt en rapport från Skandia, bland annat). Ändå satsas bara en spottstyver av den sammanlagda vårdbudgeten på psykisk hälsa. Historiskt sett får psykiatrin alldeles för lite pengar på grund av stigma och attityder. Därför anser jag att regionerna bör steppa upp och ge mer pengar till psykiatrin. 
  1. Arbeta för att ändra attityderna till psykisk ohälsa. Attityderna till psykisk ohälsa bygger fortfarande på en föråldrad syn på psykiatrin, som tyvärr är utbredd i det svenska samhället. Det finns fortfarande mycket rädslor. För att ändra attityderna skulle vi till exempel kunna prata mer om psykisk ohälsa i skolor och på arbetsplatser. Då skulle fler våga prata och inte känna sig så ensamma i sitt psykiska mående. 
  1. Mer peer support. Anställ fler människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men som nu är återhämtade, så kallad peer support eller professionella kamratstödjare.  Peer support förekommer i flera regioner, men jag tycker att den anställningsformen borde finnas överallt. De som arbetar som kamratstödjare kan få en annan typ av kontakt med patienterna och vara en tillgång för personalen. 
  1. Mer personcentrerad vård. Arbetet med personcentrerad vård och ett återhämtningsinritat arbetssätt bör utvecklas. Om du som patient får vara med och besluta om insatsen blir det ofta bättre resultat. Brukarens erfarenheter och val bör väga lika tungt som läkarens.  

//Jimmie Trevett 


Alla har rätt till en hållbar vardag

Hur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag? 

En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.  

Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.  

Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också. 

Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.  

Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna. 

Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö. 

Basinkomst – räddad ekonomi? 

Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv. 

Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.  

Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.  

Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället. 

Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst: 

Revansch: Röster om basinkomst

Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst

Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord

//Jimmie Trevett


Psykisk hälsa på skolschemat ligger rätt i tiden

Porträtt Jimmie Trevett

”Inför psykisk hälsa på skolschemat”, uppmanade 16 organisationer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 23 februari. Jag instämmer. Unga inom RSMH drev denna fråga redan för ett par år sedan, bland annat genom att uppvakta politiker, men det gav inga resultat då. Idag, när fler talar om psykisk hälsa, tror jag att ämnet ligger mer rätt i tiden.  

De flesta vet idag att vi presterar bättre om vi regelbundet rör på kroppen, men alla vet inte hur de ska ta hand om sin psykiska hälsa. Själsliga problem är ofta ett stigma och många vågar inte prata om det. Där skulle skolan kunna göra en viktig insats. 

För många unga har pandemin inneburit att de tvingats undvika kontakt med jämnåriga. De har hela livet framför sig men under pandemin har många känt ovisshet inför framtiden. Vi nås också ofta av rapporter om att unga far illa i sociala medier. 

En rapport från Folkhälsomyndigheten visar, att elevers psykiska problem minskar om skolan lär dem om hur psykisk hälsa kan hanteras. Det är viktigt att veta vad man kan göra när man inte mår bra, och vart man kan vända sig.  

Om fler har kunskap om psykisk ohälsa tror jag också att det blir lättare att hjälpa varandra. 

Psykisk hälsa bör därför finnas med på schemat under hela skoltiden och skulle kunna genomsyra flera skolämnen, inte bara idrott och hälsa, utan även exempelvis biologi och samhällskunskap. 

Jag är medveten om att många skolor redan arbetar med psykisk hälsa, men då är det ofta kopplat till temadagar och liknande. Jag tycker att det bör genomsyra den dagliga undervisningen. 

/Jimmie Trevett 


Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans

Jimmie Trevett skriver om ensamhet och hur vi kan motverkan den.

Att känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.

I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.

Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.

Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.

Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.

Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?

I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?


Tvångsvård inom psykiatrin behöver utredas

I Svenska Dagbladet pågår just nu en debatt om tvångsvård, som startades på initiativ av dramatikern Stina Oscarson. I en brevkorrespondens med ledarskribenten Maria Ludvigsson skriver Oscarson om hur hon blev tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning till följd av sin anorexi. Skribenterna diskuterar om det är rätt att låsa in en vuxen människa mot hennes vilja för att ge vård. Oscarsons inlägg har fått flera svar ur olika perspektiv.

Jag känner igen mycket från tidigare debatter i det som skrivs i SvD, och jag kan konstatera att det är dags att repressalier inom den psykiatriska vården läggs till historien. En del institutioner är uppbyggda efter en förlegad militärisk modell där lydnad ska råda och där brukarna inte blir lyssnade på. Redan 2013 visade projektet Bättre vård – mindre tvång, från Sveriges kommuner och Regioner, att det går att kraftigt reducera tvånget inom psykatrivården. Många tvångsåtgärder används på ren rutin, istället för att man försöker arbeta på andra sätt och hitta andra lösningar. 

Tvångsåtgärdsutredningen från 2018 visade att ungdomarna själva ansåg att det i vissa extrema situationer kan vara befogat med tvång. Det kan till exempel handla om barn som är svårt sjuka i anorexia och måste sondmatas för att inte dö. Och hur gör man när någon uttalar starka självmordstankar? Jag tycker vi ska utgå från att man kan ta bort tvånget, men sedan diskutera individuella fall. Om åtgärder görs i tid kan tvång ofta undvikas.

Det finns forskare som tycker att man ska ha en enda tvångslag i samhället och inte specifikt en tvångslag inom psykiatrin. 

Trots att mycket har hänt historiskt, förekommer tyvärr fortfarande våld och tvång inom psykiatrin. För några år sedan läste jag i Sydsvenskan om en Malmöavdelning där personalen slog patienterna. Jag minns att tidningens ledarsida skrev ”de ska inte få stryk, de ska få vård”.

Det är dags att politikerna reflekterar över det som kom fram i SvD:s debattserie och utreder vuxenpsykiatrins arbetssätt och historia kring tvånget.

Lyssna gärna på senaste avsnittet av Radio Galen där jag talar med utredaren och RSMH:s styrelseledamot Kerstin Evelius om tvångsvård.

/Jimmie Trevett


Från patient till utbildare


Vi – du och jag som har erfarenheter av psykiatrin besitter unika kunskaper och har en viktig roll att fylla som utbildare. Vi behövs för att bidra med våra erfarenheter av psykiatrin för att utbilda personalen inom psykiatrin genom brukarrevisioner och möten. Vi besitter viktiga insikter om hur vården ska bedrivas, hur människor borde bemötas och har ofta en expertis för att prata om biverkningar av mediciner, återhämtning och liknande.

Vi som har en egen erfarenhet av psykiatrisk vård känner till saker på ett djupare sätt. Det är viktigt både för oss själva och för andra att förvalta insikten om att vi har den här unika erfarenheten och kunskapen. Har man varit med om psykiatrin har man helt enkelt en bättre och djupare kunskap om den än om man inte har det.

Brukarrevision är en av flera möjligheter för tidigare patienter till att utvärdera och skapa ett lärande inom psykiatrin. För den som kanske är obekant med tillvägagångsättet så är en brukarstyrd brukarrevision en undersökning av verksamheter som ansvarar för vård, stöd eller service till personer med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa. Undersökningen brukar bygga på intervjuer med brukarna som analyseras och sammanställs till en rapport som presenteras för ledning och personal, med förslag på hur verksamheten kan utvecklas.

Vi vill ha en psykiatri där patienten är medbestämmande om vården och utvecklingen inom vården. Det är en absolut nödvändighet med utbildning inom psykiatrin då det väldigt ofta finns brister i bemötande och man skulle även kunna tänka sig brukarutbildningar inom lite svårare områden såsom tvångsvård, suicidprevention och medicinbiverkningar.

Vi har sett påfrestningar på vården nu i coronatider och det har inte påverkat psykiatrin i någon positiv riktning. Det är dags att komma i gång igen med utbildningar och organisationer som RSMH behöver ta en viktig position och vara ledande i detta arbete.

Att hålla i utbildningar leder också till ett personligt växande. Att få möjligheten att använda sina erfarenheter, kanske bland de mörkaste i livet, av tvångsvård, medicinering eller psykiskt illamående. Dina erfarenheter kan bidra till att andra får chansen till att få en bättre upplevelse än kanske du fick av vården, eller lära av det som fungerade för just dig.

/Jimmie Trevett


Brukarinflytande i vardagen


Inom brukarrörelsen talar vi ofta om brukarinflytande i bred mening och på organisationsnivå såsom möjligheten att medverka i brukarråd för inflytande över vård och omsorg. Men ibland upplever jag att vi glömmer bort att prata om brukarinflytande i vardagen. Jag talar om när du träffar din läkare, kurator, socialsekreterare eller egentligen vem du än möter i det offentliga, att det är du som ska ha rätt att påverka och bestämma om insatser som gäller dig.

Ditt eget perspektiv är för viktigt för att inte tas upp och ingen annan känner dina behov bättre än du. Den offentliga personen inom psykiatrin eller socialtjänsten kan inte gissa sig till dina behov om du inte berättar, du har rätt att bestämma över ditt eget liv. Hur mötet om sysselsättning eller vård ska gå till har du viktiga svar på och det är centralt att du framför dem.

Brukarinflytande på samrådsnivå är nog så viktigt, men vi får inte glömma att brukarinflytande också är en fråga för varje dag. Det handlar om att lyfta ditt perspektiv så att du får ett liv som fungerar med ett bättre välmående.

Ge dig själv gott om tid till att fundera över hur du vill att din vardag ska se ut och bolla det med andra för bra inspel och idéer. Kamratstöd är viktigt och vi kan lära mycket i utbytet med varandra.

Mitt bästa råd är att inte gå ensam på ett möte. Ta gärna med dig en god man, ett personligt ombud, en RSMH-kompis eller en annan vän. Man hör bättre när man är två och kan förbereda sig själv innan för att bli klar över vilka frågor som är viktiga för dig. Det kan handla om hur du vill att din medicinering ska vara, ditt boendestöd eller kanske den gode mannen uppdrag i förhållande till dig, helt enkelt vilka insatser du önskar för att din vård och omsorg ska bli så bra som möjligt.

Bemötandet från det offentliga ofta blir också ofta bättre när man är två som kommer och det är då lättare att hitta sätt att få dina önskemål tillgodosedda. Då är man också två att följa med i samtalet och två som kan tolka svaren från läkare, socialtjänst eller andra.

Ta ett samtal med ditt sällskap efter mötet, prata över en kopp kaffe och landa i en gemensam förståelse för de beslut och frågor som lyfts under mötet.

Det är lätt att man bara går och tar emot insatser och sväljer läkares och andras perspektiv. Men du har all rätt att bli sedd för den du är och lyssnad på, inte bara bli tillsagd om vilka insatser som andra tror är bäst för dig. Du är experten på ditt eget liv, glöm aldrig det.  

/Jimmie Trevett


Social distansering och psykisk ohälsa

Ensamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.

Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.

Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.

Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.

/Jimmie Trevett


Återhämtning är A och O

Jag vill skriva några rader om återhämtning och om att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Återhämtning är så viktigt och centralt för att förändra synen på psykisk ohälsa. Själva tankesättet har betytt att det är möjligt att kasta kronikerbegreppet över bord. Psykisk ohälsa kan istället ses som en del av livet och som något alla kan återhämta sig ifrån. Även personer med lite svårare psykisk ohälsa kan återhämta sig stegvis.

Återhämtning är inte som en diagnos, utan ett tillstånd som du själv råder över. Du bestämmer själv när du känner dig återhämtad. Det handlar om att få leva ett liv och en tillvaro som du trivs med, oavsett om du har symtom kvar eller ej. Det är också en fråga om att få tillåta sig att visualisera och att drömma om framtiden.

Att må psykiskt dåligt kan av många upplevas som en förlust av kontroll. En del i återhämtningen kan därför vara att på olika sätt arbeta för att återfå kontrollen över livet och om att återigen få känna hopp om att livet ska bli lättare.

Det är viktigt att våga odla hoppet om att livet kan förändras till det bättre och att du är chaufför för din förändring. Samtidigt är det bra att ha människor som kan stötta ens process. Personer som kan påminna dig om ditt värde om du själv tappar kompassen. Anhöriga eller kamratstöd från vänner och bekanta i en RSMH-förening kan bidra med kraft och ljus när det känns hopplöst och svårt. 

Återhämtning är en individuell process, men vi kan ta hjälp av varandra och av den kunskap som finns därute. Jag vill därför pusha för tre läsvärda broschyrer, Återhämtningsguider, som riktar sig till dig som själv mått dåligt, till dig som varit inlagd och till anhöriga, med tips och vägar att gå. I återhämtningsguiden får du bland annat verktyg som hjälper dig att reflektera och skriva ner vad som får dig att må bra, och hur du kan uppnå detta i livet. De är framtagna av NSPH Skåne och en av upphovspersonerna är Conny Allaskog som sitter i RSMH:s påverkansutskott.

/Jimmie Trevett